Gud tillbaka i fysiken

De flesta människor i vårt samhälle har, medvetet eller omedvetet, fått lära sig en mekanisk världsbild, som de gjort till sin egen. Denna världsbild började växa fram på 1600-talet och kom att dominera vetenskapen fram till det senaste sekelskiftet. Man betraktade universum som en stor och komplicerad maskin, där allt fungerar efter naturens och logikens eviga lagar. Någon plats för Gud fanns inte i det systemet.

Under 1900-talet har emellertid fysikerna övergivit denna världsbild. Världen är inte så maskinellt enkel som man tidigare trodde. Många av de grundläggande fysikaliska lagar man idag räknar med, t.ex. relativitetsteorin och kvantteorin, är sådana att de är svåra att acceptera för förnuftet. Det är först när de uttrycks i matematik som de blir begripliga. Och eftersom den avancerade matematiken är obegriplig för de flesta, kommer det att ta sin tid innan den nya vetenskapliga världsbilden börjar att forma vårt vardagstänkande.

Den gamla mekaniska världsbilden har medfört att många nutidsmänniskor i praktiken omfattar en sorts ateism. Även om man inte vill förneka att det kan finnas ett högsta väsen någonstans bortom vårt vetande, saknar man ändå själv en klar trosövertygelse. Därför kan nog många uppleva det som en befrielse när fysiker på forskningens främsta barrikader börjar tala om Gud. Det är nämligen fallet i några böcker, som kommit ut på senare år.

Kosmisk resa i rullstol

Den första är Kosmos, en kort historik av Stephen W. Hawking (Prisma). Hawking är en av världens ledande fysiker, professor i Cambridge och bl.a. expert på "svarta hål". Inte minst har han blivit känd genom sin kamp mot en ryggmärgssjukdom som gjort honom nästan helt förlamad. Efter en strupoperation för några år sedan förlorade han också talförmågan. Numera gör han sig förstådd genom en dator, som är kopplad till en apparat för syntetiskt tal, alltsammans monterat på rullstolen.

Uppseendeväckande i Hawkings bok är att han så obesvärat talar om Gud. Ingenstans motiverar han sin fräcka inblandning av teologiska aspekter. De bara finns där, fastän fysikerna inte rört sig i sådana tankebanor på flera hundra år.

Vad Stephen Hawking menar med "Gud" vet ingen utomstående, ja, kanske är även han själv osäker på saken. Man får väl anta att hans handikapp gör att han inom sig bearbetar frågan om lidandet i förhållande till en allsmäktig Gud.

I boken märker man emellertid inget av en gudskamp mot bakgrund av hans personliga situation. Vad det gäller för honom är i stället universum, hur det har uppkommit, hur det har kunnat komma i ordning, vad det skall bli av det. Jag skulle gissa att Hawking talar om Gud på ett så osökt sätt för att det helt enkelt blir lättare att föra resonemanget då.

I så fall är det mycket djärvt av honom. Men eftersom han har glimten i ögat, har han nog inget emot att provocera läsaren och medvetet överträda naturvetenskapens traditionella gränser. Han bryr sig inte om västerlandets krav på ateistisk objektivitet, utan låter den spontana känslan av att stå inför en högre ordning ta sig uttryck i ordet "Gud".

Kan vi känna Guds tankar?

Hawking menar att lagarna för universums utveckling från början kan ha kungjorts av Gud. Men hur valde Han universums ursprungliga tillstånd? "Ett tänkbart svar är", säger Hawking, "att Guds val av universums ursprungliga tillstånd har orsaker som vi inte har hopp om att någonsin förstå".

Detta ursprungstillstånd måste vara oerhört noga utvalt för att kunna resultera i det universum vi har idag. Så måste t.ex. universums ursprungliga utvidgningshastighet varit mycket exakt fastställd, eftersom ytterst små avvikelser skulle ha resulterat i att det hela kollapsat. "Det vore mycket svårt att förklara varför universum måste ha börjat på just detta sätt, annat än att det representerade en gudomlig handling av en Gud som avsåg att skapa varelser som vi." Alternativet skulle vara att alltsammans var en lycklig slump, vilket dock Hawking anser vara "en förtvivlad utväg, en negation av alla våra förhoppningar om att kunna förstå universums bakomliggande ordning".

Men Hawking vore ingen riktig sanningssökande vetenskapsman om han nöjde sig med detta. Han lägger fram ytterligare en lösning, som dock, betonar han, bara är ett förslag.Man kan tänka sig, säger han, att rummet och tiden bildar en yta som har en ändlig utsträckning men ändå är utan gränser, alltså som ett klot. (Här är det nog fler än jag som inte riktigt hänger med). Då är universum självtillräckligt, utan gränser och kanter, utan början och slut. Men vad finns det då för utrymme för en skapare?

När det gäller att förstå universum ser Hawking tre olika möjligheter. Antingen kommer vi en dag att finna en teori om universums uppkomst och utveckling,som i sig sammanfattar hela kunskapen inom detta område. Eller kanske finns det ingen slutlig teori utan bara en rad delteorier, som beskriver universum allt noggrannare. Eller så finns det över huvud taget ingen giltig teori, eftersom händelserna inträffar slumpmässigt och godtyckligt.

Längre än så kommer vi inte för tillfället. Men om vi skulle upptäcka en fullständig teori, säger Hawking, då kan både filosofer, naturvetare och andra delta i diskussionen om hur det kommer sig att vi och universum existerar. "Om vi finner svaret på den frågan,då har det mänskliga förnuftet firat sin slutliga triumf - ty då känner vi Guds tankar."

