Ur djupet låter Charles Ives sin barndoms trygga koralmelodier stiga upp i den andra satsen. De exponeras under det att fördärvsmakterna för ett ögonblick hålls tillbaka. När mörka vågor åter kastar sig mot dem kan de inte längre hålla stånd. De överlever endast som en utdragen ton i partiturets botten, ohörbar under de lössläppta tonmassorna. Men dock finns de kvar där nere i det kollektivt omedvetnas djup. Dit ner når inte vågor och stormvindar. Den sjunkna katedralen bidar sin tid. Den vet att en dag blir det lugnt också där uppe vid orden: "Tig, var stilla!"

Gudsriket på jorden

Fredagen den 10 juni 1194 kom elden lös i katedralen i Chartres. Hela byggnaden med undantag av västfasadens nedre del förstördes. Händelsen väckte bestörtning men utlöste också en väldig aktivitet. Från alla håll strömmade människor till för att göra en insats och bygga upp katedralen igen. Uppslutningen var självklar. Den trosvisse konvertiten J K Huysmans, som bl a blev en förebild för Strindberg i Infernokrisen, berättar efter en medeltida källa:

När den förföljda kristendomen under kejsar Konstantin på 300-talet plötsligt och oväntat fick en gynnad ställning råkade kyrkan in i en identitetskris. Dittills hade man väntat sig att den antikristiska förföljelsen skulle upphöra med Jesu återkomst, som skulle inleda ett jordiskt tusenårsrike under Jesu regering. När man då överraskande fick en kyrkovänlig kejsare tyckte man inte längre att den gamla uppfattningen stämde med verkligheten.

Augustinus gav den teologiska nytolkning, som sedan dominerat kristenheten in i vår egen tid. Kyrkan var, enligt honom, gudsriket på jorden. Visserligen hade den sina brister, men i all sin ofullkomlighet pekade den ändå fram mot en ny tidsålder och ett fullkomligt andligt rike bortom den yttersta domen. Uppenbarelsebokens utsagor om det tusenåriga riket tillämpade Augustinus på kyrkan. Han ansåg Kristi kyrka vara det messianska rike där de heliga regerar. Den första uppståndelsen i Upp. 20:5 tolkade han som den hjärtats omvändelse genom vilken människor uppstår till nytt liv.

Eftersom Augustinus började räkna de tusen åren från Jesu födelse, trodde många av 900-talets kristna att de levde vid tidens slut. Inför millenieskiftet uppstod olika slag av botväckelser. Inom den kyrkliga konsten blev nu bilder av den yttersta domen särskilt vanliga. Kejsaren Otto den store talade om "oss som placerats vid tidernas slut".

Den uteblivna parusin år 1000 tvingade kyrkan till ny kraftsamling. Det blev till att inrätta sig för en fortsatt jordisk tillvaro. Den viljestarke Gregorius VII förklarade att gudsstaten skulle förverkligas på jorden med påven som ledare. Genom korstågen utvidgades Guds rike och Den heliga graven i Jerusalem befriades från de otrognas välde.

Harmonin i Chartres

När katedralen i Chartres reste sig ur askan var medeltiden ännu på väg mot sin höjdpunkt. Klimatet var gott, jordbruk och ekonomi blomstrade, feodalherrarnas makt hade krossats och starka kungar gav landet fred. Den romanska byggnadsstilen med sina tunga murmassor fick vika för gotikens lätthet, ljusflöde och strävan mot himlen.

Den gamla bildkonsten hade karaktäriserats av små ödmjuka människor i fruktan inför domen och de eviga straffen. I den förändrade situationen blev det nu ett trendbrott. I den fromhet som präglades av Bernhard av Clairvaux och Franciskus kom människan i ett mera förtroligt förhållande till Gud. I Chartres är Kristus visserligen fortfarande den universelle konungen. Men nu har människorna vuxit. De är inte längre förkrympta objekt utan levande individer som alla har en likhet med Guds väsen. Alla de tiotusen individer som befolkar väggar och fönster i Chartres, såväl bibliska gestalter som franska bönder, återspeglar var och en på sitt vis Guds och hans skapelses härlighet.

