Largo maestoso

Fjärde satsen börjar försiktigt i rytmsektionen, med vispar mot trumma och cymbal, som sedan lever sin egen tillvaro och håller rytmen, oberoende av vad som sker för övrigt. Därefter intonerar kontrabasarna det tema som allt bygger på ända till slutet: B CB BG B. Hela orkestern smattrar av otyglade krafter. I en paus glimtar det till av några avlägsna stråkar och en harpa. Så arbetar sig musiken mödosamt fram mot målet, mot förklaringen.

Allt detta har jag burit inom mig sedan den där vårkvällen för 20 år sedan. Men nu måste det ut och bli formulerat. Om några veckor skall boken vara färdigskriven. Slutet är nära, men verkar just nu ändå så avlägset.

Jag måste bort från skrivbordet och ut i naturen. Kroppsrörelse och syre i hjärnan är vad som behövs. Det får bli en cykeltur runt Fävren, en av dessa tusentals sjöar, som isen ruggat upp på den skandinaviska halvön.

Redan medan jag trampar iväg på raksträckan bort mot Lundagården känner jag slagverkets jämna rytm i pedalerna. Jag har nu 25 kilometer framför mig att avverka.

Efter vägkorsningen, i backen upp till höger, kommer kontrabasarna med huvudtemat. Jag får ta i litet mera medan bleckblåsare och hela orkestern sätter in. Uppe på krönet märker jag att det blåser motvind från sydväst. Stråkar och harpa hörs långt borta ifrån.

Nu går det utför och cykeln tar ny fart i gruset. Här bor Lindkvist, smeden, som gjort alla de ljusstakar som lyser upp kyrkan under julen. Så förbi Dagsverkarns och Dyrhem. Nere till vänster, mellan Rusagårdarna, bor Krokatöserna i sin lilla röda stuga. Den är verkligen mycket liten, jag kan inte stå rak därinne, men himlen välver sig över deras takås.

I huset uppe till höger bodde Bror i Rus, han som alltid satt och läste i sina andaktsböcker, t o m på bussen till Varberg, och aldrig talade om annat än Guds ord. På nästa ställe hade hans bror Carl tillverkning av likkistor

Nu kröker vägen och utsikten öppnar sig bort över Lillåns öppna dalgång med den granklädda bergssidan i fonden. Landskapets skönhet bygger på kontrasten mellan ljus och mörker, mellan den bördiga leran, som avsattes när havet gick hit upp, och den urlakade moränen under sluttningar med branta klippor, allt under samma himmel.
 

En kväll i somras var jag i Karlskoga för att lyssna till ett framförande av Olivier Messiaens "Des canyons aux étoiles", som på svenska fått titeln "Från öknen till stjärnorna

Konserten var ett utflöde av den kommunala festyran med anledning av ortens 400-årsjubileum, en yra som förstärktes av att Bofors just fått en jätteorder på kanoner till Indien.

Messiaen är samtidens främste tonsättare, jag tror inte att någon tar illa upp om jag påstår det, och den stora ensemblen under Per Ohlsson samt pianosolisten Carl-Axel Dominique kunde göra honom rättvisa.

I sin egen kommentar till verket skriver Messiaen:

Men fågelsången är nästan helt borta nu i övergången till hösten. Det enda ljud som hörs är från cykeldäcken, som knastrar i gruset. Vägen ligger tom och inte en människa syns till. Messiaen skriver i kommentaren till första delens inledningssats "Öknen":
 
 

Jag får ta i ordentligt för att orka uppför den mörka backen under de skuggande träden vid Liom. Men uppe på krönet ljusnar det igen och sedan är det bara att behagligt rulla ner mot Fävren, som redan skymtar där framme, förbi Fagerhult, Dalen och Backen, ner till Dalskärr.

Där står Karl-Erik vid vägen och väntar på varubussen. Han är ungkarl och bor i soldattorpet Bratts. Tiden fördriver han med att läsa böcker, som han varannan onsdag hämtar i bokbussen. Helst läser han astronomi.

Vi tar oss en pratstund och utbyter tankar om den stora nyhet som radion förmedlade i morse, att engelska astronomer har funnit en kvasar, ett av dessa gåtfulla och energirika objekt, på inte mindre än 20 miljarder ljusårs avstånd, det mest avlägsna föremål man hittills kunnat observera. Och vi gör den reflektionen att i så fall måste universum vara minst 20 miljarder år gammalt.

Här står vi nu och utbyter tankar om universum, 20 miljarder år efter "Varde ljus". Bakom oss har vi den stora smällens förvandling av energi till elementarpartiklar, den väldiga kvarkförintelsen, resterna som slogs samman till atomer, supernovaexplosioner och galaxbildning av splittret från dessa, aminosyror som kopplats ihop till proteiner och celler, nya livsformer som tvingats fram under katastrofala påfrestningar, och slutligen, i världsårets sista sekunder, står vi här med vårt gudagivna medvetande. Ur kaos har universum utvecklats mot allt större ordning och specialisering. Men varför?

Nu kommer en annan Karl-Erik, han i Rödlunds, och börjar prata med oss. Sedan följer jag med honom hem ett slag. Han visar mig en ovanligt förnämlig tveeggad flintdolk av den typ som efterbildar kontinentala metallföremål. Dessutom äger han en fin stenyxa. Föremålen har blivit funna vid harvning nära sjön, på gammal sjöbotten. Eftersom man inte bara kastar bort så fina verktyg tror Karl-Erik att de en gång har blivit tappade i sjön från en båt.

Här i bygden, liksom över hela världen, har alltså människor under årtusenden arbetat "i sitt anletes svett" för att överleva. Trots mödor och motgångar, digerdöd och svält, har de inte gett upp utan lyckats föra släktet vidare. Under ansträngningar och försakelser, som för oss tycks ofattbara, har de blivit härdade. Efter alla katastrofer och besvikelser har de kommit igen och idogt fortsatt framåt, ofta utan att kunna se någon ljusning. Vad är det egentligen som har drivit dem?
 
 

Vadan och varthän?

Efter Unnebo går vägen in i en lövskogstunnel. Man ser inte långt här inne i mörkret, men anar ändå sjön bakom grönskan. En skylt visar att här börjar Hallands län. Jag har alltså lämnat Istorp och är en främling i världen. Men det blir allt vackrare ju närmare jag kommer änden på sjön, som nu tränger ihop sig till en smal vik. Skönheten är påträngande. Det är som om naturen ville ropa ut ett budskap, en synintryckens symfoni.

I kommentaren till satsen "Cedar Breaks och Fruktans gåva" skriver Messiaen:

I solen mitt på vägen ligger en huggorm. Stjärten är prydligt hoprullad, men huvudet är överkört och krossat. Blodet lyser rött på den vita mittlinjen som ett löfte för framtiden.

Men ännu stinger ormen i hälen (1 Mos. 3:15). När jag strävar upp för nästa motlut kommer ännu en nyhet för mig från radions morgoneko, ett meddelande från UNICEF att 40000 av världens barn dör varje dag som offer för svält eller krig. 40000 — fler än antalet invånare i Marks kommun.

Ytterligare elände: I dag blir det 5000 nya flyktingar i världen. Ytterligare 5000 människor finner sig ha hamnat i en så outhärdlig situation under förtryckarregimer, krig och terror att de till sist tar det svåra beslutet att överge sin hembygd. Vad blir det av dem sedan? Hur har det gått för Fahima Ibrahim och hennes barn Anton, Eva, Shamira, Mona, Josef, Jan och Gabriel som blev tagna av polisen i Istorps prästgård den 23 januari 1981 och som därefter förpassades ut ur riket?

