HALLANDS-JUL 1919 11

ÄNNU dröjer det kanske någon tid innan huvudsta'n i mellersta Halland blir mondän badort. Utvecklingen går inte med snälltägsfart i staden vid Ätran. Den kryper framåt varsamt, fot för fot, som hamnbygget vid Mellomrefvet. Men den kryper dock, och — vi ha ju framtiden för oss. Ska vi hoppas.

Man har väl sina planer på Skrea strand. Och, vem vet? Större omgestaltningar än så ha inträffat i dessa tider, fast man inte haft en aning om dem da'n förut. Även om det inte skulle gå därhän i bråd-rasket, att det blir en badvillastad vid klitterna därute, med en tidsenlig restaurang i och för frottering av syndakroppen invärtes, sedan det utvärtes behovet ar undanstökat, — även om, sagor jag, — så är det likväl ett faktum, att lilla Falkenberg är inne på den väg, som leder om inte just till Trouville så dock till Mölle eller någonting liknande. Och att stadenom vid älvonom i en icke avlägsen framtid står inför möjligheten att få inta en bemärkt plats i förteckningen över svenska bad- och turistorter, det är lika säkert som att planeten Tellus en vacker dag får bereda sig på en kollision med Lova Aqvavit, eller vad hon heter, den nya rusande nebulosan i Örnen.

I förstone är det förstås mest hälsotörstande som komma. Men efter hand blir det folk av annat slag också, natursvärmare, turister, ja, varför inte, även. globetrotters, som infinna sig inte bara i badsyfte, utan även för att ta sevärdheterna i närmare skärskådande.

Och när vi hunnit dit, så äro vi riktigt inne på — kapitlet här nedan.

Inte ser det så värst mycket ut för världen, det; gamla templet. Det är både enkelt och anspråkslöst, det har inga märkvärdiga utsprång och krumelurer på exteriören. Och interiören -—- ja, dit kommer vi senare. Men det första en turist tittar på, när han slår ned i en gammal stad, är kyrkan. Nu finns det visserligen ett tempel omedelbart invid järnvägsstationen. Men det går han förbi, ty varken dess ålder eller arkitektur imponerar på "farendes folk". Det betyder föga, att Storgatans nedre del mera lämpar sig för tanks än för människofötter. .En turist måste vara förtrogen med bergsbestigningens vedermödor.

Jag räknade inte antalet badgäster i somras, men jag gissar det var åtminstone tre, fyra dussin härjade storstadskroppar, som letat sig hit ned i syfte att vid fosterlandets härligaste badstrand hämta krafter för att kunna uthärda ännu en vinter i förpestad storstad. Året förut var antalet mindre, och för några år sedan var det inget antal alls Statistiken är inte vidare utförlig, men faktum är, att den vittnar om den utveckling, jag här ovan förespått. Nästa år kryper det kanske upp till hundratalet. Ja, den som lever får se.

Det gamla templet hade inte så få främmande åskådare redan under senaste sommaren. Stundom såg man resenärer i flock gå där nere och titta. Och råkade man passera grinden då, så kunde det hända att man blev anlitad som ciceron, ett uppdrag som inte var enbart angenämt.

Det var turister av alla kategorier, som gingo där och koxade, studenter, söndagsseglare, sjöofficerare, — hamnen är ju helt nära, — semestrande lärare och lärarinnor. En gång kom en professor.

— Får man gå in? sporde han.

Jo vars, kyrkoporten var för tillfället inte låst.

När han inträdde skodde det vördnadsfullt, med blottat huvud. Men väl innanför dörren hajade han till och blev stående orörlig en lång stund Så satte han på sig segelmössan igen och vände sig mot mig med en blick full av indignation. Jag kände mig skamsen, det gjorde jag verkligen, fastän jag visste med mig själv att jag var lika oskyldig till detta illdåd, som det barn, vilket föddes i natt. Men det finns någonting som heter samhällssolidaritet.

— Men hör nu, va' i herrans namn är det här för en tillställning! -

Han hade en ganska kraftig baryton, och det gamla templet har rätt god akustik.

Vad skulle jag väl svara? Att här en gång för länge sedan var en tillställning i Herrans namn, men att det där blev ändrat seden på grund av framåtskridandet?

Nä, han väntade inte heller något svar, tycktes det. Ty det andra utbrottet följde det första hack i häl.

— Repstegar och linor och stolpar och stänger och skinnhästar och pinnstolar och plintar! I ett gammalt tempel! Kullerbyttor och grensprång och "kränga katt"! I ett helgat rum! Är människorna galna?!

