NÄR TIDEN VAR FULLBORDAD

Allt är förgängelse! De antagonistiska krafterna kastar sig ursinnigt mot varandra. De slås sönder och spillrorna sugs ner i det svarta kaoshålet. Men det är ändå något som överlever och för utvecklingen framåt. Det finns gränser som de biträdande dirigenterna inte får överträda. Charles Ives "tillstädjer understundom det onda, men då sätter han det ett visst mål före och styr det till en god utgång" (1878 års katekesutveckling, nr. 107). Huvuddirigenten befaller för ett ögonblick de andra instrumentalgrupperna att stanna upp. Tillbakahållen kraft i vibrerande stråkar. Ty nu är allt redo för den ensamma violinen att presentera sitt tema "Jesus, Lover of My Soul". Men strax bryter det löst igen. I muskulösa marscher dränks det spröda temat.

I korsdraget mellan de olika makternas kraftfält föds Jesus i julnatten. "När tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna." Ett ögonblick av stillhet och ljus. Och sedan fortsätter allt som förut. Åtminstone ser det ut så.

Betydelsen av Jesu födelse går utöver Israels folk. Den gäller hela världen. Ett nytt kapitel rullas fram ur evolutionens bokrulle. Det fallna människosläktet skall genom honom föras närmare sin fullkomning. Helig Ande skall utgjutas.

Augustus anger kursen

"När tiden var fullbordad." - I Rom regerade Augustus, rikets räddare. Den vacklande republikens bräckliga ramverk hade han gett stadga med sin fasta hand.

Hannibals anlopp på 200-talet hade nära nog knäckt Italien. I ansträngningen att komma på fötter igen saknades kapital och arbetskraft. Den militära expansionspolitiken lade beslag på resurserna och de sociala motsättningarna ökade. Stora delar av befolkningen proletariserades. I de olika inbördeskonflikternas förvirring saknades en auktoritativ statsmakt.

I denna kris stiger Octavianus fram som en frälsare. Segern över Antonius vid Actium år 31 f. Kr innebär att den unga västliga kulturen, ännu frisk med sin moralism, idoghet och organisationsförmåga, segrar över det hellenistiska, degenererade östern. Vaggan ställs i ordning för de dynamiska krafter, som omsider skall driva fram utvecklingen mot det utgående 1900-talets världssamhälle.

Riket får framför allt en efterlängtad fred. Janustemplets portar kan stängas. Senaten hedrar Octavianus med namnet Augustus, den som skall vördas. Hovpoeten Vergilius har redan tidigare profeterat om det nyfödda gossebarnet som skall styra fridsriket:

som spåtts av cumaeisk Sibylla.

Seklers väldiga följd begynner ånyo, och Themis'

att dröjande spår av vår ondska svinna, och ländernas krets

att du börjar din härliga bana, gudars älskade barn,

du Jupiters mäktiga telning!

dig skälvande bringar sin hälsning,

skåda, hur alltet jublar med fröjd

På Marsfältet lät Augustus uppföra ett fredsaltare, Ara pacis. En egyptisk obelisk tjänstgjorde som visare i ett jättelikt solur. Varje vår- och höstdagjämning pekade spetsen av dess skugga mitt på fredsaltaret. Höstdagjämningen var Augustus födelsedag. Rätvinkligt mot denna riktning pekade obeliskens skugga mot Augustus eget mausoleum.

Denne märklige man, hyllad av själva solen, hade makt att befalla att "hela världen skulle skattskrivas". I viss mening är han en typologisk förebild till Människosonen, samtidigt som han ställer i ordning världen på sådant sätt att Kristi rike kan sprida sig utanför Israel.

Augustus regerade i civilisationens utkant, i det avlägsna Rom. Men Jesus föddes i mitten, där världsdelarna möts och där stormakter under årtusenden kämpat om inflytandet. I karavanserajen, kanske identisk med Kimhams härbärge i Jer. 41:17, fanns inte plats för honom. Men världsalltet bringade honom sin hälsning "med fröjd mot den bidande sällhet".

Han för dem fram i räknade hopar

Den bibliska uppfattningen förbjuder dyrkan av stjärnor och himlakroppar. Man får inte dyrka det skapade i stället för Skaparen. Däremot kan han som härskar över materien sända budskap till människorna såväl genom astronomiska fenomen som genom naturens förlopp och historiens händelser. Skaparen har placerat solen, månen och stjärnorna på himmelens fäste till att lysa över jorden och till att råda över dagen och över natten" (Mos. 1:16,17).

Stjärnorna betydde mycket för antikens människor. Man använde dem bl a för navigering. För att veta när man skulle börja med vårbruket var det också viktigt att kunna fastställa tidpunkten för vårdagjämningen. På många håll reste man höga stenar eller pelare. Genom att sedan lägga märke till spetsen av skuggan på marken fick man en jämförelsepunkt att använda vid kommande observationer. I Rom kunde man begagna sig av obelisken vid fredsaltaret.

