Originaltitel: Equal and Different

Originalförlag: Hodder and Stoughton Ltd

© 1994 by Michael Harper
 

I denna upplaga har Kapitel 9, Symboler utvidgats och Efterskrift, Ett milt ljus — upptäckten av den ortodoxa kyrkan lagts till av författaren.

Svensk © 1995: Bokförlaget Aliyah, Falkenberg

Översättning: Kerstin och Erik Gislén

Sättning: KEGs Sätteri HB, Falkenberg

Tryck: Aktietrykkeriet, Trondhjem Norge 1997

Förord av Larry Christenson och Joanne May 9

Tack 13

Pastor Larry Christenson

Jag blev förvånad över den här boken. Michael Harper och jag har känt varandra i 30 år. Vi har arbetat tillsammans med ekumeniska projekt. Vi har tjänstgjort tillsammans på flera kontinenter. Jag trodde vi hade pratat om det mesta, som vi hade gemensamt intresse av. När jag läste manuskriptet till den här boken, mötte jag hos Michael ett intresse, i själva verket en djup oro, som vi inte hade talat om under årens lopp. Jag hade inte kunnat ana, att han hade den starka övertygelse om prästvigning av kvinnor, som han ger uttryck för i denna bok.

Ett stycke i Appendix, ger perspektiv på detta. Det är ett av de starkaste uttalandena i hela boken:

Detta är en bok — och en man — vars uppfattning och övertygelse fullständigt formats av Guds ords auktoritet.

Nästan genast kommer läsaren att märka ett mycket klart syfte, och detta får sitt uttryck i slutet av boken::

Ironiskt nog befinner sig feminismens jämlikhetspropaganda t o m i den sekulariserade kulturen alltmer på kollisionskurs med vad män och kvinnor upplever som verkligt. Gedigen, empirisk forskning visar mer och mer att jämlikhetsmodellen inte leder till den lyckliga relation mellan män och kvinnor, som utlovats.

Pastor Christenson är luthersk präst och bor i Minnesota, USA. Tillsammans med Michael Harper arbetar han i ledningen för International Charismatic Consultation on World Evangelisation (ICCOWE). Han har skrivit många böcker, bl a The Christian Family [Den kristna familjen], som sålts i över 2 miljoner exemplar och översatts till arton språk.

Dr Joanne May

När jag började läsa Michael Harpers bok, var frågan om prästvigning av kvinnor inte något som personligen engagerade mig särskilt mycket. Men jag har ändrat mig! Jag tror att Gud har utformat ett fungerande system både för kyrkans ledarskap och för familjelivet.

Michaels rättframma tolkning av Skriften är inte bara teologiskt exakt utan också sociologiskt hållbar. Han binder korrekt samman prästvigning av kvinnor med familjelivets villkor å ena sidan och feminismen å den andra.

Det är viktigt att lägga märke till att feministerna byggde upp sin rörelse på slagord och teorier, som stod och även i fortsättningen kommer att stå i direkt motsättning till noggrann och upprepad forskning. Samtidigt som feminismen uppkom, gjordes flera vetenskapliga studier av äktenskap, som var sunda och tillfredsställande för både män och hustrur. Utan undantag visade dessa studier att i de sunda familjerna fadern utövade ett auktoritativt ledarskap. Modern erkände och underordnade sig hans ledarskap. När fadern erkändes som ledare, blev han fri att tjäna sin fru och familj likaväl som samhället. Med andra ord bekräftade empirisk forskning den bibliska modellen för ledarskap.

Underordning och självuppoffring, inte personlig maktlystnad, kännetecknade denna modell. En viktig sak, som man upptäckte, var att barnens moraliska utveckling och lydnad i hög grad var beroende av faderns ledarskap. Familjerelationer och barnens självständighetsutveckling var mest beroende av modern. Båda föräldrarnas funktioner visade sig vara oerhört viktiga, men de var olika. När rollerna kastades om, blev resultatet ofta katastrofalt.

Feministerna brydde sig inte om denna forskning och förespråkade en jämlikhetsmodell för familjelivet. Deras slagord utlovade en rosenskimrande ny värld av frihet och makt för kvinnor. Forskningar under 1990-talet har visat att modellen inte fungerar. Den fungerar inte, därför att den vilar på en falsk förutsättning. I centrum för tänkandet står den felaktiga tron att personlig makt, som uppnås med hjälp av poängräknande jämlikhet, är vägen till lycka.

Michaels vetenskapliga arbete fick mig att överväga om det finns tänkbara kopplingar mellan feminism och prästvigning av kvinnor. Jag tänkte på de erfarenheter, som gjorts i några protestantiska kyrkor i USA, vilka under de senaste årtiondena börjat prästviga kvinnor. Jag tycker att vi har sett en markant förändring i dessa kyrkor. I de största protestantiska kyrkorna har det blivit politiskt gångbart att ansluta sig till feminismen. En sida av detta har varit ett oproportionerligt betonande av en ledarstil, som är utpräglat kvinnlig. Detta har med all sannolikhet också påverkat kyrkans roll i det större samhället.

Kyrkan har reagerat på samhällets sjukdomar. Detta är en viktig funktion, men genom feminismens inflytande har den ofta blivit den enda funktionen. Något av en rollomkastning har skett, inte olik den i familjen. Kyrkan styr inte längre fostran och den moraliska utvecklingen i samhället. Den påverkas helt enkelt av de abnorma funktionerna i ett samhälle i upplösning.

Forskningen stöder inte feminismens propaganda, som säger att det inte finns någon skillnad mellan mäns och kvinnors sätt att leda. Kyrkan behöver kvinnors medkänsla som svar på samhällets nöd. Men den behöver också auktoriteten i vigda mäns ledarskap, om den skall kunna utöva ett positivt inflytande i världen.

Dr May är Larry Christensons syster och bor i Excelsior, Minnesota. Hon är klinisk psykolog och familjerådgivare.

Jag skulle vilja framföra ett tack till dem som hjälpt mig att skriva denna bok. Jag tackar pastor Larry Christenson och hans syster, doktorn i klinisk psykologi, Joanne May, för deras förord. För min fru Jeanne och mig har den långa och fruktbärande vänskapen med Larry och Nordis Christenson betytt så mycket. Larrys bok The Christian Family [Den kristna familjen] publicerades 1970. Den är ett klassiskt försvar för kristna familjevärden.

Jag vill även rikta ett tack till biskop Bertil Gärtner, f d biskop i Göteborg i Sverige. Han är en mycket modig och redbar man, som ända till slutet av sin tid som biskop stod emot starka påtryckningar att prästviga kvinnor. Han har hjälpt mig med några av de avsnitt, där jag nämnt händelser i Sverige, som berör detta ämne.

Jag skulle också vilja tacka David Pawson och doktor Roger Beckwith, för att de gått igenom bokens bibeldel. Många av deras kloka rättelser och kommentarer har beaktats i boken.

Jeanne och jag uppskattar vår långa vänskap med Edward England, som uppmuntrat mig att fortsätta skriva. Tack också till Hodder & Stoughton. Båda dessa kontakter sträcker sig mer än 30 år tillbaka i tiden.

Denna bok är tillägnad minnet av mina föräldrar. De övertygade mig redan i unga år om att ’hundar har fyra ben’ — inte fem — vilket jag alltid kommer att vara dem tacksam för.

Jag vill tacka min fru, Jeanne. Jag har hört att en välkänd författares hustru en gång tillfrågades, vilken av makens böcker hon tyckte bäst om. Hon svarade att hon inte visste det, eftersom hon inte läst någon av dem. Jag har alltid skämtsamt sagt att jag kan vara säker på att få sålt åtminstone en av mina böcker, eftersom min fru kommer att köpa den. Jeanne har helt och fullt deltagit i de förberedande studierna och utarbetandet av bokens alla ämnen. Hennes kommentarer och anmärkningar har varit ovärderliga, särskilt som det gäller ett ämne, som vi båda praktiskt fått brottas med under många år.

Författare är mer eller mindre beroende av andras böcker. Många böcker har varit mig till hjälp. Därför är det egentligen fel att framhålla någon. Ändå vill jag särskilt nämna doktor Manfred Haukes bok Women in the Priesthood? [Kvinnor i prästämbetet?] och tacka för hans tillstånd att citera ur den. Den förtjänar att bli mycket mer känd och läst.

Gud vare tack för alla hans välgärningar! Genom att skriva denna bok har jag fått en djupare förtröstan än någonsin förut på Herren Jesus Kristus, som visade varm omsorg om kvinnor men också trodde på och anbefallde manligt ledarskap i kyrka och familj. Jag har fått nytt ljus över ämnet, främst genom Gamla och Nya Testamentet men också genom våra trogna förfäder, som sökt hålla fast vid det bibliska vittnesbördet.

Laus Deo.

Ingen behöver tala om för mig att tikar har fyra ben. Det jag tänker på är inte hundens kön utan att alla hundar, både hanhundar och honhundar, har fyra ben. Jag skulle inte bli förvånad om någon skickade mig ett foto på en hund med fem ben (eller troligare tre). Möjligen kommer jag att få kort från Italien med bensinbolaget Agips berömda sexbenta hund. Om jag får det, kommer jag helt enkelt, utan fruktan för att bli motsagd, att påpeka att ett sådant djur är en genetisk abnormitet.

Jag skall i denna bok visa att Gud skapat könsrollerna1 och satt in dem i en förnuftig ram. När vi låter dem vara kvar där och följer det gudomliga mönstret, kommer allt att gå väl. Det är inte meningen att vi skall mixtra med naturens lagar. De som vill att kvinnor skall prästvigas måste visa att sådan vigning står i samklang med naturen (en hund med fyra ben) liksom med Skriften och traditionen och inte är en abnormitet (en hund med fem ben), som står i motsättning till alla tre.

Låt mig ange några av könsrollskännetecknen enligt modellen ’hundar har fyra ben’.

Låt mig säga det rent ut att den här boken inte handlar om ett familjegräl inom Engelska kyrkan. De ämnen boken behandlar har vidsträckt betydelse, inte bara för alla kristna utan för varje levande person på jordens yta, oavsett ras och religion. Könsrollerna är viktiga för alla människor, eftersom varje människa är antingen man eller kvinna. Könsrollerna har nu högsta prioritet både i politiska och kyrkliga sammanhang. Familjens kollaps i västvärlden med de som följd därav stegrade kostnaderna för socialvård är ett betydande problem för regeringarna. Lägg därtill exempelvis AIDS, homosexualitet, sexism, feminism, födelsekontroll, genteknik och abort, så har vi en hel katalog med i högsta grad känsloladdade moraliska frågeställningar.

Könsrollerna är i själva verket en första rangens fråga för världen. Mänskosläktet är åtminstone i västvärden som besatt av den. Låt oss för att illustrera detta se på ett slumpvis utvalt nummer av en kvällstidning. Nedanstående notiser fanns alla i Daily Mail den 1 april 1993:

Könsfrågor tilldrar sig växande intresse inom västländernas politik. Jag tänker då inte på politiska sexskandaler. Man kan påstå att Bill Clinton, som blev vald till president med knapp majoritet, kom till Vita Huset, därför att han inriktade sig på just dessa frågor under den amerikanska presidentvalskampanjen 1992. Både han och hans vicepresidentkandidat, Al Gore, gjorde frågorna om homosexualitet och abort till huvudnummer i sin valkampanj. De lovade att ändra lagarna om homosexuella i armén (ett löfte som de till stor del svek) och att stödja kvinnors rätt till fri abort. Presidentens fru, Hillary, är också den första uttalade feministen som rikets första dam i Vita huset. I juli 1993 startade det brittiska konservativa partiet en större kampanj för att återupprätta traditionella familjevärden, framför allt på grund av den alarmerande ökningen av enföräldersfamiljer och den därigenom våldsamt stigande kostnaden för socialbidrag. I spetsen för kampanjen stod Tom Sackville, biträdande hälsominister, som sade att äktenskapet inte uppfunnits ’som någon sorts religiös abstraktion’. Han fortsätter med att anklaga de kyrkliga ledarna för att försumma att ge fast moralisk vägledning. Könsfrågor har nu en viktig plats i det politiska programmet.

Ett teologiskt imbroglio

Det är svårt att finna ett engelskt ord som beskriver den teologiska problematiken kring frågan om könsrollerna, särskilt när det gäller prästvigning av kvinnor. Därför har jag valt ett italienskt ord som bokstavligen betyder ’en tilltrasslad situation, som vanligen innefattar en meningskiljaktighet’. Mitt datorlexikon ger definitionen ’oordnad hög, oreda’. Man kan undra om ordet uppfanns för att beskriva italiensk politik! Vi kommer att behöva förmåga att tänka klart, starka nerver, känsla för historia och övertygelse om att sanningen inte är förhandlingsbar. Vi måste stå fast vid vår övertygelse att hundar har fyra ben mot alla försök att övertyga oss om att de har fem.

Hans Küng hade fel när han sade att frågan om prästvigning av kvinnor är sociologisk snarare än teologisk.2 Frågorna om könsrollerna och prästvigning av kvinnor är först och främst teologiska, inte sociologiska, och vi måste stå emot varje försök att föra över dem från teologin till någon annan vetenskap. De påverkar i hög grad vår tro. Fader Thomas Hopko, rektor vid S:t Vladimirs ortodoxa seminarium i USA, har skrivit att denna strid ’avslöjar en människas hela tro’. Denna strid på 1900-talet kan vara lika viktig som den arianska på 300-talet. Fader Hopko fortsätter: ’Jag tror att själva tron här hotas’.3 Detta är starka ord för att komma från en teolog, men jag tror han har rätt.

Den mest innehållsrika bok, som någonsin skrivits om prästvigning av kvinnor, är Manfred Haukes Women in the Priesthood? [Kvinnor i prästämbetet?] Den berömde katolske teologen Hans Urs von Balthasar har sagt att denna bok är ’slutgiltig’. Hauke skriver att ämnet ’inte kan behandlas isolerat, eftersom det omfattar en mängd faktorer som gör det till en typisk brännpunkt för teologisk strid... Ämnet hänger på många sätt samman med den organiska helheten i kyrkans religiösa liv.’4 (Min kursivering.) En annan romersk katolik, Michael Novak, skriver: ’Man kan inte dra ut den sexuella olikhetens tråd ur den kristna tron utan att repa upp hela väven. En försvagning av Treenighetens mysterier, inkarnationen, kyrkan, det kristna äktenskapet och familjelivet och mycket annat dessutom måste ovillkorligen bli följden.’5

Låt mig räkna upp några av de viktigaste ting som påverkas, nämligen kristendomens läror om:

Som jag redan sagt och åter vill betona, är frågan i grund och botten teologisk. Engelska kyrkan har liksom andra protestantiska kyrkor ständigt pendlat mellan teologi och sociologi, som om dessa vore utbytbara mot varandra. Den har också vänt sig bort från gamla och väl beprövade principer till ytliga och flyktiga modenycker. De tragiska resultaten talar för sig själva.

Vi lever i en tid då det kostar på att stå upp för sanningen. Det är svårt att finna den. Sanningsenlighet har inte hög prioritet, inte ens när det gäller teologisk sanning. Vi har pekat på hur somliga försökt göra den aktuella frågan till en sociologisk fråga. Andra har velat se det hela psykologiskt och betraktat ’traditionalisterna’ (de som motsätter sig prästvigning av kvinnor) som psykiskt obalanserade. Många bedömer också frågan utifrån världsliga erfarenheter. Om kvinnor kan vara statsministrar, flygplanspiloter, kirurger eller domare i världen, varför kan de då inte vara präster eller äldste? Man måste här poängtera att kyrkan inte är världen. Tvärtom borde vi räkna med att vi är annorlunda, inte för principens skull, utan på grund av vad Gud har uppenbarat för oss och gjort med oss. Paulus säger i Romarbrevet 12:2 till de kristna: ’Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era sinnen.’

Könsrollsfrågor kommer att vara en törntagg i köttet för kyrkorna under många år framöver. Engelska kyrkan är bara en liten del av den stora anglikanska gemenskapen, som i sin tur bara är en liten del av den ena, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan. Endast 50 procent av anglikanerna har accepterat prästvigning av kvinnor. Debatten kommer att fortsätta i resten av den anglikanska gemenskapen under många år. Dessutom betraktar de två största kyrkorna i världen, den romersk-katolska och den östliga ortodoxa kyrkan, vigning av kvinnor till präster/presbyterer som ogiltig. Det finns en starkt organiserad feministisk rörelse i den romersk-katolska kyrkan, särskilt i Nordamerika, och den har uppmuntrats av Engelska kyrkans beslut. Frågan är alltså i högsta grad levande i den katolska kyrkan. I andra kyrkor, t ex husförsamlingarna, är frågan långt ifrån löst.

Smärtsamt och personligt

Det var mycket dramatiskt, när resultatet av omröstningen i generalsynoden i november 1992 kungjordes av ärkebiskopen av Canterbury. Somliga grät öppet av glädje, medan andra snyftade av smärta över vad som hänt. En kyrkostrid är alltid smärtsam. Den splittrar kyrkor, grupper, familjer och vänner. Frågan om prästvigning av kvinnor har alltid varit känslig. Man behöver bara tänka på hur de kvinnor känt sig, som fått vänta år efter år på vad de betraktat som sin kallelse och rätt, att få bli präster eller presbyterer. De har känt sig dömda, diskriminerade och tillbakasatta av motståndarna.

Vi känner alla djupt inför detta, inte minst därför att det har att göra med vår personlighet. Det rör vid några av de djupaste skikten i vårt liv. Män och kvinnor har sårat varandra och ofta misslyckats med att förstå och uppskatta varandras kön. Att i detalj beskriva allt detta skulle kräva alltför stort utrymme.

Vår bakgrund påverkar kanske vårt tänkande, men detta ämne kommer alltid att vara smärtsamt. Det måste sägas att motstånd mot prästvigning av kvinnor inte alltid har byggts på rätt grund. Somliga män är kvinnohatare. Det blir lätt en fråga om makt. Det finns också ett slags traditionalism, som bara är blind fördom. En del av den har sin grund i felaktiga idéer om ledarskap, önskan att vara exklusiv och vinna status. Somligt motstånd har snarare mänskliga än gudomliga motiv.

Samtidigt måste det sägas att inte alla som stöder prästvigning av kvinnor är radikala feminister, även om somliga är det. Några av mina vänner finns bland dem och några kristna, som jag kommit att beundra väldigt mycket. En av reformationens stora tragedier var att två så stora kristna personligheter som Sir Thomas More och ärkebiskop Thomas Cranmer avrättades med några få års mellanrum på grund av motsatta åsikter.

När jag skrivit färdigt denna bok, räknade jag efter hur många gånger jag använt ord som ’självklar’ eller ’självklart’. Jag blev överraskad när jag såg att det var 55 gånger! Det har slagit mig att man i debatten på båda sidor ofta i sin argumentering använt ord som ’kristallklart’, ’ovedersägligt’ eller liknande. Jag har nu gått igenom denna bok för att ta bort sådana uttryck, där de varit olämpliga. Om argumenten är ’klara’, finns det ingen anledning att säga det. Om de inte är det, är det olämpligt att påstå det. Det är t ex onödigt att säga: ’Självklart har hundar fyra ben’. Alla vet det ju.

Det finns en historia om den amerikanske landskapsmålaren James Whistler. En gång sade en kvinna till honom att ett landskap hon sett påminde henne om en av hans tavlor. ’Ja,’ svarade han, ’naturen kryper närmare.’ Det är en tröst att veta att om man driver ut naturen med en högaffel, kommer den alltid tillbaka!

’Traditionalist’

Det första ordet är ’traditionalist’. Uppenbarligen blev jag ’traditionalist’ den 11 november 1992. För dem som känner mig är det något av ett skämt, eftersom jag under många år varit allt annat än traditionalist i ordets vanliga mening. Under nästan hela mitt liv har jag arbetat som pionjär för en helt ny och ’modern’ inställning till kyrkans liv, dess gudstjänst, bön, prästtjänst och ledarskap. Ingen skulle komma på tanken att beskriva det jag gjort som ’traditionellt’. Ändå är jag nu tydligen traditionalist.

Jag fick denna titel av andra. Jag skulle aldrig använt det ordet om mig själv. Alla som motsätter sig prästvigning av kvinnor får nu denna etikett på sig i massmedia. Det är emellertid ett ord som kräver en viss förklaring. Peter Gillquist, ortodox präst i USA, kallar det här ordet för ’T’-ordet. Ordet ’tradition’ ger upphov till olika reaktioner. Somliga är negativa till det, eftersom de tror att traditionen motsäger bibeln, och de använder sin favorittext till att bevisa det. Jesus sade: ’Varför bryter ni själva mot Guds bud för era reglers skull?... Så sätter ni Guds ord ur kraft för era reglers skull’ (Matt 15:3, 6). Paulus fördömer också detta slag av tradition i Kolosserbrevet 2:8, när han talar om ’de tomma och bedrägliga vishetsläror som bygger på mänskliga traditioner... och inte på Kristus’. I den meningen är jag absolut inte traditionalist. Jag misstänker att titeln används om oss i negativ betydelse, d v s man anser att vi står i vägen för utvecklingen, är gammalmodiga och hindrar kyrkans liv och ämbete.

Men i bibeln har ordet också en positiv betydelse. I Andra Thessalonikerbrevet 2:15 skriver Paulus: ’Stå alltså fasta, bröder, och håll er till den undervisning [de traditioner], som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.’ Något senare skriver Paulus på nytt till församlingen: ’Dra er undan (dem som)... inte följer den undervisning [tradition] de har fått genom oss’ (2 Thess 3:6). Översättarna av NIV avslöjar här sin traditionsfientlighet. Evangelikaler är benägna att se ’tradition’ som något ont och ’undervisning’ som något gott. Ändå är det samma ord (parádosis) som används på alla dessa ställen.

Ordet ’tradition’ betyder helt enkelt ’det som räckts vidare’. Mitt datorlexikon anger som synonymer ’arv’, ’testamentarisk gåva’, ’sedvänja’, ’kultur’, ’seder’, ’berättelse’.

Är jag i ljuset av detta ’traditionalist’? I den första betydelsen av ordet är jag det absolut inte. I den andra betydelsen är jag stolt över att kallas traditionalist. Därför kommer jag i denna bok att kalla motståndarna till prästvigning av kvinnor för ’traditionalister’, fastän somliga använder ordet i en något nedsättande betydelse.

’Feminist’

Oxford Paperback Dictionary definierar en ’feminist’ som ’en person, som stöder kvinnors krav på att få samma rättigheter som män’. Eftersom de som förespråkar prästvigning av kvinnor stöder sådana krav, kan de med rätta betecknas som ’feminister’. Detta är inte menat som något nedsättande. Det finns delar av deras program, som borde accepteras och stödjas av alla kristna.

Feminister tror på ’onyanserad jämlikhet’. De har mycket olika åsikter om hur denna jämlikhet skall uppnås och var den skall tillämpas. Är man mycket radikal ser man t ex familjen som ett hinder för den jämlikhet man söker. Kristna feminister torde inte ha denna syn.

Det är därför riktigt att kalla dem feminister, som menar att både kvinnor och män bör prästvigas på grund av att de är jämlika. Det är lika berättigat som att kalla dem traditionalister, som ser saken på annat sätt. Liksom ordet ’tradition’ kan ordet ’feminism’ ha positiv eller negativ betydelse. I feminismen finns somligt som är riktigt. Det har funnits och finns fortfarande orättfärdig könsdiskriminering i samhället och otvivelaktigt även i kyrkorna. Ingen kan ifrågasätta det. Men feminister tar itu med denna orättvisa på olika sätt, beroende på om de representerar häxeri, kommunism, New Age och militant lesbianism eller om de är framstående personer i samhället eller kyrkan. Det vore fel att skära alla feminister över en kam, men kristna feminister grundar sina argument på i stort sett samma jämlikhetsprinciper som de mest extrema feministerna. Vi skulle kanske göra en byteshandel: Om vi accepterar att kallas ’traditionalister’ med detta ords alla möjligheter till missuppfattning, hoppas jag att den andra sidan accepterar att betecknas som ’feminister’ med alla detta ords möjligheter till missförstånd.

’Underordning’

Ett av de största problem, som ständigt dyker upp, när man kommer in på detta ämne, är att feminister associerar underordning med underlägsenhet. Ord ändrar betydelse. Oxford Paperback Dictionary, ett av våra modernaste lexikon, definierar ’underordning’ [eng. subordination] som ’av mindre betydelse eller lägre rang’ eller ’att arbeta under någon annans kontroll eller auktoritet’. Ordet kan alltså ha en allmän betydelse av ’underlägsenhet’ och av att stå under ’kontroll’, och båda betydelserna är olämpliga som beskrivning av förhållandet mellan man och hustru i hemmet eller mellan man och kvinna i kyrkan.

Underordning i god mening [eng. submission] är något som både män och kvinnor måste acceptera, eftersom det finns ett nätverk av kontrollstationer i kyrkan och samhället, som vidmakthåller denna underordning. Absoluta diktaturer är få och sällsynta. Man behöver komma ihåg att både män och kvinnor är underordnade i sin relation till Jesus Kristus som Herre. Vi behöver också minnas att vi, när vi underordnar oss Kristus, följer honom, som själv underordnade sig sin Fader. I Hebreerbrevet läser vi att Jesus blev bönhörd, ’därför att han böjde sig under Guds vilja’, och vidare: ’Fastän han var son, lärde han sig lyda genom att lida’ (Heb 5:7, 8). Det finns i underordning en gudomlig kvalitet, som är skön och står i bjärt kontrast till den upproriskhet, som kännetecknar så mycket i vår tids samhälle.

I Första Petrusbrevet 2:13 uppmanar aposteln de kristna: ’Underordna er för Herrens skull all samhällsordning’. En av dessa ’samhällsordningar’ är äktenskapet. Och när aposteln förmanar hustrurna, säger han: ’Och ni kvinnor, underordna er era män’ (1 Pet 3:1). Wayne Grudem skriver om detta: ’I en tid, då underordning allmänt anses som något negativt och förnedrande, påminner oss Petrus’ ord om att underordning under en rättmätig auktoritet är något skönt och riktigt i Guds värld’.6 Petrus säger att sådan underordning är dyrbar i Guds ögon (1 Pet 3:4). Till Edward Schumachers berömda uttryck ’smått är skönt’ kan vi lägga ’underordning är skön’.

Men det finns ett viktigt teologiskt skäl till att se upp med vad vi menar, när vi använder ordet underordning. Under de första århundradena fanns det flera irrläror enligt vilka Sonens underordning under Fadern innebar att Sonen var underlägsen. Den farligaste av dem var arianismen, men också andra irrläror gav kyrkan huvudvärk under de tre första århundradena. Dessa irrläror fick det gemensamma namnet ’subordinationism’. De fördömdes — arianerna vid kyrkomötet i Nicea år 325 och pneumatomakierna vid kyrkomötet i Konstantinopel år 381.

Som vi skall se, lär Nya Testamentet att Sonen stod i lydnadsförhållande till Fadern under hela sitt liv. Han var i själva verket inte underlägsen, men han var lydig ’intill döden’ (Fil 2:8). Till och med om Kristi återkomst står det: ’Men när allt har lagts under honom, skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt överallt’ (1 Kor 15:28). Hur man än vill beskriva detta förhållande, fungerar det inte jämlikt. Det är därför inte förvånande att på jorden finna en spegelbild av denna relation i förhållandet mellan män och kvinnor, eftersom båda skapats till Guds avbild. Det är denna betydelse av ’underordning’, som vi inte kan undvika, när vi skall beskriva förhållandet mellan män och kvinnor.