Kommer vi alla till sist att bli flyktingar på en jord där öknarna varje dag växer med en yta lika stor som Marks kommun? Skogar huggs ner och erosionen förvärras. Städerna i

u-världen växer på ett sjukligt sätt. Luft- och vattenföroreningar tilltar, träden dör, djuren dör, livets marginaler minskar. Fram till sekelskiftet har förmodligen någon miljon olika växt- och djurarter dött ut för alltid.

Ännu fler människor blir undernärda och kommer att dö i svält om det inte blir ett trendbrott. Också idag har 40000 barn dödats eller svultit ihjäl. Skall man beklaga dem? Eller är döden "en vinning" (Fil. 1:21)?

Det beror på vad som kommer sedan. För Carl och Augusta Lundberg i Gobiöknen rådde det ingen tvekan om den saken. De själva, deras små flickor och deras missionärskamrater var döpta i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, och som flyktingar på väg mot Ryssland slutade de därför sin ökenfärd med att gå in i Kanaans land.

Men hur går det för alla andra barn, för alla de odöpta som aldrig fått höra om Jesus? Hur blir det för den 17-årige Muhammed, vars kropp ligger söndersliten i sanddynerna utanför Khorramshar? Hur går det för de 24 människor som varje minut dör av svält på vår jord? Finns det en framtid efter döden för alla dem "som arbetar och är betungade"? Vad händer med alla dem som är döpta i Jesu namn men inte sedan kunnat se honom i sina egna liv?

Det finns en fortsättning efter döden, men den fortsättningen är inte likadan för alla utan individuellt avpassad för varje individ. Lasarus kom till Abrahams sköte (det var före Jesu uppståndelse), medan den rike mannen blev förpassad till pinorummet (Luk.16).

George Ritchie tycks ha sett något som påminde om en väldig pedagogisk verksamhet under sina nio minuter på andra sidan. De som här i livet hade fäst sina hjärtan vid något jordiskt, de som var uppfyllda av aggressioner eller som var slavar under något begär konfronterades oupphörligen med frukterna av sin livsföring. Men för hur länge? Är det frågan om en begränsad lärotid eller rör det sig om eviga straff? Finns det ingen som vill ta emot dem i "de eviga hyddorna" (Luk. 16:9)?

Ritchie fick inget svar på den frågan. Men gemensamt för alla dessa olyckliga var att de inte kunde se Jesus och hans försoning.

Skall då deras själsliga lidanden fortsätta ända till dess att deras ögon öppnas? Eller kommer de att för alltid vara blinda för sin egen situation?

Skriften talar om straff i evig eld (Matt. 18:8, 25:41, Jud. v. 7, Upp. 14:11 m fl). Men vad har denna eoniska eld för plats i Guds hushållning? Finns det en fortsättning bortom denna eon, denna tidsålder? Kan Gud "ge dem alla till pris åt ohörsamhet för att sedan förbarma sig över dem alla" (Rom. 11:32)?
 
 

Ett växande

Under sin långa resa fick Ritchie också se en annan kategori människor, vilka var sysselsatta med att studera och tränga in i tillvarons gåtor. Om dessa fick han veta att "de växte och de har fortsatt att växa". De tycktes hålla på med att förbereda sig för något ännu större, en kommande härlighet.

Bibeln tycks inte säga något om purgatorium, en rening och utveckling efter döden, varför det inte är möjligt att fastslå någon bestämd läroståndpunkt i den frågan. Men det är väl troligt att de allra flesta behöver någon form av vidareutbildning på andra sidan. Uppfattningen att en människa är fulländad genast efter dödsögonblicket är en lära som uppstod först i reformationstidens teologiska turbulens.

En dansk dogmatikförfattare från 1800-talet, som jag under åren haft stor glädje av,

N G Blaedel, skriver om de uppenbarelser av Guds härlighet som skall träda till mötes under "mellantillståndet". Men, säger han, den avlidne kommer också till en klarare kännedom om sig själv. "Ingen människosjäl lämnar världen i ett fullkomligt eller färdigt tillstånd. Synden bortlägges icke likt ett klädesplagg med kroppsligheten. Anden har också sina skröpligheter och sina skrankor. I all synd är tillika en andens besmittelse. Till och med de frommaste människor behöva en förkovran och tillväxt i helighet till den fullkomliga saligheten. Mellantillståndet måste därför jämväl uppfattas som en reningstid, där människosjälen ingår ‘i den stora själsskolan’, såsom Origenes uttryckte sig, för att där ’mogna till fullkomlighet’. Efter döden skall således följa ett människosjälens fördjupande i och åskådande av sig själv, vari hon skall komma till allt större klarhet över sig själv, och varigenom det, som här i världen aldrig kom till full utveckling, kan utveckla sig under Guds kärleks ljus."

Jag ställer cykeln vid vägkanten och går ner genom en beteshage, fylld med stora björnbärssnår. Kullarna runt omkring är klädda med hassel och ek. Inte en gran i sikte. Jag smakar på några av de solvarma bären, fortsätter genom ett bestånd av alar, avbetade upp till mulhöjd, och står sedan plötsligt vid den legendomspunna och något svårtillgängliga Valasjön.

Det är som att komma till en annan värld. I vattnet vid strandkanten ligger en andfamilj. Längre bort syns Klevaberget där berguven häckar intill den grotta där en av "Stacke junkrar", Olof Silverlood, höll sig dold sedan han 1678 dödat en regementskamrat i en duell.

Efter stunden vid Valasjön tar jag mig tillbaka upp mot landsvägen. En stor hjord med ungdjur har under tiden tagit hagen i besittning. Det är de som håller marken öppen. Finns det något vackrare än det betade kulturlandskapet, där människan med sina husdjur lever i balans med naturen och därigenom förskönar den? Åtminstone är det så här strax bakom det mellaneuropeiska lövskogsbältets frontlinje mot den framryckande granskogen.
 
 

En vacker utsikt

Nu följer vägens vackraste avsnitt. Vid Stackenäs ser man ut över hela Fävren, som med sina leende stränder har tycke av Gennesarets sjö.

Kanske är världens framtid ändå inte så mörk. Visserligen hör vi mycket talas om miljöförstöring, kärnvapenhot, resursknapphet och svält, men ansedda amerikanska forskare och skribenter med inriktning på framtiden menar att det kommer att bli bättre tider när vi väl tagit oss igenom den pågående omställningen till det postindustriella samhället.

Övergången är smärtsam, medger Daniel Bell, som i många år hävdat dessa idéer, men inte desto mindre oundviklig. Resurs- och miljökriser samt u-ländernas problem kan möjligen fördröja men inte på sikt hota utvecklingen.

Alvin Toffler talar om informationssamhället och "den tredje vågen" av tekniska och sociala förändringar som sköljer genom världen efter jordbrukssamhällets första och industrisamhällets andra våg.

John Naisbitt ser som ofrånkomliga fakta tio "megatrender" svepa fram genom industrivärlden, bl a övergången från industrisamhälle till informationssamhälle, från nationell ekonomi till världsekonomi, från centralisering till decentralisering, från hierarki till nätverk.

Den berömde Herman Kahn, som avled 1983, menar att övergången från jordbrukssamhället till det postindustriella samhället tar 400 år. Den började omkring 1775 och har nått hela jorden först i slutet av 2100-talet. Vid slutet av 1700-talet började för första gången i historien levnadsstandarden att stiga efter att tidigare ha varit så gott som konstant under årtusenden. Det medförde en demokratisering av konsumtionen. Medelklassen föddes, alla blev konsumenter och kunde vara med om att styra marknaden. Maskiner, senare också automatisering, kom att ersätta arbetskraften.

