Judas - är han den typiske juden?. Redan hans namn, Judas, antyder att han är representativ för sitt folk: opålitlig, inställsam, konspiratorisk, sniken, hänsynslös. Inte är det överraskande att ett sådant monster i människohamn förråder Jesus. Den ondsinte juden uthärdar inte att vara i närheten av godhetens källa. Om han dessutom kan tjäna trettio silverpenningar på affären så desto bättre. Judarna är sig alltid lika.

Varje bibelläsare inser att det här resonemanget inte stämmer. Judas var inte ensam om att vara "den judiska typen".

Det fanns ytterligare elva lärjungar, var och en med sina särskilda karaktärsdrag. Jesus själv var jude och är därmed en lika legitim representant för sitt folk som Judas.

Uppfattningen om judarnas medfödda ondskefullhet har varit spridd. Eftersom man inte väntade något gott från dem har det varit lätt att utpeka dem som Kristusmördare. Den kristna teologin bär med sig ett djupt rotat arv: Alla judar i alla tider är delaktiga i mordet. Hela folket är skyldigt. Därför har Gud velat straffa dem. Och då kan det väl inte vara fel att hjälpa Gud att hämnas. Kosackerna i det fromma tsarryssland, som inledde påskfirandet med att slå ihjäl judar, plågades säkert inte av några dåliga samveten. Inte heller av några rättsliga efterräkningar.
 

Folkmassan

Vem bär skulden? - Enligt evangelierna var det Pilatus och hans romerska soldater som ombesörjde korsfästelsen. Men var det inte det judiska folket som låg bakom alltsammans? Tar inte judarna på sig ansvaret för sig och kommande generationer när de ropar: "Hans blod komme över oss och över våra barn?" Går det inte som en röd tråd genom både Gamla och Nya Testamentet att judarna är skyldiga?

Av evangelierna framgår att översteprästerna, folkets äldste och rådsherrarna var inblandade. De tycks ha upplevt Jesus som ett hot mot sina ekonomiska och politiska intressen. Religiösa ställningstaganden kan också ha spelat in. De var inte fler än att de kunde få plats i Kaifas hus (Matt. 26:3). Under påskhögtiden vågade de inte gripa Jesus, eftersom han hade ett starkt stöd i folket, som kunde ställa till oroligheter för hans skull (Matt 26:5). En mycket stor folkskara hade hyllat Jesus som Messias (Matt. 21:8). Ingenting tyder på att det var denna folkskara som några dagar senare ropade "korsfäst, korsfäst". Tankegången i sv. ps. 80:4 saknar stöd i bibeltexten: "Dessa dyrkare och vänner, Som så djupt ödmjuka sig, Skola snart korsfästa dig."

Vilka ropade "korsfäst"? - Enligt Johannes kom ropen från översteprästerna och rättstjänarna. Hos Matteus och Markus har de en folkmassa (ochlos) till hjälp. Hos Lukas är folkets äldste, översteprästerna och de skriftlärde tillräckligt många för att räknas som en hop (23:1), som sedan förenar sig med en folkmassa, laos, som hos Lukas är synonym till ochlos.

Hur stor kan folkmassan ha varit? -Det har vi ingen uppgift om. Där fanns väl inte fler än som kunde rymmas på platsen framför pretoriet. Hur stor den platsen var vet vi inte. Man är inte ens säker på vilken byggnad som anses. Säkert är däremot, att folkmassan bara bestod av en bråkdel av de 7-8 miljoner judar, som redan då bodde spridda runt om i världen. Därför kan man inte lägga skulden på hela det judiska folket.

Låt oss i stället lyssna till vad Jesus själv säger: "Sedan började han undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket, och att han skulle bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde" (Mark. 8:31). Eller något senare: "Se, vi går nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde och de skall döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna" (Mark. 10:33). Eller de båda lärjungarna på vägen till Emmaus, som berättar för sin medvandrare om vad som hänt, om hur "översteprästerna och rådsherrarna har utlämnat honom till att dömas till döden och har korsfäst honom" (Luk. 24:20).
 
 

Var juden Johannes antisemit?

En bidragande orsak till den negativa synen på judarna är det fjärde evangeliets flitiga bruk av ordet ioudaioi. Johannes språkbruk leder lätt den kristna tanken till slutsatsen att det är hela det judiska folket som ropar "bort med honom, korsfäst honom".