Representerar katedralen i Chartres den fulländade harmonin, sammansmältningen av gudomligt och mänskligt, kyrka och stat, auktoritet och frihet, längtan och hopp? Hur kunde då denna världsbild falla sönder? Ar katedralen ett tankevärldens fossil i sten och glas, vittnesbörd om ett av historiens fåtaliga ögonblick av lycka, infruset som en obegriplig hälsning från en svunnen tid till ett sekulariserat Europa, där otrygga människor idag lever utan hemkänsla i universum? Varför misslyckades det som såg så lovande ut?

Nya, starka krafter släpptes loss i högmedeltiden. De gotiska katedralerna byggdes allt större, konstruktionerna blev allt djärvare, stenblockens tyngder upphävdes genom avväxlingar, "det skapade ljuset" flödade in genom allt större fönster. Till sist nådde man utöver gränserna för det möjliga. I Beauvais började man 1247 bygga vad som skulle bli Frankrikes största katedral. Men den var alltför storslaget tänkt. Några strävbågar brast 1284 och mittskeppet rasade. Senare föll också tornet ihop. Idag återstår endast det väldiga koret. På liknande sätt gick det med katedralen i Köln, som sedan fullbordades först under 1800-talet.

Politiskt stördes balansen i samhällssystemet genom mänskliga tillkortakommanden som konflikten mellan påven och Fredrik II, kyrkans självcentrering och prestigehunger, påvarnas fångenskap i Avignon etc. Det brast i ledningsfunktionen.

Ut ur stenen

Också i den andliga katedralen började krafterna att dra åt olika håll. I det sätt att uppleva tillvaron, som formats genom Augustinus och Platon, var allting i tillvaron ett utflöde ur det gudomliga, den ideala helheten. Alla detaljer hängde automatiskt samman genom sin förankring i idévärlden.

Men under högmedeltiden förändrades verklighetsuppfattningen av Aristoteles nyupptäckta filosofi. Ett nytt formbildningsfält växte fram. Detaljerna började leva sitt eget liv, inneslutna i sig själva, och det blev det mänskliga tänkandets uppgift att systematisera dem. Varje ting hade sin betydelse i sig själv, i sin egen materiella gestalt, utan att behöva syfta på någon högre idé.

För att få ordning på tingen blev man nu tvungen att hitta på klasser, ordningar, kolumner och tabeller att bunta ihop dem i. Även teologin systematiserades. Andelivet pressades in i avdelningar, underavdelningar och underavdelningars underavdelningar, betecknade med bokstäver och siffror. Till sist kunde det mesta uttryckas i teser och antiteser, ja eller nej, 1 eller 0. Det blev möjligt att konstruera datorn. Europas tänkande gick in i den abstraktionens epok som fortfarande råder.

På fasaderna i Chartres är därför de många gestalterna särskilda från varandra. De ingår visserligen i de olika portalernas genomtänkta komposition, men det är ändå som om de inte hade med varandra att göra. Var och en är placerad på sin egen del av pelarknippet eller agerar i sin egen tilldelade nisch. Med öppna ögon ser de ut mot världen, alla dessa Kristi förfäder, gammaltestamentliga gestalter, apostlar, helgon, personifierade dygder och antikens vise. Aristoteles har hamnat på västfasadens högra portal bredvid Fiskarnas stjärnbild intill Jesu födelse. Var och en tittar åt sitt håll och alla tycks när som helst vilja ge sig ut ur väggen för att på egen hand upptäcka tillvaron utanför. Redan hörs stegen från Occam och en mera långt gående nominalism, där det inte längre finns några sammanhållande allmänbegrepp.

Men om alla ger sig iväg, rasar också den tankens katedral som de utgår från. "Var och en av oss ville vandra sin egen väg." Utanför paradiset utsätts den mänskliga tanken för påfrestningar. Fler och fler av jordens människor skall under århundraden som följer bli indragna i individualismens vedermödor. Där framme väntar Descartes, Newton och franska revolutionen.