Den mystiska attraktorn

Hawking ägnar ett kapitel åt det förhållandet att oordningen (entropin) hela tiden ökar i universum. Teologiskt uttryckt kan man säga att allt är förgängligt. Men Hawking kommer där, tyvärr, inte in på det nya spännande forskningsområde där man frågar sig hur det i all synbar oordning och slumpmässighet ändå kan uppstå högre, organiserade system som t.ex. livet. Vad är det som bestämmer hur en snöflinga skall bilda sina olika kristaller? Finns det en inneboende strävan i till synes passiva partiklar att vilja organisera sig i vissa mönster?

Om denna s.k. kaosforskning handlar Kaos, vetenskap på nya vägar av James Gleick (Bonniers). Gleick är visserligen journalist, men är faktiskt svårare att följa i framställningen än Hawking. Kanske beror det till en del på att han presenterar så oerhört mycket stoff, att det är svårt att få en riktig överblick över detta nya forskningsområde, som går under namnet "kaosforskning".

Denna mycket vitala forskning handlar alltså om hur det kan uppstå ordning ur oordning. Enligt den s.k. termodynamikens andra huvudsats utvecklas hela universum från ett ursprungligen ordnat tillstånd till ett alltmera oordnat. Hur kommer det sig då att det har utvecklats en högre ordning här på jorden? Hur kan liv uppkomma i ett universum som är på väg mot värmedödens definitiva förgängelse? Finns det någon inneboende kraft i materien, som får partiklar att inrätta sig i ordning och börja samverka? Hur kommer det sig att vattnet, som värms upp i en kastrull, först kommer in i en kaotisk instabil rörelse men sedan börjar att organisera sig i ett regelbundet mönster, i sexkantiga "celler" eller som rullande cylindrar? Hur kan de enskilda vattenmolekylerna kommunicera över avstånd som deras egna krafter inte kan överbrygga? Vilken är "den mystiska attraktorn"?

En högre ordning

Gleick beskriver de omtalade fraktalerna, en sorts brutna kurvor, som bildar invecklade mönster. När man med datorns hjälp bryter ner dessa mönster i allt mindre delar (som man samtidigt förstorar för observationens skull), kommer plötsligt det ursprungliga mönstret tillbaka. Helheten finns i den lilla mikroskopiska delen.

Fraktalen är en grafisk bild av det kaos som uppkommer efter vissa matematiska beräkningar. Det märkliga är att det finns två tal, som alltid dyker upp, som en sorts universella naturkonstanter, i samband med övergången till kaos, nämligen 3,5699... och 4,6696... !

Gleicks bok innehåller mängder med observationer som alldeles klart visar på ordning i kaos. Ett riktigare ord än kaosforskning borde därför vara "kosmosforskning". Kosmos betyder ju ordning. Det som ser ut som kaos, innehåller i själva verket en högre ordning.

Gleick talar visserligen inte om Gud i sin bok, men den leder i hög grad läsarens tankar till ett besjälat universum.

Nya naturlagar

En bok, som däremot inte väjer för att tala om Gud och livsåskådningsfrågor, är Den kosmiska planen av Paul Davies (Prisma). Davies, som är professor i teoretisk fysik i Newcastle, har på svenska tidigare utkommit med "Andra världar" och "Gud och den nya fysiken".

Davies, som avslutade sin föregående bok med att konstatera att vetenskapen erbjuder en säkrare väg till Gud än religionen, reflekterar nu över vad kaosforskningens nya insikter kan få för betydelse för vår världsuppfattning.

Han anser, att vi tycks vara på gränsen att upptäcka inte bara helt nya naturlagar utan också nya sätt att se på naturen, som radikalt avviker från den traditionella vetenskapens.

Hur vi än försöker att förklara universum, kommer vi hela tiden tillbaka till "behovet av gudagivna begynnelsevillkor eller en kosmologisk organisationsprincip utöver de vanliga naturlagarna". Den traditionella, mekaniskt inriktade, fysikens forskningsprojekt utgör bara en ytterst begränsad del av verkligheten. Fysiken kommer därför att mera anpassa sig efter biologin och förvandlas till oigenkännlighet.

En mening med tillvaron

Det tycks vara så, att när det blir fråga om företeelser på högre nivå uppstår nya egenskaper. Nya lagar och principer måste åberopas utöver de underliggande "lågnivålagarna". Ännu mer gäller detta när vi ställs inför så komplicerade saker som tankar, känslor, förhoppningar, farhågor, minnen, planer, viljeyttringar. Men det måste vara vetenskapens uppgift att utforska "högnivålagarna". I princip borde det inte vara omöjligt.

Men om man skulle komma dessa högnivålagar på spåren, skulle inte det innebära ett förnekande av Gud och av mening i universum?

Paul Davies ser det inte på det viset. Så här avslutar han nämligen sin bok: "Själva det faktum att universum är skapande, och att dess lagar har låtit komplexa strukturer uppstå och utvecklas till medvetet liv - med andra ord att universum har organiserat sin egen medvetenhet - är för mig ett starkt vittnesbörd om att någonting pågår bakom scenen. Jag kan omöjligen frigöra mig från intrycket att alltsammans är planerat. Vetenskapen lyckas kanske förklara alla de processer genom vilka universum utvecklar sitt eget öde, men detta hindrar inte att det kan finnas en mening med tillvaron."

Tillbaka till hemsidan. .