Den uppmärksamme bibelläsaren märker emellertid att Johannes använder ordet ioudaioi på olika sätt. Det är något glidande i dess betydelse. Man måste bedöma varje förekomst för sig. När det står att judarna ropar framför pretoriet, menas endast de judar som var där just då. Pilatus avser däremot hela folket när han låter skriva "Judarnas konung" över korset. Ibland betecknar ordet den grupp som var motståndare till Jesus av religiösa skäl. Tre gånger används ordet om dem som tror på honom (8:31, 11:45, 12:11). Dessutom har det en geografisk innebörd och betecknar då invånarna i Judéen.

Sammanhanget i Joh. 4:43-45 pekar på att Jesus, som tillhörde Juda stam och var född i Betlehem, betraktade Judéen som sitt fädernesland. Där fick han ett dåligt mottagande, men "när han nu kom till Galiléen tog galiléerna vänligt emot honom". Dessa galiléer var också judar, men ställs här i motsats till judéerna.

I Joh. 7:1 är sammanhanget sådant att man borde överväga översättningen "judéerna", medan det i följande vers är fråga om judarna: "Därefter vandrade Jesus omkring i Galiléen, ty i Judéen ville han inte vandra omkring, då nu judéerna stod efter att döda honom. Men judarnas lövhyddohögtid var nära."

Även i Paulus första brev till tessalonikerna tycks ioudaioi avse invånare i Judéen. Så här skulle man kunna översätta 1 Tess. 2:14, 15: "Bröder, ni har ju blivit efterföljare till de Guds församlingar som är i Judéen i Kristus Jesus, eftersom också ni har lidit detsamma av edra egna landsmän (dvs greker, makedonier) som de av judéerna, de som dödade både Herren Jesus och profeterna..."
 

Dialog om Apostlagärningarna

I Apostlagärningarna används ordet ioudaioi på samma glidande sätt som hos Johannes. Där finns faktiskt också ett ställe som låter oss få veta hur många "judarna" kunde vara. Vi läser i Apg. 23:12,13:

"När det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna och förpliktade sig med dyr ed att varken äta eller dricka förrän de hade dräpt Paulus. Och det var mer än fyrtio män som så hade sammansvurit sig." Det var en stor och skräckinjagande skara när de kom i samlad tropp. Men vi kan inte säga att de representerade hela det judiska folket. Undrar förresten om de svalt ihjäl. De lyckades ju aldrig dräpa Paulus.

När jag väl hunnit så här långt i resonemanget knackar det på dörren, och in träder en av denna boks läsare. Han vill gärna diskutera det jag just har skrivit, vilket gläder mig mycket. Ett avspänt samtal är precis vad jag önskar mig.

Den gode läsaren har sjunkit ner i besökssoffan med sin kaffekopp. Han tycker att jag förskönar Bibeln och försöker dölja de antisemitiska tendenser, som trots allt finns där. På tal om Apostlagärningarna säger han:

- Är inte Apostlagärningarna en skrift, som mycket tydligt pekar ut judarna som Kristusmördare?

- Du tänker kanske på Petri predikan på pingstdagen?

- Ja, där pekas hela judafolket ut som de skyldiga. Petrus säger ju i Apg. 2:36:

"Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne Jesus som ni har korsfäst, honom har Gud gjort till Herre och till Messias." Då ligger det väl till som det står i en nyutkommen kommentar: "Utsagan understryker judarnas skuld."

- Ja, det ser så ut. Men låt oss se efter riktigt noggrant i texten. Vilka är det som Petrus menar? Vilka talar han till? Till alla dåtidens 7 miljoner judar?

- Ja, i princip gör han det. Han talar ju till "hela Israels hus".

- Gör han verkligen det? Och menar han verkligen att "hela Israels hus" har korsfäst Jesus?

- Jo, han säger ju så.

- Är det så säkert? Är det inte i stället så att han bara talar till dem som lyssnar till honom i det ögonblicket? Det var visserligen en stor men ändå begränsad, folkskara. Det verkar som om den, helt eller delvis, bestod av sådana som samtyckt till översteprästernas åtgärder.

- Hur menar du?

- Jo, är det inte så att läsaren här ofta omedvetet kastar om de båda subjekten i meningen så att innehållet blir förändrat? Läser man inte som om det stått " så må ni nu veta att denne Jesus som hela Israels hus korsfäst..." Men så säger inte Petrus. Vad han menar är väl i stället att "hela Israels hus", dvs alla de 7 miljoner judarna, av vilka de flesta bodde i andra länder och ännu inte hört talas om Jesus, nu skulle få reda på att den korsfäste är deras Messias.

- Mja, är inte det en typisk bortförklaring?

- Vi kan ju jämföra med några andra ställen då. Låt oss gå vidare till nästa kapitel, till Apg. 3:12-15. Där talas det om "ni män av Israel" som har dräpt "livets furste".