Det stora raset

Aristoteles återupptäckta filosofi var den utplacerade bomb som snart skulle slita sönder högmedeltidens tankekatedral. Den brinnande stubinen var Europas folkökning. På trehundra år, från mitten av 900-talet till mitten av 1200-talet, tredubblades befolkningen i vår lilla världsdel från uppskattningsvis 25 till 75 miljoner. Detta var möjligt genom ett tillfälligtvis gott klimat, "lilla optimum", som var förutsättningen för goda skördar och därmed goda konjunkturer. Man levde på marginalen. Skogarna var nedhuggna och all tänkbar jord uppodlad.

I början av l300-talet återgick vädret till det normala. Marschen mot nästa istid fortsatte. Medeltemperaturen sjönk och missväxterna följde slag i slag. En fruktansvärd hungersnöd svepte över Nordeuropa 1315-17. Man tog ner liken från galgarna för att äta dem. Under de påföljande missväxtåren nedsattes motståndskraften ytterligare. Även Sydeuropa blev efterhand drabbat och upplevde sin värsta hungersnöd 1346-47.

Medan det blev kallare och regnigare i Europa blev det torrare i Gobiöknen. Pestsmittade råttor drog sig västerut i karavanernas följe. Under Rysslands stäpper förökade de sig i väldiga labyrintsystem. 1346 nådde de handelsstaden Kaffa på Krim, varifrån de med genuesarnas handelsfartyg fortsatte till Konstantinopel, Sicilien, Venedig, Frankrike, Tyskland, Skandinavien. Hela Europa utom Island drabbades av digerdöden. I genomsnitt dog en tredjedel av den genom svält och kyla försvagade befolkningen i de olika länderna.

Knappt var emellertid denna prövning överstånden förrän Pestis secunda slog till i början av 1360-talet och dödade 10-20 procent av Europas kvarvarande befolkning. Därefter följde Pestis tertia, sedan den ena pestvågen efter den andra. Fram till 1490 räknar man med sexton större epidemier.

Man såg ingen ände på eländet och tyckte sig stå inför världens undergång. För många släppte nu alla hämningar. Lag och ordning upphörde. Man härjade och rövade i övergivna hus. Kyrkans auktoritet ifrågasattes. Bönderna reste sig i uppror, brände sina förtryckares slott, skändade och mördade adelsfamiljerna.

Andra åter upplevde olyckorna som Guds straff och ägnade sig åt botgöring. Med bara överkroppar drog flagellanterna fram på vägarna och piskade sig blodiga. Tankar om tusenårsriket vann nytt intresse.

Särskilt i Tyskland kanaliserades skräcken i judehat. Man hävdade, att judarna framställt ett pulver, blandat av grodhjärtan, skorpioner och stulna hostior (nattvardsbröd), med vilket de förgiftat Europas brunnar och därmed gett upphov till pesten. För att hämnas och för att förebygga ytterligare epidemier brände man, dränkte och mördade på andra sätt judar i tusental. Inte mindre än 350 judiska församlingar utplånades. Judemassakrerna 1348-50 är troligen tidernas största före 1940-talet.

Europa vacklade - men knäcktes inte! Ur känslan av vanmakt och övergivenhet växte det nya Europa fram, som i kraft av sin teknik omsider skulle dominera hela jordklotet. Folkminskningen innebar färre munnar att mätta. Det blev gott om jord och ont om människor, varför böndernas ställning gentemot slottsherrarna förbättrades. Grunden för feodalväldet rycktes undan och kungamakten kunde hålla adeln i stramare tyglar. Det blev en kraftsamling i alltmer centralstyrda stater.

När andlig och världslig makt skildes åt, blev kulturen och vetenskapen inte längre så beroende av kyrkan. Under världsliga furstars beskydd trängde renässansen och reformationen fram.

Initiativ och djärvhet kunde nu löna sig. Köpmän och kolonisatörer utvecklade nya typer av fartyg, med vilka man kunde ligga ute i åratal på världshaven. Bemannade med ett par hundra man och bestyckade med kanoner tjänstgjorde de som flytande fästningar. Äventyrslust och vinningslystnad byggde imperier. Olika världsdelar började knytas samman. Med eller mot sin vilja fördes för första gången hela mänskligheten samman på väg mot en enhetlig kultur.

