Ur dagboken

Årskrönika för Istorps pastorat för kyrkoåret 1997-98

Så har då snöflingorna åter bäddat in landskapet i sin kalla bomull. Vintermörkret dominerar större delen av dygnet men snön lyser upp. Nu är det advent. Herren kommer. Ljuset skall segra.

Ännu ett kyrkoår ligger bakom oss med allt det inneburit för Guds rike i vår bygd. En festligare upptakt till kyrkoåret än första söndagen i advent är svårt att tänka sig. Så var det i våra kyrkor också för ett år sedan. Men i Öxnevalla var även andra söndagen i advent en stor dag med den kvällens sång- och musikfyllda gudstjänst, som Öxnevallaborna går man ur huse för att vara med om.

På tröskeln till julen lämnade Anders Skarin detta jordiska livet. Anders var ordförande i kyrkofullmäktige i Horred från dess bildande 1963 till och med 1994. Detta uppdrag skötte han på ett sätt som ingav förtroende hos alla. Han var en föredömlig ordförande, noggrann, korrekt, opartisk. När ett ärende passerat hans granskande blick kunde man vara säker på att allt var i ordning. Hade han fått studera i sin ungdom hade han säkert blivit en framstående jurist. Sin noggrannhet och sitt intresse för juridiska frågor och arbete i taxeringsnämnd använde han till att hjälpa sina medmänniskor. Till honom kunde man alltid vända sig för att få ett gott råd. Det var aldrig något krångel utan han såg till det väsentliga och ville lösa alla frågor smidigt. Hos honom anade man aldrig någon maktlystnad utan ett djupt känt engagemang för att hjälpa andra. In i det sista, även sedan hans ena ben blivit amputerat, hade han kvar sitt intresse för vår församling och var med på fullmäktiges sammanträden som åhörare. Typiskt var att när jag gav honom nattvarden på lasarettet några timmar innan han dog, så lämnade han samtidigt över de sista handlingarna beträffande ett testamente och förmanade mig: "Sätt nu in pengarna i kyrkokassan före nyår, så behöver du inte deklarera för dödsboet nästa år." Han var en mycket trägen gudstjänstdeltagare och förebedjare och för många av oss en god vän. Det är mycket tomt efter honom.

Lagom till jul fick Öxnevalla församlingshem en gammal bonadsmålning, som föreställer "De visa och de fåvitska jungfrurna" (Matt. 25:1-13). Den är en gåva av dödsboet efter Åke Alexandersson (1909-1997), "Sadelmakarns" i Ussbo. Storleken är 260 x 52 cm. Bonadens historia är denna:

 

På 1830-talet målades Öxnevalla kyrka av målaremästare Ståhlbom i Varberg. Han hade en gesäll som kallades Mumme. När denne skulle ta sig till Öxnevalla gick han vilse och kom till ett torp i Ussbo skog, som kallades Kransatorpet. Troligen kom han sedan att bo där medan han arbetade i kyrkan. Som tack för inkvarteringen lär han ha målat denna bonad. Vid auktion efter "Kransen" på 1920-talet ropade sadelmakare Adolf Alexandersson, Åkes far, in bonaden för någon krona.

"Mumme" hette i själva verket Teodor (Torkel) Mohme. Han var född i Kristiansand i Norge, som då hörde till Danmark, den 1/1 1795. Hans fader var färgar- och tryckarmästaren i Kristiansand Jörgen Henning Mohme, född den 4/9 1765 i Schleswig, som också hörde till Danmark, död den 21/2 1808. Modern var norska och hette Edel Marie Sundbye, född den 24/7 1770.

Av sin far lärde sig säkerligen Teodor Mohme den färgtrycksteknik, som är använd på bonaden. Jungfrurnas likadana ansikten m.m. är gjorda med en sorts stämpel.