Naturresurserna är stora och utbytbara, säger Kahn. Teknik och förnuftiga reformer kan skydda vår miljö. Industrialismen har redan visat att den kan klara av befolkningsexplosionen. Befolkningstillväxten nådde sin topp 1970, och numera sjunker världens genomsnittliga tillväxttakt. Befolkningen kommer att stabiliseras kring 10 miljarder, medan jorden har resurser att klara 50 miljarder med en per-capitainkomst av 50000 dollar.

Kanske har Deng Xiao-Ping rätt när han säger: "Alla skall bli rika, men alla kan inte bli rika på samma gång."

Kulturella orsaker gör att utvecklingen går fortare i vissa länder. Oroligheter, vanstyre och politiska ingrepp som extrema miljölagar, en överdimensionerad offentlig sektor och ett tillväxthämmande skattetryck kan endast fördröja ett framtida utbrett välstånd, anser Kahn. "Övergången till det postindustriella samhället är obeveklig när den väl börjat."

Hur pass realistiska är Kahns framtidsvisioner? — Nog kan de behövas som motvikt till en allmänt utbredd pessimism som lätt blir till en självuppfyllande profetia om den får makt över sinnena. Redan idag frambringas i världen tre gånger så mycket livsmedel som behövs för att alla jordens invånare skall kunna uppehålla livet. "Svälten är i själva verket främst en följd av sociala missförhållanden", skriver FN-experten Sture Linnér. "I Punjab, för att blott ta ett exempel bland oändligt många, är de statliga magasinen just nu (1986) överfyllda med vete. Sädessäckar måste staplas utomhus i väldiga pyramider och nya praktskördar är på väg. Men bara trettio mil söderut, i Rajasthan, irrar utmärglade människor omkring och letar efter mat och vatten på uttorkade marker."
 
 

Klass mot klass

Resurserna finns, men det gäller också att fördela dem. Eftersom de privilegierade inte frivilligt släpper sina förmåner kommer med naturnödvändighet, enligt Karl Marx, en revolutionär förändring. De som är egendomslösa måste med våld ta makten från sina förtryckare. Detta förlopp är oundvikligt enligt den materialistiska historieuppfattningens lagar. När missförhållandena i samhället utvecklats tillräckligt långt, reser sig arbetarklassen som en naturkraft. Det borgerliga väldets "tes" avlöses av dess "antites", som är proletariatets diktatur, ett genomgångsskede med tvångsåtgärder då produktionsmedlen överförs i samhällets ägo, varefter en socialistisk människa fostras fram, som är helt osjälvisk och i första hand tänker på kollektivet.

Efter hand slår historiens pendel långsamt tillbaka så att den stannar på jämviktens "syntes". Det socialistiska uppbyggnadsskedet övergår i det kommunistiska samhället, där allt tvång är obehövligt och där staten med tiden "vittrar bort", eftersom regler och tvångsåtgärder blir överflödiga när alla har blivit solidariska.

Lenin säger: "Kommunismen börjar, när de enkla arbetarna utan att sky någon möda börjar visa en självuppoffrande omsorg om att höja arbetsproduktiviteten, att skydda varje pund spannmål, kol, järn och andra produkter, som inte tilldelas de arbetande personligen och deras ‘närmaste’, utan de ‘fjärmare’, d v s samhället i dess helhet, tiotals och hundratals miljoner människor."

Inte är det underligt att många fångats av den marxistiska visionen om ett praktiskt genomförbart jordiskt paradis. Efter hand har emellertid också missräkningarna blivit stora då den förment vetenskapliga ideologin inte stämt med verkligheten. Den i jämförelse med kapitalismen högre arbetsproduktiviteten som socialismen skulle medföra har hittills uteblivit. I stället för att utvecklas mot höga mänskliga och kommunistiska ideal tycks stora befolkningsskikt i Sovjetunionen och Östeuropa malas ner i en demoralisering, som anförs av den privilegierade "nomenklaturan". Medborgarna måste hållas under bevakning så att de inte skall fly till utlandet. "Den antifascistiska försvarsmuren", d v s Berlinmuren, är ett monument över misslyckandet.
 
 

Förnyelse från öster

Murar och motsättningar, en splittrad värld, ett delat Europa, så är det idag. Hur skall det gå för vår lilla världsdel, som på kartan ser ut som en trasig hand med spretande fingrar längst ut på den stora asiatiska landmassan?

Och ändå var det här det började med övergången från årtusendens jordbrukssamhälle till något nytt som vi ännu inte sett slutet på. Därefter gick stafetten västerut, Europa blev distanserat och Amerika förde utvecklingen vidare. Mahler var undergångsmärkt, medan Ives var den vitale.

Sedan har det rullat vidare, från New England och östkusten till solbältet och Californien. Nu är det The Pacific Rim som är det kraftfulla, västkusten integrerad med Japan och ett Sydostasien på väg uppåt. Vad kommer härnäst? Kina? Skall det fortsätta varvet runt och komma tillbaka till utgångspunkten?

Vi bor på jordklotets baksida i ett intressant museum med vacker och omväxlande natur. Men kanske skulle förnyelsen i denna katedralernas och villrådighetens världsdel kunna komma från öster efter hand som murarna vittrar sönder.

I den sovjetstyrda delen av Europa, där lögn och våld är oundgängliga redskap i maktens hand, utsätts människor för ett oupphörligt psykiskt tryck. De vet att nihilismen endast kan leda till sönderfall eller diktaturterror, säger 1980 års nobelpristagare i litteratur, polacken Ceslaw Milosz. De behöver en ny tro på humana värden och på tillvarons djupdimension.

Den inflytelserike kritikern av marxismen Leszek Kolakowski, även han polack, ser också hur avgrunden öppnar sig i den materialistiska filosofin. Förlusten av tron ser han som den största faran för mänskligheten.

Under dessa östeuropeiska påfrestningar utvecklas av många tecken att döma en mycket stark andlighet. "Ande, du som livet ger." Spridda rapporter når oss om väckelser och om sovjetiska kristna som frimodigt lever i sin tro och bekänner den, en del av dem som verkliga martyrer i arbetsläger och fängelser. Enligt Pravda är 8-10 procent av städernas befolkning och något mer av folket på landsbygden "fanatiskt religiösa", vilket torde betyda att de har en levande tro.

Michael Bordeaux, expert på de religiösa förhållandena i Sovjetunionen, skriver: "Om det finns något karakteristikon för den kristna tron i Sovjetunionen är det kärlek. Det kommunistiska systemet talar om broderskap mellan människor. Men utan en tro på Guds faderskap går det inte. Det visar den sovjetiska erfarenheten. - - - Kristendomen i Sovjet däremot, var man än finner den, visar ögonblickligen sitt särmärke för den, som får kontakt med den. Den för in en alldeles ny dimension i livet. Vanligen behöver den inte evangelisera. Den behöver bara vara sig själv. - - - Att tas emot i en församling, vilken kyrka det än är, är att uppleva livet i en mikroomgivning där kärlek omsluter en mitt i en fientlig värld."

Vad kommer det att innebära att man 1988 firar tusenårsminnet av det ryska rikets och den ryska kyrkans uppkomst? Det var 988 som Vladimir mottog dopet i Djnepr och därmed inledde Rysslands formella kristnande. Därmed blev den bysantinska kulturen dominerande och den svensk-ryska vikingastaten upplöstes.