Fördröjningen i djupet

De tunga romanska murarna bröts upp i gotikens jättefönster. Stiliserade varelser steg ut ur freskerna och blev skulpterade myndiga människor. Aristoteles och nominalismen hade förändrat verklighetsuppfattningen. Vad betydde detta för folket i stort?

Inte mycket, till att börja med. Livet på landsbygden, där nästan alla bodde, gick vidare som förut efterhand som man repade sig från pesterna. I bykollektivet, där man var underkastad vädrets och överhetens nycker, fanns ingen jordmån för individuell utveckling. Först och främst gällde det att överleva och föra släktet vidare. Den lärda tankens krusningar på ytan märktes inte i folkdjupet. Knappast heller politiska förändringar. De lokala makthavarna var samma bondeplågare oavsett vilken kung eller kejsare de för tillfället lydde under.

Inte heller reformationen ändrade något väsentligt i livets gång ute i byarna. Kyrkan stod kvar på samma ställe och man fortsatte att samlas till gudstjänst på söndagarna. Den andliga katedralen stod fortfarande stark. Man upplevde sig som en liten människa, som tillsammans med många andra var infogad i den stora universalteokratin.

I den politiska historien tycker vi oss se en kyrka på toppen av sin maktställning under Innocentius III:s pontifikat på 1200-talet. Under följande århundradens utförsbacke ser vi, med vissa tillfälliga undantag, en kontinuerlig försvagning av kyrkans ställning. Katedralen ser ut att falla sönder.

Detta var emellertid bara en utveckling uppe på ytan. Nere i folkdjupet märktes inte mycket. Dessutom var nog inte medeltidens genomsnittsmänniska så from som vi ibland föreställer oss. En magisk inställning till kyrkan och dess riter var normal. Vidskepliga och hedniska bruk fortsatte att ha en stark ställning. Det blev nödvändigt med en reformation för att evangelisera bland alla namnkristna. Såväl den lutherska som den calvinska och den tridentinska reformationen hade samma mål. De ville rycka upp kristenheten genom att ge bättre religionsundervisning, rensa ut korruptionen och höja den sedliga nivån. Efterhand som kristianiseringen gick framåt stärktes också kyrkans ställning i folket.

Europa, Sverige, Istorp

I Sverige utmärktes 15- och 1600-talen av tidvis ganska svåra slitningar mellan kungamakt och kyrka, samtidigt som grunden lades för folkets katekesation. När enväldet föll med Karl XII stod kyrkan som segrare. I 1720 års kungaförsäkran och regeringsform erkändes prästeståndet som kyrkans representationsförsamling. Prästerskapets privilegier, som stadfästes 1723, gav statligt erkännande åt kyrkans ekonomiska självständighet. Konventikelplakatet 1726 förbjöd uppbyggelsemöten som inte stod under prästerlig ledning. Med 1735 års religionsstadga skärptes kyrkans kontroll över befolkningen. Nu fick man legala möjligheter att anhålla och förhöra personer som misstänktes vara olutherska. Kyrkan stod på höjden av sin makt.

Samtidigt började tanken på människan som en enskild individ bli mera allmän. Kyrkans satsning på undervisning och läskunnighet innebar att var och en personligen skulle tillägna sig kunskap och därmed nyckeln till en egen tro. Pietism och postillor förde med sig en ny inställning. Den väckelsekristne trädde ut ur det skyddande kollektivet och stod ensam inför Gud. Även om den gammalpietistiska väckelsen var kyrkotrogen var dock marschriktningen ut ur den institutionella katedralen angiven. Det började rycka i de levande stenarna.

Det individuella genombrottet påverkade somliga till att låta bli att gå i kyrkan. Även på landsbygden minskade an talet kyrkobesökare och nattvardsgäster 1700-talets Sverige.I Stockholm försökte man få folk till kyrkan med polisens hjälp. På landet satte man upp vägspärrar vid kyrkorna under gudstjänsttid för att hindra genomfartstrafik och i stället leda in de förbipasserande i högmässan.