Vi får emellertid inte använda ordet ’underordning’ på ett sätt som förnedrar kvinnor och kan leda till att vi missförstår Kristi natur. Vi får inte låta ordet förmedla föreställningar om ’dominans’, ’underlägsenhet’, ’underkastelse’ och ’kontroll’. Jag förstår att feminister förkastar all underordning som ’själva inkarnationen av ondskan, som måste drivas ut’.7 För dem är ett förhållande alltid ’jämlikt’, och därför är varje ord, som antyder något annat, oacceptabelt. Men syftet med denna bok är att utifrån såväl Gamla och Nya Testamentet som kyrkans tradition visa, att det i själva verket finns både jämlikhet mellan könen och ledarskap och underordning i förhållandet dem emellan. I Oxford Paperback Dictionary definieras ’underordning’ [submission] som ’att böja sig för en makt eller auktoritet med villig lydnad’. Det är det närmaste man kan komma Paulus’ beskrivning av hustruns roll i hemmet och kvinnans i kyrkan.

’Patriarkat’

Patriarkat betyder ordagrant fadersstyre. Vi kommer att använda ordet mycket ofta. Ett patriarkat är en familj eller ett samhälle, där auktoriteten innehas av män. Ordet ’patriark’ (i svenska översättningen NT 81 ’stamfader’. Ö a.) används om Jakobs tolv söner (Apg 7:8). Det är också inom den ortodoxa kyrkan en titel på kyrkoledare, t ex den ekumeniske patriarken av Konstantinopel.

’Hierarki’

Hierarki är ett annat känsloladdat ord. Det kommer från det grekiska ordet hiereus, som betyder präst. Därför användes det ursprungligen nästan uteslutande i religiös betydelse för att beteckna vad Concise Oxford Dictionary kallar ’prästerligt styre’. Idag har det emellertid en mycket vidare betydelse. Enligt lexikonet betecknar det ’en organisation, som är uppdelad i klasser’. Det modernare Oxford Paperback Dictionary anger betydelsen ’ett system med grader av status eller auktoritet över varandra i rangordnad serie’. Ett sådant system är allmänt accepterat i det militära, där officerare och andra befäl har olika hög ställning. Samma ordning gäller också i andra organisationer och yrken, t ex civilförvaltningen, domstolsväsendet och affärsvärlden. Det talas om ’middle management’, vilket betecknar dem som står under högsta ledningen i ett företag men över de lägre funktionärerna.

Hierarki är med andra ord något helt naturligt och normalt, när det gäller relationer. Detta borde inte förvåna oss, eftersom himlen också har sina hierarkier. Överst finns själva Treenigheten, vilket vi skall se i kapitel 17. Änglarna är också ordnade i hierarkier. Om Gud alltså skapat man och kvinna till sin avbild, är det inte underligt att förhållandet dem emellan ordnats som en hierarki. Vi kommer att se att hela hierarkins idé, som varit så djupt rotad i alla samhällen, kom att hotas alltifrån Franska revolutionen. Dess främsta fiende har varit kommunismen med dess krig mot olikheter och med sitt mål: det klasslösa samhället. Också feminismen avskyr hierarkins idé. Manfred Hauke skriver: ’Utövandet av ledarskap i samhälle och kyrka ses [av feminister] som sexism av andra graden, trots att man helt klart kan se att en viss hierarki i det mänskliga livet har sin grund i Guds himmelska styrelse’.8 Det är bråttom att vi åter börjar förstå och acceptera hierarkin i kyrkans och familjens liv, liksom att den blir mycket mer allmänt erkänd i det västerländska samhället.

’Prästvigning’ och ’prästämbete’

Orden ’prästvigning’ och ’präst’ rymmer också stora svårigheter. Somliga ifrågasätter inte bara prästvigning av kvinnor, utan prästvigning överhuvudtaget. Det finns inte utrymme i denna bok att helt gå igenom denna viktiga fråga, fastän den säkert är relevant. Det enda vi här kan säga är att de flesta kyrkor avskiljer personer till särskilda tjänster som ledare. Antingen de kallas ’tjänare’, ’pastorer’, eller ’präster’, anses de av sin kyrka inneha tjänst för att leda Guds folk. Jag föredrar ordet ’presbyter’ framför ’präst’, eftersom det används för ’äldste’ i Nya Testamentet. Ett annat ordet är ’tillsyningsman’ eller ’biskop’. Presbyter och biskop är utbytbara mot varandra, och detta kommer till uttryck i Anglikanska kyrkan, där presbytern/prästen vigs av biskopen till att representera honom i ämbetet. Presbyterer eller ’präster’ är, kan man säga, lokala biskopar. Det finns ingen som helst logik i att mena att kvinnor kan vigas till presbyterer men inte till biskopar. De två hör ihop. I denna bok kommer jag inte att använda det långa och otympliga uttrycket ’vigning av kvinnor till presbyterer/präster’. Istället kommer jag att använda det kortare ’prästvigning av kvinnor’.

’Inklusivt språk’

En annan tvistefråga gäller ’inklusivt språk.’ Det finns två viktiga aspekter på detta. Den första gäller bruket av ord som ’mänsklighet’ (engelska: mankind) och ’förfader’, ord som väcker motvilja hos somliga kvinnor. Men vi behöver komma ihåg att ordet ’man’ ursprungligen syftade på personer av båda könen och fortfarande har samma betydelse i orden ’mänsklig’ och ’mänsklighet’. På samma sätt syftar ordet ’woman’ (wifmann) [det engelska ordet för kvinna] på en person som är wife [det engelska ordet för hustru], således en feminin person. Därför är ordet ’man’, när det används i bibeln, ’inklusivt’ och behöver alltså inte ändras, vilket feminister insisterar på. Den andra aspekten är mycket viktigare, nämligen bruket av inklusivt språk i benämningar på Gud. Detta diskuteras i kapitel 17 i denna bok. Jag hoppas att jag härmed har klargjort hur jag tänker använda dessa ord och förhindrar onödiga missförstånd.

Pastorala synpunkter

Om någon söker en praktisk handbok, är detta inte rätt bok. Denna bok tar upp viktiga pastorala frågor, inte minst därför att den behandlar det ömtåliga området auktoritet och sexualitet. Men den behandlar huvudsakligen de teologiska principerna, inte hur auktoriteten skall utövas eller hur man skall hantera sexuella relationer. För att uttömmande behandla de pastorala frågorna skulle det behövas en särskild bok. Jag måste genast tillägga en sak: Att ta itu med ämnet ur pastoral synvinkel utan att först ha rett ut de bibliska och teologiska frågorna är som att spänna kärran framför hästen. När familjefrågor nu mer och mer tas upp, skrivs pastoralt inriktade böcker i detta ämne. En sådan, som gavs ut just när jag höll på att avsluta denna bok, och som jag vill rekommendera, är A Father’s Place [En fars plats] av Mary Pytches.9

Könsfrågor och världen

Den här boken handlar, som titeln anger, om jämlikhet och ordning mellan könen i kyrka och familj. Mestadels behandlar jag inte mäns och kvinnors roll i samhället i allmänhet, utom i kapitel 12. Jag tror att kyrkan alltifrån första århundradet har gjort klokt i att inte blanda ihop vad män och kvinnor gör ute i samhället med deras roller i familjeliv och kyrka. De principer, som kyrkan under nära 2 000 år konsekvent har tillämpat i kyrka och familj, har inte tillämpats strikt i samhället. Kyrkan kan anklagas för att ha varit inkonsekvent, men problemet är idag huvudsakligen akademiskt. Under medeltiden överlappade kyrkan och samhället varandra i hög grad. Idag är de vitt skilda i de flesta delar av världen. Ändå skall vi se att även i de nationer, där jämlikhet mellan könen är en del av ideologin (t ex Kina och Kuba), mycket få kvinnor har nått maktpositioner i staten.

Vi skall nu studera de bibeltexter, som ytterst måste ligga till grund för vår förståelse av ämnet.

Vad vi alltså skall göra är att gå igenom kapitlen i tur och ordning och sedan se på världen omkring oss och på vår livserfarenhet och fråga: ’Bekräftas de påståenden, som görs i dessa kapitel, av vår mänskliga erfarenhet? Om vi gör på detta sätt, behöver vi inte gå in på frågan om huruvida författaren eller författarna gjorde historiska eller teologiska påståenden. För att kunna avgöra om hundar har fyra ben behöver vi inte vara utbildade veterinärer eller veta hur benen fungerar.

Första Moseboken 1: Män och kvinnor är jämlika

Innan vi går in på frågan om könens jämlikhet, behöver vi nämna att Första Moseboken 1 och 2 ger ett rungande bifall till själva sexualiteten. Detta måste konstateras, därför att kyrkan ofta anklagats för att vara ’sexualfientlig’, och även därför att sexualiteten under 1900-talet på ett förnedrande sätt utnyttjats och missbrukats. Kyrkan har ibland ogillat sexualakten till och med inom äktenskapet. Augustinus trodde t ex att synden alltid fanns med, och asketiska rörelser i kyrkan har ibland gått för långt genom att anse avhållsamhet från sex som en väsentlig del av personlig helighet. Första Moseboken bejakar sexualiteten. Det är ingen tvekan om det.

Det finns många teorier om skapelsen och om hur den gick till, men att världen existerar är odiskutabelt. Om Gud skapat världen eller om den blivit till av sig själv är inte bara en vetenskaplig fråga utan ytterst också en fråga om tro. Världen finns till, och vi kan alla se den, röra vid den och lukta på den. Jämlikheten mellan män och kvinnor uttrycks klart i den ofta citerade versen Första Moseboken 1:27: ’Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem’. När Adam för första gången såg den ljuvliga synen av en kvinna, brast han ut i glädjetjut och ropade: ’Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött’ (1 Mos 2:23). Med andra ord insåg han genast, att hon inte var en varelse från yttre rymden som ET. Hon var verkligen människa som han själv men annorlunda. Mänsklighetens sexuella äventyr hade börjat!

Dessa enkla verser avslöjar två betydelsfulla sanningar. För det första att män och kvinnor är lika Gud — de skapades till hans avbild. För det andra att de är lika varandra, båda helt och fullt människor, eller för att uttrycka det enkelt, av samma art. Det är inte förvånande att feminister gör mycket av Första Moseboken 1, fastän de har problem med resten av Gamla Testamentet.

Den grova grunden i sexismen är att kvinnorna har skapats underlägsna männen. Detta kanske ofta förnekas, men sexistiska män handlar, som om det vore ett faktum, antingen de konkret tror det eller inte. De gör det genom könsdiskriminerande handlingar eller sexuella trakasserier, när de behandlar kvinnor som sexobjekt eller leksaker eller, vilket för kvinnor ofta är värre, med nedlåtenhet som den klassiske chauvinisten Sir Humphrey Appleby i den brittiska TV-serien Yes, Prime Minister.

Människans gudslikhet är en av de mest grundläggande teologiska utsagorna. Detta ger en enorm trygghet. Det finns inte till arten en avgrund mellan Gud och människan. Det finns möjliga kontaktpunkter. Det finns överlappning. Men det finns också viktiga skillnader. På sätt och vis har Gud gjort sig själv sårbar genom att göra oss lika sig. Det hade kanske varit tryggare för Gud, om han skapat människan så olik honom själv, att det inte hade kunnat bli någon sammanblandning eller några identitetsproblem. Den stora faran, den som varit utgångspunkten för de flesta irrläror, är att vi som små gudar skapar om Gud till vår avbild. Det är inte svårt att göra det — att läsa in vår fallna mänskliga natur i Guds egen natur.

Män och kvinnor, de manliga och kvinnliga komponenterna av ’människan’, är från början skapade som en enhet och jämställda. Den ena är inte bättre än den andra eller mindre mänsklig och har inte mindre möjlighet att bli lik Gud. När Paulus i Galaterbrevet 3:28 skrev: ’Nu är ingen längre... man eller kvinna’, uttryckte han denna sanning på ett annat sätt. När det gäller det mänskliga livets villkor är män och kvinnor jämlika. När det gäller det nya andliga livet är de också jämlika.

En av de goda frukterna av den feministiska kampanjen i detta århundrade är att den tvingat samhället och i synnerhet männen att acceptera könens jämlikhet i enlighet med Första Moseboken 1. Fastän det fortfarande finns könsdiskriminering, har västvärlden kommit närmare att erkänna — för att använda min bild — att hundar har fyra ben och inte fem.

Första Moseboken 2: Män och kvinnor är olika

I Första Moseboken 2 får vi fler detaljer om skapelsen av man och kvinna. De skapades inte på samma gång, inte på samma sätt, och inte heller i samma syfte. Adam skapades först och sedan Eva. Adam skapades av jordens stoft, Eva av Adams sida. Adam ställdes under Guds auktoritet och fick veta vad han fick och inte fick göra. Eva skapades att vara Adams kompanjon och medhjälpare och ställdes under hans auktoritet.

Det är här vi blir oense. Det blir vi vanligtvis när det är fråga om auktoritet! Gud klargjorde för Adam att det fanns både ’ja’ och ’nej’. Det fanns träd han fritt fick äta frukten av, och det fanns ett träd som han inte fick äta av. Varför var Gud så inskränkt? I Första Moseboken 2 är det inte så lätt att finna svaret på frågan hur många ben en hund har. Men svar måste vi ha , annars får vi ändlösa bekymmer, liksom Adam och Eva fick enligt kapitel 3.

Låt oss titta närmare på skillnaderna mellan manligt och kvinnligt enligt Första Moseboken 2 och se vad vi kan lära oss av det. För det första blev kvinnan till efter mannen. Var hon något som Gud kom på i efterhand? Vi behöver inte spekulera om detta, eftersom vi redan sett att kvinnan är jämlik mannen i värde, utvecklingsmöjligheter och framtida härlighet. Ändå anger Paulus i Första Timotheosbrevet 2:13 det faktum, att mannen skapades först och Eva sedan, som en orsak till att kvinnor inte får undervisa eller ha auktoritet över män.

För det andra skapades kvinnan av material från mannen, inte som Adam av stoft från marken. Om kvinnor tar anstöt av att de kommit till efter mannen i skapelseordningen, kan det vara en viss kompensation för dem att veta att de kommit till av mänskligt kött, inte av stoft. Det är betydelsefullt att Paulus också använder detta faktum som stöd för sitt uttalande i Första Korinthierbrevet 11, att mannen är kvinnans huvud (v 3). Det är möjligt att Paulus här tänker på att kvinnan skapades av material från Adams sida, inte hans huvud. Därför är hon kallad att stå vid hans sida, inte att leda eller dela ledarskapet med honom. Denna berättelse pekar också på mäns och kvinnors olika roller. Mannen danades av jorden och fick uppdraget att lägga den under sig. Mannens gudagivna roll har mer med ting än med människor att göra. Kvinnan danades av mänskligt kött, därför att hon främst skall syssla med människor, inte med ting, framför allt som mor. Även Guds Son skulle födas av en kvinna.

För det tredje skapades Eva till att vara Adams kompanjon och medhjälpare med en helt annan roll och funktion än hennes makes. Paulus skriver: ’... mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen’ (1 Kor 11:9). Mannens roll definieras inte utifrån kvinnans utan kvinnans utifrån mannens. Kvinnor har ingen anledning att beklaga sig, ty det hebreiska ordet för ’medhjälpare’ (‘ézer) används i Gamla Testamentet även om Gud. Av de nitton gånger ordet förekommer i Gamla Testamentet syftar det inte mindre än femton gånger på Gud, vilket knappast tyder på någon nedvärdering av kvinnor. Att vara ’medhjälpare’ är en såväl gudomlig som mänsklig uppgift. Ordagrant står det att kvinnan skulle vara ’en hjälpare som hans motsvarighet’. Detta bekräftar att kvinnan har en lika värdefull men helt annan roll. Hon skall inte vara mannens slav eller träl.

Första Moseboken 2 säger inte uttryckligen, att Eva skulle underordna sig Adam. Men Paulus sluter sig till detta av de skriftbevis som vi anfört. Men det finns ett ännu starkare bevis, som gör saken klarare. En ledtråd finner vi i att Adam gav namn inte bara åt sin fru utan åt hela hennes kön (1 Mos 2:23). Att ge namn är i bibeln alltid ett uttryck för auktoritet (och det är vanligen fadern, inte modern, som sköter den saken). Gud förde fram djuren till Adam för att han skulle ge dem namn, och han förde också fram Eva inför honom i samma syfte.

De som nu accepterar kapitel 1 som Guds förordning om könens jämlikhet, kan inte komma undan denna Guds andra förordning om att könsskillnaderna går utöver det fysiska och innefattar olika roller och föreskrifter för könen. Vi får inte tumma på denna verklighet. Innan vi går vidare till katastrofen i Första Moseboken 3, behöver vi känna till att berättelsen i Första Moseboken 2 enligt Claus Westermann ’är unik bland alla de gamla främreorientaliska skapelsemyterna genom sin höga värdering av kvinnor’.10 Olyckligtvis har somliga feminister, om än inte alla, tagit avstånd från Gamla Testamentet från och med Första Moseboken 2. Behandlingen av kvinnor i Gamla Testamentet kunde säkert ha varit bättre (Nya förbundet inledde en ny tid i detta avseende), men den var oändligt mycket bättre än den som var förhärskande i de kringliggande länderna.

Första Moseboken 3: Syndafallet

Vid första anblicken ser det ut, som om skulden för mänsklighetens fall vilade på Eva. Paulus förklarar att hon var skyldig. I Första Timotheosbrevet 2:14 skriver han: ’Och det var inte Adam som lockades utan kvinnan som lät sig lockas och förleddes till överträdelse’. Ändå lägger han i sina andra brev skulden helt och hållet på Adam. ’Liksom alla dör genom Adam...’, skriver han i Första Korinthierbrevet 15:22 och: ’Genom en enda människa kom synden in i världen... Ändå härskade döden från Adam till Mose...’ (Rom 5:12, 14). Naturligtvis syndade båda, men Adam hade störst skuld.

Som vi sett hade Adam fått ansvaret att vara ledare i sin relation till Eva. Det var till Adam Gud gav sina instruktioner om vilken frukt de fick lov att äta. (1 Mos 2:16, 17). Det var Adam, inte Eva, som Gud ropade på efter syndafallet i lustgården, eftersom han främst var ansvarig för vad som hänt (1 Mos 3:9).

Det verkar som om Adam var närvarande, när ormen gjorde sin entré, eftersom vi senare får höra att han ’var med henne’ (1 Mos 3:6). Medan Gud alltid vände sig till Adam, inte till Eva, vände sig ormen till Eva, inte till Adam. Långt ifrån att ingripa lyssnade Adam bara till konversationen. Detta var hans synd. Gud skulle anklaga honom och döma honom skyldig med orden: ’Eftersom du lyssnade till din hustrus ord’ (1 Mos 3:17). Han hade fått ansvaret att ha omsorg om Eva och se till att Guds befallningar åtlyddes. Han sade helt enkelt ingenting utan lät allt ske. En schweizisk författare, Henri Frédéric Amiel, skriver: ’Sanningen skändas av falskhet men kränks av tystnad’. Vari bestod syndafallet? Det bestod i att kvinnan tog över auktoriteten från mannen, medan mannen varken sade eller gjorde något för att hindra det.

J T Walsh har gjort en god analys av de fyra auktoritetsnivåerna före syndafallet.11 Först kommer Gud, sedan mannen, därefter kvinnan och sist djuren. I syndafallet kastas rollerna om. Ormen talar om för kvinnan vad hon skall göra, mannen följer kvinnans exempel och instruktioner, och Guds sanning och ord ignoreras helt. Gordon Wenham skriver: ’Eva lyssnade till ormen istället för till Adam, och Adam lyssnade till Eva istället för till Gud’.12 Efter syndafallet återställer Gud ordningen. Han ställer ormen under kvinnan, kvinnan under mannen och alla tre under sin gudomliga auktoritet.

Men mannens synd är avslöjad. Han skulle ha ingripit i mötet mellan ormen och Eva och inte tillåtit henne att ta den förbjudna frukten. Werner Neuer skriver: ’Mannens ledarställning gör honom särskilt ansvarig för överträdelsen av det gudomliga budet’.13 P Brunner sammanfattar: ’Syndafallet görs slutgiltigt genom mannens handlande. Det är enbart genom mannens gärning, som syndafallet blir moget till dom... Det är sant att Adam lurades av Eva, men syndafallet fullbordades av Adam’.14 Att Adam lockades av Eva var ingen ursäkt. Det moraliska ansvaret vilade på honom.

Man kan nu börja förstå varför Jesus Kristus, apostlarna, kyrkofäderna och kyrkan generellt inte har ansett det rätt att anförtro läroämbetet åt kvinnor. Man kan också förstå varför män har frestats att avstå från sin ledarroll i kyrka och familj. Enligt min mening är det här kärnpunkten finns.

Dom avkunnas

Gud går vidare och avkunnar dom över de skyldiga: ormen, kvinnan och mannen. Ormen, symbolen för satan, döms både som djur (till att kräla på marken och äta stoft) och som andemakt (det skall råda fiendskap mellan hans rike och mänskosläktet, och hans huvud skall krossas). Kvinnan kommer att föda sina barn med smärta, hennes man skall råda över henne, och hon kommer att åtrå honom. Mannen skall bruka jorden under hårt fysiskt arbete och många svårigheter i stället för att med glädje sköta en fruktträdgård. Han kommer att få arbeta ’i sitt anletes svett’.

Här finns det klaraste uttalandet hittills om att kvinnan skall stå under mannens ledning. Orden ’Han skall råda över dig’ är otvetydiga. Somliga feminister har tolkat detta som en förbannelse, som tagits bort genom Kristi ankomst. Det var ett straff för syndafallet, som nu tagits bort genom korset. Det betyder enligt deras resonemang att män och kvinnor nu åter är jämlika som i Första Moseboken 1. Det finns åtskilliga svagheter i denna argumentering. Först och främst togs ingen av de andra förbannelserna bort genom korset. Kvinnor föder fortfarande sina barn med smärta, och män måste i de flesta delar av världen fortfarande bruka jorden i sitt anletes svett. Paulus’ argumentation är mer övertygande. John Piper och Wayne Grudem skriver: ’Paulus hänvisar aldrig till syndafallets förbannelse för att förklara männens ansvar att leda. Han hänvisar alltid till Guds handlande före syndafallet’ (1 Kor 11:8, 9, Ef 5:31, 32, 1 Tim 2:13).15 Första Moseboken 2 har redan anvisat kvinnan en underordnad roll. Det var före syndafallet.

Hur skall vi tolka Första Moseboken 3:14-19? Vad betyder det att mannen skall råda över kvinnan? Hur vi än tolkar det, finns det inget som säger att kvinnan skall acceptera förtryck från mannens sida, lika litet som mannen behöver acceptera de tistlar och törnen, som växer på hans åkrar. Werner Neuer säger att det hebreiska ordet för ’råda över’, mashal, inte nödvändigtvis har negativ betydelse.16 Ordet används också i positiv betydelse för att beskriva Guds herravälde, t ex i Jesaja 40:10 och Psaltaren 22:28. Jag tror han har rätt, när han säger att det bara finns två möjliga tolkningar. Antingen är detta en bekräftelse på den plats Gud tilldelat kvinnan i Första Moseboken 2, det vill säga att Gud åter ställde kvinnan under mannens auktoritet, som hon satt sig upp emot, eller också är det fråga om en profetia (som inte anger om det är rätt eller orätt) att kvinnor nu kommer att bli förtryckta av män. Om det senare är sant, är enligt Kristi och apostlarnas undervisning utan tvivel ’förtrycket’ borttaget i Kristus, men underordningen finns kvar, som vi senare skall se. Men det skulle, som Manfred Hauke säger, vara ’att läsa in moderna liberala idéer i bibeltexterna, om man antar att... all slags kvinnlig underordning under mannen vore en följd av synden.’.17 Underordningen har redan fastställts i Första Moseboken 2.

Den tretvinnade tråden

En omtyckt text vid bröllop är Predikaren 4:12: ’Och om än någon kan slå ned den som är ensam, så håller dock två stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd brister inte så snart’. Jag skulle vilja föreslå att vi ser på de tre första kapitlen i Första Moseboken som trådar, som inte skall säras utan vara sammantvinnade. Första Moseboken 1-3 uppenbarar tre trådar i skapelsen. Den första tråden är att Gud skapat man och kvinna i lika hög grad till sin avbild. Ingen av dem är mer lik Gud än den andra. Både manlighet och kvinnlighet har skapats av Gud, och båda är goda.

Den andra tråden i skapelsen är enligt dessa kapitel att Gud givit män och kvinnor olika roller. Ingen av rollerna är bättre eller viktigare än den andra. Men de är olika. Mannen är kvinnans huvud, hon är hans medhjälpare, och deras roller i familj och kyrka är ofta, men inte alltid, olika.

Den tredje tråden i skapelsen är att denna nu är en ’fallen’ skapelse. Män och kvinnor är i sig själva och i sina relationer till varandra bristfulla. Sexualiteten är i sig själv fortfarande något gott, men både män och kvinnor har en medfödd benägenhet för synd. Vi är fallna varelser i en fallen värld.

Den första tråden bejakas av alla utom sexister. Det är självklart att män och kvinnor tillhör samma art, är lika mänskliga och har lika stora möjligheter att behaga Gud. De är båda dödliga och båda benägna för synd.

Den tredje tråden borde också vara självklar, men ibland är den inte det. Det finns fortfarande många humanister och några kyrkoledare, som håller fast vid tron på människans medfödda godhet. I motsats till detta skrev G K Chesterton: ’Läran om arvsynden är den enda filosofi, som bevisats av erfarenheten under 3 500 år av mänsklig historia’. En av 1900-talets största romanförfattare, nobelpristagaren i litteratur William Golding, som dog 1993, skrev en gång: ’Människan är en fallen varelse. Arvsynden håller henne i sitt grepp... Jag accepterar denna teologiska lära och medger att den är banal. Men det banala är sant’.18 Somliga kanske säger att alla de tre slutsatser jag dragit är ’banala’. I så fall kan vi säga: ’Kanske banala, men förvisso sanna’.

Om man accepterat den första och den tredje sanningen, varför då förkasta den andra? Liksom de andra har denna bevisats av erfarenheten. Steven Goldberg har skrivit en bok med den utmanande titeln The Inevitability of Patriarchy [Patriarkatets oundviklighet].19 Han skriver som antropolog, inte som teolog. Han kommer fram till att alla samhällen alltid har varit patriarkaliska, och alltid kommer att vara det. Ordet ’oundviklighet’ i boktiteln är utmanande. Mänskligheten har med andra ord alltid i familjen och i det kulturella livet i stammen erkänt att mannen är huvudet och att kvinnan blivit ställd under hans auktoritet. Doktorn i zoologi John Fenwick har i ett brev till mig uttryckt saken väl: ’En könsrollsskillnad finns tydligt inskriven i universum, och det är dumt att försöka låtsas något annat när det gäller prästerligt ledarskap’.20

Lyssna noga till vad en vetenskapsman, Steven Goldberg, säger: ’Alla antropologer är ense om att det aldrig funnits något samhälle, som inte har knutit hierarkisk auktoritet och ledarskap inom dessa områden till männen’.21 Idag ser vi kyrkor som likt Knut den store står på stranden och befaller tidvattnet att vända. Det kommer det inte att göra. Vad som är säkert är att de kommer att bli våta om fötterna, och om de står kvar tillräckligt länge, kommer de t o m att drunkna i den naturliga sanningens flod.

I boken What will happen to God [Vad skall hända med Gud?] ger William Oddie ett slående exempel på vad jag säger.22 När Titanic sjönk i Nordatlanten 1912, stod det snart klart att det inte fanns tillräckligt många livbåtar för de ombordvarande. Därför beordrade kaptenen att livbåtarna först skulle fyllas med kvinnor och barn. De flesta männen accepterade detta och hjälpte dem ner i båtarna. Men några få gjorde det inte, och en av sjömännen, som ansvarade för en livbåt, såg män som trängde sig före kvinnorna. Hans namn var Charles Lightoller. Han drog snabbt fram en pistol och hotade att skjuta männen, om de inte lämnade båten.

Vid det förhör som hölls efter katastrofen frågade rättens ordförande, senator Smith, Lightoller vad som fick honom att göra så. ’Var det kaptenens order eller havets lagar’, undrade senatorn. ’Ingetdera’, svarade Lightoller ’det var naturens lag’. Han hade rätt. Naturens lag, som i begynnelsen kraftfullt skapades in i Adam och Eva, bjuder männen att ge sina liv för kvinnor och barn och kvinnorna att underordna sig männen. Francis Bacon skrev en gång: ’För att behärska naturen måste man lyda den’. Inga spekulationer i världen kan ändra det faktum att hundar har fyra ben.