Jag teg naturligtvis fortfarande. Vad kunde jag annat? Vad skulle vi väl svara, vi som inte voro med på den tiden, eller som då i varje fall icke kände oss vederhäftiga nog att höja våra röster mot vandalerna? Vi ha rent samvete i denna sak. Vi kunde vända belackarena ryggen och gå åstad och två våra händer, Men det göra vi ej ändå, ty för mången bland oss är det gamla templets forna prakt ett av barndomens vackraste minnen. Många av oss ha "läst på gängen" och gått till Herrans bord inom dessa murar,

Och du, som ej var med, — går du här nere och flanerar en höstkväll, så dröj en stund vid kyrkoporten och lyssna till sången, som väller fram från gluggarna där uppe i tornet. Det är icke fröjdesång, du hör, Det är suckar och klagan, det är jämmer och kvidan. Det är vemodsmättade ackorder, stundom mäktiga, brusande, stundom dova, tunga, i mörkaste moll.

Det är tomtarna där uppe i tornkammaren, som tälja det gamla templets saga. De sjunga sin eviga sorgemässa över prakt, som skövlats och skingrats för alla vindar. De sjunga sitt ve över tanklösa människobarn, som offrade de klenoder, i vilka förfädrens vackraste tankar bundits i varje linie, varje snirkel, varje liten utsmyckning, — offrade konstskatter, som fädren givit dem i arv, för några lumpna slantar.

De sjunga sitt ve över vandalerna, över relikkrämarne, för vilka intet är heligt. De skria ut sin harm mot "nydanarne", som alltid skövla tiofaldt större värden än de efteråt förmå bygga upp.

Och har du ej en sten på det ställe i bröstet, där hjärtat skall sitta, slår du icke dövörat till för den sången.

Man talar om "den grå forntiden". Men har icke det nu levande släktet sett en tid väl så "grå", som forntiden. Det var vandalismens blomstringstid. Då drogo de ut i stora hopar, relikkrämarne, ut på den svenska landsbygden. Med sina lumpna slantar frestade de det godtrogna, tanklösa folket, trugande dem att sälja hemmets klenoder och konstskatter för en spottstyver. De förgiftade människornas sinne med sitt krämarprat, de anställde hetsjakt på hemfriden, hemtrevnaden, hembygdskänslan, och förvände synen på de lättledda människobarnen och lärde dem förakta fädrens konst, fädrens arbete, och i stället anamma den godtköpsgrannlåt, som är ett verk av döda maskiner.

Som en rasande vinterstorm svepte gråtiden in över bygderna skoningslöst ödeläggande, nivellerande. Där frid och förnöjsamhet fordom rådde, där vann flärdlystnad och pösighet insteg. Stugorna plundrades på allt, som var säreget för landtmannahem. De små vita templen skövlades och man byggde stora ståtliga kyrkor, men det var gråkyrkor, kalla, osköna.

Var det nödvändigt med hänsyn till folkökningen att bygga större tempel, — varför lät man icke de gamla stå kvar, då de icke voro fallfärdiga? Varför vårdade man icke dessa tempel som dyrbara minnen, och varför i all världen skulle man vräka bort de klenoder, som smyckade deras inre?

Och ett tempel är dock ett helgat rum. Och allt det, som pryder och smyckar denna helgedom, är väl också att betrakta såsom helgade ting. Om ett tempel med allt vad däruti är blivit helgat genom ordet, som där förkunnas, —hur kunna ordets förkunnare tillåta, att templet plundras, att dess prydnader strös ut vind för våg, på museerna, på kramhögarne? Kan det en gång helgade "avhelgas"?

Smärtfylld, vemodsmättad är sången från det gamla tornet Men så mörkt, så sorgtungt är dock aldrig mollackordet, att ej en aning om ljus, om hopp framskymtar därur. Det förlorade kan ej återställas. Men måhända finns det dock en möjlighet att skänka tomtarna i tornet någon lindring i deras smärta.

En gång väcktes här i Ätrastaden tanken på inrättande av ett. ortsmuseum, där klenoder, nu strödda här och där, kunde samlas. En värdigare fristad för dessa klenoder än det gamla templet kan icke gärna komma ifråga. Bort med repstegar och linor, skinnhästar och plintar och — fram med mecenater, som vilja offra något för att sätta det gamla templet i ett någorlunda värdigt skick såväl invärtes som utvärtes! Dess tornspira är verkligt vacker, men den behöver kopparbeklädnad i stället för den fula zinkplåten, och den behöver renovering på annat sätt också. Såsom föreläsnings- och konsertlokal är Ätrastadens gamla kyrka i sitt nuvarande skick allt annat än lämplig. Såsom museum bör den kunna göra sig, och kostnaden härför bör icke vara oöverkomlig, om samhällsinnevånarne samt och synnerligen hjälpa till efter råd och lägenhet.

Därmed skulle i någon mån försonas, vad gråtiden brutit.

Entrén till Falkenbergs gamla tempel.

Men gymnastiklokalen blev kyrka igen!
Läs den märkliga historien om S:t Laurentii i Falkenberg!