Tidigt lade man märke till att den punkt på himlen där solen visade sig vid vårdagjämningen flyttade sig på stjärnhimlen under årens lopp (periheliprecessionen). Astronomen Hipparkos gjorde observationer kring detta fenomen. Han delade in ekliptikan, den skenbara solbanan på himlavalvet, i 12 delar om vardera 30°, som namngavs efter närbelägna stjärnbilder.

Omkring 2100 f. Kr. hade vårdagjämningspunkten flyttat sig från Oxens (Tjurens) stjärnbild till Väduren. Vid tiden för Kristi födelse började man bereda sig på att gå in i Fiskarnas tecken. Man väntade därför att de gamla gudarna skulle falla och att en ny tidsålder skulle inträda, den sista av de tolv. Sådana förväntningar fanns på många håll "när tiden var fullbordad".

Beredskapen var således hög när de vise männen, stjärntydarna från Babylonien, såg en stjärna gå upp. Redan i en skrift, utkommen 1606, satte Johannes Kepler Matteusevangeliets berättelse i samband med den anmärkningsvärda konjunktion

som inträffade mellan Jupiter och Saturnus i Fiskarnas stjärnbild år 7 f. Kr. Den 4 april det året kunde man strax före soluppgången se Jupiter och Saturnus gå upp tillsammans i öster. Fenomenet upprepades flera gånger de följande månaderna på ett mycket ovanligt sätt.

Keplers teori har fått ett märkligt stöd. Den tyske orientalisten Paul Schnabel publicerade 1925 en text, som han tolkat på en lertavla från Babylonien. Där påpekas, att en astronomskola i Sippar vid Eufrat iakttagit coniunctio magna under fem månader år 7 f. Kr.

Messias stjärna

Troligen var de vise männen av judisk härkomst. Redan Daniel hade 500 år tidigare varit "den överste bland stjärntydarna" hos kung Nebukadnessar, Dan. 5:11. Vid vår tideräknings början torde det ha bott cirka 600000 judar i Babylonien. De kände till Bileams profetia i 4 Mos. 24:17: "En stjärna träder fram i Jakob, och en spira höjer sig ur Israel."

Jupiter, den största av planeterna, ansågs vara en kungastjärna och betecknade världsalltets Herre. Saturnus var enligt gammal tradition skapad av Gud för att beskydda Israel. Fiskarna, det sista av djurkretsens tecken, representerade den yttersta tiden.

En judisk tradition påstod att en konjunktion mellan Jupiter och Saturnus i Fiskarnas tecken på sin tid skulle ha före bådat Mose födelse. Liksom Mose befriat sitt folk ur slaveriet skulle också Messias göra det vid sin ankomst.

Josefus, den judiske historieskrivaren, berättar att det året efter planetkonjunktionen uppstod en ovanligt stark messiansk rörelse som blev skoningslöst nedslagen av Herodes.

Ledaren för det judiska upproret 132-135 e. Kr, Bar Koziba, blev av rabbi Akiba utpekad som Messias och fick därför i stället namnet Bar Kochba, som betyder "stjärnans son.

Rabbi Maimonides på 1100-talet skriver att alla judar hade väntat att Messias skulle uppenbara sig när Jupiter och Saturnus visade sig tillsammans i Fiskarna. Rahbi Zoral skriver 1368: "Stjärnan Saturnus är vår beskyddare." Rabbi Abarbanel skriver 1497 i en kommentar till Daniel att Messias måste ha blivit född eftersom en (enkel) konjunktion av de nämnda planeterna inträffat 1464.

Att några judiska astronomer gav sig iväg till Judéen är därför inte så förvånande. Att de först begav sig till Jerusalem är också ganska naturligt. Visserligen skulle Messias enligt Skriften födas i Betlehem. Men nu hade det ju gått en tid sedan stjärnan först visat sig, och då borde hovet i huvudstaden veta besked.

Men så var inte fallet. Herodes, som själv hade dåliga kunskaper i den judiska tron men gärna ville stå på god fot med dess företrädare, rådfrågade översteprästerna och de skriftlärde. Efter deras besked fortsatte de långväga resenärerna till Betlehem.

En ny stjärna

Nu börjar det emellertid bli svårt att hålla fast vid teorin om Keplers konjunktion. Att man i samtiden kunde dra vissa slutsatser av den är en sak, men att den sedan skulle kunna leda fram till huset (ej stallet), där Josef och Maria nu hade installerat sig med barnet, är svårt att föreställa sig.

Evangelisten Matteus skriver att de fylldes av stor glädje när de såg stjärnan. Man kan få intrycket att de inte hade sett den förut. Meningen dessförinnan skulle alternativt också kunna översättas: "Stjärnan som de hade sett i östern gick framför dem till dess att den, sedan den kommit, ställdes över den plats där barnet var."

Var det ett annat, mera ljusstarkt astronomiskt objekt, som nu visade sig? Kan det ha varit en nova, d v s en vit dvärgstjärna som suger upp massan från en grannstjärna, så att en ny stjärna bildas under en serie av väldiga explosioner? En sådan stjärna sänder i det skedet ut en miljon gånger mer ljus än den därefter gör i sitt mer normala liv. Den kan lysa starkare än månen och t.o.m. kasta skuggor i dagsljus.