Gamla Testamentet är inte goda nyheter för feminister, eftersom det är så patriarkaliskt. Ordet ’Fader’, manligt ledarskap, och kvinnlig underordning möter läsaren på nästan varje sida. Radikala feminister tar som Mary Daly helt enkelt avstånd från Gamla Testamentet i dess helhet med undantag för Första Moseboken 1. Mary Daly erkänner att hon påverkats av Simone de Beauvoir, författaren till boken The Second Sex [Det andra könet], en bok som allmänt betraktas som den radikala feminismens ’bibel’. De Beauvoir betraktar judendomen och kristendomen som en reaktion mot tillbedjan av modergudinnan, och det var alltså genom Paulus som ’den våldsamt antifeministiska judiska traditionen blev stadfäst’. Som vi senare skall se, var detta särskiljande av Gamla och Nya Testamentet utgångspunkten för en av de farligaste irrlärorna på 100-talet.

I Gamla Testamentet uppenbaras Gud som manlig, inte kvinnlig. Guds folk beskrivs däremot vanligen i feminina termer, särskilt tydligt i Jesaja 66:11, 12, fastän folket naturligtvis bestod av både män och kvinnor. I Psaltaren 48:13, 14 står det: ’Gå omkring Sion och vandra runt omkring henne, räkna hennes torn, ge akt på hennes murar, skrid genom hennes palats...’ [Så i grundtexten och i den engelska texten. I den svenska översättningen har de feminina formerna bytts ut mot neutrala. Ö a.] Man har påpekat att det finns några få ställen i vilka Gud beskrivs med moderliga symboler. Faktum är att det endast finns två sådana texter, Jesaja 49:14, 15 och 66:13. I dessa säger profeten inte att Gud är ’en mor’, endast att han liknar en mor. Många bilder används för att hjälpa oss förstå Guds natur. Guds styrka beskrivs ibland med bilden av en ’klippa’. Därav drar vi inte slutsatsen att Gud är en klippa. Guds kärlek till oss bara jämförs med en mors kärlek. I Jesaja 49 beskrivs Guds kärlek faktiskt som större och mer uthållig än en mors kärlek till sitt barn. Jesus beskrev också en gång sitt medlidande med bilden av en höna, som samlar sina kycklingar (Luk 13:34), men Jesu manliga genus har aldrig ifrågasatts.

Hauke sammanfattar sin studie av dessa texter med orden: ’Gud förenar i sitt väsen allt gott som finns i naturen och det på det mest fullkomliga sätt. Ändå har moderssymbolerna inget självständigt värde, utan är så att säga en del av faderssymbolen... maskuliniteten är ett drag som ingår i den bibliska gudsbilden.’23 Eller för att säga det på ett annat sätt: Gud sägs på några få ställen vara lik en mor, men han förklaras vid många tillfällen, framför allt i Jesu Kristi undervisning, vara Fadern. Det är i detta sammanhang viktigt att komma ihåg Kristi ord: ’Ty en är er fader, han som är i himmelen’ (Matt 23:9). Jesu förhållande till den himmelske Fadern är inte analogt med förhållandet mellan jordiska söner och deras fäder. Både sant faderskap och sant sonskap har sin grund i Nya Testamentets syn på Gud som Fadern och Jesus Kristus som hans son.24

I Gamla Testamentet är fadern familjens huvud, och det manliga ledarskapet i Israel och den israelitiska staten ifrågasätts aldrig. Gud kallas ’Abrahams, Isaks och Jakobs Gud’, inte ’Saras, Rebeckas och Rakels Gud’. Arvet fördes vidare genom sönerna, och Jakobs tolv söner blev stamfäder till Israels tolv stammar, precis som Jesu tolv apostlar senare blev den kristna kyrkans grundare. Hustrurna accepterade den gudagivna rollen som underordnade, så förhatlig för radikala feminister. Sara kallade sin man ’Herre’, vilket citeras med gillande av aposteln Petrus (1 Pet 3:6). Det är viktigt att veta att ’Abram’ betyder ’Fadern är upphöjd’. Gilbert Russell och Margaret Dewey beskriver Saras underordning som ’en revolutionär deklaration..., som betecknar det definitiva brottet med dyrkan av Stora Modern’.25

Ibland ser vi en upprepning av upproret i lustgården, som bestod i att Eva övertog ledarskapet och Adam eftergivet fogade sig. Både Sara och Rebecka manipulerade eller lurade sina män, när det gällde Hagar, respektive när det gällde att planlägga hur Jakob skulle ta arvsrätten från sin bror Esau. I både fallen var männens svaghet och köttslighet en starkt bidragande orsak. Men mannens ledarskap ifrågasattes aldrig av Sara och Rebecka. De egenskaper som förväntas av en from kvinna i både Gamla och Nya Testamentet är ödmjukhet, undergivenhet och mildhet. Feminister, som protesterar mot sådana förväntningar, skulle göra klokt i att tänka på att vi kan finna utmärkta exempel på precis samma egenskaper hos Jesus. Han var både ödmjuk, undergiven och mild, ett föredöme för både män och kvinnor, då han helt underordnade sig Fadern (Joh 5:30).

Patriarkerna följdes som ledare av Mose, laggivaren, en av alla tiders största ledare. Ändå beskrivs han som ’mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden’ (4 Mos 12:3). Sedan kom profeter och domare. Dessa ledare var alla män med Debora som enda undantag. När Mose finner arbetet för tungt, råder Jetro honom att delegera något av sin myndighet till äldste, vilka alla var män.

Insättandet av domare tycks ha varit ett tillfälligt arrangemang, och ändå var också här alla män utom Debora. Hon beskrivs som profetissa (Dom 4:4). Genom hela Gamla och Nya Testamentet ser vi att den profetiska tjänsten är en av de tjänster, som stått öppna för både män och kvinnor. Därför var det inte märkvärdigt att Debora var profetissa. När det blev krig gav hon ledningen över armén åt Barak och gick bara motvilligt med på att följa honom i striden (Dom 4:8, 9). Hennes huvudroll var att leda rättskipningen, att vara domare, ett område inom vilket kvinnor alltid utmärkt sig. I sin lovsång uttryckte Debora sin glädje över att härförare, d v s män, inte kvinnor, anförde i Israel (Dom 5:2). David Pawson påpekar: ’Debora hade moderlig inställning... snarare än matriarkalisk’.26 Hon sade själv att hon var ’en moder i Israel’ (Dom 5:7).

När israeliterna började tillsätta kungar, under motvilligt överinseende av profeten Samuel, säkrades manligt ledarskap. Medan grannfolken hade drottningar (t ex drottningen av Saba och senare Cleopatra i Egypten), hade Israel enbart kungar. Det enda undantaget var, när det inte fanns någon manlig regent att tillgå, eller när kungen var för ung att regera. Det var alltså ett tillfälligt, inte ett permanent arrangemang. Kungamodern fick vanligen en hedersplats och hade ibland rådgivande funktion (se t ex Jer 13:18).

Kvinnor har alltid kunnat inneha profetämbetet. Ett av de tydligaste exemplen är Hulda (2 Kung 22:14-20 och 2 Krön 34:22). Manfred Hauke ger ett mycket smickrande omdöme om henne: ’Utan hennes gudainspirerade bistånd skulle de fem Moseböckerna (Gamla Testamentets kärna!) troligen inte finnas till i den form de har idag. Kungen frågade respektfullt Hulda om hennes åsikt, trots att så framstående personer som profeterna Jeremia och (troligen) Sefanja hörde till hennes samtida.27

Här behöver vi lägga märke till den skillnad som görs i Gamla Testamentet och senare i Nya Testamentet och hela kyrkohistorien mellan en karismatisk tjänst som profettjänsten och ett ’ämbete’ som kunga-, präst-, levit- eller äldsteämbetet. Profetisk gåva ges åt en bestämd person och kan inte lämnas vidare av den personen. Man kan med andra ord inte utnämna profeter. De har sin kallelse endast från Gud. Men man måste absolut pröva dem, eftersom det finns falska profeter. Däremot ges ’ämbete’ genom mänsklig utnämning, även om det förhoppningsvis förstärks av nådegåvor, och fungerar under historiens gång även utan karismatisk bekräftelse.

Kvinnor i Gamla Testamentet har en viktig roll. Det finns förutom Hulda åtskilliga som är värda att nämna. En av dem är Mirjam, Moses syster, som uppträder som profetissa och jämställer sig med sin mer kände bror (2 Mos 15:20, 21). Noadja var en kvinnlig profet, som försökte skrämma Nehemja (Neh 6:14). Jesaja går in till en profetissa (Jes 8:3). Här kan naturligtvis menas profetens hustru. Och Joels stora profetia, som gick i uppfyllelse på pingstdagen, syftar naturligtvis på både kvinnor och män i den profetiska tjänsten. ’Allt detta räcker’, som Hauke säger, ’för att motbevisa det vaga påståendet att kvinnor i Gamla Testamentets religion hade låg ställning’.28

När vi ser på kvinnornas ställning i relation till prästämbetet, lägger vi märke till att alla präster enligt gudomlig lag skulle vara män. Prästämbetet var det ämbete, som skyddades allra mest noggrant, och ibland kom fruktansvärda domar över dem som var förmätna nog att ta lagen i egna händer. När Ussa försökte stödja den heliga arken, dog han omedelbart (2 Sam 6:6). Vidare ledde stolthet till kung Ussias olycka. Han gick in i templet för att tända rökelse och på så sätt mot lagen tjänstgöra som präst. När han av de legitima prästerna beordrades att lämna templet, blev han ursinnig. Han blev genast spetälsk (2 Krön 26:16-21).

Det är inte svårt att se orsaken till allt detta. Templet, särskilt det allra heligaste, var symbolen för Guds närvaro. Det var den plats, där människor mötte Gud. Alla folken runtomkring Israel hade många kvinnliga präster. Detta är väldokumenterat från Mesopotamien, där de även gjorde tjänst inför manliga gudomligheter.29 Det var likadant i Egypten. Israeliternas närmaste och farligaste grannar, kananéerna, hade prästinnor i överflöd, vilket bevisats genom utgrävningar i Ugarit. Hauke påpekar att samma ord för präst finns i det feniciska språket och i den närbesläktade hebreiskan. Det har i feniciskan en feminin form, khnt, men i hebreiskan saknas denna. 30 Exakt samma sak visar inskriptionerna vid Miniamin i Sinai — det finns inte någon motsvarande feminin form i hebreiskan. Prästinnor fanns hos hedningarna, inte hos Guds folk, vilket C S Lewis påpekade 1948 i sin berömda artikel, som vi skall hänvisa till i kapitel 7.

Prästerna och leviterna hade två huvuduppgifter i Israel. Den första var att leda folkets offentliga gudstjänst, i vars centrum de olika offren och festerna stod. Detta var själva centrum i samhällslivet, eftersom detta i sin helhet var inriktat på Israels Gud, utan vars närvaro och makt staten inte kunde bestå. Gud var grunden för hela dess existens. Prästerna och leviterna var folkets representanter inför Gud. När t ex översteprästen gick in i det allra heligaste, representerade han hela Guds folk, inte bara sig själv. Men prästerna och leviterna representerade också Gud inför folket.

Prästens andra viktiga uppgift var att undervisa. I Israel sköttes undervisningen alltid av män (Hos 4:6, Mika 3:11, Jer 18:18). Vi ser i Gamla Testamentet en skugga av den verklighet, som kom med Kristus. Han var både läraren från Gud (Joh 3:2) och översteprästen, som skulle frambära ett fullkomligt offer för oss alla (Heb 7:26). Prästerna representerar Gud inför folket genom att lära det hans lagar och folket inför Gud genom att frambära offer å dess vägnar. Endast män kunde väljas till en sådan tjänst. I själva verket var i Gamla Testamentet inte alla män valbara utan bara ättlingar till Aron av Levi stam.

Könens jämlikhet

Vi har hittills sett på skillnaderna mellan män och kvinnor i Gamla Testamentet. Vi behöver visa hur den jämlikhet, som beskrivs i Första Moseboken 1, att både män och kvinnor är skapade till Guds avbild, också kom till uttryck i Israels liv. Det finns många lagar i vilka män och kvinnor ges samma ställning. Ett exempel, som Werner Neuer pekar på, är när någon förbannar sin far eller mor.31 Enligt judisk lag blev straffet i båda fallen döden (2 Mos 21:15, 17 och 3 Mos 20:9). Jämför med den babyloniska lagen, som stadgade dödsstraff endast när en fader förbannades! Den gifta kvinnan lovprisas och ges en hög ställning i det berömda och ofta citerade stycket Ordspråksboken 31:10-31, fastän författaren tidigare i samma kapitel varnar sina läsare för att kvinnor ibland kan vara farliga!

Kvinnor får personliga gudsupplevelser lika mycket som män. Kvinnorna deltar tillsammans med männen i viktiga nationella händelser, t ex när arken förs tillbaka till Jerusalem (2 Sam 6:5) och i den gudstjänst som leddes av Esra (Neh 8:2). Kvinnor kunde svära ed i Guds namn (Rut 1:17). Lagen gällde principiellt båda könen, fastän endast män utlade den och undervisade i den. Man behöver bara se på den betydelse, som tillmättes Rut och Rahab, för att förstå att kvinnor inte nedvärderades. Skökan Rahab finns med i Hebreerbrevets viktiga lista över hjältar (Heb 11:31), och båda nämns i den ännu viktigare listan, Herrens Jesu Kristi släkttavla (Matt 1:5).

Det måste emellertid tilläggas att diskriminering av kvinnor förekom i Gamla Testamentet. Allt var inte gott och väl, även om kvinnornas situation i allmänhet var långt bättre än i andra länder på den tiden. Lagligt sett ’ägde’ mannen sin hustru. Hon betraktades som sin makes egendom.32 Men detta får inte överdrivas med tanke på den frihet, som hustrur i övrigt uppenbarligen åtnjöt. De var fullt ut medlemmar av Förbundet, fastän de inte var omskurna. Kvinnor var emellertid missgynnade i lagar om skilsmässa och äktenskapsbrott. Det var bara mannen som kunde ta ut skilsmässa (5 Mos 24:1). Det låg dubbelmoral i att män dömdes skyldiga till äktenskapsbrott, endast om de hade sexuellt umgänge med en kvinna, som var gift eller trolovad med någon annan. Kvinnor däremot dömdes, om de över huvud taget hade sexuellt umgänge utanför äktenskapet (5 Mos 22:22-29). Kvinnor diskriminerades också i arvslagarna. När vi sagt allt detta, behöver vi komma ihåg att kvinnor i Israel enligt J Doller ’hade en ställning, som man finner hos få andra folk’.33

Att patriarkatet är universellt i Gamla Testamentet borde inte alls förvåna oss. Det är en enkel utläggning av vad som står i Första Moseboken 2, att män är kallade att vara huvud i förhållande till kvinnor, och att kvinnor är kallade att vara medhjälpare. Att detta är en rätt utläggning bekräftas av att Paulus använder denna tolkning i Första Korinthierbrevet och Första Timotheosbrevet. Ännu ett stöd kan vi finna i den antropologiska forskningen. Det tycks som om detta gäller inte bara i Gamla och Nya Testamentet och i de flesta kyrkors lära fram till 1900-talet utan i mänsklighetens hela historia. Vi har redan visat att vårt ämne är lika relevant för den världsliga pressens som för den kyrkliga pressens läsare, för icke-kristna som för kristna. Den sak vi behandlar påverkar hela mänskligheten. Steven Goldberg går ännu längre. Han tror, som titeln på hans bok visar, att patriarkatet är ’oundvikligt’, att det faktiskt aldrig kommer att ersättas.

Det har gjorts försök att visa att det förr i tiden funnits matriarkaliska samhällen. Om vi bortser från mytiska påfund som amasonerna, har seriösa forskare sökt visa att kvinnodominerade samhällen har existerat. Den mest kända studien var kanske en som gjordes om irokeserna av Lewis Henry Morgan. Denna stam strövade omkring på ett väldigt område i nuvarande östra USA. Männen var borta från hemmet under långa tider, medan de flackade omkring på sitt vidsträckta landområde. Alltså tog kvinnorna ledningen, när de var borta. Men de fortsatte inte att styra, när deras män kom tillbaka. Morgan medger faktiskt att kvinnorna var förbjudna att styra och betraktades som ’tjänare’.34 Knappast matriarkaliskt! Vad som är ännu mer intressant är deras nuvarande ställning! De irokesiska männen kan inte längre gå på strövtåg, eftersom de är hänvisade till sina reservat. Det visar sig att stammen i den nya situationen definitivt leds och styrs av männen. Den är patriarkalisk. Att kvinnor tillfälligt tagit ledningen, när männen varit hemifrån, har förekommit också inom andra grupper, t ex de krigiska spartanerna, som knappast kan kallas ’matriarkaliska’. Det skedde också i de situationer, som framkallades av de båda världskrigen på 1900-talet, då mängder av män var borta från sina hem på grund av krigstjänst.

En annan antropolog, Colin Turnbull, har tagit mbuti-pygméerna som exempel. Men åter visar det sig vid en närmare granskning att teorin inte håller. Han medger att makten i stammen ligger i händerna på den man, som är den bäste jägaren, eller som är äldst, och att kvinnor endast fungerar som rådgivare i konflikter och diskussioner. Han medger också att status i stammen är beroende av jägarskicklighet och att vuxenriten ’molimo’ ursprungligen är reserverad för män. Den välkända antropologen Margaret Mead har ofta citerats av radikala feminister, som menar att hon påvisat förekomsten av matriarkaliska samhällen, särskilt Tchambuli och Mundugumor. Hon har offentligt förnekat detta och skriver: ’Män har alltid haft ledningen i offentliga angelägenheter... och den slutliga auktoriteten i hemmen...’35

Ett av de misstag som görs är att man inte ser att uppgifter och funktioner varierar från kultur till kultur. I somliga samhällen gör män sådant som kvinnor gör i andra. Detta har ingenting med makt att göra. I USA har t ex läkaryrket hög status och domineras av män. I Ryssland har det låg status, och där finns det många fler kvinnliga läkare än manliga. Det gamla Sovjetunionen är ett intressant exempel på vad jag säger. En av kommunismens viktigaste grundsatser, som eftertryckligt lärdes ut av Engels, var mäns och kvinnors jämlikhet. Lenin försökte efter revolutionen 1917 omsätta den i praktiken men lyckades aldrig. Sovjetunionen och dess efterföljare har dominerats av män. Man behöver bara titta på gamla foton av politbyrån för att se att detta är sant. Även efter andra världskriget, när ryssarna förlorat ett enormt antal män i strid, dominerade männen fortfarande inom de flesta områden av samhällslivet. Patriarkatet är universellt och oundvikligt.

Steven Goldberg är i sin bok The Inevitability of Patriarchy angelägen om att påpeka att han inte anser det ena könet överlägset det andra. Att anse det vore ’lika meningslöst som att säga att ett samhälle är överlägset ett annat.’36 Män är bäst på att lyfta vikter, kvinnor på att sjunga i höga tonlägen. Han går vidare och varnar feministerna: om de tror ’att det är bättre för kvinnorna att ha auktoritet och ledarskap än att vara med om att skapa liv, är de dömda till evig besvikelse’.37 Man kunde lika gärna försöka bevisa att jorden är platt eller att hundar har fem ben.

’Patriarkatet är universellt’, skriver Goldberg. ’De flesta antropologer anser att familj, äktenskap och tabu mot incest är universella... Inget riktigt samhälle skulle kunna klara sig utan dem... Det finns inte och har heller aldrig funnits något samhälle, som inte i allt knutit auktoritet och ledarskap till männen, när det gäller områden som står över familjen.’38 Försöker kyrkorna nu ’sparka bakut’? Försöker de vända upp och ner på naturens ordning? I så fall kommer det att få katastrofala följder.

Vi behöver till sist inse att utestängandet av kvinnor från undervisning, ledarskap (äldste) och prästtjänst i Gamla Testamentet inte var ett godtyckligt beslut av en Gud, som vill nedvärdera kvinnorna och hålla dem på en plats, där de domineras av männen. Som vi sett, finns samma mönster i alla samhällen överallt i världen och i alla tider. En annat anmärkningsvärt faktum, som påpekats av Goldberg, är att kvinnor är jämlika med eller överlägsna män på alla områden som inte rör dominans och abstrakt tänkande.39 Sålunda finner man inte kvinnor, som blivit så framstående som Aristoteles bland filosoferna, som Rubens bland konstnärerna, som Mozart bland kompositörerna, och — kan man tillägga — som Augustinus bland teologerna. Framlidne Sir Kenneth Clark sade en gång: ’Ju mer matematisk/arkitektonisk form eller måleristil, desto större andel män bland konstnärerna’. Men när det gäller skådespelare är kvinnor ofta mer framstående än män. Inom litteraturen kan Jane Austen, George Eliot och systrarna Brontë jämföras med de bästa manliga författare. När det gäller detektivromaner kommer antagligen ingen att överträffa Agatha Christie och Dorothy Sayers, åtminstone inte någon man. Men ’dominans och abstrakt tänkande’ hör till ledarskap och undervisning, just de roller, som Jesus Kristus, apostlarna och kyrkofäderna vägrade att ge åt kvinnor. Det är viktigt för mig att påpeka att jag inte någonstans i den här boken använder ordet ’dominans’ för att beskriva mäns förhållande till kvinnor, fastän Goldberg ständigt gör det. Ledarskap betyder inte dominans. Ordet används inte i Nya Testamentet för att beskriva sådant. Jesus ’dominerade’ inte sina lärjungar. Syndigt utövande av ledarskap kan ibland innebära dominans, men det är inte ett Kristus-likt beteende. Det innebär ändå auktoritet. När det utövas, bör det ske på ett kristligt sätt.

Här gör Goldberg ett inlägg, som jag vill instämma i:

Ändå måste man säga att Jesus var traditionalist, eftersom han förordade både manligt ledarskap och kvinnlig underordning. Jesus gjorde sådant som ingen feminist skulle gilla. Han utsåg bara män till apostlar. När han inbjöd enbart män att delta vid nattvardens instiftande, var detta något som stred också mot judisk sedvänja. Vid påskmåltiden fick hela familjen vara med, män, kvinnor och barn, precis som det hade varit långt tidigare, när judarna med hast lämnade Egypten. Som vi sett var judendomen alltigenom patriarkalisk, och Jesus sade själv att han inte kommit för att upphäva den lag, som gällde för det gamla förbundet. Han hade kommit för att fullborda den. Jesus bekräftade skapelseordningen att mannen är kallad att vara familjens överhuvud. Därför var det naturligt för honom att utse tolv män till att vara de första ledarna i den nya kristna församlingen, kyrkan. De skulle stå modell för allt framtida ledarskap i kyrkan, och Petrus, Paulus och de andra apostlarna bekräftade detta genom sin undervisning. Detta trots att de kvinnor, som följde Jesus, ofta var mer trogna, troende och hängivna än männen.

De visade sin kärlek genom att tvätta hans fötter, följa honom till korset, vara de första som mötte honom som uppstånden och vittnade om hans uppståndelse. Man kunde ha trott att Jesus skulle belönat dem genom att välja åtminstone ett par av dem till apostlar. Men ingen av dem utvaldes, och ingen av dem klagade. Det märkvärdigaste var kanske, att han inte utvalde sin egen mor, Maria, till apostel. Jesus gjorde det inte, och under de följande 60 generationerna ifrågasatte kyrkan aldrig Jesu beslut i denna sak, trots att Maria blev högt ärad inom somliga kyrkor. Man följde helt enkelt Jesu exempel och utvalde enbart män till ledare i kyrkan.

Man har dragit många slutsatser av Jesu ord om auktoritet och ledarskap i Lukas 22:25, 26. Lärjungarna hade grälat om vem som var den störste. Då sade Jesus: ’Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och de som är ledare skall vara som tjänaren.’ Man försöker av detta bibelställe dra slutsatsen att Jesus nedvärderar ledarskap och att han vill att vi alla så att säga skall stå på samma nivå. Det skulle med andra ord inte betyda något om män var ledare för kvinnor eller kvinnor för män. En närmare titt på texten visar att han inte säger något sådant. Som Guds Son utövade han sitt ledarskap och sin auktoritet så klart och tydligt att en romersk officer jämförde Jesu auktoritet med sin egen (Luk 7:8). Jesus talar om ledaranda och ledarstil, och han var häri själv ett fullkomligt föredöme. Han talar om ’den som är ledare’ och bekräftar därmed att somliga verkligen har en sådan uppgift. Men han säger att den som kallats att vara ledare, bör se det som en tjänst och inte som en möjlighet att vara ’den störste’ och att kontrollera andra. Makt är alltid farlig, särskilt när man får auktoritet över människor.

Första Moseboken 1 återupprättas

Jesus behandlade kvinnor med respekt och män och kvinnor som jämlikar. Så var det vanligen inte i det samhälle, som han fötts i. Hundra år efter Jesu tid uppmanade rabbi Jehuda sina judiska landsmän att läsa den ofta citerade bönen: ’Prisad vare Gud, för att han inte skapade mig till goy (hedning)! Prisad vare han för att han inte skapade mig till kvinna! Prisad vare han för att han inte skapade mig till en okunnig människa!’ Han menade allvar med sin bön. Men det förbises ofta att judiska kvinnor bad en liknande bön i vilken de bejakade sitt eget kön. Jesus kom för att fullborda, inte för att upphäva lagen, och en del av hans uppgift var att återinföra läran i Första Moseboken 1 — att kvinnor lika väl som män är skapade till Guds avbild och att de inte i något avseende är underlägsna männen.

Kvinnor på Jesu tid var inte förpliktade att lära sig Toran (Lagen), och somliga rabbiner förbjöd det faktiskt uttryckligen. Rabbi Eliezer skrev (ungefär 90 år efter Kristi död): ’Må Torans ord bli uppbrända hellre än att någon lämnar dem till kvinnor’. Att offentligt samtala med en kvinna, även om det var den egna hustrun, sågs med ogillande. Man kan därför förstå vilken anstöt det väckte, när Jesus till och med offentligt inlät sig i samtal med främmande kvinnor.41 När det kom gäster, fick hustrun inte ens delta i måltiden eller servera vid bordet. Detta är sed i Ryssland än idag. För några år sedan åt jag middag hos en man, vars fru var ryska. Inte nog med att hon stannade i köket, hon gav mig också zonterapi efter middagen! En kvinnas vittnesmål var inte giltigt i rätten. Därför var det revolutionerande att Jesus efter sin uppståndelse först visade sig för kvinnor och uppmanade dem att berätta för andra vad de sett och hört.

Jesus visade ingen respekt för dessa bisarra sidor av den judiska kulturen, som hade blivit ett hån mot sanningen. Han reagerade kraftig mot dem och bemödade sig om att behandla kvinnor annorlunda, hur mycket det än stötte hans landsmän. Men det måste betonas att han inte införde ett nytt feministiskt evangelium. Han förnyade bara den jämlikhet mellan könen, som fastställts i Första Moseboken 1. Han såg Gud lika mycket i kvinnor som i män, och för övrigt lika mycket i hedningar som i judar. Jesus sade faktiskt föga eller ingenting om könsdiskriminering med ord. Han sade alltsammans i handling.

Jesus tillät att en praktiserande prostituerad (Luk 7:37f) och en kvinna, som led av underlivsblödning, rörde vid honom (Mark 5:24f). Han berömde offentligt den senares tro, fastän hon formellt sett brutit mot lagen. Han stöder offentligt en kvinna som på bar gärning ertappats med att begå äktenskapsbrott, fastän han naturligtvis inte försvarar hennes synd (Joh 8:11). Jesus åsidosätter till och med sabbatslagar för att hela en krokryggig kvinna mitt under en gudstjänst (Luk 13:10-17).