Mohme kom sedan att bo i Öxnevalla, varifrån han arbetade som målare. I samband med att Hajoms kyrka blivit tillbyggd var Mohme där och målade taket; bl.a. målade han då över Henrik Vibäcks bibliska bilder, de som senare blivit framtagna och nu åter pryder kyrkan. När han därefter skulle bege sig hem till Öxnevalla ramlade han, bröt benet och blev liggande tills han frös ihjäl, den 20/1 1850. Hans änka flyttade sedan till Borrås i Nösslinge. Ättlingar finns än idag i Valinge.

Vid konservering hos Västsvensk Konservatorsateljé i Göteborg 1997 avlägsnades det bomullstyg, som tidigare klistrats på bonadens baksida, skadade partier lagades och upphängningsanordningen anbringades.

Bonaden är ett fint exempel på det s.k. sydvästsvenska bonadsmåleriet.

Den 20 januari berättade Birgit och Troels Truelsen i Horreds församlingshem om sin nuvarande tillvaro. Dessa Horredsbor i förskingringen bor numera i Sibirien, där de reser runt och söker upp judar för att hjälpa dem att göra aliyah, d.v.s. resa till sitt land Israel innan det är försent. Antisemtismen är stark i f.d. Sovjetunionen. Att judarna samlas till sitt land är enligt Bibeln ett viktigt profetiskt tecken.

Den 21 januari avled Istorps församlings och pastoratets äldsta invånare, Selma Johansson från Ekeberg i Broby i en ålder av 103 år. Hon var glad och ungdomlig i sinnet in i det sista och spred ljus och glädje omkring sig. Dessutom hade hon flera gånger under sitt långa liv fått märkliga hälsningar från evigheten.

En vecka senare, den 28 januari, hämtades 11-åriga Natalie Johansson, Gullekärr, Istorp hem från sitt långvariga lidande. Hon var född med ett svårt hjärtfel och visste att hon inte skulle bli så gammal. Det var som hon just därför mognade snabbare än andra. Hon som hade så svårt var den gladaste av alla. Det var hon som gav glädje åt sina kamrater. Själv blev jag många gånger inspirerad av att se hennes strålande ögon där hon satt i bänken framför predikstolen i Istorps kyrka. Hon begravdes den 6 februari under stor uppslutning av kamraterna från Sjöbyskolan.

Den 22 mars gästades Istorps kyrka av Guldhedskyrkans kammarkör från Göteborg under ledning av Majvor Ingemarsson. Att se Majvor i aktion med fullständig kontroll över sin duktiga kör var imponerande. Det var svårt att fatta att det var samma Majvor som en gång som 13-åring började vikariera som kantor i Istorps kyrka och då knappt nådde ner till orgelpedalen.

Palmsöndagen bjöd som vanligt på familjegudstjänster med palmprocession och stora kollekter till Lutherhjälpen. I Öxnevalla kyrka framförde barnen musicalen "Josef" och i Horreds kyrka fick vi se ett påskspel, där "Staden på berget" lät oss betrakta Jesu lidande, död och uppståndelse.

 

Som ett tecken på att Kristi kyrka finns över hela världen och att vi har trossyskon i många länder fick vi söndagen den 10 maj besök i Horreds kyrka av pastor Joseph Ochola från Kisumu i Kenya, som predikade i gudstjänsten.

Den 2 juni avgick en buss med glada resenärer mot Österlen i Skåne, där vi besökte Kivik och Simrishamn. Vi fick så småningom solsken under resan, något att tacksamt notera denna regniga sommar.

Den 1 juli hade vi för tredje sommaren i rad ett kvällsmöte med Göran Larsson i Horreds kyrka. Inför en fullsatt kyrka undervisade Göran om Psaltaren.

Under vintern kom det upp ett förslag om att Horreds församling skulle inbjuda vitryska barn, som drabbats av nedfallet från Tjernobyl, att komma till Horred under sommaren för rekreation. Horreds kyrkoråd beslöt att ställa sig bakom en sådan inbjudan. En särskild ledningsgrupp bildades med Jan Leffler som ordförande och med olika kommittéer för olika ansvarsområden. Snart började gåvorna att strömma in. Lördagen den 18 april ordnade kommittéerna olika aktiviteter med tipspromenad, tombola, lotterier, fiskdamm, underhållning och sist men inte minst kaffeservering. Den lördagen fick vi in 36 000 kronor. Hela insamlingen gav drygt 190 000 kronor. Till detta kommer åtskilliga gåvor in natura. Tänk att det finns så många givmilda människor!