- Ja, just det! Där står ju tydligt att Petrus talade till folket!

- Ja, men till vilket folk? Till alla judar som fanns? Nej, han talade till det folket som just då vår samlat i Salomos pelargång, inte till några andra.

- Jo, men det står att han talade till "allt folket". Det måste väl betyda hela Israel?

- Nej, det är absolut omöjligt. Inte kan väl alla världens 7 miljoner judar ha strömmat in i Salomos pelargång så där utan vidare. Och han talade inte heller i TV till hela nationen. Han hade inte ens en enkel högtalare. Inte heller yttrade han sig med tanke på att hans tal skulle skrivas ner 30 år senare och publiceras i Apostlagärningarna. Han riktade sig bära till de judar som just då kunde höra honom. Och tydligen hade dessa, eller åtminstone en del av dem, varit med om att förneka Jesus inför Pilatus. Om han hade menat att alla judar varit delaktiga i den gärningen skulle han inte ha gjort undantag för sig själv. Petrus var ju också jude. I så fall skulle han ha talat om Jesus, "honom som vi utlämnade och som vi förnekade inför Pilatus..." Men Petrus hade inte deltagit i detta. Han hade bara förnekat Jesus inne på översteprästens gård, i och för sig allvarligt men inte detsamma som att ha korsfäst Jesus.

- Då menar du förstås att samma sak gäller i Apg. 4:8-10, där Petrus anklagar "folkets rådsherrar och äldste" för att ha korsfäst Jesus, samtidigt som han vill att "hela Israels folk" skall få reda på detta.

- Just det. Här har vi en parallell till avslutningen på pingstdagspredikan. Likadant är det i Apg. 5:30.

- Men hur förklarar du då Apg. 4:27-28. Där anklagas ju "Israels folkstammar", d.v.s hela Israels folk, för att ha församlat sig mot Jesus. Det måste väl ändå betyda att de närvarande judarna representerade hela folket.

- Här är sammanhanget något annorlunda. Det är den kristna församlingen i Jerusalem som ser en profetisk uppfyllelse av den andra psalmen i Psaltaren. Man inser att Jesus är Herre över alla jordiska kungar och folk, både över judar och hedningar. Herodes och Pilatus har gemensamt utfört det som Gud har bestämt i sitt rådslut ifrån skapelsens grundläggning. Det är samma tanke som i Joh. 3:16: "Så älskade Gud världen hela världen, både judar och hedningar, att han utgav sin enfödde Son."

- Ja, men det är i alla fall hela Israel som anklagas här.

- Detta bibelställe anses allmänt vara svårtolkat. Men när det gäller skulden, så är alla här lika skyldiga: Israel och hedningarna, judarna, romarna eller svenskarna. Enligt denna vers finns det inget skäl att bara lägga skulden på judarna. Snarare står detta skrivet "för att var mun skall bliva tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud". Vill man anföra Apg. 4:27 som bevis mot judarna blir tvungen att manipulera med översättningen från grekiskan som en kommentator har gjort på detta sätt: " -nämligen Herodes och Pilatus jämte 'folkmassor och folkskaror' ur Israel -- -."

- Men går vi till Stefanus tal i Apg. 7:52 är i alla fall saken helt klar. Stefanus anklagar inte bara Stora Rådet utan också deras förfäder. Där ser vi tydligt hur judarnas skuld löper som en röd tråd genom Bibeln.

- Ja, men vi ser också att Stefanus inte tar avstånd från sin judiska identitet. I 7:39-41 menar han att det var hans egna förfäder som tillbad guldkalven i öknen. Denna synd deltog hela folket i. Däremot känner han sig inte delaktig i det han anklagar Stora Rådet för, nämligen att ha dräpt "den Rättfärdige", v.52. Skulden för detta vilar på översteprästerna och deras kumpaner. I sin ondska är de inte ett dugg bättre än vad deras fäder och företrädare varit. Men inte vill Stefanus skylla deras brott på hela det judiska folket.

- Ja, men Paulus då? Har inte han en ganska negativ inställning till judarna?

- Vi kan se efter. Låt oss följa honom på hans första missionsresa till synagogan i Antiokia i Pisidien (Apg. 13:14 ff). Där predikade Paulus på sabbaten för "män av Israel" och för sådana som "fruktar Gud". För dessa berättade han att Jerusalems invånare och rådsherrarna hade låtit döda Jesus. Däremot anklagar han inte sina judiska åhörare för detta.

- Men judarna avvisade ju ofta budskapet och förföljde Paulus i stället för att tro.