Emot alla dåtidens seder inbjöd han kvinnor att vandra tillsammans med honom och lärjungarna ända fram till korset. Kvinnor var närvarande vid hans måltider och tilläts betjäna honom. Han undervisade faktiskt kvinnor, t ex Maria som satt vid hans fötter. Detta stod i motsättning till tidens sed. Han befriade beredvilligt kvinnor från demoner och helade dem, liksom han gjorde med män. Han gjorde ingen skillnad mellan kvinnor och män. Evangelierna nämner kvinnor lika mycket som män, vilket visar att Jesus började återupprätta könens okränkbarhet och kvinnans värdighet. För honom var kvinnor och män jämlika.

Jesus visade särskild omsorg om mödrar och änkor. När mödrar ville komma med sina barn till honom, välkomnade han dem och tillrättavisade sina lärjungar för deras beskäftiga och beskyddande attityd (Mark 10:13-15). Han valde att särskilt berömma en fattig änka (Luk 21:3). En annan änkas son uppväckte han från de döda (Luk 7:11-17). Det står att han fylldes ’av medlidande med henne’.

Det är viktigt att också lägga märke till att Jesus vände sig mot reglerna för skilsmässa på grund av de uppenbart sexistiska orättvisor, som gjordes mot kvinnor. Enligt Hillel-skolan (Rabbi Hillels efterföljare) kunde en man skilja sig från sin hustru, om hon bränt vid hans mat, eller om han mött en vackrare kvinna.42 Jesus talar om det absoluta förbudet mot skilsmässa med hänvisning till Guds ursprungliga vilja enligt Första Moseboken 1 (Matt 5:31, 32 och 19:3-9). Så slår han ett slag för lika rättigheter — rättvisa för såväl kvinnor som män. Det är inte underligt att Elaine Storkey skriver i sin bok ’What’s Right with Feminism?’ [Vad är rätt i feminismen?]: ’Många feminister, som funnit det svårt att acceptera Guds manlighet, som så ofta framställts av kyrkan, upptäcker i evangeliernas Jesus en person, som de älskar och uppskattar... Jesus var aldrig nedlåtande mot kvinnor och ignorerade dem aldrig.’43

David Pawson påpekar att Jesus var den enda människa som någonsin valt att bli född. 44 Hans relation till Maria är ännu en bekräftelse på att Gud accepterar kvinnor. Jag hoppas senare kunna behandla denna ömtåliga fråga men vill redan nu i förbigående påpeka det intressanta faktum, att de kyrkor som mest vördar Maria (den romersk-katolska och den ortodoxa) gör starkast motstånd mot prästvigning av kvinnor. Detta kan mycket väl peka på en väg, som inte många är beredda att se eller ens tänka på. Jesus sade inte en enda gång ett nedlåtande ord till kvinnor eller om kvinnor. Han var aldrig orättvis eller föraktfull mot dem. Inte underligt att kvinnor över hela världen och under alla århundraden har älskat och tjänat honom med utomordentlig hängivenhet!

Första Moseboken 2 befästs

Det finns emellertid en annan sida hos Jesus — han utvalde bara män till apostlar. Detta är svårsmält för feminister, men det förbigås eller ursäktas som ’kulturell bundenhet’. Hade Jesus levt i våra dagar, säger man, skulle han säkert ha prästvigt kvinnor. Men sedan finns det ännu ett traditionalistiskt drag hos honom — han inbjöd endast män till den s k ’sista måltiden’ och till att vara med honom på förklaringsberget. Det är värt att lägga märke till att i de liknelser, där ledare nämns, dessa alltid är män. Inte mindre än 16 liknelser handlar faktiskt bara om män, och de fyra, som handlar om kvinnor (liknelsen om jästen, de tio jungfrurna, det förlorade myntet och den envisa änkan), utspelas alla i hemmiljö.

Alltså ser vi att Jesus, när det gäller ledarskap, följer skapelselagarna i Första Moseboken 2. Han tvekar inte att ibland hindra kvinnor, när de var nära att gå längre än de borde. Vi ser detta, när Jesus talar hårt till sin mor vid bröllopet i Kana (Joh 2:4), liksom när hon och hans släktingar kommer och vill tala med honom (Matt 12:46-50). Den kananeiska kvinnan bemöts barskt, när hon söker hjälp för sin dotter (Matt 15:21f).

Att bara apostlarna var närvarande vid nattvardens instiftande är mycket betydelsefullt, inte minst därför att det stod i viss motsättning till judisk praxis. Påskmåltiden var som sagt, också när man gjorde en pilgrimsfärd till Jerusalem, något av en familjehändelse och stod öppen för kvinnor och barn likaväl som för männen. Biskop Bertil Gärtner, som var den siste svenske lutherske biskop, som vägrade prästviga kvinnor, skriver: ’Denna avgränsning vid den ’sista måltiden’ måste ha en klart definierad betydelse, nämligen att apostlarna skulle handha det mysterium, som anförtroddes åt dem under måltiden’.45 Det är möjligt att vi här vid instiftelsen av den heliga nattvarden finner principen att celebranten skall vara man. Det kan vara så, att Jesus och urkyrkan ville att vi här skulle se något viktigt, eftersom detta var ett avsteg från normal sedvänja. Att Jesus uteslöt kvinnorna från måltiden och särskilt från apostlaskaran har inte en enda gång på allvar ifrågasatts av kyrkan förrän helt nyligen. De som verkligen ifrågasätter det, tycks indirekt anklaga Jesus för diskriminering, vilket är en allvarlig anklagelse. Människor brukar ofta ursäkta Jesus med att han var ’kulturellt bunden’. Därför behöver vi nu gå över till denna fråga.

Jesus och kulturen

Den bästa analys av denna viktiga sida av vårt ämne, som jag känner till, finns i Stephen Clark’s bok Men and Women in Christ [Män och kvinnor i Kristus].46 Boken täcker de sociala aspekterna och har bara några få sidor om prästvigning av kvinnor. Clark skriver: ’En uttömmande behandling av den nutida diskussionen om prästvigning av kvinnor ligger utanför ramen för denna bok’. Syftet med min bok är att visa att de sociala och teologiska frågeställningarna i själva verket är sammanflätade med varandra, men att de teologiska skall bestämma över de sociala, inte tvärtom. Det är precis vad Stephen Clark på ett förtjänstfullt sätt visar i sin bok, och den borde läsas av alla som tar denna frågeställning på allvar.

Det vanliga argumentet mot att anse valet av män till apostlar som normerande för alla följande generationer är att Jesus skulle varit bunden av sin tids kultur och därför inte på den tiden hade något alternativ till att utvälja män — det vill säga, den rådande kulturen skulle inte ha accepterat något annat. På sätt och vis är det ett märkligt argument, eftersom Jesus som vi sett ständigt trotsade dåtidens sed, inte minst genom sitt sätt att bemöta kvinnor. Hur som helst väcker ett sådant argument några viktiga frågor om Jesus Kristus, hur han inspirerades och hur auktoritativa hans ord och handlingar var.

För det första var Jesus sann människa. Han var inte något slags tvekönad varelse, som kombinerade manligt och kvinnligt. Till sitt kön var han man. Han föddes också in i en särskild kultur, som han tog till sig alltifrån sin födelse, fastän han senare skulle bli kritisk mot en del av den och förkasta det som inte stämde med Skriften. Som människa hade han full gemenskap med Fadern, liksom han i fullt mått var inspirerad och uppfylld av den Helige Ande.

För det andra var han sann Gud. Han hade funnits till hos Fadern och Anden av evighet. Eftersom han frivilligt accepterat köttets svagheter och begränsningar, med undantag för dess syndfullhet, som han var helt obesmittad av, var han i sitt inkarnerade tillstånd inte allvetande. Han kände t ex inte till alla detaljer inom kärnfysiken, fastän han i himmelen deltagit med Fadern i världens skapelse. Det fanns alltså sådant som var dolt för honom. Men allt han visste var sant, ingenting var falskt. Allt han lärde och alla de ord av honom, som finns nedtecknade, är felfria.

För det tredje stod han alltid i kontakt med sin Fader, och hans Fader stod över tiden och kunde se slutet från början. I sitt inkarnerade tillstånd kunde Jesus visserligen inte alltid se in i framtiden och visste t ex inte tidpunkten för sin återkomst, men det gjorde Fadern, och han hade beslutat att inte uppenbara det för Sonen (Matt 24:36). Lukas berättar att Jesus, när han utvalde de tolv, först hade tillbragt hela natten i bön till Gud (Luk 6:12). Därför vet vi att det var Fadern, som uppenbarade för Sonen, vilka som skulle väljas till apostlar och att de alla skulle vara män. Fadern visste att kyrkan emellanåt skulle komma att splittras i denna fråga. Varför förebyggde han inte framtida problem genom att ta med en eller två kvinnor? Det skulle ha väckt anstöt hos judarna men inte mer än vad korset gjorde. Det skulle ha välkomnats av hedningarna, som var vana vid prästinnor. Det rimligaste svaret är: Därför att Gud ville att bara män skulle vara apostlar. Jesus gjorde i allt Faderns vilja. Jesus sade faktiskt: ’Jag och Fadern är ett’. Man skulle kunna invända, att Jesus som människa i det första århundradet inte hade möjlighet att handla annorlunda och inte visste, att han genom sitt beslut skulle bidra till att kvinnor nekades tillträde till kyrkligt ledarskap i nästan 2 000 år. Men Fadern visste det, och Jesus gjorde i allt sin Faders vilja, som vid detta tillfälle hade uppenbarats för honom.

Somliga har sagt att samma argument borde hindrat hedningar från att bli apostlar, biskopar och presbyterer, eftersom det inte fanns några hedningar i apostlaskaran på den tiden. Men Jesus hade faktiskt ingen kontakt med några hedningar, fastän han befallde sina lärjungar att gå ut och predika evangeliet för dem. Han hade i varje fall, som han själv sade, blivit sänd bara till ’de förlorade fåren av Israels folk’ (Matt 15:24). Det finns en mängd ställen i både Gamla och Nya Testamentet, som visar att evangeliet gäller hela mänskligheten. Jesus själv visste att evangeliet efter hans död skulle predikas i hela världen, som han sade till sina lärjungar. Sålunda fanns det inom mindre än en generation biskopar ur hednafolken, t ex Titus och Timotheos och i Antiokia Ignatios. Att sådana valdes, har aldrig varit omtvistat. Men idén om kvinnliga biskopar och presbyterer har alltid mötts med invändningar, ända sedan 100-talet.

Det har tydligen någon särskild betydelse att Jesus under Faderns ledning utvalde tolv och inte tio eller fjorton män. Somliga, t ex Lukas Vischer, ser antalet bara som en fullbordan av det förgångna (att jämföra med de tolv patriarkerna) i stället för som modell för framtiden och kan därför anse det betydelselöst att de var män.47 Men det finns tydliga tecken på att apostlarna också har en framtida roll, nämligen i domen. Vi lägger märke till detta i Matteus 19:28 och Lukas 22:30. Kanske kan vi finna ännu en antydan om detta i att de tjugofyra äldste i Uppenbarelseboken nämns som en motsvarighet till de tolv patriarkerna och de tolv apostlarna.

Framför allt måste vi förstå att den kultur, som Jesus insöp med modersmjölken, var Gamla Testamentets kultur. Det mesta han hörde och såg från späd ålder var färgat av den. Han reste aldrig utomlands, utom när Maria och Josef tog honom med som baby till Egypten. Jesus sade om Gamla Testamentet: ’Skriften kan inte upphävas’ (Joh 10:35). Han citerade ofta ur Gamla Testamentet, och han bekräftade både sanningen om mäns och kvinnors jämlikhet (1 Mos 1) och sanningen om deras olika roller och funktioner (1 Mos 2). Han citerade ur båda kapitlen, men viktigare är att han under hela sitt liv i handling utlade dem båda genom att visa kvinnor kärlek och erkännande och genom att ge en särskild ledarroll bara åt män. Jesus trodde på och praktiserade ’patriarkatets oundviklighet’, för att använda titeln på Steven Goldbergs bok. Patriarkatet hade sin rot i Gamla Testamentet, den enda ’bibel’ Jesus kände till, och dess grundsatser fördes vidare genom Jesu liv och gärning till Nya Testamentets kyrka. Hur apostlarna tog emot den undervisningen och hur de tolkade den i ljuset av konkreta situationer i kyrkan, skall vi se i de följande tre kapitlen.

Orden ’Nu är ingen längre... man eller kvinna’ citeras mer än något annat som stöd för feministisk teologi. De lyfts vanligen ut ur sitt sammanhang. När ärkebiskopen av Canterbury av Det Bästa49 tillfrågades om sin inställning till prästvigning av kvinnor, citerade han detta bibelställe som stöd för vigning. Vi skall senare se att det alltifrån 100-talet varit favoritstället för dem som velat rättfärdiga prästvigning av kvinnor.

Mary Daly, en radikal kristen feminist, citerar Galaterbrevet 3:28 med entusiasm men ger inte mycket för Paulus i övrigt. ’De mest slående antifeministiska ställena finns naturligtvis i de paulinska texterna’, skriver hon, och hon rasar mot ’det ansvarslösa användandet av dessa texter’.50 Man kanske inte blir förvånad över en sådan bibeltolkning hos en före detta nunna som Mary Daly. Märkvärdigare är att finna den, om än utan Mary Dalys radikalism, hos framlidne Paul Jewett, en amerikansk evangelikal. Han framförde den i boken Man as Male and Female [Människan som man och kvinna], utgiven 1975, som han skrev under sin tid som lärare vid Fuller Seminary. Han medger att Paulus ’i vissa texter tycks undervisa om kvinnlig underordning’51 och fortsätter: ’För att undanröja denna svårighet måste man inse att Skriften har både en mänsklig och en gudomlig sida’. Han menar att Paulus var inspirerad av Gud, när han skrev Galaterbrevet 3:28, men att han på de andra ställena skrev bara på mänskligt sätt, nämligen i Första Korinthierbrevet 11:3-16, 14:33-38 och Första Timotheosbrevet 2:11-14.

Här måste man uppriktigt fråga: Vilken måttstock skall vi använda för att bedöma vad som är ’mänskligt’ och vad som är ’gudomligt’ i aposteln Paulus’ undervisning? Och vilken rätt har vi att sätta ett ställe hos Paulus mot ett annat, när det inte stämmer med vår grundidé, som i detta fall är att eliminera läran om kvinnans underordning? Är det vår uppgift att bedöma, när Paulus skrev ’i Anden’? Kan vi avgöra, att han inspirerades av den nya kristna frihetens krav när han skrev Galaterbrevet 3:28, och att han tråkigt nog återföll i sitt gamla rabbinska kvinnohat när han skrev om vad kvinnor inte fick göra i kyrkan? Enligt Paul Jewett är alltså texten i Galaterbrevet 3:28 ’sund’ och skall accepteras. Första Korinthierbrevet 11 och 14, och Första Timotheosbrevet 2 måste förkastas, eftersom Paulus i dem gått tillbaka till den inställning han hade före befrielsen.

Det finns vissa saker som Galaterbrevet 3:28 inte undervisar om. Paulus säger inte att könsskillnaderna har avskaffats. Inte heller säger han att manligt och kvinnligt inte längre spelar någon roll, när vi är i Kristus. De ämnen han behandlar är dopet, enheten och vilka som är arvtagare till löftet åt Abraham, inte ämbete och jämlikhet. Det görs inte någon som helst skillnad mellan män och kvinnor i dopet. Där finns inte heller några skillnader på grund av ras eller ekonomisk ställning. Kvinnor är liksom män arvtagare tillsammans med Kristus och får hela arvet i lika hög grad som män. Kvinnor är lika mycket älskade, förlåtna och benådade som män och kommer att dömas lika strängt som de. I Kristus äger de samma fullständiga frälsning som män, och att döma av kyrkohistorien kommer det att finnas mycket fler kvinnor än män i himmelen, och de kommer att vara mycket närmare tronen. Det är lika bra att männen vänjer sig vid detta faktum!

Bibelstället handlar om enhet, inte jämlikhet. Idag blandar man ständigt ihop dessa ord. Många ser ingen skillnad mellan dem, som om jämlikhet var samma sak som enhet, eftersom man tror att jämlikhet är den bästa vägen till enhet. Bibeln säger nästan ingenting om jämlikhet, och Jesus bad inte om sådan. Han bad (och dog) för att vi skulle bli ett, inte för att vi skulle bli jämlika (Joh 17:21). I vilket fall som helst är jämlikhet inte vägen till enhet. Den kristna enhetens under består i att Gud för samman människor, som av naturen är olika, och svetsar dem samman i harmoni med en kärlek, som, därför att den kommer från Gud, överbryggar alla naturliga olikheter.

Att av denna text dra slutsatsen att kvinnor kan prästvigas lika väl som män är resultatet av en halsbrytande hjärngymnastik. Texten och sammanhanget, ja, hela brevet, handlar överhuvudtaget inte om ledarskap och kyrkans ämbete. Om Paulus idag skulle tillfrågas om det fanns någon text, som han ångrade att han skrivit, tror jag han skulle frestas att svara: ’Galaterbrevet 3:28’. Det är få av hans texter som har missbrukats så som denna eller spänts för vagnen till så många irrläror.

Jämförelsen med slaveriet

För att kunna läsa in sin åsikt i texten brukar människor ofta dra paralleller med de andra leden i detta bibelställe, jude och grek, slav och fri. F F Bruce var en av dem som försökte göra detta.52 Han menade att om ledarskap i kyrkan kan ges åt hedningar och slavar, varför kan det då inte ges åt kvinnor? Eftersom särbehandling på grund av ras nu är något oacceptabelt, särskilt som slaveriet har avskaffats, hävdar andra att vi också borde göra oss av med distinktionen mellan män och kvinnor och alltså prästviga kvinnor. Allt detta låter rimligt. Det är bara det att det står i strid med vad Paulus på andra ställen säger om denna sak i samband med ledarskap och tjänst i kyrkan. Vi skall se på dessa texter i nästa kapitel.

Den historiska parallellen med slaveriets avskaffande är ett tilltalande argument, eftersom det passar till det feministiska talet om århundraden av kvinnligt ’slaveri’ och till befrielseteologin. Vi skall i kapitel 15 se att Kyrkornas Världsråd i åratal har gjort denna koppling, liksom Karl Marx och Engels gjorde i kommunismens lärosatser. Människor som ärkebiskop Desmond Tutu menar att kvinnofrigörelsen hör samman med budskapet om rasemancipation. Detta är en av orsakerna till att beslutet om att prästviga kvinnor relativt lätt togs av kyrkan i Sydafrika. Det är alldeles sant att kvinnor, särskilt i somliga situationer i tredje världen, ibland förtrycks i en fientlig kultur, särskilt om den ännu inte påverkats av kristen kärlek. Men det är fel att tillämpa detta argument på prästvigning av kvinnor.

För det första hör slaveriet inte till skapelsordningen. Det har aldrig instiftats av Gud och står i uppenbar motsättning till hans vilja. Vi är skapade till att vara fria och utveckla många olika relationer av vilka äktenskapet är den viktigaste, inte till att vara någons ägodel. Manligt ledarskap har däremot, som vi redan sett, skapats av Gud. Vi skall i nästa kapitel se att det bekräftades av urkyrkan och av kristen erfarenhet under många århundraden. Roger Beckwith har formulerat det väl: ’Vad människan skapat kan människan avskaffa (t ex slaveri), men hon kan inte avskaffa det som Gud har skapat (t ex ledarskap).53

Roger Beckwith hävdar att bibeln ger många antydningar om att slaveri misshagar Gud och står i strid med kärlekens principer i både Gamla och Nya Testamentet. Paulus räknar upp slavhandlare tillsammans med mördare, äktenskapsbrytare och perversa bland dem som lever ’utan lag och ordning’ (1 Tim 1:9f). Gamla Testamentets lagar om slaveri var liberala efter dåtidens mått. Att sälja sig själv som slav betraktades som en extrem åtgärd (3 Mos 25:39, 47), och om det gällde en israelit, skulle han friges efter en noga angiven tid (2 Mos 21:2f, 3 Mos 25:40-46). Han kunde frivilligt stanna kvar som slav men inte tvingas till det (2 Mos 21:5f). Paulus uppmuntrade också slavar att ta emot friheten, om den erbjöds dem (1 Kor 7:21-23) [enligt en möjlig översättning av texten. Ö a.]

Till sist var man tvungen att avskaffa slaveriet i västvärlden. Det var kristna som pressade på hårdast för att detta skulle ske. Men det skulle vara en korrekt parallell till frågan om manligt och kvinnligt, bara om den kristna kyrkan och familjen också avskaffades. Radikala feminister har naturligtvis arbetat hårt för detta, då de sett kyrkan och familjen som de sista resterna av patriarkatet i västvärlden. Men eftersom kyrkan och familjen består och aldrig kan avskaffas, går det inte heller att avskaffa principerna för ledarskap och underordning, vilka hör samman med dem.

Biskop Kallistos Ware uttrycker detta på ett fint sätt:

Galaterbrevet 3:28 uppenbarar den frihet, som kvinnor har, att vara Guds barn och helt ta del av glädjen i det kristna livet, när de också accepterar de krav och plikter som följer med det. Så skänktes på pingstdagen den Helige Andes välsignelse i lika stort mått åt kvinnor som åt män. Profeten Joel skrev: ’... era söner och era döttrar skall profetera... Också över dem som är tjänare och tjänarinnor, skall jag i de dagarna utgjuta min Ande’ (Joel 2:28, 29). Denna profetia gick i uppfyllelse på pingstdagen. Lukas berättar att inte bara apostlarna befann sig i salen på övre våningen den morgonen utan också ’några kvinnor, Maria, Jesu mor...’ (Apg 1:14). Alla dessa kvinnor, Jungfrun Maria medräknad, uppfylldes av den Helige Ande och mottog tungotalets gåva. Det görs ingen som helst skillnad mellan män och kvinnor, när det gäller den Helige Andes gåvor och tjänster.

Apostlagärningarna och breven i Nya Testamentet ger bevis för att kvinnor spelade en viktig roll i kyrkans liv och tjänst. Men det finns inget belägg för att en enda kvinna hade tjänst som presbyter eller biskop. Foibe nämns av Paulus som diakonissa och äras särskilt (Rom 16:1, 2). Hennes tjänst var i enlighet med Första Moseboken 2 medhjälparens, inte ledarens. Paulus tackar henne: ’Hon har varit ett stöd för många, också för mig’. Priscilla, Aquilas hustru, som alltid nämns tillsammans med sin man, hade tydligen en betydelsefull tjänst i kompanjonskap med honom. Det nämns aldrig att någon ogift kvinna hade en resetjänst, med undantag för det slag som nämns i Lukas 8:1-3.

Somliga har menat att Junias (Rom 16:7) var en kvinnlig apostel. Det är att göra en bottenskrapning. Namnet kan i grekiskan vara både pojknamn och flicknamn. Paulus säger att Junias och Andronikos hade varit hans medfångar. Det är knappast troligt att en kvinna skulle ha delat fängelsecell med Paulus. Även om Junias var kvinna (kanske Junias och Andronikos var ännu ett gift par liksom Priscilla och Aquila), används ordet ’apostel’ i flera betydelser i Nya Testamentet. Ibland betyder det bara sändebud (t ex i 2 Kor 8:23 och Fil 2:25). Johannes Krysostomos ansåg att Junias kan ha varit kvinna men uppfattade henne inte som jämställd med Petrus eller Paulus i ett läro- och ledarämbete. Manfred Hauke anser att det är en ’modern myt’ att hon skulle varit kvinna.55 Det är intressant att i den ortodoxa traditionen somliga kvinnor kallats isapostolis, det vill säga ’jämställda med apostlarna’, naturligtvis utan att kyrkan gjort dem till präster. Exempel är Maria Magdalena, Thekla, Helena (Kejsar Konstantins mor) och Nina, den missionär som omvände Georgien.56

Det är viktigt att förstå den skillnad som Nya Testamentet gör mellan den Helige Andes nådegåvor, som ges åt alla kristna, vårt arv från pingstdagen, och ämbetsuppgifterna, t ex äldste- eller biskopsämbetet, som bara ges åt vissa personer. De tjänster, som ger innehavaren auktoritet (i läro- och tillsyningsämbetet), gavs i kyrkan bara åt män alltifrån Jesu Kristi tid. Man kan inte utnämna människor till att få andliga gåvor, inte heller bestämma när de skall få dem. Det gör Gud. Man måste förvisso pröva och ha uppsikt över nådegåvorna. Det vore farligt att ge auktoritet åt någon bara på grund av hans nådegåvor. Det är möjligt att härma nådegåvor. Kyrkan har alltid insatt biskopar och äldste efter att ha prövat, om de varit kallade och utrustade av Gud. Ämbetsuppgifterna är lika mycket den Helige Andes verk och inspiration som de nådegåvor, som skänks av samme Ande. Som kardinal Suenens säger: ’Vi får aldrig skilja den institutionella kyrkan från den karismatiska — de är bara två sidor av samma verklighet’.57

Efter att ha varit engagerad i den karismatiska förnyelsen i mer än 30 år och använt det mesta av min tid till att befordra och utveckla den, kan jag förstå hur viktigt allt detta är för kvinnors tjänst. Kvinnor har hittat sig själva som aldrig förr i denna den Helige Andes rörelse. Den kvinnliga naturen är oförliknelig i uppgifter som helande, bön, befriande, profeterande och evangelisation. Min fru Jeanne och jag kom med i den karismatiska förnyelsen i dess begynnelse i början av 1960-talet. Jag var på den tiden en pålitlig evangelikal och kurator vid All Souls i Langham Place. Jag var en av de första medlemmarna i Eclectic Society, som grundades av John Stott för att samla likasinnade präster. Fruarna fick inte delta i mötena. Den Helige Ande visade mig genast att det inte var hans mening att kvinnor skulle behandlas på det sättet som andra klassens medborgare. När Fountain Trust-tjänsten utvecklades, spelade kvinnor en viktig roll, och mötena, även prästsamlingarna, var alltid öppna för kvinnor lika väl som för män.

Den Helige Ande visade vid pingsten att det inte fick förekomma någon könsapartheid beträffande Andens gåvor, liksom han i Cornelius’ hus visade att det inte heller skulle finnas någon rasbarriär. Den Helige Ande öppnar en enorm rad av tjänster som passar till kvinnors särskilda gåvor. I boken Recovering Biblical Manhood and Womanhood [Tillbaka till biblisk manlighet och kvinnlighet] sammanställer John Piper, en av utgivarna, en lista över kyrkotjänster som står öppna för kvinnor.58 Det finns inte mindre än 21 tjänstetyper med 83 underavdelningar. Detta utifrån evangelikalt perspektiv. Jag skulle kunna lägga till viktiga karismatiska tjänster, som inte finns med i denna lista, och andra skulle säkert kunna göra detsamma. Det finns, när allt kommer omkring så många tjänsteområden, där män är mycket mindre effektiva än kvinnor. Framför allt gäller det tjänster som kräver intuition och omsorg, t ex förbön och själavård.

Det är också viktigt att nämna den betydelse, som den ortodoxa kyrkan tillmäter prästfruarna. I den grekiska kyrkan kallas prästen för presbyteros eller pappas, och hans hustru för presbytera eller pappadia. I den ryska kyrkan kallas prästen ’lillefar’ (vatushka) och hans hustru ’lillamor’ (matushka).59

Hos pingstvänner och karismatiker ser vi att man inte är klar över skillnaderna mellan det karismatiska och det institutionella och att det finns en tendens att ignorera eller ringakta det institutionella. Som vi senare skall se, var detta grundfelet i en karismatisk rörelse på 100-talet, nämligen montanismen, som senare började viga kvinnor till ledare i kyrkan.

En historiker, som skriver om pingströrelsen, Vinson Synan, säger i en artikel i Ministries Today60 att det var den evangelikala väckelsen på 1700- och 1800-talet som först öppnade vägen till prästvigning för kvinnor. Charles Finney tillät kvinnor att tala vid offentliga möten, och när han grundade Oberlin College, gjorde han det till Amerikas första college för både män och kvinnor. Den första kvinna som, visserligen olagligt, prästvigdes i Amerika och nästan säkert den första kvinnliga prästen i världen, var Antoinette Brown, en av Finneys f d studenter. Detta skedde 1853 i den kongregationalistiska kyrkan i South Butler i New York. Det är värt att lägga märke till att detta skedde ungefär ett århundrade innan den första stora protestantiska kyrkan, nämligen den danska, på 1950-talet började viga kvinnor till präster.