Prästerskapet på höjden av sin mak kämpade en hopplös kamp mot de framvällande förändringarna av tänkesätten. Den myndiga människan lät sig inte längre kontrolleras. Regeringsformen 1809 betonade den enskildes samvetsfrihet. Konventikelplakatet avskaffades 1858. Genom dissenterlagarna 1860 och 1873 blev det möjligt att utträda ur kyrkan. Den allmänna folkskolan kom att bli en gökunge i kyrkans bo. Den växte och började slå in på egna vägar.

Laga skiftet slog sönder den gamla bygemenskapen. "Freden, vaccinet och potäterna" gjorde att befolkningen ökade kraftigt. De som inte kunde få bärgning hemma på gården sögs upp av emigrationen eller industrierna. För många blev det ett uppbrott från byn och barndomens vita stenkyrka.

Första generationens industriarbetare bar emellertid med sig mycket av det gamla. Så här skriver den amerikanske filantropen Charles Loring Brace efter en resa i Sverige i mitten av förra seklet:

I Istorps pastorat tycks kulmen inte ha nåtts förrän under 1900-talets första hälft. På så gott som alla ställen i socknarna slöt man då upp kring söndagens högmässa. Husandakt morgon och kväll med Roos bönbok och bektraktelser förekom i de allra flesta hem. Under de år Gösta Nelson och Sven Aronius verkade i pastoratet, 1914-24 resp. 1924-27 kan man tala om en väckelse.

De som bodde kvar i Istorp, stannade också kvar i en tillvaro fylld av gemenskap och sammanhang, där sommar följde på vinter, skörd på sådd och där Gud varje dag lät solen gå upp över onda och goda. Ända in på 1980-talet bodde här människor som tillhörde det förindustriella samhället, de sista representanterna för en livsstil vars grund lades under yngre stenåldern. Över ett liv, fyllt av kamp för att överleva, välvde sig Guds försyn lika självklart som den blå himlen. Fjärran från egotrippernas Metropolis levde man som man blivit lärd från barndomen. På något sätt stod tiden stilla, generationerna flöt ihop och man själv var bara ett tillfälligt nedslag i tiden av det släkte som sedan syndafallet brukat jorden i sitt anletes svett. Man visste sin plats i universum.

Inte så för dem som tog steget ut från hembygden och blev främlingar i världen. I Skene, Borås, Göteborg, Amerika försökte de bygga upp en ny tillvaro utan traditionens grund. Man kunde försöka finna en ersättande gemenskap i arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och senare även idrottsrörelsen tillsammans med andra som förlorat sina rötter. De hade redan stigit ut ur den gamla kaledralen vars valv ännu strävade mot himlen. Universum hade med ens blivit så ödsligt.

Men någonstans där nere i djupet av det kollektivt omedvetna ligger den och väntar, bestrålad av solljus genom det klara vattnet: La Cathédrale engloutie. Skimrande fiskstim drar fram genom det gapande rosettfönstret. Allt är ännu tyst, "profondément calme, dans une brume doucement sonore". Glimtar av pelarknippen når upp till ytan, förvrängda av vattnets dallrande prisma, "peu à peu sortant de la brume". Världen behöver en ny katedral.

Katedralen på Götaplatsen

Människorna behöver något att samlas kring. När kyrkan inte längre är aktuell kunde kanske kulturen träda i dess ställe har många menat och önskat.

Denna förskjutning i tänkandet kan vi studera på Götaplatsen i Göteborg. Länge var det en öppen fråga hur avslutningen av Kungsportsavenyn skulle utformas. Ännu vid sekelskiftet låg det nära till hands att placera en monumentalt utformad kyrka uppe på kullen, men efter första världskriget hade tiden gått ifrån ett sådant projekt. När den framåtgående handels- och industristaden Göteborg 1923 skulle fira sitt 300-årsjubileum kändes det därför mer naturligt att satsa på kulturen.