- Ja, det är just detta som är det allvarliga. På den punkten har de själva avgörandet i sin hand. När de avvisar budskapet om Jesus, då drar de skuld över sig. Då kan Paulus t.o.m. säga: "Ert blod komme över era egna huvuden" (Apg. 20:21, 26).

- Men då har judarna ändå skuld?

- Ja visst! Men inte för att de skulle ha dödat Jesus. Om den saken talas det aldrig.

- Men vad är det då för fel med judarna?

- Felet är att de inte vill tro att Jesus är Messias. Men detta får vi inte blanda ihop med frågan om vilka som korsfäste Jesus. Om vi läser slutet av Apostlagärningarna, ser vi där att Paulus kallade ihop de förnämsta av "judarna", d.v.s av alla de judar som bodde i Rom. För dem berättar han att han förts till Rom som fånge eftersom han hotats till livet av "judarna", men inte av dem han just talar till utan av en folkhop i Jerusalems tempel. De romerska judarna meddelar att de inte fått någon skrivelse från Judéen om Paulus, med de vill ändå lyssna till hans budskap. Somliga blir övertygade av det, andra vill inte tro. Eftersom de inte kommer fram till något gemensamt ställningstagande, går de sedan sin väg.
 

Gud har förstockat dem

Då citerar Paulus samma ord ur profeten Jesaja, som Jesus själv hade anfört ett 30-tal år tidigare i samband med liknelsen om fyrahanda sädesåker: "ty detta folks hjärta har blivit förstockat!"

Paulus önskar av hela sitt hjärta, att hans folk skall tro på Jesus. Han vill göra vad som helst för den sakens skull. "Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad från Kristus om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet" (Rom. 9:3). Men förgäves! Paulus kan inte rubba dem.

- Varför?

- Därför att Gud inte vill det. Liksom det var Guds vilja att Jesus skulle dö på korset, så är det också Guds vilja att judarna inte skall tro på Jesus - ännu! Paulus vet att det är så. Om igen citerar han profeten Jesaja (Rom 11:8): "Gud har givit dem en sömnaktighetens ände." Det är Gud själv som har förstockat dem!

- Men detta är ju inte riktigt klokt! Skulle det vara Gud som hindrar människor från att tro på Jesus. Det är inte möjligt. Han vill ju att alla människor skall bli frälsta.

- Jovisst! Men i alla fall är det så här Paulus framställer saken i Romarbrevet. Samtidigt kan man ju inte beskylla honom för att vara kall och likgiltig för sitt folks öde. Det här är något som är ofattbart för oss, men som ligger inneslutet i Guds stora plan för sitt folk, för mänskligheten och hela skapelsen. "Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han" (Rom. 9:18).

- Men måste Gud verkligen frälsa världen på ett så krångligt sätt. Han som är allsmäktig borde väl kunna hitta på något enklare. Han kunde väl låta det gå fortare, så att inte så många människor behövde lida under tiden.

- Man kan tycka det. Men nu är det som det är. "O människa, vem är då du, som vill träta med Gud" (Rom. 9:20). På samma sätt som krukmakaren kan göra kärl för olika användning av samma lerklump, så har Gud låtit människorna bli olika varandra. Han har tålamod och fördrag med "vredens kärl", som är beredda till undergång. Och han uppenbarar sin härlighets rikedom på "barmhärtighetens kärl", som han bestämt till att förhärligas.

- Men om Gud har bestämt allt i förväg är det ju meningslöst att försöka ändra på det. Då är vi bara robotar. Och hur skall man kunna ställa en robot till svars?

- Om du känner dig upprörd för den sakens skull är åtminstone inte du någon robot. Men på sätt och vis kanske en likgiltig människa med "sömnaktighetens ande" liknar en robot. Fast bara på sätt och vis. Till skillnad från roboten kan människan väckas till andligt liv eftersom hon är Guds avbild. Paulus gav inte upp hoppet. Även efter det han skrivit Romarbrevet fortsatte han lika oförtrutet att predika om Kristus för judarna så snart han fick tillfälle.

- Det måste ändå ha varit nedslående för honom. Tänk, att hålla på med något som ligger en så varmt om hjärtat utan att se något resultat. Är det så som en del präster i vår egen kyrka har det?
 

Guds hemlighet

- Paulus tyckte inte att det var hopplöst. Gud hade nämligen låtit honom se in i framtiden. Den framtidsvisionen gav honom det hopp, som vi alla behöver för att kunna fortsätta.

- Vad hade han fått se?