Synan påpekar att i många andliga rörelser (som den karismatiska förnyelsen) kvinnor accepteras som ledare i inledningsskedet, men att man senare föredrar män, när rörelserna börjar institutionaliseras. Jag är överens med Vinson Synan, men man får inte se negativt på denna process. Det karismatiska elementet kan så lätt överdrivas i stundens glädje. Senare blir man visare, och de två elementen kommer åter i balans.

Pingströrelsen, som flammade upp omkring år 1900, lyfte fram kvinnans roll i kyrkans tjänst, vilket den Helige Ande alltid gör. När man ser på myntets andra sida, d v s frågan om ’ämbetet’ i kyrkan, tycks pingstvännerna ha varit mindre känsliga för den Helige Ande. Han är ju sanningens likaväl som kraftens Ande. Kanske pingstvännernas svaghet är att de sällan tagit itu med de teologiska frågor, som hör hit. Och kanske Vinson Synan har rätt i att många pingstvänner ansåg uppryckandet så nära förestående, att det inte fanns någon tid att förlora. Varje andefylld person, man såväl som kvinna, behövde rekryteras. Katie Campbell i Virginia rättfärdigade sin tjänst genom att framhålla: ’En kvinna förde synden in i världen, kvinnor bör hjälpa till att få bort den igen!’

Den mest berömda bland pingströrelsens kvinnliga ledare var Aimee Semple McPherson, som 1923 grundade International Church of the Foursquare Gospel. Hon byggde det väldiga Angelus Temple i Los Angeles och hade en hög tjänst intill sin död 1944. Hennes kyrka är fortfarande en av de ledande inom pingströrelsen i Amerika, men det måste sägas att den nu till stor del leds av män. En annan framstående ledare var Kathryn Kuhlman. Hon grundade aldrig något kyrkosamfund, och hennes tjänst bestod i helande, inte undervisning. När jag besökte hennes möten, undervisade hon ibland något litet. Jag lade alltid märke till att de som kände henne bäst, just då diskret böjde sina huvuden och bad att hon skulle sluta. Det var fruktansvärt! Men när hon började be för de sjuka, var den Helige Andes smörjelse hela tiden närvarande.

Karismatiker har liksom evangelikaler olika åsikter i ämbetsfrågan. Många protestanter har accepterat strömningarna i sina kyrkor, och karismatiska episkopaler har inte sagt ett ord under den långa och utdragna striden i denna fråga i USA. Många karismatiker i England är jämförelsevis likgiltiga beträffande prästvigning av kvinnor. De prioriterar evangelisation och förnyelse, och sedan de sett hur kvinnor fungerar i en karismatisk tjänst, har de inte bråkat om att dessa blivit ’präster’. Som jag senare skall visa, måste detta också ses mot bakgrund av en allmän teologisk likgiltighet, som erfarenhetsorienterade rörelser ofta hemfaller åt. Att någonting fungerar blir viktigare än att det är bibliskt och teologiskt korrekt. Om saker och ting fungerar, vill karismatiker inte ställa besvärliga frågor, om huruvida de överensstämmer med bibeln och kyrkans traditioner. Detta är, som vi skall se, en kortsiktig inställning.

Som Synan påpekar, avtar inom pingstkyrkorna efter den inledande entusiasmen förkärleken för kvinnor som pastorer, och idag är ’färre kvinnor i tjänst som pastorer inom dessa kyrkor än någonsin tidigare’. Det som händer i USA sker också på andra platser. En stort antal kvinnor utbildas för en tjänst, som de aldrig kommer att få. Detta är ett av de pris vi får betala för inflytandet från kristen feminism. ’Teorin’ är att kvinnor kan fullgöra exakt samma tjänst som män. I praktiken föredrar de flesta bland kyrkfolket män som sina ledare. De kommer att anklagas för könsdiskriminering. Jag misstänker emellertid att de flesta kristna inom sig vet att hundar har fyra ben och att de inte kan få fem genom att tränas.

Den berömde uppdiktade detektiven Sherlock Holmes blev ofta förbittrad, när han anlände till scenen för ett nyligen begånget brott och fann att alla spår utplånats av den lokale polisens kängor. Jag har känt mig ungefär som han, när jag återkommit till dessa nertrampade texter och sökt efter nya spår. Men vi måste söka igenom marken på nytt. Jag tror att jag har funnit några nya ledtrådar, och det finns troligen många som egentligen inte alls undersökt denna mark tidigare. Vi skall titta på de viktigaste texterna i tur och ordning.

Första Korinthierbrevet 11:3

Ibland, när jag läser detta Paulus-brev, får jag lust att tacka Gud, för att församlingen i Korint var så omogen, och för att där fanns så väldigt mycket som var fel. För om den hade varit lika exemplarisk som somliga av de andra församlingarna, skulle vi ha vetat väldigt litet om Herrens heliga nattvard, den Helige Andes nådegåvor och Kristi uppståndelse. Det är för att det förekom missförhållanden vid nattvarden, dåligt fungerande nådegåvor och tvivel på uppståndelsen, som Paulus ger oss undervisning i dessa ämnen. Nya Testamentet i övrigt säger väldigt litet, åtminstone om de två första ämnena.

Här kan vi också tillägga: ’Tack, Gud, för feministerna i Korinth!’ De provocerade Paulus att göra viktiga och avgörande uttalanden, som är lika tillämpliga idag i våra dispyter med moderna feminister, som de var under det första århundradet. I sina övriga brev, med undantag för Första Timotheosbrevet, tar Paulus inte upp ämnet. Vi kan förmoda att man i de andra församlingarna var goda ’traditionalister’.

Det finns ytterligare en spännande ledtråd till att förstå det problem, som Paulus hade med kvinnorna i Korinth. Vi har sett att han i Galaterbrevet skriver att ingen i Kristus längre är ’jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna...’ (Gal 3:28). Detta brev skrevs antagligen ungefär fem år före brevet till Korinth. I Första Korinthierbrevet 12:13 skriver Paulus exakt samma ord, men han utelämnar orden ’man eller kvinna’. Vi har all anledning att fråga varför? Kanske misstänkte han att feministerna i Korinth skulle behandla det så som deras efterföljare gjort.

Vi har redan påpekat att detta inte är en bestämmelse för en enda församling eller bara en speciell situation. Paulus konstaterar: ’Vi har ingen annan ordning — och det har inte någon av Guds församlingar’. Man skulle annars lika väl kunna säga att de problem vid nattvarden, som Paulus därnäst behandlar, bara gällde en lokal korinthisk sed. Men vi vet att det gällde ett Herrens bud och något som var centralt för kyrkans liv.

Vad är det då Paulus säger i Första Korinthierbrevet 11:3? Han klargör att det finns ordning i Treenigheten, ordning i skapelsen och ordning i kyrkan, och kvinnorna i Korinth skulle inte strida om detta. Karl Barth beskriver Paulus’ anvisning som ’ett bud, som för evigt visar man och kvinna till deras rätta plats och förbjuder alla försök att bryta mot den förordning, som styr relationen mellan könen’.61 Denna vers är nyckeln till resten av textavsnittet. Paulus talar om tre relationer, där det i var och en finns en person som är ’huvud’ och en som är underordnad huvudet. Den första gäller Kristus och människorna, den andra män och kvinnor och den tredje Fadern och Kristus. Huvudena i dessa relationer är Kristus, mannen och Fadern. De som skall underordna sig är människorna (under Kristus), kvinnorna (under männen) och Kristus (under Fadern).

Det grekiska ord som används i denna text är kefalé. Det översätts allmänt med ’huvud’. Dess vanligaste betydelse i det grekiska Nya Testamentet är ordagrant det fysiska huvudet, men grundbetydelsen är ’slutet’ eller ’den yttersta delen’. Huvudet är ju den fysiska kroppens översta del. Ordet nyttjas också för att ange en byggnads översta del, slutstenen (Luk 20:17, Apg 4:11, 1 Pet 2:7). Det används även bildligt som här i betydelsen ’en som har auktoritet över’. Paulus använder ordet i denna betydelse vid flera tillfällen. Jesus beskrivs som huvudet över allting (Ef 1:22), kyrkans huvud (Ef 4:15, 5:23), huvudet för kroppen (Kol 1:18) och huvudet för alla härskare och makter (Kol 2:10). Petrus kallar också Kristus hörnstenen [egentligen hörnhuvudet. Ö a.] (1 Pet 2:7). Som vi skall se, används samma ord om den äkta mannen i hans förhållande till hustrun (Ef 5:23).

Feminister tycker tydligen att denna undervisning är svårsmält. Elaine Storkey tar bara upp den i ett appendix i sin bok What’s Right with Feminism? [Vad är rätt i feminismen?]. Slutligen efter 2 000 år kom en tvivelaktig engelsk vetenskapsman (Stephen Bedale) 1954 till undsättning genom att föreslå en alternativ översättning av ordet kefalé. Han påstod att detta ord också kunde översättas med ’källa’. Det är sant att ’källa’ skulle kunna passa i några av dessa texter, men denna översättning skulle, som vi skall se, i de flesta fall inte ge någon teologisk mening alls. För att hävda en sådan översättning måste man emellertid visa att denna betydelse är normal eller vanlig i grekiskan. Bevisningen för detta är klart svag och liknar något följande resonemang: ’Hundar har fyra ben och katter har fyra ben’, vilket är sant. — ’Alltså är hundar katter’, vilket inte är sant.

Det finns två sätt att avgöra om ’källa’ är en möjlig översättning. Det ena är att undersöka grekisk litteratur och se efter, om det finns några exempel som visar att ’källa’ är en korrekt översättning av kefalé. Det andra och mer övertygande sättet är att se efter, hur ordet används i den grekiska översättningen av Gamla Testamentet, den så kallade Septuaginta.

Wayne Grudem, en amerikansk forskare, har gjort en uttömmande studie i ämnet. Av 2 336 ställen, där ordet används i grekisk litteratur, har han endast funnit två, där det möjligen kan översättas med ’källa’. Det ena finns hos Herodotos (4.91) och det andra i Orfiska fragmentet (21a). Det första stället handlar om en del av en flod. Här kan betydelsen vara ’huvud’ lika väl som ’källa’. Det andra är en dunkel hänvisning till Zeus, där ordet kan betyda antingen ’auktoritet’ eller ’källa’. 2 334 klara exempel står alltså mot två tveksamma, där ordet skulle kunna betyda ’källa’. Oddsen är alltså 1 167 mot 1! Vi noterar sedan att de båda texterna härstammar från 400-talet före Kristus. Inte särskilt övertygande!

Går vi så till Septuaginta finner vi faktiskt inga bevis alls. Då ordet kefalé används som översättning av hebreiska ord, betyder det på tolv ställen ’auktoritet över’, och det finns inte ett enda ställe där det betyder ’källa’.

När vi ser på Paulus’ bildliga användning av ordet, upptäcker vi att det bara kan betyda ’auktoritet över’, när det syftar på Kristus. Det står t ex i denna vers (1 Kor 11:3) att ’Gud är Kristi huvud’. Här måste alltså betydelsen vara ’auktoritet över’. Om man istället skulle översätta ordet med ’källa’, skulle man stödja den arianska irrläran, enligt vilken Fadern är Sonens källa. Det vore orimligt! På ställena i Efesierbrevet och Kolosserbrevet är betydelsen helt klar, nämligen att Kristus har auktoritet över kyrkan. Han är dess suveräne ledare. Om vi i Kolosserbrevet 2:10 skulle översätta ordet med ’källa’, skulle vi göra Kristus till källan för allt ont! Det är sant att Paulus i Kolosserbrevet 1:16 talar om Kristus som skaparen av alla ’herravälden, härskare och makter’. Men det var i begynnelsen, och då hade de ännu inte avfallit. Kolosserbrevet 2:10 syftar på Kristi nuvarande ställning och vår ställning i honom. Han är verkligen inte det ondas källa utan dess Herre.

Det finns ingen som helst grund för detta nymodiga sätt att översätta kefalé , och ändå påstås det ibland okritiskt av feminister. Elaine Storkey skriver om ’det ofta förekommande bildliga bruket av ordet kefalé i betydelsen början, ursprung eller källa’.62 Då det inte finns ett enda klart exempel på en sådan tolkning av ordet, är uttrycket ’ofta förekommande’ helt felaktigt. Karl Barths kommentarer till denna vers är viktiga. Han skriver: ’Det finns en verklig underordning. Det går inte att komma förbi detta faktum. Paulus’ huvuduttalande i Första Korinthierbrevet 11 är otvetydigt. Det finns en klart uttalad ordning i förhållandet mellan man och kvinna, som inte går att kasta om.’63 Att tro annorlunda är att göra våld på språket. Som Hercule Poirot, Agatha Christies belgiske detektiv, en gång sade: ’Jag tycker inte om att förvränga fakta för att stödja en teori.’ Vi behöver se vad Skriften säger i denna fråga, inte vad vi önskar att den sade till stöd för en onyanserad jämlikhet.

Resten av Första Korinthierbrevet 11

Det är vers 3, som är nyckeln till resten av Paulus’ utläggning. Det tycks ha varit sed att kvinnorna i Korinth bar slöja, dels som symbol för att de underordnade sig sina män, alltså som ett tecken på att de böjde sig för deras auktoritet, dels därför att obeslöjade kvinnor vanligen betraktades som prostituerade. Det är verkligen inte sed i västvärlden idag att bära slöja. Kvinnor är inte tvungna att göra det. Men det befriar dem inte från det som slöjorna symboliserade i Korinth, nämligen att hustrur skall acceptera sina mäns auktoritet. De får inte väcka anstöt i samhället, när dess krav är berättigade, inte heller använda sin frihet i Kristus till att sätta sig upp mot den av Gud givna ’ordningen’ i kyrkan och familjen.

När Paulus skisserat den gudomliga ordningen för könen, skriver han att denna inte gör män och kvinnor oberoende av varandra. Långt därifrån, de behöver varandra. I en mening är män mer beroende av kvinnor än kvinnor av män, eftersom mannen ’blir till genom kvinnan’ (1 Kor 11:12).

Sammanfattning: Paulus är angelägen om att kvinnorna inte skall förlora sin ’härlighet’. I sin nyvunna frihet i Kristus höll de på att lämna sin underordnade ställning vid männens sida. Detta var paradoxalt nog en förlust för dem, eftersom de förlorade sin betydelse som kvinnor. Paulus återvänder till detta tema litet senare i brevet.

Första Korinthierbrevet 14:33b – 38

Vi har sett hur viktigt detta är för Paulus. Det var inte bara en ’lokal svårighet’. Paulus använder här hela sin kraft till att ta itu med ett stort problem i församlingen i Korinth. Som redan nämnts, gäller hans ord alla församlingar, inte bara den som fanns i Korinth (’Liksom överallt i de heligas församlingar’, v 33b). Han hänvisar också till Gamla Testamentets auktoritet (’som också lagen säger’, v 34). Han går så långt att han åberopar sig på Herren Jesus Kristus själv. Det är hans bud (v 37). Ett strängt straff kommer också att utmätas, om man inte bryr sig om dessa ord (v 38)

Paulus befaller här kvinnorna att ’tiga vid sammankomsterna’ (v 34). Han tillåter dem inte att tala. Lagen bjuder dem att underordna sig. Frestelsen i vårt s k ’fria’ samhälle är att bagatellisera dessa ord, att avfärda dem som hopplöst föråldrade och som uppenbart diskriminerande. Somliga ser dem som ett klart bevis på att Paulus var kvinnohatare.

Det tycks finnas två tolkningar, som vi måste avfärda som felaktiga. Den första är att Paulus här förbjuder kvinnor att över huvud taget säga något i gudstjänsten. Det verkar som om det inte var det Paulus menade. Om vi går tillbaka en sida, ser vi att han väntar sig att kvinnor utövar prästerlig bönetjänst (offentligt i kyrkan ) och profettjänst (1 Kor 11:5). Både bön och profeterande, viktiga tjänster, stod som vi sett öppna för kvinnor i Gamla Testamentet. Det är knappast troligt att Paulus skulle ha ändrat på detta och förbjudit sådant i Nya Testamentet.

Den andra tolkning, som vi också måste förkasta, är att Paulus här förbjuder kvinnor att pladdra i kyrkan. Säkert skulle Paulus inte ha slagit till alla bromsar och hänvisat till lagen och Kristi egen auktoritet för ett så vardagligt problem som att kvinnor samtalade under en gudstjänst. Det bör tilläggas att män enligt min erfarenhet inte är bättre, när det gäller detta, utan snarare sämre, och det är inte troligt att församlingarna har förändrats mycket i detta avseende sedan det första århundradet.

Manfred Hauke betonar vikten av Paulus’ uttalande att det är ’Herrens bud’.64 Vi vet att Paulus hade tillgång till Jesus-ord, som inte finns i evangelierna. Ett sådant kan vi finna i Apostlagärningarna 20:35, där Paulus i sitt tal till de äldste i Efesos citerar Kristi ord: ’Det är saligare att ge än att få’. Vi vet inte exakt vad Kristus sade om hur man skall uppträda i kyrkan, eller när han sade det, eller ens om han gjorde det före eller efter sin död och uppståndelse. Det enda vi kan vara säkra på är att ’det bud’, som Paulus syftar på, inte kan ha gällt någon obetydlighet.

Det är sant att Paulus säger att kvinnorna skall ställa eventuella frågor till sina män därhemma. Judisk sed tillät normalt inte kvinnor att tala offentligt. Men viktigare är kanske vad Paulus skriver i Första Korinthierbrevet 14:36: ’Är det kanske från er, som Guds ord har utgått?’ Det betyder att dessa kvinnor uppträdde som lärare i församlingen, något som var förbjudet i Moses lag. Om de inte förstod vad som undervisades i församlingen, skulle de hemma fråga sina män och inte säga emot eller själva komplettera undervisningen. Framför allt skulle de inte vara lärare i församlingen. Om det är förbjudet att ställa frågor i kyrkan, är det självklart ännu mer förbjudet att uppträda som lärare. Detta överensstämmer med Paulus’ andra uttalande i Första Timotheosbrevet 2, som vi skall studera härnäst.

När vi ser på Första Korinthierbrevet, kan vi bättre fatta det oerhörda i det som Paulus säger. Om någon struntar i hans undervisning, säger han, blir denne ’själv inte erkänd’. Manfred Hauke skriver att olydnad mot detta bud ’sätter människans eviga frälsning på spel’.65 Man kan inte säga det allvarligare. Det tycks finnas två möjliga tolkningar, beroende på vem det är som inte erkänner. Är det Gud eller är det aposteln?

Teignmouth Shore tolkar det på följande sätt: ’Den som inte kan ta till sig en så självklar och enkel sanning, måste vara förvänd och bör därför inte erkännas’ (av aposteln och andra).66 Det andra alternativet är mycket allvarligare. Det skulle innebära att den som inte erkänner denna sanning, inte känner Gud eller att Gud inte känner honom. Vårt ord ’agnostiker’ kommer från det grekiska ord som står här. Det används flitigt av Paulus (t ex i 1 Kor 15:34) för att beskriva själstillståndet hos en som inte tror. Hauke kan alltså ha rätt i att människans frälsning här står på spel. Leon Morris menar att ordet om att inte bli erkänd kan syfta på domens dag.67

Denna text avslutas alltså med en varning, som är mycket allvarlig, hur vi än tolkar den. Det är farligt för vem som helst att ta lätt på den eller att bara tillämpa denna undervisning på församlingen i Korinth eller på apostlarnas tid. Herrens bud gäller också idag och måste åtlydas av kyrkan i alla situationer.

Första Timotheosbrevet 2:11-14

Till skillnad från Första Korinthierbrevet skrev Paulus Första Timotheosbrevet till en enskild person, inte till en församling. Timotheos var ansvarig för församlingen i Efesos, och detta brev jämte Andra Timotheosbrevet och Titusbrevet har med rätta kallats ’pastoralbreven’, eftersom pastorala frågor dominerar i dem.

Vi måste komma ihåg att indelningen i kapitel och verser gjordes på 300-talet. Från början fanns det alltså inget avbrott mellan andra och tredje kapitlet i Paulus’ brev. Om vi tänker på detta, ser vi sammanhanget i hans anmärkningar om ’ordningen’ i församlingen. I Första Timotheosbrevet 2:11-14 behandlar han frågan om hur kvinnornas tjänst förhåller sig till undervisning och ledarskap. Dessa ämbeten stod inte öppna för kvinnor. I Första Timotheosbrevet 3:1-13 räknar han upp de egenskaper, som krävs av dem som skall bli utnämnda till församlingsledare (biskopar) och diakoner. Det han säger stämmer med vad han just sagt, och som vi skall se tar han för givet att de som utnämns är män, inte kvinnor.

Vi behöver stanna till ett ögonblick och fundera över Timotheos’ situation i Efesos vid denna tid. Det är välkänt och faktiskt belagt i Apostlagärningarna, att Efesos dominerades av gudinnan Artemis’ tempel, ett av världens underverk. Efesos var Mindre Asiens ekonomiska, politiska och religiösa centrum. Kvinnorna hade särskilt hög ställning. Den var starkare och mer accepterad i denna stad än i någon annan i romarriket. Kvinnor hade olika yrken — det fanns t ex ett stort antal kvinnliga läkare. De spelade också en framträdande roll i det politiska livet. Någon har skrivit: ’Respekten för medborgerliga rättigheter är som mest utvecklad i Mindre Asien under kejsartiden’.68

Men det var inte allt. Kvinnor var framstående lärare vid filosofskolorna och föreläste regelbundet för studenterna. Viktigare för vårt studium är att kvinnor dominerade som ledare inom religionen. Kybele-kulten, i vilken en modergudinna stod i centrum, praktiserades i Efesos, och här utförde prästinnor de centrala riterna. I Efesos fanns också Demeters prästinnor och Isis-kulten, som hade lika rättigheter för kvinnor och män som en del av sitt budskap. Här fanns också Dionysos-kulten i vilken män och kvinnor hade samma rättigheter i gudstjänsten. Enligt en tradition skall biskop Timotheos ha dödats av anhängarna till Dionysos, när han offentligt tog avstånd från deras orgier. Men den mest framträdande kulten var Artemis-kulten (se Apg 19:23f), i vilken prästinnor hade högre ställning än prästerna.

Mot en sådan bakgrund kan man förstå att efesierna knappast var kulturellt fientliga mot att kvinnor hade ledarställning som prästinnor eller lärare. I själva verket var hela den dåtida grekiska och romerska världen översvämmad av prästinnor. På Kreta var män, inte kvinnor, utestängda från prästämbetet.

Det är mot en sådan feministisk bakgrund, som Paulus varnar Timotheos för att låta kvinnor undervisa i kyrkan eller inneha en ställning (t ex som biskop eller presbyter), där de skulle få auktoritet över män. Det behöver betonas att Paulus grundar det han har att säga om kvinnors tjänst på Gamla Testamentets skrifter. Detta var inte en lokal regel för Efesos utan en allmängiltig sanning, eftersom den bygger på skapelseberättelsen i Första Moseboken. Paulus förklarar att ’Adam skapades först och sedan Eva’ och hänvisar alltså till Första Moseboken 2:7. Han går vidare och påminner om att det inte var Adam som förleddes (det var inte hans synd). Det var Eva som förleddes och därigenom syndade. Det Paulus hänvisar till är kapitlet om ordningen mellan könen (1 Mos 2), inte kapitlet om jämlikheten mellan könen (1 Mos 1). Sammanhanget visar att det här gäller ordning, inte jämlikhet. I Galaterbrevet 3:28 är förhållandet det omvända.

Det borde inte förvåna oss att Paulus efter att uttryckligen ha utestängt kvinnor från tjänsten att undervisa och från att ha auktoritet i kyrkan, omedelbart räknar upp de egenskaper som en ledare skall ha. Om kvinnor inte får lov att undervisa eller ha auktoritet över män, kan de knappast göras till tillsyningsmän eller biskopar i kyrkan. Detta är så självklart att Paulus inte behöver säga att kvinnor inte skall bry sig om att ’söka’. Han säger att en tillsyningsman måste vara ’en enda kvinnas man’, inte ’en enda mans hustru’. Alltså förutsätts att en tillsyningsman är man. Han skall också ’kunna styra sitt hus’ och det syftar i det patriarkaliska sammanhang i vilket det skrevs på fadern, inte på modern. Efesos var fullt av prästinnor, men i kyrkan skulle bara män ha auktoritetsställning och leda gudstjänsterna. I Efesos fanns det många kvinnliga lärare, men i kyrkan tilläts kvinnor inte att undervisa.

Genom att skriva på detta sätt till Timotheos stod Paulus i överensstämmelse med undervisningen och bruket i Gamla Testamentet, där kvinnor varken kunde vara religiösa lärare eller präster, och i överensstämmelse med Jesus, som endast utvalde män till apostlar. Denna enhetliga linje skulle komma att fortsätta i kyrkan genom den undervisning som gavs av bl a kyrkofäderna, skolastikerna på medeltiden, reformatorerna, fram till för 40 år sedan. Bara när det gällde irrlärare och somliga frikyrkliga grupper, skulle det förekomma avvikande uppfattning. Det är en lång och överväldigande rad av vittnen.

Ett av de mest intressanta vittnena är C S Lewis. Han dog för mer än 30 år sedan. Ändå säljs hans böcker mer idag, än när han levde. C S Lewis var under hälften av sitt liv övertygad hedning. I västerlandet finns det många hedningar. Men de flesta av dem är hedningar av bara farten. C S Lewis var hedning av övertygelse. Lewis brevväxlade hela sitt liv med en man på Nordirland som hette Arthur Greeves. 1979 publicerades breven. I ett av dem berättar Lewis om den tid, då han umgicks med en universitetslärare i Oxford, som hette Henry Dyson, och den berömde Tolkien. Den tiden blev avgörande för hans omvändelse. ’Genom hedniska berättelser lärde jag mig förstå att myten är full av djupa betydelser, som går över min fattningsförmåga... Berättelsen om Kristus är helt enkelt en sann myt, en myt som påverkar oss på samma sätt som de andra, men med den enorma skillnaden att den verkligen har hänt.’69

Lewis var så genomsyrad av hednisk mytologi, att han visste vad det ville säga att vara hedning, och han märkte skillnaden, när han blev kristen 1931. Många år senare, när han flyttade från Oxford till Cambridge, sade han i sin installationsföreläsning: ’Det tog mig lika lång tid att skaffa mig hämningar, som det tagit andra (enligt vad de själva säger) att göra sig av med dem. Det är därför jag ofta finner, att jag är på sådan kollisionskurs med den moderna världen: jag har varit en omvänd hedning, som levt bland avfälliga puritaner’.70 Lewis skrev bara en enda artikel om prästvigning av kvinnor, och den är mindre än sex sidor lång. Den skrevs 1948, när frågan kom upp på grund av en stark rörelse i Danmark och Sverige till förmån för prästvigning av kvinnor i de lutherska statskyrkorna där. ’För att prästviga kvinnor’, skrev C S Lewis, ’borde vi gå över till en annan religion. Gudinnor har naturligtvis dyrkats. Många religioner har haft prästinnor. Men dessa religioner är av helt annat slag än kristendomen’.71 Lewis var inte som de flesta av oss, inklusive mig själv, som aldrig varit övertygade hedningar. Han visste exakt hur hedningar tänker. Han kände till den hedniska atmosfären genom egen erfarenhet. Han sade sig: ’Detta är hedniskt, inte kristet’. Hans instinkt sade klart: Prästinnor hör till hedendom, inte till kristendom. Vi kan lita på hans instinkt i denna sak.

I allt vi hittills sett finns ett enhetligt mönster alltifrån skapelseberättelsen i Första Moseboken 1-3. Män och kvinnor är tillsammans arvtagare till Guds rike och skall som kompanjoner ha del i den Helige Andes tjänst. För både män och kvinnor öppnades en ny möjlighet att troget verka och vittna genom Jesu Kristi ankomst och den Helige Andes utgjutande. Män och kvinnor är i Kristus verkligen ett och jämlika.