Det tempelliknande Konstmuseet uppfördes som Avenyns bokstavliga och bildliga höjdpunkt. Byggnaden, som tronar ovanpå en väldig trappa, för tankarna till ett Akropolis eller till det antika Pergamonaltaret, omnämnt i Upp. 2:13 och några år tidigare (1911) återuppbyggt i Pergamonmuseet i Berlin. Med Stadsteatern och Konserthuset på flankerna är Götaplatsen utformad som en kultplats, där konst, drama och musik uppfordrar människan att betrakta sig själv.

Katedralen i München

Kulturkulten har dock haft svårt att nå ut i bredare lager. Där behövs en annan kult, som lättare kan engagera de stora massorna.

En som insåg detta var baron Pierre de Coubertin. För att det skulle råda stabilitet i det industrialiserade samhället var det, enligt hans mening, nödvändigt att arbetarklassen fick en ny sekulariserad religion med nya riter som kunde neutralisera massornas politiska energi. Idrotten kunde bli en sådan religion.

I den kanske mest förbisedda av sina böcker, "Katedralen i München" (1972), analyserar Per Olov Enquist den olympiska ideologin. Han följer Coubertins tankegångar, som från början hade en patriotisk utgångspunkt. Fransmännen skulle bli lika duktiga imperialister som engelsmännen, vilka grundlagt sitt kolonialvälde på Etons cricketplaner. Därför skulle också de börja med idrott. Internationella tävlingar kunde då vara ett sätt att öka intresset.

Efterhand vidgas tankarna hos Coubertin. Olympiaderna skulle också bli kultövningar. Han skriver: "För mig betyder sport en religion med kyrka, dogmer, kulter men särskilt med en religiös känsla. - Också för oss i ett förvärldsligat århundrade erbjuder sig en religion: segrarens lön blir den uppåtstigande nationalflaggan, symbolen för modern patriotism, fortsättningen på gudstjänsten intill den återuppflammande olympiska elden. - Den moderna idrotten är en religion, en kult, ett lidelsefullt strävande uppåt..."

Efter en tveksam inledning började olympiaderna efter hand växa till stora skådespel. Enquist skriver:

München har 1972 den stora chansen att inför världsopinionen göra tydligt, att tyskarna åter intagit sin berättigade plats i den stora folkfamiljen." Kulthandlingarna skulle dämpas ner, det nationalistiska draget försvinna och de övernationella intressena dominera. Mjukhet, lekfullhet, ljusa pastellfärger när världens idrottsungdom samlades i det nya Olympiastadion, byggt på den plats där Chamberlain stigit ur flygplanet 1938. Enquist skriver:

Mässoffret

Barnen lekte vidare. Ända till dess att Svarta September slog till och mördade den israeliska olympiatruppen. Död åt Israel!

Hade gisslan kunnat räddas? Hade man kunnat låta palestinierna flyga till Kairo, vilket skulle ha räddat livet på israelerna men medfört politisk prestigeförlust? Hade man kunnat fortsätta att kompromissa med terroristerna, matta ut dem, dra ut på tiden några dygn medan olympiaden stod stilla, vilket skulle ha medfört väldiga ekonomiska förluster? Man föredrog den snabba lösningen.

Med obetydliga chanser att lyckas lät man i gryningen några dåligt utrustade prickskyttar försöka skjuta loss israelerna från deras bevakare. "Likt ett lamm som föres bort att slaktas." Det blev en snabbupplösning av dramat. Kvar på flygplatsen i Fürstenfeldbruck låg fjorton döda kroppar: nio judar, fyra araber, en tysk polis. Offret var förrättat. Mässan kunde fortsätta. Enquist skriver:

Ute ur Eden, utstigen ur katedralens sandstenspelare, ensam på väg genom ett ödsligt universum driver den lilla människan vidare med tidens ström." Stjärnvalvet över honom lågar, nedanför brusar hemskt hans grav." Någonstans långt borta hör han "comme un echo de la phrase entendue précédement".

Till nästa kapitel

Tillbaka till hemsidan

Till innehållsförteckningen