- Att Gud, trots allt, inte förskjutit Israels folk (Rom. 11:1 ff). Visserligen har Gud förstockat dem och givit dem sömnaktighetens ande. Men Gud har en mening med detta. Liksom han offrat sin egen Son för världen, så är det också så att han offrar sitt eget folk. "Genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna."

- Detta kan jag inte riktigt förstå.

- Inte jag heller.

- Men Jesu död var i alla fall inte förgäves. Den följdes av uppståndelse. Den gången vändes nederlaget i seger.

- Det skall bli likadant med judarna. Paulus säger vidare: "Om redan deras förstockelse hade med sig världens försoning, vad skall då deras upptagande ha med sig om inte liv från de döda?"

- Skall det bli en sorts andlig uppståndelse för judarna?

- Ja, just det! Paulus fortsätter sin tankegång med att likna Israel vid ett ädelt olivträd, där många grenar blivit avhuggna. Det är de judar som inte vill tro på Jesus. På deras plats har Gud i stället ympat in kvistar av vilt olivträd. De betecknar hedningarna, icke-judarna, som kommit till tro. Det ädla olivträdet blir 10-12 meter högt och ger de frukter som man framställer olivolja ur. Det vilda olivträdet blir däremot inte större än en buske och dess frukter är betydligt mindre. En vild kvist, som ympas in i det äkta trädet, blir alltså hedrad och upphöjd. Vad som sedan hände under kyrkans tillväxt var att dessa vilda hednakristna kvistarna kom i majoritet så att de judekristna, de ädla kvistarna, trängdes undan och försvann.

- Det nya Israel ersatte alltså det gamla?

- Så brukar man, tyvärr, uttrycka det. Men Paulus framställer inte saken på det sättet. Ingenstans i Bibeln står det skrivet om "det nya Israel". Det finns bara ett Israel. Något nytt olivträd blir aldrig planterat. Även om många grenar huggs av, så är ändå roten densamma. Paulus ger oss hednakristna en välbehövlig tillrättavisning: "Om roten är helig, så är också grenarna heliga. Men om nu några av grenarna har brutits bort, och du, som är av vilt olivträd, har blivit inympad bland grenarna och med dem fått delaktighet i det äkta olivträdets saftrika rot, så får du därför inte förhäva dig över grenarna. Nej, om du vill förhäva dig, så besinna att det inte är du som bär roten, utan att roten bär dig."

- Så kunde man kanske se det i fornkyrkans tid. Men vad har det att göra med oss kristna idag när det bara finns "hednakristna"? Är inte hela frågeställningen överspelad?

- Nej, roten finns ju fortfarande kvar. Även om det inte skulle finnas en enda ädel kvist, så lever ändå den ursprungliga roten under jorden. Även om judarna i allmänhet inte har burit den andliga frukten "tro på Jesus", så har de ändå överlevt århundradens förföljelser i en sorts underjordisk tillvaro. Man brukar säga om olivträd att "de dör aldrig". När den gamla stammen blir ihålig och dör, kommer det nya skott från roten och trädet lever vidare.

När Paulus profetiskt skådar in i framtiden ser han ett ädelt olivträd där Israels folk är grönskande kvistar. "Gud är mäktig att åter ympa in dem", säger han. Något stort och märkligt skall inträffa. Vi kommer fram till Romarbrevets höjdpunkt där Paulus skall avslöja den hemlighet som Gud låtit honom få veta: "Ty för att ni inte skall hålla er själva för kloka vill jag yppa för er denna hemlighet:

Förstockelse har drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess hedningarna har kommit in i fulltalig skara; och så skall hela Israel bli frälst." Hela Israel skall bli frälst!

- Det var märkligt. Gud måste alltså först "offra" judarna, för att hedningarna i stället skall få deras frälsning. Och när sedan hedningarna "kommit in i fulltalig skara" skall judarna få en sorts andlig uppståndelse. Det var inte lätt att förstå!

- Nej, verkligen inte. Därför tillägger också Paulus: "O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar, och hur outrannsakliga hans vägar!"

- Men alla judeförföljelser, allt ont som de kristna gjort mot judarna, det kan väl inte vara Guds vilja?

- Det har vi svårt för att tro. Gud har ju aldrig befallt någon att förfölja judar. Men å andra sidan har han inte heller hindrat sådana förföljelser. Vi kan jämföra med Jesu korsfästelse. Gud befallde aldrig någon människa att döda Jesus. Men ändå var det Guds vilja att han skulle dö på korset. Vi får erkänna att vi har svårt att förstå detta. Men jag tror att sammanhanget skall bli uppenbarat för oss i framtiden. Vi kommer då att få se vilka märkliga samband det råder mellan historiens olika skickelser. Jesus säger: "Vad jag gör förstår du inte nu, men framdeles skall du fatta det."
 