Samtidigt får vi komma ihåg att Jesus Kristus inte kom för att upphäva de av Gud skapade skillnaderna mellan manligt och kvinnligt, vilka omfattar mer än de fysiska olikheterna. Enligt Första Moseboken 2 gav Gud Adam och alla män efter honom den ansvarsfulla rollen att vara ’huvudet’ i förhållandet mellan man och kvinna i hemmet och i sitt folks religiösa liv. Åt Eva gav han rollen att vara medhjälpare. De två rollerna är inte utbytbara. Inte heller är de en produkt av kulturella betingelser. Hela historien bär vittnesbörd om denna verklighet.

Undervisningstjänsten i centrum

Hela bibeln vittnar om att Gud har uppenbarat sig för män och kvinnor. Den vittnar också om att Gud i sitt folk utser sådana som skall ha ansvaret att föra läran vidare från släkte till släkte. Det krävs av dem att de är trogna. De får varken lägga till eller dra ifrån något i Guds uppenbarelse, antingen det gäller lagen i Gamla Testamentet eller Jesu och apostlarnas lära i Nya Testamentet. ’Hör de stadgar och förordningar som jag vill lära er, för att ni må göra efter dem, så att ni må leva’ säger Mose. ’Ni skall inte lägga något till det som jag befaller er, och ni skall inte ta något därifrån... så att du... talar om det för dina barn och dina barnbarn’ (5 Mos 4:1, 2, 9). Ofta betonas i bibelns fem första böcker vikten av att korrekt och troget föra undervisningen vidare.

Samma tema löper vidare genom Psaltaren, särskilt psalm 119, där bönen ’lär mig dina stadgar’ (v 124) är en ofta återkommande refräng. Det var prästerna som fått förmånen och ansvaret att undervisa folket. Hesekiel säger: ’Och de skall lära mitt folk att skilja mellan heligt och oheligt och undervisa dem om skillnaden mellan orent och rent’ (Hes 44:23). Jesus följde samma mönster genom att samla en liten grupp lärjungar omkring sig och undervisa dem, för att de i sin tur skulle undervisa andra. I Apostlagärningarna 2:42 får vi veta om de kristna: ’...de deltog troget i apostlarnas undervisning...’ Omedelbart efter Kristi himmelsfärd och Andens utgjutande vid pingsten började apostlarna föra vidare vad deras Mästare hade lärt dem. Senare utnämnde apostlarna presbyterer eller äldste, för att de skulle göra samma sak. De skulle undervisa om ’vad den sunda läran kräver’ (Tit 2:1). Till Timotheos skriver Paulus: ’Inskärp detta i din undervisning... Tänk på detta, lev i detta... Ge akt på dig själv och din undervisning’ (1 Tim 4:11, 15). Paulus säger att en biskop skall vara ’en god lärare’ (1 Tim 3:2). I Andra Timotheosbrevet 2:2 uppmanar han Timotheos att anförtro sin undervisning ’åt pålitliga män, som i sin tur kan undervisa andra’.

Som vi lagt märke till i både Gamla och Nya Testamentet, gavs inte lärouppdraget åt kvinnor, och Paulus säger kategoriskt: ’Att själv undervisa tillåter jag henne inte’ (1 Tim 2:12). Detta förstärks både av att kvinnan skall vara underordnad mannen och av Paulus’ allvarliga ord, när han i 1 Kor 14:33-38 skriver att detta förbud kommer från Herren. Det är ’Herrens bud.’ Den springande punkten är inte var kvinnor undervisar, vem de undervisar, inte ens vad de lär ut. Om de skulle ge felaktig undervisning, kan det rättas till. Det gäller den position de har, när de undervisar. De får inte ha auktoritetsställning i församlingen, när det gäller undervisning. De får inte vara presbyterer eller biskopar, vilka är sanningens väktare, dessa som har fått ansvaret att föra det apostoliska arvet vidare, bevara sanningen i kyrkan och rätta till misstag.

Innebär det i praktiken att kvinnor inte alls får undervisa? Visst inte! Mödrar har ett särskilt ansvar att undervisa sina barn, och Paulus säger om äldre kvinnor: ’De skall vara lärare i goda seder och fostra de unga kvinnorna’ (Tit 2:3, 4). Kvinnor har med andra ord det livsviktiga uppdraget och ansvaret att undervisa kvinnor och barn. Som vi sett får kvinnor profetera och be i församlingen, och detta har ibland ett undervisande drag. Men kvinnor får inte inneha auktoritetsställning i kyrkan, när det gäller undervisning.

Jag skriver nu rakt på sak: En kyrka, som utnämner och håller sig med biskopar och präster som förnekar jungfrufödelsen och kroppens uppståndelse, har förlorat all trovärdighet i Guds och människors ögon. Frågan om kvinnor kan bli biskopar och presbyterer blir bara akademisk, om kyrkan drar sanningen i smutsen genom att ge läroämbetet till biskopar och präster, som under mer trogna perioder av kyrkans liv benämndes med det omoderna ordet heretiker. Det fanns en tid när aposteln Johannes flydde ut ur ett badhus, då han hörde att irrläraren Kerint också fanns i byggnaden. Eusebius skriver att aposteln sade: ’Låt oss fly, innan hela badhuset störtar samman. Ty därinne finns Kerint, sanningens fiende.’72 Samme apostel skriver att om någon inte lär i enlighet med Kristi undervisning, så ’skall ni inte släppa in honom i ert hem och inte hälsa honom välkommen. Den som välkomnar honom gör sig till hans medbrottsling’ (2 Joh 10, 11). Sådana stränga instruktioner nonchaleras idag, och falska lärare välkomnas i församlingarna utan så mycket som en tillrättavisning. Detta är hårda ord, men de måste sägas.

Sammanfattning: Det behöver kategoriskt konstateras att läroämbetet i Engelska kyrkan och i alla protestantiska kyrkor nätt och jämt existerar. Det finns inte mycket kyrkotukt i kyrkorna (med undantag för den romersk-katolska och den ortodoxa), när det gäller tro och moral. Detta vittnar om grov trolöshet mot den apostoliska läran, som mer än 60 generationer kristna förfäder troget och ofta under stora umbäranden fört vidare. En kyrka, som menar att irrläriga presbyterer och biskopar får undervisa i kyrkan, saknar heder, vad den än säger om kvinnliga presbyterer och biskopar. En sådan kyrka står under Guds dom.

Den bibliska undervisningen om män och kvinnor och deras roller är densamma för ensamstående som för gifta. Men det behöver göras klart att ensamstående är lika mycket kallade till att vara ensamstående som gifta till att vara gifta. Därför är denna bok skriven lika mycket för dem som för gifta. I boken Recovering Biblical Manhood and Womanhood [Tillbaka till biblisk manlighet och kvinnlighet], skriver John Piper, en av utgivarna, ett speciellt förord för ensamstående, där han ställer upp åtta bibliska sanningar, som gäller särskilt för dem:73

Kyrkan som familj

Det finns andra exempel i Nya Testamentet, som visar att författarna, särskilt Paulus, har en samsyn på kyrkofamiljen och den mänskliga familjen. Relationerna är med andra ord likartade. I Efesierbrevet 3:14 talar Paulus om Gud Fadern som den efter vilken hela hans familj [ordagrant: allt faderskap] i himlen och på jorden har sitt namn. De grekiska orden här är pása pátria, som enligt Francis Foulkes inte kan översättas med ’hela familjen’, eftersom i så fall ’bestämda artikeln skulle ha använts’. Foulkes fortsätter: ’Uttrycket betyder ordagrant ’ättling’, ’härkomst’ (på fädernet) eller oftare ’stam’ eller t o m ’nation’. Egentligen säger aposteln att ’varje faderledd grupp’ i himlen och på jorden är uppkallad efter honom. Av honom får den sin existens, sin idé och sin erfarenhet av faderskap’.74 Åter ser vi sambandet mellan fadern som huvudet i den mänskliga familjen och Gud som alla familjers Fader.

Det finns två andra ställen, där Paulus hänvisar till kyrkan som familj. I Efesierbrevet 2:19 skriver han: ’Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud’. Det andra exemplet är ännu tydligare: Då Paulus just angivit de egenskaper, som krävs hos tillsyningsmän och medhjälpare i församlingen, hänvisar han till ’Guds hushåll — den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval’ (1 Tim 3:15). Genom hela Gamla Testamentet och underförstått i Nya Testamentet leds det mänskliga hushållet, det vi idag kallar ’storfamiljen’, alltid av fadern, aldrig modern, förutsatt att fadern inte är frånvarande av någon anledning eller död.

Detta släktskap mellan kyrkan och äktenskapet blir mycket tydligare i Paulus’ berömda undervisning i Efesierbrevet 5:22-33 om det äktenskapliga förhållandet mellan män och hustrur, vilket Paulus jämför med förhållandet mellan Kristus och kyrkan. Hustrur skall inrikta sig på att underordna sig, männen på att visa självuppoffrande kärlek. Paulus framställer detta som en parallell till den relation den troende har till Kristus. Den troende har underordning som riktmärke, medan Kristi riktmärke är hans kärlek till oss — han har ’utlämnat sig själv’ (v 25) och han ger sin kyrka ’näring och sköter om den’ (v 29). Det är här också värt att lägga märke till att Paulus beskriver kyrkan som feminin, som föremål för Kristi kärlek. Det verb, som används i v 24 för att beskriva hustruns förhållande till mannen, är hypotásso, vars betydelse är klar. Det betyder stå under auktoritet eller inrätta, ställa eller placera under. Vi vet vad det betyder i vår efterföljelse av Kristus, och det borde vara lika otvetydigt i förhållandet mellan man och hustru, eftersom det står helt i överensstämmelse med allt som Paulus skriver i Första Korinthierbrevet och Första Timotheosbrevet.

Det behöver också påpekas att Paulus åter använder ordet ’huvud’ (kefalé) både för att beskriva mannens ställning i den äktenskapliga relationen och för att beskriva Kristi auktoritet över kyrkan. Vi har redan visat att vi måste avvisa förslaget att översätta kefalé med ’källa’. I denna text är den översättningen omöjlig, eftersom Paulus här kompletterar undervisningen om ’ledarskap’ med ordet hypotásso, vilket som vi sett bara kan betyda att stå ’under’ någon.

Somliga har tillgripit skarpsinninga argument för att komma ifrån den verkliga innebörden i det som Paulus säger här. Man hänvisar framför allt till Paulus’ inledningsord (v 21): ’Underordna er varandra i vördnad för Kristus’. Utifrån detta ord hävdar man att Paulus måste syfta på ömsesidighet. Mannen skall underordna sig sin hustru, liksom hustrun sin man. Äktenskapet skall vara ett jämlikt förhållande.

Om man tolkar orden på detta sätt, måste man för att vara konsekvent tillämpa samma tolkning på de övriga relationer, som nämns här. I så fall skall föräldrar underordna sig sina barn och herrar sina slavar. Och faktiskt, allra tokigast, Kristus skall underordna sig oss. Men i så fall blir det Paulus skriver meningslöst. Kan du till exempel föreställa dig en verkställande direktör, som underordnar sig och lyder sin sekreterare! Nej, Paulus sätter här upp en ram för relationer, som måste finnas, om det inte skall bli anarki i hemmet och på arbetsplatsen. Att det ibland blir anarki beror inte på att v 24 efterlevs, utan på att Efesierbrevet 5:22-6:9 nonchaleras. Uppmaningen till ömsesidig underordning (v 24) är en sammanbindande fras, som syftar tillbaka på behovet av ömsesidig respekt i den kristna gudstjänsten och framåt på en allmän beskrivning av var underordningen skall tillämpas i de grundläggande mänskliga förhållanden, som sedan nämns. Att göra mer av vers 24 är att förvränga och underminera det som Paulus säger.

Vi behöver också komma ihåg att exakt samma relationer behandlas på exakt samma sätt i Kolosserbrevet (3:18-25), som Paulus skrev före Efesierbrevet, och som har likartat innehåll. I Kolosserbrevet nämns inte någon ömsesidig underordning. Faktiskt är uttalandet ännu klarare här än i Efesierbrevet. När Paulus uppmanar kvinnor att underordna sig sina män, används verbet hypotásso. Om man fortfarande inte är övertygad, kan man tänka på att Paulus säger samma sak i Titusbrevet 2:5 och att det verb, som används där, åter otvetydigt är hypotásso. Om man menar att Paulus är en hårdhudad kvinnohatare, skall man lägga märke till att det finns ytterligare ett apostoliskt vittne. Petrus skriver: ’Och ni kvinnor, underordna er [hypotásso] era män’ (1 Pet 3:1). Han går t o m längre än Paulus, ty något senare påminner han om och rekommenderar som föredöme Sara, Abrahams hustru, som ’lydde Abraham och kallade honom herre’ (1 Pet 3:5, 6). Det ord Petrus här använder för ’herre’ är kyrios, som är den vanligaste och bevisligen viktigaste titeln i Nya Testamentet på vår Herre Jesus Kristus. Detta är svårsmält för de kristna feministerna, när de ivrigt strävar efter onyanserad jämlikhet mellan män och hustrur!

Man påstår ibland att Första Petrusbrevet 3 bara syftar på blandäktenskap, där mannen inte är kristen. Det är sant att Petrus skriver att männen ’kan vinnas utan ord tack vare sina hustrur’ (v 2). Men om man ser på motsvarande plikt för män, framgår det klart, att också kristna män åsyftas. En man skall behandla sin hustru med tanke på att ’också hon skall få del av livets gåva’ (v 7). Petrus säger också med syftning på männen att ’... också de som inte vill tro på ordet kan vinnas’ (v 1), vilket innebär att somliga var troende och andra inte.

Vi lägger märke till att Petrus här talar om hustrun som ’den svagare’ (v 7). Översättningen NIV använder sig här av ett inklusivt uttryck — ’den svagare partnern’ — men det är ingen god översättning. Det grekiska ordet betyder inte ’partner’ utan ordagrant ’mänsklig konstruktion’. Män och hustrur är på vissa sätt partners, men det är inte det texten säger här. Stället syftar på att kvinnor är fysiskt svagare än män. I själva verket har man alltid vetat att kvinnor, åtminstone i väst, lever längre än män och att nyfödda flickor är mindre ömtåliga än nyfödda pojkar. Men i fråga om muskelkraft är kvinnor svagare.

En av de ohälsosamma trenderna i feminismen och unisexismen är att allt fler kvinnor dras in i kraftsporter, som hittills hört till männens värld. Jag tänker på rugby, fotboll, brottning och boxning. Men ingen har ännu tänkt sig att ett brittiskt damlag skulle ställa upp mot det manliga All Blacks i rugby eller att kvinnor skulle utmana män i boxningsringen. Fastän ordet ’svagare’ här syftar på fysisk svaghet, är det värt att komma ihåg att Guds kallelse till kvinnor att underordna sig automatiskt gör kvinnan sårbar. Det är därför männen fått den särskilt viktiga rollen att, så ofta de kan, skydda kvinnorna, uppmuntra dem att använda sina gåvor, lyssna till dem och visa dem uppskattning.

Sanning, inte kompromiss

Det finns en annan viktig sak att lägga märke till. I Titusbrevet 2:5 anges ett motiv för kvinnans underordning under mannen med orden ’... så att inte Guds ord blir smädat’. Paulus menar att Guds ord blir smädat, när hustrur inte accepterar sin rätta underordnade plats. Varför? Säkert därför att en sådan inställning är emot Ordet och därmed Guds vilja. Som vi sett var patriarkatet och kvinnans underordnade ställning i familjen något universellt på den tiden och har alltid varit det. Att byta ut detta mot någon ny idé om ’frihet’ eller ’jämlikhet’ vore att smäda Guds ord. Aposteln Petrus säger samma sak i Första Petrusbrevet 3:1: Om några hustrur har män som inte tror, kan männen ’vinnas utan ord... när de ser hur ni lever i lydnad [underordning]’.

Dessa verser är ett hälsosamt korrektiv till alla de optimistiska uttalanden som görs om de goda följderna av att kvinnor prästvigs. Man ger intrycket att kyrkan, så snart kvinnor prästvigts, kan se världen i ögonen på nytt. Som doktor George Carey sade vid debatten i allmänna generalsynoden: ’Vi måste ta alla tillgängliga talanger i anspråk, om vi skall kunna vara en trovärdig kyrka, engagerad i mission och tjänst i en alltmer förvirrad och vilsegången värld. Vi riskerar att inte bli trovärdiga, om kvinnor utövar ledarskap inom alla yrken i vårt samhällsliv utom prästämbetet’. Eller som Mark Santer, biskopen i Birmingham, uttryckte det i samma debatt: ’Jag kan inte se något sätt på vilket Kristi evangeliums befriande kraft skulle kunna tilltala en otroende värld, om man hävdar att bara män kan vara präster. Det är det avgörande argumentet för mig.’ Personligen förstår jag inte hur påståendet ’hundar har fem ben’ skulle kunna göra evangeliet tilltalande för någon enda människa. Jag tror nog att det är viktigare att tala sanning än att ge ett gott intryck.

Tråkigt nog är erfarenheterna från andra kyrkor, som tagit steget att prästviga kvinnor, inte uppmuntrande. Kyrkorna kan lyckas vinna några få, men prästvigning av kvinnor påskyndar vanligen förfallet. Folk i allmänhet, som faktiskt inte är feminister, och som mycket hellre skulle vilja ha kvar den gamla ordningen, är inte imponerade. Det är kvinnors ödmjuka underordning under mäns ledarskap, som är den vinnande formeln i evangelisation enligt både Petrus och Paulus och, tycks det, för allmänheten idag.

Under de årtionden som föregick 1960-talet började man ta bort de tio budorden från koren i kyrkorna. I kapitel 18 skall vi se hur detta återspeglade kyrkornas växande förvirring i moraliska frågor. Vid samma tid började Engelska kyrkan göra det till regel snarare än undantag att utelämna ordet ’lyda’ i vigselritualet. Denna möjlighet hade först införts som ett alternativ i 1928 års kyrkohandbok. Brudarna avkrävdes inte längre löftet att lyda eller underordna sig sina män, vilket Paulus och Petrus begärt av de kristna i första århundradet. I Engelska kyrkans nya kyrkohandbok finns nu alternativa löften av vilka ett utelämnar brudens löfte att ’lyda’ sin man. Det överlåts också åt brudparet, inte kyrkan, att besluta vilka löften som skall användas. Så vitt jag förstår, utelämnar de flesta brudpar ordet lyda, uppmuntrade därtill av många präster, som därigenom smädar Guds ord.

Som man kunde vänta sig har också kyrkan på Nya Zeeland, som är en av de mer liberala kyrkorna i Anglikanska kyrkogemenskapen, i sin kyrkohandbok (He Karakia Mihinare o Aotearoa, som den heter på maoriska) helt tagit bort löftet om lydnad, och i två av alternativen för vigselakten finns exakt samma löften för brud och brudgum. Helt jämlikt men knappast bibliskt! Den liberala kanadensiska anglikanska kyrkan har på samma sätt i sitt synnerligen liberala samhälle helt utelämnat löftet om lydnad.

Det finns otvivelaktigt starka skäl till att vi inte kan vänta oss att unga människor skall acceptera vad bibeln säger om underordning. Säkert är äktenskapets nutida tillstånd i västvärlden inte tilltalande för progressiva tänkare in spe. Det är nämligen mycket dåligt. Ändå vill många kvinnor idag ha en jämlik relation i äktenskapet och finner tanken på underordning förnedrande. Av allt att döma vill många män inte ta ansvar för att älska och ta hand om sina hustrur och barn, så som Guds ord säger att de skall.

Det jämlika äktenskapet är i själva verket ett mycket dåligt surrogat för det bibliska med dess underordning och kärlek. Elisabeth Elliot skriver:’ Jämlikhet är... en omöjlighet i äktenskapet.’ ’Hemmet är en plats där vi borde få lov att vara olika, där var och en vet att vi är olika och också vet att det är olikheterna som får hemmet att fungera’.75 C S Lewis diskuterar i boken Mere Christianity [Bara kristendom] den praktiska betydelsen av att ha ett ’huvud’ i varje äktenskap: ’Behovet av ett huvud’, skriver han, ’följer av tanken att äktenskapet är permanent... När det blir verklig oenighet... kan de [makarna] inte besluta med majoritetsbeslut. Ty i ett råd med två medlemmar kan det inte finnas någon majoritet’.76 Det är att uttrycka det praktiskt, inte teologiskt. Men den teologiska principen om ledarskap finns, som vi sett, i bibeln, och rätt teologi kommer alltid att vara praktisk, om man accepterar den.

Larry Crabb säger följande om det jämlika äktenskapet på följande sätt:

Sheldon Vanauken ger i boken Under the Mercy [Under nåden] ett gott exempel på hur Guds ordning kan fungera i praktiken.79 Fyra kvinnor, alla i 30-årsåldern, hade samlats till bibelstudium och kom till Första Korinthierbrevet 11 om mannens ledarskap. Det blev tyst med undantag för att en kvinna mumlade: ’Jim skulle bara inte klara det!’ De hade alla insett att det var de själva som var ’huvudet’ i äktenskapet, inte deras män. Någon av dem sa ganska dämpat: ’Säger Paulus något mer om det?’ De slog upp Kolosserbrevet 3:18, Efesierbrevet 5:22f och Första Timotheosbrevet 2:11f. Det blev en stunds diskussion. Till slut sa ledaren: ’Ja, flickor, vad gör vi?’ En sa: ’Vi måste göra det!’ En annan sa: ’De blir tvungna — männen!’ De samlade sina män och gjorde ett rollbyte åt rätt håll.

Mindre än ett år senare berättade de fyra kvinnorna med förvåning och förtjusning för varandra och för alla andra kvinnor de kände vad som hänt. Alla fyra männen hade lugnt tagit över. Alla hade vuxit i sin frus ögon: blivit större, starkare, förståndigare och mer humoristiska. Alla äktenskapen hade fått ett nytt djup av lycka — allt hade kommit på rätt plats. De insåg också att deras män aldrig hade krävt ledarskapet — det kunde bara vara en fri gåva från hustrun till mannen.

I den prisbelönta boken A Severe Mercy [En sträng nåd] berättar Sheldon Vanauken den gripande berättelsen om sin hustru Davys död. Deras äktenskap hade varit ett mönster av feministisk rättskaffenhet. Det hade baserats på fullständig jämlikhet. Men allteftersom hans hustru tynade bort, förändrades deras äktenskap. Hennes make beskriver det med följande ord.

Jag skulle kunna säga: ’Jag behöver inte lägga fram några skäl’, för man kan inte prestera något som väger tyngre än Guds ords auktoritet. Vi skall strax se att kyrkofäderna grundade sina huvudargument mot vad de uppfattade som irrlära på just de bibelord, som vi studerat i de föregående kapitlen. Men vi behöver också se på ett annat viktigt argument, som har diskuterats mycket under senare år. Det kallas vanligen ’ikonargumentet’ och innebär att, eftersom Kristus var man, endast en manlig präst på rätt sätt kan representera honom i hans prästerliga funktioner. En kvinnlig präst utgör inte den rätta symbolen eller ikonen i prästtjänsten, eftersom denna grundar sig på Kristi föredöme och gärningar.

Detta är ett viktigt argument, och om det kombineras med bibelargumenten och Kristi föredöme, är det både tungt och övertygande. Ikonargumentet är särskilt viktigt, eftersom det tvingar oss att noga ge akt på läran om inkarnationen. Det tycks också ha varit detta som doktor Georg Carey med flera framför allt valde att utgå ifrån för att försvara prästvigning av kvinnor.

När framlidne James Pike, en amerikansk episkopal biskop, på 1960-talet åtalades för irrlärighet och frikändes, hette det: ’Något sådant kommer aldrig att hända igen’. Från den dagen till 1991 har ordet ’irrlära’ varit tabu i den anglikanska kyrkan. Men doktor Georg Carey bröt 1991 den teologiska vapenvilan, när han gjorde sitt ryktbara uttalande, i vilket han kallade ikonargumentet mot prästvigning av kvinnor för ’irrlära’. Detta skedde i en intervju av Russel Twisk och David Moller i Det Bästa (mars 1991). Han kallade denna irrlära ’förödande och nedbrytande’, fastän han senare något tonade ner sitt omdöme till ’ett allvarligt teologiskt misstag’.

Denna salva borde hellre ha riktats mot doktor David Jenkins, före detta biskop i Durham, än mot sådana som mig. Men vad var det han fördömde? Det behöver göras klart att anklagelsen för irrlära inte riktades mot alla som tror att det är fel att prästviga kvinnor. Den var riktad mot dem som i denna fråga höll sig med ett speciellt argument, nämligen ikonargumentet.

Doktor Georg Carey riktade också anklagelsen för irrlära mot den katolska kyrkan, i synnerhet mot påven Johannes Paulus II. Den 1 juni 1994 skickade ärkebiskopen av Canterbury ett brev till påven som svar på dennes klara uttalande om prästvigning av kvinnor. Han skriver: ’För den teologiska debatten inom den anglikanska kyrkan har läran om inkarnationen varit central, att Gud i Kristus Jesus antog vår mänskliga natur. Det är Kristi sanna mänsklighet snarare än hans manlighet, som prästerskapet har kallelsen att representera’.

Detta visar hur avgörande frågan om prästvigning av kvinnor är, eftersom man lyfter upp diskussionen till att gälla läran om Kristus. Högre kan man inte komma! Ikonargumentet diskuteras i vida kretsar, även i den ortodoxa kyrkan. Det granskades till exempel av den ortodoxa teologen Elisabeth Behr-Sigel i en artikel i detta ämne i tidskriften Theology.81 George Careys anmärkningar om ’irrlära’ citerades också av Charles Moore, utgivaren av Sunday Telegraph, när han förklarade varför han lämnade Engelska kyrkan och övergick till den katolska.82 Professor Thomas Torrance ryckte snabbt in till försvar för ärkebiskopen i ett brev, publicerat i samma tidning följande söndag (20 mars 1994). Han gick ännu längre genom att anklaga dem som har denna åsikt för att ’synda mot den stora frälsningspricipen i den katolska och apostoliska fornkyrkan’. Stora ord för att komma från en presbyterian!

Vad är det egentligen frågan om? För att förstå det måste vi gå tillbaka till det teologiskt stormiga 300-talet. Det är välkänt att kyrkan nästan dukade under för Arius’ heretiska läror enligt vilka Kristus inte var sann Gud. Gud uppväckte Athanasius till förkämpe för den rena läran och under samma århundrade de kappadokiska fäderna (Basilius, hans bror Gregorius av Nyssa och Gregorius av Nazians). Arius’ irrlära fördömdes vid kyrkomötet i Nicea år 325. En av biskoparna i Laodicea vid den tiden hette Apollinarius. Han ivrade för nicensk renlärighet och predikade överallt Kristi sanna gudom. Men tyvärr gick han för långt och hamnade i en annan irrlära (som fördömdes vid kyrkomötet i Konstantinopel år 381). Han lärde att Kristus inte var sann människa.

Detta är bakgrunden till de anmärkningar, som gjordes av doktor George Carey och professor Thomas Torrance. Båda citerar följande ord av Gregorius av Nazians: ’Vad som inte är godkänt är inte återlöst (helat)’.83 För att förstå dessa ord måste man veta i vilket sammanhang de står. De hade ingenting att göra med frågan om prästernas kön. Prästvigning av kvinnor hade dittills fördömts (och ansetts som irrlärig) av alla kyrkofäderna, inte minst Johannes Krysostomos, en samtida som var biskop i Konstantinopel. Doktor Georg Careys syn är en 1900-talstolkning av Gregorius’ uttalande. Det betyder inte nödvändigtvis att den är felaktig, men det betyder att vi mycket noga måste ge akt på vad orden betydde, då de skrevs, och huruvida denna nya tolkning är riktig. Det står klart att de kappadokiska fäderna intog samma ståndpunkt som de andra kyrkofäderna, nämligen att det är helt otillbörligt att prästviga kvinnor. Därför skulle moderna kyrkoledares tolkning av deras ord ha varit totalt främmande för dem på den tiden.