I Sovjetunionen är kristendomen ett tydligt alternativ till den gudomliggjorda staten. Den lockar dem som tröttnat på propagandan och inte finner någon andlig kost i marxismens torftiga materialism.

I väst däremot har de kristna ofta svårt att finna sin profil i en civilisation lika materialistisk som någonsin den kommunistiska, men där motståndaren är konturlös. Också hos oss känner sig emellertid alltfler otillfredsställda med fysiologisk njutning som det högsta i en värdenihilistisk tillvaro. Intresset för andliga frågor ökar, men kyrkan betraktas mera sällan som ett vitalt alternativ för sökare.

Ett tidens tecken är intresset i väst för den ryske filmregissören Andrej Tarkovskij, som är en stark förespråkare för andliga värden. Vid ett framträdande i Stockholm våren 1985 sade han till den svenska publikens förvåning att kultur inte kan existera utan religion. "Civilisationens slut kan komma innan den första atombomben fallit", fortsatte han, "eftersom civilisation utan andlighet är som en samling djur. - - - Hoppet för vår civilisation finns i Ryssland — där finns det ändå tecken på andlighet."
 
 

Signalerna förloras i tystnaden

Messiaens andra del börjar med satsen "Anrop mellan stjärnorna" med motto från Psaltaren 147: "Han helar dem som har förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han. Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn."
 
 

Sedan försvinner ropen ut i stillheten.

Nu går vägen alldeles intill vattnet. Jag stiger av cykeln och tittar bort mot den andra stranden. En ensam mås, en gäst från havet, flyger därute så som blåskrikan i satsen om "Bryce Canyon och de orangeröda klipporna":

I en annan artikel berättar religionspsykologen Hans Åkerberg om en enkätundersökning han gjort bland ungdomar i gymnasiets första årskurs. Av de unga anser 29 procent att det finns en Gud, ytterligare 54 procent vill inte förneka möjligheten och endast 3 procent är ointresserade av frågan. Så många som 55 procent tror att det finns ett liv efter döden, och inte mindre än 70 procent ber — alltifrån "någon enstaka gång" till "varje dag". Sex av tio sysselsätter sig ständigt med frågor om livets mening. För en del är den existentiella ångesten så stark att de går i självmordstankar.

Vidare framhåller psykoterapeuten Ingrid Göransson att människors psykiska problem är olika, men i bakgrunden finns alltid känslan av en växande tomhet. "Denna inre tomhet tycks vara vanligare idag än för tio år sedan. Och orsaken, som jag ser det, är att allt fler människor förlorat känslan av att vara delaktiga i ett sammanhang. De ser ingen mening med sitt liv."

Psykoterapeuten Rom Embrey anser i samma artikelserie att en stor omsvängning håller på att ske också i det religiöst hämmade Sverige. Denna andliga förnyelse är en del av en global förändring. Enligt hans mening är nästan alla människor religiösa, "men kanalerna måste vara öppna om vi skall kunna uppleva denna samhörighet på djupet. — Alla tror att livet har en mening. Men den tron kan ha fått många törnar — i många fall så häftiga att människor lever med svår ångest."
 
 

En ny tidsålder

En växande skara söker sig till det ökande utbudet av olika religiösa och ockulta riktningar med eller utan kristet förtecken. Alternativrörelser med inriktning på fred och miljö fyller också en religiös funktion för många. En hel del av dessa rörelser räknas in under beteckningen "New Age", den nya tidsålder som vår planet nalkas nu när vårdagjämningspunkten är på väg in i Aquarius, Vattumannens stjärnbild.

Enligt New Age håller mänskligheten på att genomgå ett paradigmskifte, då mycket i vår tillvaro börjar att uppfattas på ett annorlunda sätt. Vi kan numera betrakta jorden som en helhet och inte på den tidigare naturvetenskapens dissekerande vis. Jorden är ett levande väsen, som vi alla är delaktiga i. Vårt medvetande kan utvidgas genom nya kunskaper i fysik, biologi, mjuk teknik, återanvändning, naturodling, alternativ medicin, kreativitetsutveckling och meditation. Tillsammans med likasinnade bildar vi globala nätverk där vi kan börja att fungera i en ny sorts social superorganisation på väg mot en allomfattande planetkultur.

En av rörelsens pionjärer, Sir George Trevelyan, säger: "Vi är på väg mot en ny mänsklig utvecklingsfas, mot en ny renässans, lika genomgripande, ja, till och med större än den tidigare renässansen. Vi lämnar nu vår tillvaro som Homo Sapiens. Se på vad Homo Sapiens har åstadkommit: Vi har utvecklat vår vänstra hjärnhalva, vi har byggt en värld där vi utnyttjat allt för människans snöda vinning, vi har skapat ett sofistikerat krigsmaskineri. — Vi är nu redo att ta nästa steg i utvecklingen mot en ny människofas — Homo Noeticus. Det är en varelse som har utvecklat sitt medvetande och sin intelligens för det gemensammas bästa, som gagnar helheten, som inser att jorden är en levande enhet. Vi är på tröskeln till en ny tid" (Svenska Dagbladet 6/12 1982).
 
 

Vem skall bestämma?

Men hur skall det kunna bli enhet när splittringen och motsättningarna bara blir större under resan från den klara källan genom deltalandets otaliga mynningsarmar? "Vi gingo alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg."

Nu blir utsikten milsvid. Jag ser rätt igenom Lillåns dalgång ända upp till berget ovanför Öxnevalla som likt ett Hermon höjer sig långt uppe i norr. I det öppna landskapet avlägsnar sig vägen mer och mer från sjön, som snart är försvunnen bakom ekridåer.

I huset uppe till höger ligger Anna, full av cancer. För tillfället bor hon där hos sin dotter och väntar på att dö. För några dagar sedan besökte jag henne på sockenbud. Kristi lekamen och blod var närvarande i det lilla sjukrummet. Hon mötte sin Frälsare och kan nu dö i frid. Hon slipper ifrån lidandet. Men hur blir det för oss, som ännu går kvar i denna osäkra värld? Det mörknar över vägen.

Här skulle allt kunna vara så bra. Vår jord kan föda många fler. Vi har resurser och teknik. Och ändå blir det så misslyckat. Varför?

Därför att vi människor har så svårt att leva tillsammans. Hur skall vi kunna uppnå enhet när viljorna spretar åt olika håll? Vem skall bestämma? Hur skall vår värld styras när det brister i ledningsfunktionen?
 
 

Motståndaren

I "Sorgemusik för frimurare" av Lars Gustafsson sitter två män och samtalar om Europas framtid i en våning i Wien, "Gustav Mahlers stad och Wittgensteins". Den ene, juden Nussbaum, hävdar att Europa i stor utsträckning har sin ideologiska bakgrund i den judiska universalismen, "att det finns en lag som är viktigare eller giltigare än den regerande furstens vilja eller folkopinionen, som ju oftast är primitiv, och att den lagen gäller lika för alla. ——— det hjälper inte att ha makten för att ha rätten. Gud är en.

Vem är då huvudmotståndaren, undrar hans samtalspartner, den svenske naturvetenskapsmannen Hans. Juden svarar, att det inte är kristendomen utan "de uråldriga tempeltornen, pyramiderna, byggda på ytor som hierarkiskt avtar uppåt, kungarna i sina fruktansvärda vilande gestalter med händerna stödda mot knäna, rakt utsträckta armar mot knän, eller med korsade gissel. Baalerna, de uråldriga skrovliga tornen, den till gudomlighet förklädda makten. Den makt som kan bygga pyramider, stapla stenblock med hjälp av ett maskineri av nakna och utmärglade kroppar. Staten som Gud. Det är det onda. Det är Den Andre."