Uppgiften att vara en mörk bakgrund

Redan från första stund var diskussionen om kristendomen livlig, minst sagt. Inte sällan övergick den i handgripligheter. "Ty om det partiet är oss bekant att det allestädes mötes med gensägelse" (Apg. 28:22). Men så länge kristendomen betraktades som en inomjudisk riktning under namnet "nasaréer" var brytningen ännu inte definitiv.

Enligt judiska forskares uppfattning var det först vid Bar Kochbaupproret som sprickan permanentades. De kristna judarna kunde givetvis inte acceptera att Bar Kochba utropades som Messias. Därför ville de inte heller delta i hans krig. Av den anledningen blev de straffade av Bar Kochba, som ville tvinga dem att förneka Jesus och ansluta sig till upproret. (Se vidare David Flusser, The Jewish-Christian Schism, Immanuel /Jerusalem/, nr. 16 och 17.)

Helt avgörande är emellertid att de hednakristna ganska snart kom att dominera kyrkan. Gökungen tog över boet. Utifrån sina helt annorlunda utgångspunkter kom de att sätta sin grekiska prägel på teologi och kyrkoliv.

Eftersom den judiska tron hade många sympatisörer runt om i romarriket blev det viktigt för de hednakristna att bemöta konkurrensen. I missionsivern för den egna tron var det lätt att göra övertramp och svartmåla judendomen. Kristendomen växte ur barnskorna, kom i trotsåldern och förtalade sin judiska mor. Man förklarade att Guds löften till "det gamla Israel" inte gällde nu, eftersom Jesus kommit i världen. Kyrkan förklarades vara "det nya Israel". Antijudaismen blev en väsentlig beståndsdel i kristendomen. Tom en så antijudisk forskare som Adolf von Harnack säger: "En sådan orättfärdighet som hednakyrkorna visat judendomen är nästan exempellös i världshistorien. Hednakyrkan förnekar judendomen allting, fråntar den dess heliga bok, och medan hednakyrkan själv inte är något annat än transformerad judendom, bryter den varje samband med judendomen; dottern förskjuter modern efter att ha plundrat henne."

Den antijudiska trenden är genomgående redan hos de äldsta kyrkofäderna. Man kan följa den i Barnabasbrevet, Ignatiusbreven och Andra Clemensbrevet. Sin höjdpunkt når denna strömning på 100-talet hos Marcion. Denne utgår från att det är en avgrund mellan lag och evangelium, mellan det gamla och det nya förbundet. Han framhåller, att det kristna evangeliet är fullkomligt fristående utan något som helst samband med Israel. Han förkastar hela Gamla Testamentet. Av Nya Testamentet behåller han endast tio av Pauli brev samt Lukasevangeliet med undantag av de två första kapitlen. Kristus framträder plötsligt, utan sammanhang med den föregående historien, i det femtonde året av kejsare Tiberius regering. Genom sin död på korset friköper han mänskligheten från Gamla Testamentets och lagens lågtstående skapargud. Därigenom sätter han de troende i förbindelse med den högste guden som är idel kärlek. Denna frälsning tillkommer alla utom dem som trott på Gamla Testamentets gud. (Se vidare Anders Nygrens intressanta Marcionkapitel i "Den kristna kärlekstanken".)

Kyrkan förkastade Marcion som kättare eftersom han förnekade att Gud är skaparen, att Kristus är kommen i köttet och att kroppen uppstår. Han fick rykte om sig att vara kyrkans farligaste villolärare. Men hans syn på judendomen överlevde honom.

Vid kyrkomötet i Nicea 325 kom det slutgiltiga förbudet mot alla judiska bruk, t. ex. omskärelsen och sabbatsfirandet. Det som de första kristna iakttagit, var nu inte längre tillåtet. Beslutet tyder på att det fortfarande fanns en levande judekristendom att räkna med.

Detta kyrkomöte betraktades som ekumeniskt. Men den judekristne biskopen av Tiberias blev aldrig kallad. Man förhävde sig över roten och satte yxan till den.

Genom Konstantin den store kom kyrkan i maktposition. Makten är svår att bära. I omvälvningens glädjeyra trodde man att tusenårsriket tog sin början. Kursen stakades ut för framtiden. Under århundraden framöver kom maktens språk att råda. Ideologin betydde mer än historiska fakta och mänskliga hänsyn. Man stötte ut istället för att lyssna.