I förbigående sagt är det intressant att Torrance påstår att ikonargumentet är en irrlära från 1800-talet. I själva verket dök det i sin helhet upp i medeltida teologi, där prästen anses representera Kristus som ’huvudet’ för kyrkan och som ’brudgummen’. Man kan se det i Bonaventuras skrifter, och spår av det kan man finna så långt tillbaka som hos Ignatius av Antiokia, som ser biskopen som ’representant för Fadern’. Ortodox teologi betraktar fortfarande prästen som en ikon av Fadern lika mycket som av Sonen. Vad vi ganska säkert kan säga är att de åsikter, som förts fram av Carey och Torrance, och deras tolkning av Gregorius’ yttrande är nya. Den förste, som såvitt vi vet förde fram ikonargumentet som försvar för prästvigning av kvinnor, var Richard Norris den yngre. Det skedde i en artikel, som publicerades år 1976.84

Låt oss återgå till huvudtemat. Gregorius försvarade ortodox kristologi. Kristus är sann Gud och sann människa. Han har två naturer men är en person. Om Kristus, som Apollinarius påstod, inte varit sann människa, hade han inte kunnat frälsa världen. Det var nödvändigt att han fullt ut antog mänsklig natur för att kunna frälsa hela mänskosläktet. Det tycks klart. Men doktor George Carey ser detta ur en ny synvinkel, som de lärda teologerna på 300-talet inte skulle kunnat tänka sig. Enligt doktor Carey måste den mänskliga natur, som Kristus antog, ha innefattat kvinnlighet lika väl som manlighet, ty om Kristus inte hade antagit kvinnlig natur, skulle kvinnor inte kunna bli frälsta. Därför kan en kvinnlig lika väl som en manlig präst vara en ’ikon’ av Kristus. Med förlov sagt ser detta ut att vara misstänkt likt en annan irrlära, som fanns under de första århundradena och som dykt upp speciellt under 1900-talet. Vi skall strax behandla den.

För att Kristus skulle vara sann människa, måste han vara antingen man eller kvinna. Han kunde inte ha varit ett neutrum (varken man eller kvinna), inte heller en hermafrodit (både man och kvinna). Om han hade varit det, skulle han inte ha varit sann människa, och han skulle inte ha kunnat frälsa någon. Vi är frälsta genom Kristi mänsklighet, inte genom hans manlighet. Men den mänskliga natur som frälsar oss var manlig, inte kvinnlig. Skrifterna gör klart att Messias skulle vara man, inte kvinna — kung, inte drottning — profet, inte profetissa — präst, inte prästinna. Det verkar därför helt på sin plats och inte i något avseende irrlärigt att se prästen som en manlig ikon av Kristus.

Det finns somliga som vill gå ett steg längre och ändra ordalydelsen i den nicenska trosbekännelsen från ’blivit man’ [den svenska översättningen har ordet ’människa’. Ö a.] till ’blivit mänsklig’. Man har faktiskt redan gjort detta i den nya anglikanska kyrkohandboken på Nya Zeeland. ’Blivit man’ har ersatts med ’blivit fullt mänsklig’.

Det är viktigt att vi förkastar åsikten att Kristus måste anta kvinnligt kön för att kunna frälsa kvinnor. Mannen Kristus frälsar kvinnor lika väl som män. Om man säger något annat, missar man betydelsen av vad Paulus skriver i Romarbrevet 5:12-21. Paulus ser ursprunget till både synd och frälsning utifrån den bibliska solidaritetsprincipen, som vår individualistiska värld till stor del glömt. Det skulle vara lika dåraktigt (och opaulinskt) att säga att Adams synd endast befläckade män som att säga att mannen Kristus med den enda rättfärdiga gärningen frälsar endast män.

Det finns ännu en sida av detta som bör nämnas. Enligt Paulus’ ord i Romarbrevet 8 återlöser Kristus genom sin inkarnation, sitt liv, sin död och sin uppståndelse hela skapelsen. Måste vi fördenskull säga att Kristus antog djurs, växters och mineralers natur? Det skulle vara absurt. Nej, den enda rättfärdiga gärningen av mannen Kristus återlöser hela skapelsen — manligt, kvinnligt, ja hela skapelsen.

Det finns en annan allvarlig sida av denna sak, som vi skulle kunna kalla ’den androgyna irrläran’. Den har funnits under lång tid men har nu kommit i ropet, delvis på grund av inflytandet från feministisk teologi. Manfred Hauke har spårat dess utveckling genom århundradena i sin bok Women in the Priesthood? [Kvinnor i prästämbetet].85 Man måste gå tillbaka till Platon för att finna dess ursprung, och man kan se spår av den hos de tidiga teologer, som var påverkade av platonismen, särskilt Origines och Gregorius av Nyssa. Den finns också hos Filon och frodades i de gnostiska sekterna. Enligt denna åsikt är både vår och Kristi mänsklighet androgyn, d v s både manlig och kvinnlig.

Denna irrlära dök upp igen hos en del anabaptister och mystiker efter reformationen. En av dessa var Jakob Böhme (död 1624), som lärde att den första människan var en ’manlig jungfru’, som inte delades i två kön förrän efter syndafallet. Kristus blev enligt Böhme androgyn efter uppståndelsen. Somliga har till och med hävdat att Kristus hade feminina drag, på grund av att hans ’bröst’ nämns i Uppenbarelseboken 1:13!

Denna lära dök också upp i den ryska ortodoxa kyrkan genom Solovjovs, Berdjajevs och Bulgakovs skrifter. Den sistnämndes lära fördömdes av det ryska kyrkomötet 1922. (Man tycker att ryssarna skulle haft annat att tänka på!)

I och med gnosticismens återuppvaknande i vår tid ser vi hela denna teori framförd särskilt skickligt av den gnostiske psykologen Carl Jung. I judendomen fanns den i kabbalismen (som motarbetade toran), och denna lära har fått en renässans i modernt judiskt tänkande. Dess teologiska epicentrum kan man finna hos Paul Tillich, feministteologins föregångare, som sökte androgynisera alla tre personerna i Treenigheten och menade att Fadern är ’tillvarons moderliga grund’. Manfred Hauke sammanfattar: ’Det gäller om Tillich men också om neoplatonism, hinduism, gnosticism och kabbalism. Alla dessa tankesystem kännetecknas av att de utplånar skillnaden mellan Gud och världen.’86 När George Carey med flera för fram bilden av den androgyne Kristus, är denna idé inte något nytt utan har ett stort irrlärigt stamträd.

Symboler i kyrkan

Vi behöver nu undersöka hela frågan om symboler och deras plats i kyrkans liv. Västvärldens protestanter betraktar vanligen religiös symbolik med viss misstänksamhet. Jag har varit i några kyrkor, där det inte finns några symboler alls, inte ens ett kors eller en målning, bara nakna väggar. Den extrema motsatsen är de många ortodoxa kyrkor, där väggarna är täckta av symboler, särskilt av heliga ikoner, som protestanter inte förstår och ofta missförstår.

På grund av den kontakt jag under lång tid haft med romerska katoliker och på sistone med ortodoxa har jag emellanåt måst tänka igenom detta problem. Jag minns särskilt ett tillfälle. 1989 skulle en ekumenisk grupp, som jag var ordförande för, bestämma var man skulle hålla en internationell konferens över ämnet evangelisation. Det var uppenbart att de romerska katoliker, som var med, ville ha en plats med symbolisk betydelse eller status. De flesta andra ville ha en plats, som passade för de praktiska behoven. I övrigt var platsen likgiltig.

När staden Brighton i England nämndes, visade det sig att den kunde erbjuda vad vi behövde. Men de romerska katolikerna, särskilt de som var från Latinamerika, protesterade. Först och främst hade de flesta av dem aldrig hört talas om Brighton, och de som hade det, tyckte att staden inte hade rätt symbolvärde. Situationen räddades av Biskop Moses Tay, den anglikanske biskopen i Singapore. Han påminde oss om att det var på stranden vid Brighton som Hudson Taylor fick sin vision om att Kina skulle nås med evangeliet. Alla drog en suck av lättnad och enades om att konferensen skulle hållas i Brighton.

Liksom många andra protestanter hade jag vuxit upp utan att vara särskilt medveten om betydelsen av symboler och var misstänksam mot det jag visste om dem. Om vi vänder oss till bibeln, kan vi se att man vid många tillfällen lade vikt vid symboler. Gamla Testamentet överflödar av exempel. Låt oss ta några på måfå: de altaren som Abraham byggde åt Herren, de noggrant beskrivna detaljerna i tabernaklet och senare i templet i Jerusalem, förbundsarken, som dessutom innehöll viktiga symboler, och de tolv stenar, som tagits upp mitt i Jordan och rests i Gilgal. Senare generationer uppmanades att fråga om stenarna från Jordan: ’Vad betyder dessa stenar?’ (Jos 4:21). De var symboler, avsedda att väcka frågor, och fyllda av mening.

Ännu viktigare än dessa var de symboler för israeliternas räddning ur Egypten, som användes i påskmåltiden. Denna firades av Jesus och apostlarna strax före vår egen räddning genom hans död på korset. Påskens symboler var utformade så, att de ständigt skulle påminna det judiska folket om vad Gud hade gjort för dem och hur Gud gjort dem till ett folk, som skulle prisa honom.

När vi vänder oss till Nya Testamentet, finner vi symboler och tecken överallt. Johannesevangeliet är uppbyggt omkring en rad tecken, och Herrens måltid, åminnelsen av Kristi död, blev central i urkyrkans liv och gudstjänst. De tecken och symboler som Kristus utvalde, bröd och vin, används i nästan alla kyrkor, även de som tillskriver symboler ringa betydelse och ger dem liten plats i sitt liv. Dessutom praktiseras vattendop allmänt, och dop genom nedsänkning är en kraftfull symbol för död och uppståndelse.

Att tolka symboler

Hur vi tolkar symbolerna är en annan fråga, och kyrkorna är inte alltid överens om vad symbolerna betyder, inte heller om hur de förhåller sig till den sanning de representerar. Så lärde t ex de anglikanska reformatorerna att sakramenten är ’verksamma tecken’. Det innebär att de verkligen åstadkommer något, när de används, förutsatt att sann tro åtföljer dem. Å andra sidan vill zwinglianer, anabaptister och andra radikalare protestantiska grupper se dem som enbart tecken.

Ordet ’symbol’ är ett grekiskt ord och härleds från verbet symbállein, som ordagrant betyder ’kasta samman’. En symbol sammanfogar alltså två verkligheter. Om man börjar förneka verkligheten bakom symbolen, dör symbolen. Om man, som många gör, förnekar den mänskliga syndens realitet, finns det ingen plats för en Frälsare, och brödet och vinet får ringa symbolisk betydelse. Det skulle vara samma sak om en revisionistisk historiker i Israel hade bevisat att berättelsen om Israels uttåg ur Egypten var uppdiktad och inte sann. Påskmåltiden skulle blivit meningslös.

Det är ett intressant faktum att de som förkastar symboler, ofta utvecklas i feministisk riktning. Det mest slående exemplet är Paul Tillich, som har beskrivits som den viktigaste personen bakom uppkomsten av den feministiska teologin. Han menade att de särskilda kristna symbolerna inte har någon som helst betydelse, trots att många av dem härleder sig direkt från Kristi ord och uttalade vilja. Tillich skrev att vi måste tränga bakom föreställningen om Guds treenighet till Gud som ’vår tillvaros grund’. Han lärde att detta pekade på modersegenskapen att ge liv och omfamna. Karl Barth är en annan teolog, som var mycket benägen att avvisa symboler, men när det gäller Treenigheten, erkänner han dem. Med hänvisning till Efesierbrevet 5:22-33 hävdar han att kvinnans underordning är en ’särskild form av den lydnad, som den kristna församlingen är skyldig Jesus Kristus’.87 Han ser i Gamla Testamentet man och kvinna som symboler. De framställs som ett ’förbundstecken’.

Psykologin är ett annat intressant område, där det råder delade meningar om symboler. Sigmund Freud har beskrivits som protestantismens psykolog. Med sin betoning av fadern och sin ofta sexistiska nedvärdering av kvinnor har han inom detta område skaffat fram en del av ammunitionen för den feministiska rörelsen. Å andra sidan har C G Jung gjort för feministerna vad Freud gjorde för sexisterna. Det var Jung som sade att modern symboliserar Gud åtminstone lika mycket som fadern.88 Det är därför inte underligt att Jung av Gilles Quispel beskrivs som den som utvecklat ’den mest betydande gnosticismen under 1900-talet’.89 Jung var också djupt påverkad av sådana religioner som hinduism och buddhism. Man kan se det androgyna synsättet i hans tes ’varken man eller kvinna’. Han ser alla män och kvinnor som en blandning av manligt och kvinnligt. Detta är vad någon har kallat ’könsblandning’90 ’Gud bevare oss’, skriver E L Mascall, ’för uppfattningen att en man är feminin om han är snäll och en kvinna maskulin om hon är modig. Den religiösa konsten har skadats svårt av det första av dessa antaganden’.91

Frank Schaeffer, son till framlidne Francis Schaeffer, beskyller den rationalistiska protestantismen för den feministiska rörelsens uppkomst. I en artikel i den ortodoxa tidskriften Again beskyller han protestantismen för att ha profanerat kvinnor och förringat Jungfrun Maria som theotókos (’gudaföderska’).92 Marias plats som symbol för kyrkan kommer att diskuteras senare.

Symboler och prästvigning av kvinnor

Hur påverkar då ’symbolerna’ våra tankar om prästvigning av kvinnor? Det beror till stor del på vad vi menar med ’prästvigning’. Vad är prästvigningen till för? Det finns olika åsikter om vad som menas med ’prästämbete’. Den ortodoxe teologen Fader Thomas Hopko hävdar att begreppet klerikalism är viktigt i debatten om kvinnors vigning. ’Om kyrkan i själva verket är detsamma som prästerskapet, och om prästerskapet i själva verket har en maktposition... skulle man kunna säga: Låt oss bli präster, antingen det är bibliskt eller inte.’93 Om det enda väsentliga är att nattvardsmässan firas, kan man med rätta fråga om inte en kvinna kan vara celebrant vid altaret och giltig representant för Kristus. Om det är kyrkan som ’representeras’, skulle en kvinna till och med vara en lämpligare representant, eftersom kyrkan, som vi sett, är ’feminin’ i Nya Testamentets symbolspråk. Fader Hopko säger om ett sådant påstående: ’Prästämbetet... är i själva verket den faderliga funktionen, den sakramentala kallelsen att vara fader i gemenskapen. Måste man inte vara man för att vara fader? Kan en kvinna vara fader? Kan varje man vara fader?’94

Prästen, presbytern, är den kristna gemenskapens ’fader’. Han är ’fader’ inte bara vid altaret, utan också i alla andra sammanhang i sin tjänst inför Guds folk. Det är både som ’fader’ och som ’präst’ han har rätt att leda nattvardsgudstjänsten. Han är ett av ’huvudena’ i kyrkan på jorden och representerar och symboliserar därigenom honom, som är huvudet för den världsvida kyrkan. Vi har sett att patriarkatet är ’oundvikligt’ och normen för alla familjer på jorden. Vi har också sett det nära sambandet i Nya Testamentet mellan familjen i hemmet och kyrkofamiljen. Det är därför omöjligt att tänka sig en kyrkofamilj med en ’moder’ som huvud (om det inte gäller en kvinnlig religiös orden, som strängt taget inte är en kyrka).

Men också här är symboliken viktig. Det är inte sant att Gud är manlig och kyrkan kvinnlig i bokstavlig mening. Om kvinnor känner sig förolämpade av att Gud är ’manlig’, kan de kanske ägna en tanke åt männen i kyrkan, som i sin tur är ’kvinnlig’. Symboliken är viktig. Förhållandet mellan man och hustru liknar förhållandet mellan Kristus och kyrkan. Mannen är initiativtagaren, liksom Gud Fadern alltid är det. Mannen lämnar sin far och sin mor för att vara gift med sin hustru. Guds Son lämnade himmelen för att vara ’gift’ med kyrkan. I det sexuella samlivet är det också vanligen mannen, som är initiativtagaren. Hustrun har en mer passiv och mottagande roll. Gud är alltid initiativtagaren i sitt förhållande till oss. Mannen är den som skyddar och t o m ger sitt liv för sin hustru. Så var det med Kristus.

Därför är det inte underligt att Gud i bibeln vanligen beskrivs som manlig och kyrkan som kvinnlig. Familjens patriarkaliska natur — i judiskt, kristet eller något annat religiöst eller helt irreligiöst sammanhang — härleder sig från Guds egen uppenbarade patriarkaliska natur. Som vi redan påpekat, visar Paulus detta i Efesierbrevet 3:14, 15, där han hänvisar till Gud Fadern ’efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn’. Därför är det omöjligt att tänka sig ett matriarkaliskt alternativ i familjen eller i den kristna kyrkans familj. Gudssymbolen måste alltid vara manlig.

Symbolerna och Maria

Det är ingen tillfällighet att de två kyrkor, som visar den största respekten för Jungfrun Maria, också gör störst motstånd mot prästvigning av kvinnor. Jag syftar naturligtvis på den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan. Fader John Meyendorff skriver: ’Jag är säker på att protestanternas avvisande av vördnaden för Maria... är en av de psykologiska orsakerna till att institutionell feminism nu uppkommit’.95 Maria har i århundraden betraktats som förebilden för kvinnan och modern. Man har betonat hennes ödmjukhet och undergivenhet under Guds vilja. Hon är knappast en förebild för den feministiska rörelsen! Simone de Beauvoir uttrycker det på ett skrämmande sätt, när hon skriver: ’För första gången i mänsklighetens historia knäböjer modern (Maria) inför sin son. Hon accepterar frivilligt sin underlägsenhet. Detta är den högsta manliga segern, fullbordad i Jungfruns dyrkan. Det är kvinnans upprättelse genom hennes fullständiga nederlag.’96 Maria utmålas alltså av de Beauvoir som en kvinna, som svikit sitt kön. Hon betraktas som fattig och inställsam, en lägre stående varelse, som skall föraktas, inte hedras.

Men bibeln, vår tro, och historien motsäger ateisten de Beauvoir. C S Lewis visar i sin berömda essay Priestesses in the Church? [Prästinnor i kyrkan?] dårskapen i ett sådant uttalande. ’Medeltiden’, skriver han, ’förde sin vördnad för en Kvinna så långt, att man antagligen kunde anklaga den för att se den saliga Jungfrun nästan som en fjärde person i Treenigheten.’97 Detta är knappast ’underlägsenhet’ eller ’nederlag’.

Det sanna ärandet av Jungfrun Maria, uttryckt med hennes egna ord i Lukas 1:48 att alla släkten skall prisa henne ’salig’, är en av de bästa garantierna mot sådan nedvärdering av kvinnorollen liksom mot prästvigning av kvinnor. Fader Max Thurian, teologen från Taizé, som konverterat till den romersk-katolska kyrkan, skriver i en artikel att prästvigning av kvinnor ’skulle stå i motsättning till deras sanna natur och de särskilda gåvor de äger’. Han anklagar dem som vill påtvinga kvinnor ett manligt slag av tjänst för ’bristande teologisk fantasi’. Han fortsätter därefter med att beskriva två slag av tjänster, Petrus-tjänsten, som var ursprunget till präst- och biskopsämbetet, och Maria-tjänsten, som kännetecknas av ’moderlighet, kontemplation och förbön’.98

Det är intressant att se Maria som förebild i kvinnlighet och i vissa avseenden som föredöme för hela mänskligheten i dess förhållande till Gud. Hennes klassiska ord, ’Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig, som du har sagt’ (Luk 1:38), är förebildliga för varje kristen som uttryck för tro och överlåtelse. Men dessutom ser somliga henne som en modell för hela kyrkan. Vid slutet av Andra vatikankonciliet kallades hon av påven Paulus VI för ’Kyrkans Moder’.

Irenaeus var den förste av kyrkofäderna, som såg sambandet mellan Eva och Maria. Paulus hade visat sambandet mellan Adam och Kristus, att synden kom genom en enda människas olydnad, och att därför frälsningen kom genom en enda människas lydnad (Rom 5:12f). På motsvarande sätt skriver Irenaeus om hur Evas synd ’bundit oss’ och hur Maria löst oss genom sin lydnad.99 Han säger naturligtvis inte att Maria är Frälsaren. Men han visar på betydelsen av Marias lydnad som ett lysande exempel för alla kristna i deras förhållande till Gud. Hauke beskriver Maria som ’den första och föredömliga kristna människan’. Den romersk-katolske teologen H U von Balthasar har utvecklat detta ytterligare. Han skriver: ’I Maria existerar kyrkan redan fysiskt, innan den organiseras av Petrus’.100

Balthasar förkastar tanken på prästvigning av kvinnor, eftersom prästvigning och prästtjänst enligt hans åsikt i grunden är avsedda för män. Men kvinnor skall inte tolka detta som diskriminering, underkännande eller underordnande. Om det är något som är underordnat, är det det manliga under det kvinnliga, ty allting i kyrkan är ordnat för feminint mottagande av tron. Den kvinna, som strävar efter en manlig roll i kyrkan, strävar sålunda efter något mindre och förnekar det större som hon är. För Balthasar var det fråga om jämlikhet i olikhet. ’Varje teori’, skriver han, ’som sätter in kallelsen i en rangordning med högre och lägre "fullkomning", är en förolämpning mot kvinnan och särskilt mot Herrens moder’.101 Maria har med andra ord något annat och mer.

Det finns i Nya Testamentet, som vi redan märkt, flera anspelningar på kyrkan som kvinnlig. Vanligast är att kyrkan framställs som Kristi brud (Joh 3:29, Upp 21:2, 9, Upp 22:17). Paulus använder samma bild, när han skriver till korinthierna: ’Jag vakar över er lika svartsjukt som Gud, jag har ju trolovat er med en enda man, Kristus, och vill överlämna en ren jungfru till honom’ (2 Kor 11:2). I en annan text kopplas detta samman med Jungfrun Maria. I Uppenbarelseboken 12:1f föder en kvinna (Jungfrun Maria, eller ’Israel’?) ett barn, som är Jesus Kristus. Det står nämligen att han ’skall valla alla folk med en stav av järn’ (v 5). Kvinnans barn rycks ’upp till Gud och hans tron’ (v 5), och kvinnan flyr sedan ut i öknen, ’där Gud har berett henne en tillflykt’ (v 6). Så blir kvinnan (Maria) symboliskt kyrkan. Vi måste betona ordet ’symboliskt’. Maria är uppenbarligen inte kyrkan. Kyrkan är Kristi kropp. Men åter ser vi kyrkan symboliskt framställd som kvinnlig.

För somliga torde talet om Maria som kyrkans moder vara stötande. För andra är det till hjälp. Argumenteringen mot prästvigning av kvinnor är inte alls beroende av om vi kan nå enighet i fråga om det symbolspråk, som skisserats i detta kapitel. Men jag tror det förstärker ett redan grundmurat argument. För anglokatoliker och romerska katoliker är det ett giltigt argument att en präst, som inför altaret representerar Gud, måste vara man för att symboliken skall vara trovärdig. En kvinnlig teolog och filosof, Gertrud von le Fort, skriver: ’Kyrkan kunde inte anförtro prästämbetet åt kvinnor, eftersom den därigenom skulle ha gjort om intet kvinnornas rätta betydelse i kyrkan. Den skulle ha förstört en del av sin egenart, den uppgift att vara symbol, som anförtrotts åt kvinnor’.102

I kyrkornas debatter om könsroller visar sig folks inställning till bibeln. Det finns många som blir väldigt dogmatiska, när det gäller de sociala skälen till att kvinnor skall få undervisa och ta auktoritet över män i kyrkan, men deras bibliska argument är helt urvattnade.

Som vi skall se, har man under hela detta århundrade ansträngt sig hårt för att komma ifrån den bibliska argumenteringen. I Sverige kom den lutherska kyrkan fram till att det inte fanns något stöd i bibeln för prästvigning av kvinnor. Beslutet togs enbart på sociala grunder. 1970, några år efter det att de första kvinnorna hade vigts, tillsatte biskoparna i Sverige en kommitté, som bl a skulle gå igenom de aktuella bibeltexterna. Det konstaterades att det i den apostoliska kyrkan var omöjligt att prästviga kvinnor men att utvecklingen i det världsliga samhället krävde det.103 En tysk protestantisk teolog, Eva Senghaas-Knobloch, har sagt: ’Teologiska argument som stöd [för prästvigningen av kvinnor] är betydelselösa... De vanliga exegetiska och dogmatiska tankebanorna leder bara till restriktiva eller totalt negativa resultat’.104

I den romersk-katolska kyrkan har man samma problem. Som vi sett, ville Hans Küng att frågan skulle flyttas från teologins till sociologins fält. Han medverkade i en framstegsrapport till biskopskonferensen 1966 om prästvigning av kvinnor. Det sägs där: ’Det finns inga dogmatiska eller bibliska skäl som talar emot... Frågans lösning är beroende av de sociala villkoren i tid och rum. Det är helt en fråga om kulturella omständigheter’ (Min kursivering).105 Karl Rahner förde fram samma argument.106 1973 publicerade en arbetsgrupp, bestående av amerikanska katolska biskopar, ett dokument med anledning av de allt mer ettriga kraven i Amerika på prästvigning av kvinnor. Skriftbeläggen och särskilt de aktuella texterna i Paulus’ brev beskrivs som ’fulla av utmanande ord’ och avfärdas utan vidare som ’sociologiskt-historiskt betingade’. Man varnar för att citera dessa Paulus-texter som argument mot prästvigning av kvinnor. Manfred Hauke sammanfattar: ’Något teologiskt skäl... prövades inte ens, utan istället hänvisade man till kyrkans traditionella strukturer...’107

Samma tillvägagångssätt har använts av dem som yrkat på prästvigning av kvinnor i Engelska kyrkan. Den kommitté, som förberedde Lambeth-konferensen 1968, deklarerade: ’Vi finner inga avgörande teologiska skäl att vägra kvinnor prästvigning, därför att de är kvinnor.’ Under hela den långa debatten i detta ämne i Engelska kyrkan har man, så ofta det varit möjligt, kringgått de teologiska aspekterna. Liberaler har bagatelliserat Skriftens vittnesbörd, och evangelikaler har, som vi sett, funnit andra vägar att bortförklara det som är svårt för dem.

De trettionio artiklarna

Engelska kyrkans trettionio artiklar understryker Skriftens betydelse, när det gäller att avgöra frågor om lära och moral. De slår fast: ’Gamla Testamentet motsäger inte Nya Testamentet’ (Artikel 7). Det är särskilt viktigt att lägga märke till att både Kristus och aposteln Paulus i frågan om könsroller citerar ur Gamla Testamentet, vilket otvetydigt innebär att de accepterar dess auktoritet. Gamla Testamentet är uppenbart patriarkaliskt, och alla de nytestamentliga författarna bejakar detta. Det finns inte ett enda exempel på att detta ifrågasätts.

I Artikel 20 stadgas det klart att kyrkan inte får påbjuda något ’som motsäger Guds skrivna ord. Inte heller får den utlägga ett bibelord så att det kommer i strid med ett annat’. Prästvigning av kvinnor får med andra ord inte stå i motsättning till Guds skrivna ord. Vi har sett att den otvetydigt gör det. Och det är vår plikt att tillse att vi inte lär så, att ett stycke i bibeln ’kommer i strid med ett annat’. Vi får t ex inte tolka ’Nu är ingen längre man eller kvinna’ (Gal 3:28), som om det tillät prästvigning av kvinnor, samtidigt som vi struntar i de Paulus-texter, som lär att detta är fel. Som jag försökt visa, finns det ingen motsägelse mellan dessa texter, när de tolkas rätt.