Utan den judiska universalismen och tron på värdets bestånd blir det inget kvar av Europa, fortsätter Nussbaum. "Det enda som blir kvar är Baalerna, Lenin, Nationen eller det här nya tricket som kallar Staten för Samhälle."

Hur ser då Nussbaum på kristendomen? "Har inte kristendomens galna paradox om Nåden någonting att betyda längre", undrar Hans.

Kristendomen har en enda svaghet, svarar juden. "Men en stor. Den handlar inte om denna värld utan om en annan. Den är den yttersta krisens religion, tillkommen under den allra mörkaste, blodigaste antika nergångsperioden. Där den börjar gälla, där finns det inte mycket kvar. Jag tror det kan komma en dag när den blir giltig. Den dag när nederlaget är slutgiltigt. När den sista stora evakueringen från människovärdet redan har blivit ett faktum."
 
 

Den mörknande framtid är ljus

Hurudana är framtidsutsikterna for var planet? Är det verkligen någon som på allvar tror att vi stadigt går mot bättre tider? Är det inte väntan på katastrofen som är den stora megatrenden? "På jorden skall ångest komma över folken, och de skall stå rådlösa vid havets och vågornas dån" (Luk.21:25).

Under hela jordens historia har förnyelse utlösts av katastrofer, vare sig det varit järnkatastrofen, näringsbristen i ursoppan som drev fram fotosyntesen, massdöden i slutet av permtiden, utdrivandet ur paradiset, digerdöden eller den kinesiska kulturrevolutionen. Katastroferna kommer, vare sig vi vill eller ej. Vem kan stoppa den gudomliga evolutionen?

Hurdan blir då framtiden för den kristna kyrkan? Om kristendomen är "den yttersta krisens religion" måste den bli ljus. "Om Kristus skall kunna bli en verklighet i världen och i människors liv måste det först komma till en kris", skriver Bertil Gärtner i sitt herdabrev "Kris leder till Kristus".

Är tillvaron på väg mot sitt Golgata? "Det var som om jag var på vandring i den mest oländiga terräng." Det blåser hårdare här upp på höjderna. Jag trampar och trampar, rytmsektionens vispar fortsätter att bearbeta trumma och cymbal, obevekligt som tiden själv, och alldeles tröstlöst. "Om det än blir ett kors som lyfter mig."

Men efter hand känns det som om något skulle hända. Fälten vitnar till skörd och runt omkring dånar tröskorna där de går fram som väldiga har. I vägrenen lyser blåklockorna. Sakta ljusnar det, violiner spelar upprepade små sekunder som stänk av frid. Det planar ut uppe på krönet.

Jag kan vila på tramporna och basunerna antyder en urladdning: C DC, närmare, närmare...

Cykeln börjar rulla, fortare, fortare, utan att jag behöver ta ett enda tramptag. Jag flyger förbi ortnamnsskylten KUNGSÄTER, förbi dörrfabriken och presenningfabriken.

Därefter passerar jag skyltarna ÄLVSBORGS LAN och MARKS KOMMUN. Nu är det bara att trampa på. Solen lyser och marken har torkat upp. Vid Strömmared går korna på bete nere vid ån och Anders är ute och kör med tröskan. Hos Messiaen sjunger stjärnorna och fåglarna.

Skriften lär att denna tidsålder skall genomgå en kris, som leder till ett antikristiskt världsvälde under "en stor vedermöda" (Matt. 24:21) och "den stora bedrövelsen" (Upp. 7:14), men när det ser som mörkast ut skall ljuset stråla fram. Antikrist, "den Laglöse", skall störtas. Honom skall "Herren Jesus döda med sin muns anda och tillintetgöra genom sin tillkommelses uppenbarelse" (2 Tess. 2:8). En ny tidsålder tar sin början genom att Kristi rike fulländas på jorden, nu inte längre som ett fördolt rike utan som ett rike i härlighet, ett svar på den så ofta upprepade bönen "tillkomme ditt rike".

Då uppstår de som har "dött i Kristus" och förvandlas, tillsammans med de troende som fortfarande lever kvar på jorden, och blir bortryckta "Herren till mötes" (Matt. 24:37-41; 25:1-13, 1 Kor. 15:52, Fil. 3:11, 1 Tess. 4:16,17, Upp.20:5). Satan blir bunden "för tusen år", varefter Kristus och de "som har del i den första uppståndelsen" skall få "regera med honom de tusen åren" (Matt. 5:5; 19:28, Upp.20: 1-6).

Många av Gamla Testamentets profetior, som ännu inte uppfyllts, skall då gå i fullbordan såsom Jes. 2:2-4; 60-62, Hes. 34:22-31, Amos 9:11-15, Mika 4:1-3, Sak.

8:20-23. Svärden skall smidas till plogbillar och vargar bo tillsammans med lamm. Klasskamp och politiskt kiv skall tillhöra det förgångna. Alla kommer att ha vad de behöver och i samhället och i hemmen skall råda samarbete och fred.

Satan skall inte längre kunna förvilla människorna. "Det skall nu för dem bli oerhört mycket lättare att omvända sig från synden till Herren, förbliva hos Honom, lyda och tjäna Honom, ehuru omvändelsen och helgelsen ej heller då skola vara utan kamp på grund av den inneboende synden" (L M Engström).

Skovgaard-Petersen skriver: "Det är i sig självt en skön tanke, att vår gamla jord en gång skall få njuta en helig aftonfrid före den stora påskdagsmorgonen, då den verkliga världsförvandlingen inträder. Denna helgaftonsfrid skall vara i tusen år, vilket vill säga att den icke skall vara endast ett kort intermezzo utan en verklig tidsålder. Och i detta tusenåriga rike skall Guds rikes krafter nå en så rik och blomstrande utveckling som det överhuvud taget är möjligt inom vår fallna jords gränser."

Det som nu är outvecklat, förkvävt, bara finns som en ansats, blommar då ut i sin fullhet. Människors anlag och begåvning blir till glädje för alla. Tekniken till välsignelse och anpassas efter vars och ens behov. Ytterligare vetenskapliga upptäckter förbättrar levnadsförhållandena.

Öknarnas tillväxt stoppas. I stället planteras de och brukas. Det afrikanska jordbrukets avkastning mångdubblas. Israeliskt kunnande blir till gagn för hela Mellanöstern.

Ekumeniken och arbetet för fred och försoning når sin fullbordan. Judar och araber lever i sämja. Alla goda strävanden blir samordnade när det inte längre brister i ledningsfunktionen.

Ett nytt formbildningsfält omsluter vår planet. All den längtan efter förändring och enhet, som tar sig uttryck i olika messianska förväntningar, kommer till ro. Karl Marx och Herman Kahns visioner går samman i en högre ordning. New Agerörelsens Vattuman visar sig vara han som säger: "Om någon törstar, så komme han till mig och dricke."

Många gåtor får sin förklaring. Det historiska perspektivet kommer att uppenbara betydelsen av att kristendomen blev en europeisk religion och att den europeiska kulturen med sin teknik blev världsomspännande. Individens frigörelse ur kollektivet kommer att visa sig vara en av de stora västerländska bedrifterna.