Så kom torsdagen den 16 juli när välkomstkommittén gav sig iväg till färjeterminalen i Malmö. Under resan klarnade himlen upp och vi fick se solen för första gången på länge. Ännu soligare blev det när barnen steg i land från Polenfärjan. Magra och spända kom de en efter en genom passkontrollen, Anastasia, Irina, Jekaterina, Sergej, Vitalij, Vasilij och allt vad de hette, med sina ledare, Raisa, en äldre kvinna från Polen, outtröttlig initiativtagare till det hela, matuschka Olga, prästfru från deras församling i Ivenetz och den stillsamme polske ortodoxe prästen fader Piotr, som stod för gudstjänster och undervisning men som också lekte mycket med barnen.

 

I Horred blev det inkvartering på Letebogården, där de bodde i tre veckor. Församlingsbor turades om att sköta hushållet och att vara med på olika aktiviteter. Varje kväll hade vi aftonbön i ett mötestält, där svenska psalmer blandades med rysk-ortodoxa böner och sånger. Det blev också en som en sommarkyrka och en mötesplats för många församlingsbor under de ofta regniga sommarkvällarna. På söndagarna var barnen med vid högmässan i Horreds kyrka. Jekaterina, 11 år, döptes en söndagseftermiddag i Helsjön.

Om man skulle berätta om allt som hände under veckorna med Tjernobylbarnen skulle inte utrymmet i församlingsbladet räcka till. Vi tog alla barnen till våra hjärtan och räknar med att kunna fortsätta kontakten. Efter deras besök är Horred sig inte riktigt likt.

Lördagen den 5 september fick Horreds församling vara värd för kontraktets familjedag. Temat var "Vid brunnen". Per Sandlund hade byggt upp en gammaldags överbyggnad över brunnen vid hembygdsföreningens Klockaregård med ett litet tak, vev och annat som hör till. Märkligt nog sken solen över oss hela dagen.

Först var det familjegudstjänst i kyrkan. Därefter dukades kaffekorgarna upp i gräset utanför Klockaregården. Det gick också att köpa våfflor från en våffelvagn och dricka kaffe, som scouterna kokade över öppen eld. Många passade på att titta på den stora stenmangeln, som hembygdsföreningen visade.

Sedan var det bibelundervisning i kyrkan, där Berit Simonsson från Tranemo tog oss med på en vandring till brunnarna i Första Moseboken. Samtidigt hade barnen egna utomhusaktiviteter runt brunnen under ledning av Lena Gustafsson medan tonåringarna samlades med stiftsadjunkten Mats Linde. Därefter hade alla tillfälle att dricka rent och klart källvatten ur brunnen. Dagen avslutades med nattvardsgudstjänst ledd av kontraktsprosten Anders Reinholdsson.

Onsdagen den 11 november fick vi besök av Anna-Greta Norén från Piteå. Anna-Greta var tidigare medarbetare till Göran Larsson i Jerusalem och var under de sista åren fram till sin pensionering rektor vid Pitedalens folkhögskola. Anna-Greta höll ett djuplodande föredrag om "Brödet som bryts", ett ämne som hon skrivit en bok om tillsammans med rabbinen Robert Wolkoff, som många kyrkobesökare minns från gudstjänster i Istorp och Horred för några år sedan.

Under hösten fick Öxnevalla belysning på kyrkogården. Den skänktes av en anonym givare.

Missionsauktion blev det, efter en trevande början, också i år. Trots något lägre ambitionsgrad än tidigare fick man fredag den 27 november in över 48 000 kronor!

Det viktigaste under året skedde i våra gudstjänster. Där kom människor närmare Gud och fick inspiration att tillsammans vandra vidare på vägen mot himlen.

Anders Brogren

Tillbaka till hemsidan