Frågan är fortfarande olöst: Hur skall vi hantera olikheter inom kyrkan. Ännu tror många att tillvaron på ett enkelt sätt kan delas upp i "rätt" eller "fel". Så länge kyrkan inte klarat upp sitt förhållande till judarna och det egna ursprunget kommer obalansen att fortsätta.

I Toplaklostret på Kreta finns en målning från 1500-talet, som föreställer kyrkomötet i Nicea. Uppmålade på halvcirkelformade avsatsen sitter alla dessa biskopar som nästan gått direkt från förföljelse till upphöjelse. Hjalmar Holmquist beskriver dem på sitt målande sätt: "Där möttes martyrer och teologer, världsföraktare och politici, åldringar och män i sin unga kraft. En sådan samling har aldrig tillförne eller efteråt i kristendomens historia ägt rum. De närvarande hade nästan alla varit med den värsta förföljelsen, jagats som vilda djur, legat i fängelse eller trälat i bergverken; många saknade lemmar, som slitits av dem i tortyren, eller gingo puckelryggiga och ärriga efter pinoverktygens framfart. Det var en samling män, vilka intill blods visat ståndaktigheten av sin tro." Inte undra på att detta kyrkomöte alltid betraktats med stor vördnad!

Men i en underjordisk håla längst ner på bilden, under fötterna på den samlade kyrkans representanter, vem ligger där i sina orientaliska kläder och håller för öronen? Rätt gissat, det är han, den förhärdade juden, förkastad av Gud och utstött av människor, "roten som bär dig". Skall man ha fördrag med dessa gudsmördare? "Bränn ner deras synagogor", säger Johannes Chrysostomos.

I det kristna romerska kejsardömet hade judarna uppgiften att våra den mörka bakgrunden. Augustinus ger spridning åt en metod att tolka Gamla Testamentet, som innebär att alla domsuttalanden gäller judarna medan alla löften avser "det nya Israel". När profeten Jesaja säger (2:5) "ni av Jakobs hus, kom låt oss vandra i Herrens ljus", måste detta, enligt den uppställda definitionen avse Kyrkan. Men när profeten fortsätter "ty du har förskjutit ditt folk, Jakobs hus", blir betydelsen plötsligt den motsatta eftersom det definitionsmässigt är judarna som är de förskjutna.

Men märkligt nog blev ändå Augustinus något av en räddaren för judarna. Hans slutsats blev inte, som man kanske kunnat vänta, att judarna skulle utrotas. I stället skulle man skona judarna "för att låta dem vittna om de grandiosa brott som de begått mot Guds son".

Medeltiden fortsätter fornkyrkans traditioner. Fastän triumfen tycks fullständig för "det nya Israel" upplevs ändå "synagogan" som ett latent hot. Tänk om någon skulle få för sig att judarna har med Israel att göra! Den kristna profileringen tar sig olika uttryck, medvetet och omedvetet. Eftersom det är en plikt för en rabbin att gifta sig skall den katolske prästen leva i celibat. Rabbinerna predikar sittande, alltså står den kristne prästen. Gamla Testamentets präster får enligt 3 Mos. 21:5 inte raka någon del av huvudet skalligt eller klippa skägget, varför de katolska munkarna blir slätrakade med tonsur. Rabbinerna skall alltid ha ett praktiskt arbete, i klostren arbetar lekbröderna åt det andliga ståndet.

Här i Västergötland har vi biskop Brynolf som vårt eget helgon. Många gossar i detta landskap har under tidernas lopp fått bära namnet i dess dialektala form, nämligen Bryngel. År 1304 fick Brynolf som gåva en tagg av Kristi törnekrona. På årsdagen av denna händelse, den 2 september, sjöng man i mässån i Skära domkyrka en sekvens, författad av Brynolf själv. En av dess strofer lyder så här:
 
 

Kyrkans triumf över judendomen är ett vanligt motiv i medeltidens kyrkliga konst. Uppsala domkyrka har ett exempel. I koromgången finns en konsolrelief som visar hur några judar i spetsiga judehattar tvingas att dia en sugga!
 

Gotländsk sommardag

Sommardagen är vacker och solig, men en iskall vind sveper in från Östersjön. Därute svävar Karlsöarna, två världar för sig. Vi hisnar inför den väldiga murgrönan på Fröjels kyrktorn. Hur många århundraden kan den ha upplevt? För länge sedan bodde här framgångsrika bondesjöfararna. Välståndet var stort. Till Guds och socknens ära lät de bygga denna himlasträvande kyrka. Allt har ändrats sedan dess, utom kyrkan. Och havet, som blänker därute över Valdemar Atterdags sjunkna guldskatt.