Detta sistnämnda framstår klart för en ung, nyomvänd kinesisk kristen, som

National Geographic, september 1985, berättar om. Under kulturrevolutionen hade han vid ett tillfälle råkat få se en trave böcker som skulle brännas, en bibel och annan litteratur. Han började läsa i dem och fångades av allt det nya han fick veta. "He came to the conclusion that the great achivements of the West, which everyone in China from Deng Xiao-Ping and down now acknowledges, are linked with Christianity." Särskilt tre begrepp med rötter i kristendomen vill han peka ut: "Individual autonomy, compassion for the welfare of others, and the respect for personality."
 
 

Ett förnyat Israel

Hela Israel skall bli frälst. Paulus profetia från Rom. 11:26 går i uppfyllelse och med facit i hand kommer man att se hur Gud använt sitt egendomsfolk för att sätta hela världen i rörelse och förbereda det messianska riket. Utkorelsen, oregelbundenheten i universum, är evolutionens motor. Täckelset, som hängt för judarnas hjärtan, skall tas bort och de skall hylla Jesus som sin Herre och Konung (2 Kor. 3:15, 16; Rom. 11:32).

I "Världsmakten och Guds rike, Afhandling framställd till ämne för diskussion vid prästmötet i Göteborg den 8—10 juni 1915" skriver domprosten J N Rexius: "Israels ställning i Guds rike under millenium är ock en fråga av intresse. Att särskilda, stora löften äro givna åt detta folk för denna tid, torde vara obestridligt. Att utan vidare tyda dessa löften såsom i allmänhet angående det av omvända judar och hedningar bestående ‘andliga Israel’ är icke skriftenligt. Det är alldeles överensstämmande med ‘nådens utkorelse’, att detta folk även då bekommer ett företräde framför alla jordens folk. Har Herren en gång av fri nåd behagat utvälja detta folk till sitt egendomsfolk, så ‘låta Hans gåvor och kallelse sig icke ångra’. Till sin nåds och sannings pris måste Herren ända in i sista tiden hålla sitt förbund med detta folk, ehuru det alltid varit styvsint och motsträvigt kanske mer än andra jordens folk. Israel har varit och kommer nog att förbliva ett allenastående nådesexempel i världshistorien. "

Paulus skriver om judarna i Rom. 11:12, 15: "Har nu redan deras fall varit till rikedom för världen, och har deras fåtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru mycket mer skall icke deras fulltalighet så bliva. — Om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning, vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de döda?"

När Jesus gick in till Jerusalem vid sin sista påsk, förbannade han ett fikonträd så att det vissnade (Matt. 2 1:19). De flesta bibeltolkare ser detta som en symbolisk handling, där fikonträdet betecknar Israels folk, som inte bär trons frukter, varför det drar en dom över sig.

Några kapitel senare talar Jesus åter om fikonträdet, om att "när dess kvistar börjar få save och löven spricker ut, då vet ni att sommaren är nära" (Matt. 24:32). Det är rimligt att anta att Jesus också här syftar på Israel, såvida man inte hyllar den gamla principen från Augustinus att endast Skriftens domsuttalanden handlar om judarna medan allt som är löftesrikt avser "det nya Israel".

Enligt dessa Jesu uttalanden om fikonträdet tycks judafolkets omvändelse ha samband med den innevarande tidsålderns avslutning. Detta ger också stöd åt en vanlig tolkning av det följande bibelordet i vers 34: "Detta släkte skall inte förgås förrän allt detta sker." Uttrycket "detta släkte" skulle då kunna avse judafolket.

En storslagen profetia om Israels upprättelse finner vii Hesekiels 37:e kapitel. Där ser profeten en slätt som är full av förtorkade ben. När han första gången profeterar över benen börjar de röra sig och fogas samman under "rassel" och "gny". De får senor, kött och hud, "men ingen ande var ännu i dem".

Därefter gör profeten nya ansträngningar och uppsänder ytterligare böner. Det leder till att anden kommer "från de fyra väderstrecken" med resultatet att benen blir levande och reser sig upp som en övermåttan stor skara", vilken symboliserar "Israels barn".

Hesekiel får sedan veta att Herren skall hämta upp sitt folk ur deras "gravar" och låta dem komma till "Israels land". Därefter skall Herrens ande komma in i dem så att de "åter blir levande" och de skall få bo i sitt land.

Denna vision tycks förutsätta något som är mer omfattande än den babyloniska exil, som var aktuell på Hesekiels tid. Liksom i andra gammaltestamentliga texter tycks israeliterna förskingras över hela världen (3 Mos. 26:32,33, 5 Mos. 28:64-68, Jes. 11:12, Jer. 15:4, Hes. 36:24) för att sedan komma tillbaka till Eretz Israel. Först i vår egen tid har emellertid historiens gång varit sådan att vi börjar se profetians uppfyllelse: först en "rörelse bland benen", ett judiskt uppvaknande under förra århundradet som leder till sionismens tanke att judarna skall vända hem, och därefter upprättandet av staten Israel.

Men ännu väntar vi på fullbordan av profetians sista skede, andeuppfyllelsen.

Visserligen finner vi redan idag en hel del tecken på att något håller på att förberedas i det judiska folket, men den stora andliga omvälvningen blir nog verklighet först i samband med det messianska rikets upprättande.

Hesekiels profetia fortsätter med att två trästavar fogas samman till en enda. Den ena staven betecknar Juda, d v s sydriket, judafolket, medan den andra är nordriket Israel, d v s de tio stammar som förskingrades och "försvann" efter den assyriska erövringen år 722. Dessa två varandra så närstående ärkefiender skall bli till "ett enda folk i landet, på Israels berg, ---de skall inte mer vara två folk."

Kan de två stavarna syfta på judarna och de kristna under det messianska rikets tid? År "Israels hus" en beteckning på "de hednakristna", det gudsfolk som är utvalt ur alla jordens icke-judiska folk och stammar, och som förnekat judarnas ställning som egendomsfolk genom att kalla sig "det nya Israel"?
 
 

Det återupptäckta tusenårsriket

Långt ifrån alla kristna omfattar läran om ett jordiskt tusenårsrike. Somliga betraktar den t o m som ett sekteriskt missförstånd som står i motsats till ett sunt framtidshopp. Så här säger t ex Svenskt Bibliskt Uppslagsverk: "Kiliasmen har städse med rätta bekämpats av kyrkan."

I Nordisk Teologisk Uppslagsbok görs följande bedömning: "Svårigheterna för denna tolkning ligger icke enbart däri, att vissa judiskt apokalyptiska framtidsförhoppningar synes spela med i tanken om det tusenåriga riket, utan i själva Nya Testamentets sätt att tala om de yttersta tingen: uppgifterna äro både sparsamma och ofta klädda i bild. Jesus och apostlarna äro icke apokalyptiskt intresserade."

Notisen ur NTU antyder att tron på ett jordiskt messianskt rike var allmän bland judarna på Jesu tid. Man ansåg att den nuvarande världsordningen skulle bestå under sex årtusenden, motsvarande de sex skapelsedagarna. Mot slutet av denna period skulle gudlösheten växa, men därefter skulle Messias komma och upprätta ett jordiskt rike, motsvarande den sjunde dagen, sabbatsdagen.

Om man utgår från att kristendomen alltid är judendomens motsats talar naturligtvis ovanstående mot ett tusenårsrike. Men om man i stället ser till kontinuiteten, ser kristendomen som en fullbordan av den judiska tron, kommer det hela i en annan dager.