Några engelska forskare, David Clark, John Parkinson och Richard Stephenson, har gått igenom alla astronomiska uppteckningar som bevarats från perioden 10 f. Kr. till 13 e. Kr. Därvid har det visat sig att kinesiska astronomer observerade ett stillastående sken på himlen - en nova - mellan den 10 mars och 7 april år 5 f. Kr. Samma observation tycks ha blivit gjord av koreanska astronomer.

Är det för djärvt att tänka sig att några judiska astronomer observerar JupiterSaturnuskonjunktionen i Babylonien år 7 ? Att de därefter drar sina slutsatser utifrån sitt folks traditioner? Att de något år senare anträder resan och anländer till Betlehem den 10 mars år 5, "när tiden var fullbordad"? Att Herodes, som noga lät utfråga de vise männen om tiden då stjärnan hade visat sig (dvs tidigaste möjliga födelsedag för Messias) sedan lät döda alla

gossebarn i Betlehem upp till två års ålder?

Enligt en mycket säker uppgift dog Herodes år 4 f. Kr och de vise männens besök måste därför ägt rum något dessförinnan. En gammal tradition hävdar att Jesus föddes i det 27:e året av kejsar Augustus regering, vilken inleddes med att denne blev vald till förste konsul år 33. Denna uppgift tycks ha förvillat den skytiske munken Dionysios Exiguus som i början av 500-talet ställde. upp vår kristna tideräkning. Tydligen började han i stället att räkna de 27 åren från tidpunkten då Augustus av senaten ikläddes kejsarvärdigheten, nämligen i januari år 27 f. Kr.

Månen i blod

När var tiden fullbordad för Jesu verk på jorden? Enligt evangelierna korsfästes Jesus på en tillredelsedag, en fredag, som inföll dagen före. påsk, d.v.s. den 14 i månaden Nisan. Oxfordforskarna Colin J. Humphreys och W.G. Waddington har tagit reda på vid vilka tillfällen under Pontius Pilatus ämbetstid som den 14 Nisan inföll på en fredag. Det hände åren 30 och 33 (NATURE, vol. 306/1983). Andra forskare har tidigare gjort en liknande undersökning och kommit till samma resultat.

Eftersom Jesus enligt Luk. 3 framträdde i det femtonde året av kejsar Tiberius regering, d.v.s. år 28, och eftersom hans offentliga verksamhet enligt vedertagen uppfattning varade i tre år bortfaller det första alternativet, år 30. Därmed återstår år 33 som det sannolika dödsåret. Då inföll den 14 Nisan på fredagen den 3 april enligt vårt sätt att räkna.

Just den kvällen var det månförmörkelse över Jerusalem, något som redan tidigare. forskning konstaterat, men som Humphreys och Waddington kommit fram till oberoende av denna. Den blev synlig när månen gick upp kl. 18.20, strax efter det att sabbaten inträtt. En halvtimme senare var månförmörkelsen över.

När månen befinner sig i jordskugga separeras solljusets blå komponenter bort av jordatmosfären. Detta medför att månen ser röd ut. Humphreys och Waddington vill sätta detta fenomen i förbindelse med Petri predikan på pingstdagen (Apg. 2), och dess citat ur profeten Joel:

"Solen skall vändas i mörker och månen i blod förrän Herrens dag kommer, den stora och härliga."

I anslutning till F F Bruce menar de att Petrus här har Golgatamörkret i tankarna. Därmed skulle också den blodröda månen syfta på ännu ett tecken som vid detta tillfälle skulle visa sig före "Herrens dag", d.v.s. dagen för Jesu uppståndelse. Månförmörkelsen ger därmed ytterligare stöd för antagandet att Jesus dog den 3 april år 33.1 så fall varade hans offentliga verksamhet under inte mindre än fem år, vilket inte heller motsägs av evangelierna. Alla påskhögtider, som Jesus deltog i, behöver ju inte vara nämnda där.

Om Jesus föddes år 7 f. Kr, betyder det att hans utblottelsetid på jorden omfattade fyrtio år, kanske "på ett när", 2 Kor. 11:24. Talet fyrtio har i Bibeln samband med syndens följder och tillståndet utanför paradiset. Syndafloden varade i fyrtio dygn. I fyrtio år vistades Israels barn i öknen. Mose bad för Israel i fyrtio dagar. Nineviterna fastade i fyrtio dygn. Lika länge varade moderns orenhet efter en gosses födelse. Fyrtio dagar och nätter fastade Jesus i öknen innan djävulen frestade. honom.

Men när synden blivit försonad på korset lyfts också förbannelsen bort från talet fyrtio. Då heter det om den Uppståndne., Apg. 1:3, att han "under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike".

Till nästa kapitel 

Tillbaka till hemsidan

Till innehållsförteckningen