Kyrkorummet ger känsla av rymd. Där framme hänger det jättelika triumfkrucifixet med myllrande berättarglädje. I mitten den korsfäste. Runt om i krans de tolv apostlarna. På korsarmarna drivs Adam och Eva ut ur paradiset, Jesus beder i Getsemane, Maria möter den uppståndne liksom tvivlaren Tomas. Änglar och keruber bär fram sin lovsång.

Närmast Jesus står en kvinnofigur, Ecclesia. Med segerfana, krona och det nya förbundets kalk symboliserar hon den triumferande kyrkan. På vänstern sida en kvinna med bortvänt huvud, brusten krona och fana. Vem är hon? - Synagoga, den besegrade judendomen.

Varför? Upplevde bönderna i Fröjel de judiska köpmännen i Visby som ett hot? Var de rädda för mannen i den spetsiga judehatten på Hellqvists berömda målning "Valdemar Atterdag brandskattar Visby", han som är på väg mot uppsamlingstunnan med sitt kassaskrin?

Förmodligen inte. Det ekonomiska hotet kom från hela Hansestaden med dess huvudsakligen tyska befolkning. De som beställde triumfkrucifixet hade inget otalt med judarna. Träsnidaren levererade vad han åtagit sig, till församlingens uppbyggelse och undervisning: ett färdigt teologiskt paket, som påverkade människors tankebanor. Och vi anar ett samband. Under digerdödens tid brändes tio judar i Visby, anklagade för att ha förgiftat brunnarna. Motivet Ecclesia-Synagoga är inte helt ovanligt. Framställningarna i Strasbourg och Bamberg är välkända. I vårt eget stift har jag stött på det i Södra Åsarps kyrka.
 

Aventinens pärla

Är det en oundgänglig beståndsdel i vår kristendomsuppfattning att Gud har förkastat Israels folk och i stället utvalt "det nya Israel"? Skulle vår identitet som kristna ta allvarlig skåda om vi offrade restitutionsteologin? Vad skulle det medföra i vår bibelläsning, i vår syn på världen, i vår uppfattning om Guds ledning i historien?

Kyrkan valde en gång att förneka sina rötter. Av två vägar valde man högmodets. Det hade inte behövt bli så. Det fanns en tid när en annan väg fortfarande stod öppen.

Det är så stilla uppe på Aventinen, som i en sömnig småstad. Bara avlägset hörs trafiken. Men blicken genom nyckelhålet i Johanniternordens trädgårdsport övertygar oss om att vi är mitt inne i Rom. På avstånd ser vi Peterskyrkans kupol, inramad av trädgårdsgångens klippta träd. I en park längre bort leker barnen. Vi går ner till sandlådan för att beundra utsikten bort över Tibern mot Gianicolo och Vatikanen.

Några meter längre bort ligger vårt mål, "Aventinens pärla", Santa Sabina, den basilika i Rom som framstår i det mest ursprungliga och rena skicket. Andaktsfulla stannar vi redan i porten och förundras över de stora trädörrarna från 400-talet. Deras träreliefer med motiv ur Gamla och Nya Testamentet är kanske de äldsta kristna träsniderier som finns bevarade.

Basilikan öppnar sig för oss. Den är helt tom på besökare, som annars hade kunnat störa den arkitektoniska harmonin. De runda bärande bågarna efter sidoväggarna vilar på räfflade marmorkolonner. Ovanför finns raden av fönster, som låter ljuset falla ovanifrån och ge reflexer i det polerade marmorgolvet. Högst upp det platta kassettaket i trä. Vid mittskeppets Schola cantorum sitter en munk i den vita dominikanerdräkten och spelar på orgeln. Johann Sebastian Bach - vad annars i denna rena kyrka, så nära balans och harmoni vi kan komma här på jorden.

"Verweile doch, du bist so schön!"

Men drivna av turistens ambition att hinna se så mycket som möjligt måste vi snart ge oss av igen. På vägen ut dras blicken till en mosaik över dörren. Vi ser två kvinnor i blå kläder mot en gyllene bakgrund. Bredvid den ena läser vi i guldbokstäver på blå botten Ecclesia ex circumcisione, kyrkan av omskurna. På ändra sidan lyder texten Ecclesia ex gentibus, kyrkan av hedningar. Denna mosaik från 430, då judekristna församlingar fortfarande existerade, vill alltså visa oss kyrkans båda grenar, den judekristna och den hednakristna. Här finns den teologiska harmoni som sedan gick förlorad.

Till nästa kapitel

Tillbaka till hemsidan

Till innehållsförteckningen