Så vitt jag förstår är kontrastteologin helt obiblisk. Jesus säger: "Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda" (Matt. 5:17). Om rabbinerna och deras lärouppfattningar säger han: "Allt vad de säger eder, det skall ni göra och hålla" (Matt. 23:3). Vi måste utgå från att Jesus accepterar sin judiska samtids traditioner och läror, såvida han inte uttryckligen förkastar dem på någon punkt. Sådana punkter är svåra att finna i evangelierna.

Påståendet att Jesus och apostlarna inte skulle vara apokalyptiskt intresserade är ytterst anmärkningsvärt om man t ex tänker på Matt. 24 och 25. Att åtminstone Jakob och Johannes var intresserade framgår av Mark. 10:37, där de begär av Jesus att få sitta närmast honom i härligheten. När Petrus frågar vilken lön apostlarna skall få, svara Jesus: "När världen födes på nytt, då när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skall också ni, som har efterföljt mig, få sitta på tolv troner såsom domare över Israels tolv stammar" (Matt. 19:28).

När lärjungarna på himmelsfärdsberget som typiska judar frågar Jesus om det nu är dags att upprätta "riket åt Israel" får de inget avvisande svar. Jesus säger inte att "det där är sekteriska villfarelser som ni skall ta avstånd ifrån", utan han svarar bara kort och gott att den tidpunkten "som Fadern i sin makt har fastställt" skall de inte få reda på (Apg. 1:6,7). Det är rätt att vänta på riket men fel att försöka räkna ut tiden för dess ankomst.

Hoppet om ett jordiskt tusenårsrike var också levande i den gamla kyrkan. Någon har sagt att "det var den gyllene hjälmen på alla kristnas huvuden, som höjde dem över den närvarande tidens vedermödor och gestaltade deras levnadslopp till en högtidlig och likväl munter kämpalek för livets krona".

Papias framhåller, att Jesus undervisat om tusenårsriket. Justinus Martyren säger: "Jag och andra som är rättsinniga kristna i alla avseenden är förvissade om att det skall komma en uppståndelse från de döda och tusen år i Jerusalem, vilken stad då skall smyckas och byggas ut som profeterna Hesekiel och Jesaja och andra har förutsagt."

Hippolytos och Tertullianus omfattar samma lära liksom Ireneus, som omvittnar: Johannes, en lärjunge av Herren, har i en syn, som blev honom uppenbarad, skådat Kristi rikes ankomst i härlighet såsom ett präktigt konungarike."

När Gregorius av Nazians på 300-talet beskriver de första århundradenas kristna säger han om dem: "De var så överväldigade av åtrå efter härlighetens rike, att de städse sökte vad som ovan är, och deras hjärtan vandrade där i en ren, gudlig kärlek och andlig längtan. Det levande hoppet gjorde dem vakna och nyktra, ståndaktiga och nitälskande, heliga och kyska i sin vandel, saktmodiga och tåliga, glada under martyrium och all vedermöda."

Efter hand började det emellertid att komma invändningar mot tanken på ett jordiskt tusenårsrike från kristna med grekisk filosofisk bakgrund. Tongivande kritiker blev Alexandriateologerna Clemens och f a Origenes, genom vilken den allegoriserande bibeltolkningen knäsattes i kyrkan.

När efter den fruktansvärda diokletianska förföljelsen förhållandena plötsligt ändrade sig och kristendomen kom till maktens boningar genom kejsar Konstantin, var det naturligt att många drog slutsatsen att det nu var tusenårsriket som upprättades efter den antikristiska tiden. Genom sin nära förbindelse med statsmakten blev kyrkan förvärldsligad och längtan efter en ny världsordning tynade bort. Uppe i de politiska och kyrkliga pyramiderna värnade man om sin makt.

Under intryck av de ändrade förhållandena förkunnade Augustinus att tusenårsriket hade börjat med Kristi första ankomst och att det var liktydigt med Kristi kyrka, där de heliga regerar. Den första uppståndelsen i Upp. 20:5 uppfattade han som omvändelsen, i vilken människor uppstår till nytt liv. Augustinus tolkning blev den katolska kyrkans officiella lära, vilken sedan i huvudsak övertogs av Calvin och Luther.

I Augsburgska bekännelsens sjuttonde artikel fördöms de, som "nu utsprida judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skola få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga allestädes nedslagits".

Detta uttalande är tillkommet "nu", d v s under intryck av de våldsamheter, som några år tidigare orsakats av "vederdöpare" och "svärmeandar", revolutionära fanatiker som Tomas Münzer, "Guds tjänare med Gideons svärd". Då bekännelsen 1530 antogs, låg den revolutionära glöden och pyrde för att sedan flamma upp i Münster 1534-35, där skräddaren och värdshusvärden Johan av Leiden insattes som "konung över Sions rike" med tolv apostlar vid sin sida, assisterad av "ståthållaren" Bernt Knipperdollinck, "Israels skarprättare", som lät mörda alla oppositionella.

Mot den bakgrunden måste man ha förståelse för Augsburgska bekännelsens avståndstagande. Extremistiska och våldsberusade omvälvningar såsom i svärmarnas Münster, Karl Marx’ messianska vision eller Adolf Hitlers tusenårsrike är naturligtvis raka motsatsen till det urkristna hoppet om en värld under Kristi regering.

Under den lutherska ortodoxins tid, då kyrkan var nära lierad med staten, förde läran om tusenårsriket inte oväntat en tynande tillvaro, men ställdes åter fram på ljusastaken genom pietismens bibelutläggare, sådana som Spener, Bengel, Roos och Beck. Av gammalkyrkliga präster i Göteborgs stift har den varit allmänt omfattad och lärare som J N Rexius, U L Ullman och J A Helldén har utförligt behandlat den i skrift.

Tanken på ett jordiskt messianskt rike ger mera konkretion åt evighetshoppet. Det himmelska är inte längre så oändligt avlägset. Idévärlden står inte på platonskt vis i oförsonlig motsättning till materien. Guds Sons inkarnation var inte en tillfällig avvikelse utan fortsättningen av en process som skall föra människosläktet allt närmare Gud.

I denna stora plan bildar tusenårsriket "en förmedlingsled mellan de tvenne huvudformerna av Guds rike, den jordiska och den himmelska", säger J N Rexius. "Allt, som väsentligen hör till denna världen, skall då ännu vara kvar, men däröver skall vila en förklaring, ett förhärligande, vari ‘den tillkommande världens kraft’ på ett synnerligt sätt skall visa sig verksam, och som låter Guds församling på jorden åtnjuta en försmak av den sabbatsvila som står Guds folk åter på andra sidan tidens gräns. Den är ett övergångsstadium från församlingens förnedringstillstånd till dess upphöjelses tillstånd."

Solen lyser och cykeln rullar lätt över asfalten. Jag ser Surteby kyrka, snart också Horreds och Öxnevalla men ännu inte Istorps. Vi är på väg mot "den tillkommande världen" och kan redan förnimma krafterna från den. Är det tusenårsriket som förbereds i den väldiga tillväxten av kristna i Asien, Afrika och Latinamerika? Bland messianska judar i USA och Israel? I den judisk-arabiska fredsbyn Neve shalom? Genom den lille rabbinen Herbert Hillel Goldberg, som iförd kippa predikade om frälsningen genom Jeschua Meschiah i Horreds församlingshem i våras? Genom det historiskt sett märkliga förhållandet att judarna idag har sina bästa vänner bland de kristna? Förberedes Messias ankomst i utvecklingen av människovänlig teknik, i kommunikationernas utbyggnad, i elektronik, biokemi, resurssnål tillverkning, datorisering och automatisering, forskning kring nya energikällor och material, i havsforskning och rymdforskning, i växande opinion mot krig och våld, i angelägenheten att bevara och vårda naturen? "Genom de fagra riken", från Big Bang och Edens lustgård, genom kriser, konflikter och katastrofer, "gå vi till paradis med sång."

Men inte ens i det kommande messianska riket är målet uppnått. Sabbatsvilan är bara ett övergångsstadium inför den åttonde dagen. Nya omvälvningar skymtar långt där framme.
 
 

Den yttersta domen

Jag lämnar asfalten och svänger in på en liten grusväg, kör över Lillån och kommer in i Istorp. Nu går det trögt och jag får ställa mig och trampa i rullgruset upp för de sista backarna vid Brattorp.

Uppenbarelseboken lär oss att Satan skall komma lös efter de tusen åren (Upp. 20:7). Han skall då förvilla folken som bor vid jordens fyra hörn, Gog och Magog", som ju hela tiden har haft syndens krafter slumrande inom sig. Krigshärar skall omringa de heliga och "den älskade staden", men eld skall falla ner från himlen och förtära dem. Därefter blir djävulen kastad i "sjön av eld och svavel".

Sedan kommer den stora slutdomen och därmed det tredje steget i uppståndelsens ordning (1 Kor. 15:23,24). Den allmänna uppståndelsen följs av en dom, där alla blir "dömda efter sina gärningar på grund av det som var upptecknat i böckerna" (Upp. 20:12). Människosonen skall skilja dem från varandra "såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna" (Matt. 25:32ff). De som har gjort barmhärtighetens gärningar mot Jesu minsta bröder, d v s mot Jesu närmaste, de heliga, skall få ta det rike i besittning som är "tillrett åt dem från världens begynnelse", medan de som är hårdhjärtade skall gå bort "till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar".

"Jesu minsta bröder" tillhör alltså inte dem som blir ställda inför domen. Troligen har de varit med redan i den första uppståndelsen, varefter de regerat tillsammans med Kristus under de tusen åren. Jesus säger: "Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet" (Joh. 5:24).

Paulus tycks ha detta i åtanke när han påminner korintierna om att "de heliga skall döma världen" (1 Kom. 6:2).

Det tycks alltså som människorna i evighetsperspektivet delas in i tre kategorier:

Jesu ord om den yttersta domen inskärper vikten av sinnets förkovran under nådatiden. På den yttersta dagen tycks möjligheterna till räddning för de verkligt ondskefulla vara uttömda. Däremot finns det ljusa framtidsutsikter för dem som visat kärlek mot nästan och mot "Jesu minsta bröder", om så av allra enklaste slag: "Den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge - sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön "(Matt. 10:42).

Det finns alltså en differentiering inför evigheten, samtidigt som det inte är några omöjligheter som krävs för att erhålla himmelsk lön. Han "som borttager världens synder" vet vad som rör sig längst inne i varje hjärta och kan se en god början också där vi inte gör det.

I viss mån har tredelningen inför evigheten en motsvarighet i den västsvenska själavårdstraditionen. I den praktiska verksamheten som själasörjare har många gjort erfarenheten att det inte alltid går att skilja så klart mellan troende och icke-troende. En mera adekvat uppdelning för den utövade själavården har därför sedan gammalt gjorts i de tre kategorierna sovande, uppväckta och omvända.

Vad händer då om en människa dör i uppväckelsens stadium? Går hon förlorad därför att hon ännu inte kan räknas som omvänd? Eller skall han som rannsakar hjärtan och njurar ändå vilja se henne i sitt rike, av nåd allena?
 
 

Äntligen framme

I samband med den yttesta domen inträffar den gamla världens undergång. Himlarna skall förgås "med dånande hast" och "upplösas av eld". Jorden med allt som finns på den skall brännas upp och t o m elementarpartiklarna skall "upplösas av hetta". Men katastrofen bereder plats för något bättre. Nu skapas "nya himlar och ny jord" (2 Petr. 3:10-13). Kristus har slutfört sitt uppdrag och regerat "till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter", varför han nu överlämnar riket åt Fadern (1 Kor. 15:24-28). Andens rike, kyrkans tid, som utvecklades till Sonens rike, tusenårsriket, blir nu ett Faderns rike, för att tala med Ireneus. "Universum konvergerar oåterkalleligt", säger Teilhard de Chardin.

Den heliga staden, ett nytt Jerusalem, kommer ner från den nya himlen till den nya jorden. Guds tabernakel står bland människorna och något tempel behövs inte mer eftersom Gud därefter blir ALLT 1 ALLA (Upp.21, 22, 1 Kor. 15:28).

Därmed har Gud genomfört sin väldiga plan. Han, som i begynnelsen var den Ende, har av sig själv, av sin kraft och kärlek, skapat och utvecklat hela universum, genom syndafall, försoning och andeutgjutelse, ända till den kosmiska processens slutprodukt, som är levande människor, individer frigjorda ur kollektivet, skapade och mognade till Hans avbilder, till att vara Honom lika, som Han skall kunna ha utbyte och sällskap av och som skall tjäna Honom och "regera i evigheternas evigheter".

-----

Ytterligare några tramptag och jag är uppe vid Kulla. Vägen slingrar mellan stenmurar och kanterna är översållade med liljor i hundratal, orangeröda tigerliljor med svarta prickar.

Och efter 93 minuter har musikerna i Bregårdsskolans aula i Karlskoga kommit till slutet av sin färd "Från öknen till stjärnorna", till slutet av den tolfte satsen, "Zion Park och den Himmelska staden".

A-dur, det är stabilitet sedan tillvarons motsatser uppnått den harmoniska balansen.

A-dur, ljuset seger som i Cesar Francks violinsonat.

A-dur, som hos "den himmelske" Schubert i andra satsens lätta tretakt i pianosonaten opus 53.

Och nu kommer Charles Ives in i kurvan efter sista motlutet. Svettig och sliten saktar han av tempot uppe på krönet, ljuset bryter fram i både blåsare och stråkar och för ett ögonblick blir han stående i ett A-durackord, som här har en dominantisk funktion och alltså leder vidare. Orkestern håller andan. Så hörs i fjärran änglakören som "the beateous ray": A HA AFiss A, gång på gång på gång, svagare, alltmer ogripbart, försvinner upp i rymden. Kvar blir den lilla stråkgruppen, ett lätt vispande i rytmsektionen, klockor på avstånd och till sist bara gonggongen som slår tretton stilla slag in i evigheten.

A HA AFiss A, nearer my God to thee, nearer my God to thee, i D-dur, som i Bachs Magnificat eller som i Höga Mässans Gloria in excelsis Deo.

Vägen svänger för sista gången. Sedan är det bara nedför, en lång raksträcka fram till Istorps kyrka, som nu syns där borta på sin kulle. Från klockorna i tornet hörs aftonringningen och i kvällningens motljus ser jag den silverglänsande vägen försvinna mellan de vita grindstolparna, upp över kyrkogården och in i kyrkans kor.

Några veckor senare. Jag håller på att skriva förordet till denna bok. Det är höstdagjämning, och i natt har frosten tagit alla dahlior och liljor. Österut, över Ölands södra udde, drar med jämna, lugna vingslag tranorna hem till Afrika via Polen, Donaudeltat, Israel och Nildalen.

Här i Viskadalen är de sista starflockarna på väg tillbaka till söderns olivlundar. Höstplöjningen är redan igång. På Veselångens sjöbotten glänser jorden svart i den bleka höstsolen. Snart faller den första snön och lägger sig som en vit svepning över landskapet.

Tillbaka till hemsidan

Till innehållsförteckningen