Det finns somliga som hävdar att bibeln tiger i fråga om prästvigning av kvinnor, att den varken säger ja eller nej. Detta är ännu en orsak till att somliga trott att det nu är fritt fram att använda sociologiska i stället för teologiska argument. Dagens kultur kräver med andra ord prästvigning av kvinnor. Jag hoppas vi har kunnat slå fast, att bibeln är långtifrån tyst i fråga om de principer för könsroller, som är grundläggande för detta ämne, även om det inte finns några klara texter, som avgör frågan om prästvigning av kvinnor. Men det är nödvändigt att vi lyssnar till bibelns tystnad, vad den inte säger likaväl som vad den säger. Som biskop Kallistos Ware sagt: ’Allt sägs inte i klartext. Vissa läror, som aldrig formellt definierats, fasthålls ändå av kyrkan med påtaglig inre övertygelse, en lugn enighet, som är lika bindande som en uttrycklig proklamation.’108 Och vi skall i nästa del se att prästvigning av kvinnor ofta diskuterades under de första århundradena och alltid förklarades ogiltig utifrån Kristi exempel och bibelns undervisning.

Slutsatser

Låt oss sammanfatta vad jag tror att bibeltexterna lär oss:

Ett exempel på argumentation enligt modellen ’det uteslutna mittfältet’ finner vi i Doktor George Careys anförande i generalsynodens debatt i november 1992, som jag hänvisat till i ett tidigare kapitel. Han sade: ’Vi riskerar att inte bli trovärdiga, om kvinnor utövar ledarskap i alla yrken i vårt samhällsliv utom prästämbetet’.111 Därmed förutsätter han att det faktiskt inte finns några alternativ till att prästviga kvinnor, om Engelska kyrkan skall kunna bli trovärdig, trots att det mellan alternativen att helt utestänga dem och att viga dem finns många sunda alternativ.

Steven Goldberg har ett annat sätt att beskriva denna bristfälliga metod att argumentera. Han kallar den ’bedrägeriet med det lätta slaget’. Så här beskriver han den: ’De som inte kan ta följderna av en i grunden sund teori, en rimlig förutsättning eller en trovärdig iakttagelse, slår bort alltsammans genom att bara inrikta sig på överdrifterna och missbruken och vill få oss att tro att ett sådant lätt slag är dödligt’.112 Detta bedrägeri används ofta för att åstadkomma urspårning i diskussioner om patriarkat (dåliga fäder), hierarki (spanska inkvisitionen), underordning (hustrumisshandel) och auktoritet (slaveri). Genom att utesluta mittfältet och utdela ’det lätta slaget’ höjer man den känslomässiga temperaturen och kan bevisa eller motbevisa nästan vad som helst.

Kvinnors krav på att få ställning som präster i församlingarna och biskopar i stiften är ett stort misstag, och de som uppmuntrar sådana förväntningar, förnekar Kristi och apostlarnas undervisning och exempel. Detta kan inte annat än skada både kyrkans och familjens liv. Men sorgligast av allt är den effekt detta kommer att få för kvinnorna själva. John O’Donell har skrivit en artikel om den romersk-katolske teologen Balthasars teologi. Han skriver:

Sheldon Vanauken beskriver detta på ett fint sätt. Han förkastar det feministiska påståendet att jämlikhet betyder lika som två femtumsspikar. Istället betyder det ’lika i värde, lika i betydelse... liksom en mutter och en bult är absolut lika viktiga för att hålla samman något men är olika och kompletterar varandra’.114 Detta är vad Skriften lär och vad kyrkan har praktiserat fram till den sexuella revolutionen under 1900-talets senare hälft.

Till sist kommer vi fram till ’att två är bättre än en’. Med det menar jag att bibeln tvingar oss att acceptera både jämlikhet mellan könen och ordning i förhållandet mellan män och kvinnor. Dessa två sanningar kompletterar i stället för att motsäga varandra. Kyrkans och den mänskliga familjens enda hopp om lycka ligger i att acceptera båda två.

Vi skulle kanske ha någon anledning att avfärda dem, om vår kultur vore bättre än deras, eller om vi bättre än de kunde upptäcka och försvara sanningen. Men vem skulle vara fräck nog att påstå något sådant? Tror vi verkligen att vi begriper dessa frågor bättre än kyrkofäderna eller reformatorerna eller puritanerna för att ta tre exempel? I själva verket är vår uppfattning om teologiska och moraliska principer mycket svagare, och vårt samhälles moraliska värderingar står mycket lägre. Vi är på så många sätt dvärgar, medan de var jättar. Den romerske författaren Cicero kritiserade Cato den yngre på liknande sätt. ’Han för fram sina åsikter’, skriver han, ’som om han levde i Platons republik och inte bland Romulus’ drägg’ (Ad Atticum II.i.8).

I detta kapitel försöker vi inte bevisa att historien är ofelbar. Men det är en annan sak att helt strunta i det förgångna. Som Harry Blamires säger:

När den aktuella frågan diskuterades i generalsynoden, sade biskopen av Guildford, att ’traditionen krävde’ prästvigning av kvinnor. Det är svårt att förstå, hur någon som studerat kyrkans tradition, kunde göra ett så märkligt uttalande. När sextio generationer av våra förfäder konsekvent sagt ’nej’ och en minoritet av dagens generation säger ’ja’, hur kan man då säga att traditionen kräver det? Det enda som skulle kunna rättfärdiga ett sådant uttalande vore om varje generation skapade sin egen tradition och räknade med att efterföljarna gjorde likadant. Men i så fall skulle det inte vara fråga om ’tradition’. Tradition betyder enligt lexikon ’kultur som förs vidare från släkte till släkte’ eller ’hävdvunnen uppsättning av bruk eller trosuppfattningar’. Att prästviga kvinnor kan knappast kallas ’hävdvunnen’ sed! Om generalsynoden kunnat komma i kontakt med våra förfäder, hade saken avgjorts i ett nu. De skulle ha kommit till en annan slutsats än biskopen.

Under de senaste årtiondena har kyrkan surfat på en falsk våg av optimism. En god beskrivning av denna eufori är Bonhoeffers ord, att kyrkan ’blivit myndig’. Man tänker sig att det förflutna endast har varit barndoms- och ungdomstiden, och att vi nu befinner oss i vuxenvärldens gyllene tid. John Robinson anslöt sig 1963 helt till denna tanke i sin bok Honest to God. Den flödar över av förtroende för de nya liberala idéerna. Den liberala fundamentalismen höll på att födas. Den gjorde sig av med det förgångnas tvekan och förlöjligade traditionella trosuppfattningar. Slutet av 1960-talet markerade början till det största massutträde ur kyrkorna i västvärlden som någonsin noterats. Blivit myndig? Det måste vara ett skämt!

Ett annat allvarligt misstag har gjorts under stridigheterna om prästvigning av kvinnor, när man hävdat att detta är en fråga som kyrkan aldrig förut ställts inför. Många har låtit lura sig av några feminister, som så övertygande försäkrat att kvinnor under alla århundraden har varit förtryckta, särskilt av kyrkan. De talar om att en ny dag skall gry, då kvinnor skall få friheten att vara jämlika med män. Båda dessa antaganden är felaktiga. För det första började, som vi snart skall se, striden om prästvigning av kvinnor på 100-talet och har pågått med avbrott alltsedan dess. För det andra har kvinnor haft sina gyllene tider i kyrkan. Och på det hela taget har de haft det mycket bättre än deras icke-kristna systrar. Kvinnor har ibland spelat en avgörande roll i kyrkans liv liksom i samhället i stort. Men aldrig förrän nu har kyrkan ansett det rätt att prästviga dem.

I apostlarnas skrifter kan man lägga märke till de skarpa varningarna för framtida irrläror. Det skulle på 100-talet visa sig att apostlarna profeterat rätt. Paulus skriver: ’Anden säger uttryckligen att under den återstående tiden skall några avfalla från tron och lyssna till andar som bedrar och till demoners läror’ (1 Tim 4:1). I den sista kända skriften av Paulus talar han om dem som ’trotsar... sanningen. De har mist förståndet, deras tro håller inte måttet’ (2 Tim 3:8).

Petrus varnar kyrkan för att ’...det även bland er kommer att finnas falska lärare, som smugglar in fördärvbringande kätterier; de kommer till och med att förneka den herre som har friköpt dem...’ (2 Pet 2:1). Johannes skriver: ’...nu har också många antikrister trätt fram’ (1 Joh 2:18). Paulus varnade de äldste i Efesos: ’Jag vet att när jag lämnat er skall farliga vargar, som inte skonar hjorden, tränga in bland er. Ur era egna led skall det träda fram män, som förkunnar villoläror för att dra lärjungarna över på sin sida. Håll er därför vakna...’ (Apg 20:29-31). Så skulle man kunna fortsätta. En av de irrläror, som förvanskade sanningen, var prästvigning av kvinnor. Som vi skall se, avvisades den konsekvent av kyrkofäderna.

Det är inte svårt att förstå varför somliga i kyrkan på den tiden ville prästviga kvinnor. Fastän det hedniska samhället var lika patriarkaliskt som judendomen och den kristna kyrkan, fanns det starka hedniska krafter, som menade att kvinnor ofta var hjärtpunkten för det religiösa livet och dess ritual, och även en feministisk rörelse, som krävde jämlikhet med män. Det har alltid funnits en frestelse att urvattna evangeliet för att göra det mer aptitligt för hedningar och att låta tidsandan påverka kyrkans undervisning. Detta gäller ännu mer idag än det gjorde på 100-talet. Lyckligtvis följde kyrkofäderna apostlarnas råd och gick emot strömmen av hedniska idéer. De avvisade tidsandan.

Tidiga irrläror

På 100-talet fanns det tre större kätterska riktningar, som alla kom att prästviga kvinnor: marcioniterna, gnostikerna och montanisterna. Låt oss se på dem i tur och ordning.

Marcion var en dynamisk person, som fick många anhängare. Hans huvudproblem (liksom feministernas) var Gamla Testamentet. Han ansåg att det fanns en oöverstiglig klyfta mellan Gamla och Nya Testamentet och löste problemet genom att helt enkelt lära, att Jesus Kristus, kärlekens Gud, kom för att rädda oss från Gamla Testamentets hämndlystne och kvinnofientlige Gud. Marcion klippte sedan bort alla de texter i Gamla och Nya Testamentet, som stred mot hans huvudlära. Irrlärare har gått tillväga på samma sätt alltsedan dess.

För Marcion var allt i Nya Testamentet som hänvisade till skapelsen och lagen, tvivelaktigt. Genom Tertullianus vet vi att Marcion särskilt ogillade det som Paulus skrev om kvinnor. Detta kommer fram i Tertullianus’ skrift Adversus Marcionem [Mot Marcion]. Han klagade över att kvinnor ignorerade Paulus’ bud om deras plats i församlingen. Marcion satte Galaterbrevet främst bland Paulus’ skrifter, ’eftersom allt annat behöver ses i ljuset av det som står där’.116 Han placerade även Lukas’ evangelium framför de andra evangelierna, delvis på grund av dess uppskattande ord om kvinnor. Han såg Galaterbrevet som huvudnyckel till Paulus’ undervisning, fastän han i själva verket utesluter Galaterbrevet 3:27-4:1, antagligen på grund av hänvisningarna till Gamla Testamentet. Inte underligt att Tertullianus anklagar Marcion för ’mord på den Heliga Skrift’!

Nu går vi vidare till gnostikerna. Josef Lortz har visat att det finns mer heretisk kristen-gnostisk litteratur än renlärig.117 Gnostikerna försökte sudda ut könsskillnaderna, liksom somliga försöker göra idag. I modern kultur kan man se detta i unisexism och allra tydligast i att män och kvinnor har samma kläder (t ex de allestädes närvarande jeansen), samma titlar, samma frisyrer och samma smycken. Gnosticismen upplever i dag en stark renässans, inte minst inom New Age-rörelsen. Gnostikerna hänvisade, liksom deras kopior på 1900-talet gör, till den nya frälsningsordningen, som befriat de kristna från alla skillnader dem emellan. Huvudnyckeln (Gal 3:28) användes på nytt och nästan samma argument som de som idag används inom feminismen. En irrlära är sällan originell. I det apokryfiska Tomasevangeliet står det: ’Den kvinna, som gör sig till man, kommer in i himmelriket’.118 Detta uttalande stämmer nästan ordagrant med den strategi som Simone de Beauvoir förespråkar i sin bok The Second Sex [Det andra könet].

Utsuddandet av skillnaderna mellan manligt och kvinnligt utsträcktes till att gälla skillnaderna mellan prästvigda och icke prästvigda. Detta kan man se i feminismens förkastande av alla hierarkiska begrepp. Mary Daly skriver: ’Det är fullt möjligt, många skulle säga oundvikligt, att skillnaden mellan prästerskap och lekfolk, sådan vi nu känner den, kommer att försvinna. Eftersom vår tid kännetecknas av att förtryckta minoriteter tränger fram, är det osannolikt att kyrkan skulle kunna hålla stånd mot denna stigande flodvåg’.119 Det massiva ifrågasättandet i vår tid av allt slags auktoritet och nedvärderandet av varje slag av ledarskap passar in i samma mönster och är en följd av den rådande underströmmen av jämlikhetstänkande. Somliga talar nu om den postmoderna perioden med vilket de menar slutet av upplysningstiden. Till att vara ’postmodern’ hör att förkasta alla former av auktoritet och att inte ge rum för tanken att någon står ’över’ en annan person.

Tertullianus, en afrikansk kyrkofader som vi tidigare nämnt, driver med denna oreda. Han skriver: ’Då är alltså en person biskop idag, och en annan i morgon’.120 Han fortsätter med att beskriva de heretiska kvinnorna med orden: ’Så fräcka och självsäkra de är!’ Kyrkofäderna skräder inte orden, när de bemöter sin tids feminister. Tertullianus syftar här inte på gnostikerna utan på andra grupper, framför allt efterföljarna till Marcion, Apelles och Valentinus. En gnostisk författare lägger följande ord i Maria Magdalenas mun: ’Petrus hotar mig och föraktar vårt kön’.121 Gnostikerna lade ofta sina egna ord i Jesu, apostlarnas och framför allt kvinnornas mun för att få fram sina åsikter om det kvinnliga prästämbetet. Tertullianus stöder Paulus, när han skriver: ’Det är förbjudet för en kvinna att tala i församlingen. Hon får inte heller undervisa, döpa, celebrera nattvarden eller ta sig friheten att inneha ett manligt ämbete, för att inte tala om prästtjänst’.122

Tertullianus betraktas som en av de största kyrkofäderna, trots att han senare anslöt sig till den montanistiska rörelsen, som var ett slags karismatisk förnyelse på 100-talet, och som senare prästvigde kvinnor. Vad som emellertid ger tyngd åt ovanstående citat (ur De virginibus velandis) är att han skrivit detta efter det att han blivit montanist. Under samma tid fördömde Irenaeus eftertryckligt kvinnor, som ’kände sig drivna av den Helige Ande att celebrera eukaristin’.123 Troligen menade de att den Helige Andes auktoritet stod över kyrkans. Det finns idag kvinnor, som påstår att den Helige Ande kallar dem att vara präster, som om detta i sig gav dem rätt att vara det.

Den montanistiska irrläran uppstod i Frygien i Mindre Asien, en fruktbar jordmån för religiös hänryckning. När området senare blev muslimskt, hade också dervischerna framgång där. Priscilla, en av montanismens tidiga profetissor, påstod att hon haft en uppenbarelse i vilken Kristus kommit till henne i en kvinnas gestalt. Enligt Hieronymus hade Montanus själv, rörelsens grundare, varit präst åt gudinnan Kybele, innan han blev kristen. Det skulle emellertid vara orätt att avfärda de tidiga montanisterna. En teolog av Tertullianus’ kaliber skulle knappast ha gått över till dem, om de inte varit ett samfund, som gjorde starkt intryck. De tidiga montanisterna tillät inte kvinnor att bli präster, men de tillät dem att vara profetissor och att förmedla profetior vid sammankomsterna, vilket som vi sett överensstämmer med apostolisk lära och sed. Det var först två århundraden senare, som det berättades att de prästvigde kvinnor, och en annan kyrkofader (Epiphanius) säger, att de hade kvinnliga biskopar och presbyterer. Det är inte svårt att gissa vilken text de använde för att rättfärdiga detta!124 Skillnaderna mellan könen ansågs inte spela någon roll, eftersom i Kristus ingen är ’man eller kvinna’ (Gal 3:28).

Kyrkofädernas undervisning

Vi har här en tydlig parallell till nutidens sätt att argumentera. Hauke skriver att irrlärarna ’använde samma argument som idag tjänar som lösenord (Gal 3:28) i nästan alla skrifter, som är positiva till prästvigning av kvinnor’.125 Eftersom de citerade Paulus, svarade Epiphanius med Första Korinthierbrevet 11:8, 14:34 och Första Timotheosbrevet 2:12 — samma texter som traditionalister använder idag. Han anklagar irrlärarna för att ’ignorera apostlarnas ord’.

En av de mest berömda kyrkofäderna var Origines. Även han motsatte sig prästvigning av kvinnor. Han använde Första Korinthierbrevet 14:34 som huvudargument mot montanisterna och hävdade att detta var ett bud, som måste åtlydas. Han citerar även Första Timotheosbrevet 2:12. Origines gick längre än jag tror att Skriften gör, när han till och med förbjöd kvinnor att profetera i församlingen. Han förbjöd inte kvinnor att undervisa helt och hållet utan bara att undervisa offentligt, när de därigenom tog auktoritet över män.

Det är ytterst viktigt att vi lägger märke till att kyrkofäderna, när de enstämmigt fördömer prästvigning av kvinnor, hänvisade till Jesu exempel och Skriften, snarare än till att det måste vara en man, som representerar Kristus vid altaret.

En annan sak att hålla i minnet är att det under hela denna långa tid, ungefär 500 år, talas föga om prästvigning av kvinnor, vilket tyder på att kyrkan i allmänhet förutsatte, att kvinnor inte skulle bli präster. Det var bara heretikerna som tänkte annorlunda. Somliga har gripit efter halmstrån och hänvisat till några få arkeologiska fynd i Rom, vilka påstås visa en kvinna som celebrerar eukaristin. Det är inte nödvändigt att vederlägga detta, eftersom det alltid kommer att finnas människor som handlar i strid med kyrkans lära. Det viktiga är — och från detta finns det inga undantag — att kyrkofäderna alltid fördömde prästvigning av kvinnor, när frågan kom upp i kyrkan.

Man fortsätter alltså att följa mönstret med osviklig konsekvens. Didaskalia, ett syriskt dokument från 200-talet, förbjuder kvinnor att inneha en undervisande tjänst och att förrätta dop och hänvisar till Jesu handlingssätt som förebild i denna sak. Detta är ännu klarare i Apostoliska Konstitutionerna, vars första del byggde på Didaskalia. I detta dokument från 300-talet sägs följande om kvinnor: ’Om vi inte tillåter kvinnor att undervisa, hur kan då någon gå med på att de i motsättning till sin natur skulle få inneha prästämbetet. Ty det är okunnig hednisk ogudaktighet, som leder till att man viger kvinnor till tjänst åt kvinnliga gudomligheter. Men det är inte Kristi bud.’126 Detta citat är intressant, inte minst därför att det klargör, vilket är aktuellt i dagens debatt, att det inte är möjligt för kvinnor att bli präster, om de inte får lov att undervisa, och även därför att man här återigen hänvisar till ’Herrens bud’ (se 1 Kor 14:37).

Det är Epiphanius, som vi redan sett i aktion mot montanisterna, som är skarpast i sitt angrepp på kvinnliga präster. Han beskriver en situation, där kvinnor hade prästvigts: ’...gudlöst och vanhelgande, en förvrängning av den Helige Andes budskap. I själva verket är hela saken djävulsk och en lära från den orene anden’.127 Som vi skall se, kallade doktor Philip Potter, när han var generalsekreterare i Kyrkornas Världsråd, dem som motsatte sig prästvigning av kvinnor för ’demoniska’. Åsikterna har verkligen förändrats! Epihanius ser på Gamla Testamentet och sammanfattar: ’Ingenstans tjänstgjorde en kvinna som prästinna’. Han hävdar också att det inte kan finnas några kvinnliga präster, eftersom Gamla Testamentet fullbordats i Nya Testamentet. Detta ser han som grundat i Guds vilja. Utestängandet av kvinnor från prästtjänst innebär inte att kvinnor är underlägsna, och han anför Jungfrun Maria som bevis för detta.

Feminister har angripit Epiphanius för hans uttalanden om kvinnor. ’Varje irrlära är som en dålig kvinna’, skriver han. ’Det kvinnliga könet... har inte mycket vett’ och ’vi måste få slut på denna kvinnogalenskap’ är andra exempel på vad han sagt. Epiphanius syftade inte på kvinnor i allmänhet utan bara på de dåliga! Det är knappast troligt att han skulle fällt samma omdömen om Maria, Jesu mor. Tydligare än någon annan av kyrkofäderna ser han kvinnliga präster som kätteri. Att kvinnor förbjöds att vara präster grundades på Kristi och apostlarnas undervisning. Epiphanius’ tydliga lära bekräftades av både Augustinus och Johannes Damascenus. Båda räknade kvinnligt prästämbete som irrlärigt.

När vi vänder oss till Johannes Krysostomos, samtida med Epiphanius, bekräftas detta ytterligare. ’Det kvinnliga könet i sin helhet måste avstå från en så hög uppgift, men också de flesta män’, skriver han.128 Han grundar detta på Kristus, som inte utvalde någon kvinna till apostel, och särskilt tydligt på Paulus. Krysostomos tillät kvinnor att ge enskild undervisning och uppmuntrade dem att studera teologi. I sin kyrka i Konstantinopel hade han flera hundra diakonissor, vars ledare var Sankta Olympia, hans bästa vän och medarbetare. Den ortodoxe teologen fader Hopko skriver:

Kyrkofäderna har fått dålig reklam av feministerna, som, måste jag säga, citerar dem ganska selektivt. De tycker om att framställa dem som kvinnohatare, vilkas omdöme man inte kan lita på, när det gäller prästvigning av kvinnor. Hieronymus och Ambrosius ges särskild uppmärksamhet. Det måste medges, att dessa män gjorde somliga underliga uttalanden om kvinnor (vilket de faktiskt gjorde om annat också). En del av det riktades mot kvinnor, som försökte omstörta kyrkan. Man skall komma ihåg att Amos en gång kallade vissa kvinnor för ’Basans-kor’ (Amos 4:1), och att Jesaja säger till Sions döttrar, att Gud kommer att låta deras huvuden bli skalliga (Jes 3:16-24). Även apostlarna påpekade kvinnors fel, när det var nödvändigt.

Men vi får inte dra slutsatsen att kyrkofäderna inte accepterade kvinnor i prästämbetet, därför att de skulle ansett dem underlägsna. Något sådant skäl angavs aldrig. För att vara rättvis måste man säga att kyrkofädernas undervisning i allmänhet överensstämde med Nya Testamentets och var revolutionerande för sin tid. Ambrosius t ex, som så ofta framställts som kvinnoföraktare, skrev en gång att det var först efter kvinnans skapelse, som Gud sade att det han gjort var mycket gott. I samklang med Tertullianus, Irenaeus och Justinus skriver han: ’På samma sätt som synden tog sin början med kvinnor, började också det goda med en kvinna.’130

När vi studerar kyrkofädernas liv, ser vi att de i handling visade anmärkningsvärd respekt för kvinnor. Dessa fick många tillfällen att göra tjänst. Kejsarinnorna Irene och Theodora regerade under lång tid och spelade en viktig roll under bildstormsstriden. Kvinnor uppmuntrades under denna period att utbilda sig. Origenes’ föreläsningar besöktes flitigt av kvinnor, och Clemens av Alexandria rekommenderade kvinnor att studera filosofi. Gregorius av Nyssa undervisades i tron av sin syster för vilket han alltid var henne tacksam. Krysostomos hade nära samarbete med en stor grupp kvinnor. Vi har redan nämnt en av dem, diakonissan Olympia, som hade mycket stort inflytande i kyrkan. Hieronymus, en annan av feministernas måltavlor, hade en grupp kvinnor omkring sig i sitt arbete, och han tillägnade dem sina bibelkommentarer. Han hade särskilda bibelstudier för kvinnor och undervisade dem i hebreiska. En kvinna, som hette Marcella, bjöd i Rom offentligt motstånd mot irrlärare, när t o m prästerna sviktade. Det sades om henne att hon ’var mer angelägen om att behaga Gud än människor’.131 Tillsammans med några andra lärda kvinnor besegrade hon irrlärarna.

Att kvinnor utestängdes från prästämbetet kan därför inte ha berott på att de hade någon brist eller saknade utbildning. Sådana argument användes aldrig. De motiveringar, som kyrkofäderna gav, är desamma som jag ger i denna bok. För det första: Jesu exempel, att han aldrig utvalde någon kvinna till apostel. För det andra: Paulus’ olika utsagor (i 1 Kor 11; 14, 1 Tim 2). Detta var orsaken till att kyrkan under hela denna period hade en enhetlig åsikt i frågan. Dessutom såg man könens symbolvärde. Maria kom mer och mer att betraktas som en förebild för kyrkan. Men det var från Jesu exempel och ur Skriftens källa, som kyrkofäderna framför allt hämtade stöd för sina argument. Därigenom nådde de enighet.

De flesta har nog hört talas om Katarina av Siena, men få känner till grevinnan Matilda, som föddes i den lilla staden San Miniato år 1045. Hon var en märklig kvinna, den sista av de så kallade kejserliga ställföreträdarna i det heliga romerska kejsardömet. Hon var en föregångare till Jeanne d’Arc och kommenderade faktiskt Gregorius VII:s påvliga armé mot den tyske kejsaren. Hon var vän med påvar och helgon, en skräck för kungar, beundrad och uppvaktad av alla, alltifrån den bysantinske kejsaren till Vilhelm Erövrarens söner. Vid sin död år 1115 hade hon ofantliga egendomar, och hon lämnade outplånliga spår i Europas historia.

Katarina av Siena eller Caterina Benincasa, som var hennes fullständiga namn, fick ett kort liv. Men hon spelade ändå en avgörande roll i sin tids historia. Hon föddes i en stor familj. Hon hade inte mindre än 24 syskon! År 1363 blev hon nunna och vigde sitt liv åt kontemplation och tjänande av de fattiga och sjuka. Mycket tidigt ingrep hon i dåtidens politik och förhindrade ett krig mellan städerna i Toscana och påven. Men hon är mer känd för sitt besök hos påven i Avignon år 1376. Hon övertalade honom att återvända till Rom och förhindrade därigenom ännu ett krig. Två år senare var hon med bland dem som stödde påven Urban VI. Hon dog samma år, men under sitt korta liv vann hon internationellt rykte som fredsmäklare. Flera av hennes brev till kungar och prelater gjorde starkt intryck på dem och finns bevarade än idag.

Den period, som behandlas i detta kapitel, kallas medeltiden. Den sträcker sig från Roms fall år 476 till renässansen på 1400-talet och varade alltså i tusen år. Detta årtusende utgjorde förbindelselänken mellan den gamla och den nya tiden. Medeltiden har också kallats riddartiden, en tid då kvinnor hölls högt i ära, inte minst Jungfrun Maria. Enligt Edmund Burke markerade behandlingen av Marie Antoinette, Frankrikes drottning, slutet på riddartiden. Som vi skall se i kapitel 13 markerade den förvisso början av jämlikhetens tidevarv. Giljotinen och gulagerna har kraftigt bidragit till nivelleringen.

Somliga har förvrängt historien genom att påstå, att kvinnor först under 1900-talet spelat någon betydande roll i världens och kyrkans historia. Sådana påståenden är grundlösa. Matilda och Katarina är två av många kvinnor, som spelade en avgörande roll i historien under den så kallade riddartiden.

Det är få perioder i historien, som man allmänt talat så illa om som medeltiden. Många har betraktat den som en ofruktbar tid. Somliga talar fortfarande om ’den mörka medeltiden’. Sådana värderingar behöver revideras. I själva verket var denna tid antagligen en av de mest kreativa och fruktbärande epokerna i världshistorien. Under denna tid var Europa mycket nära att nå en kulturell enhet mellan kyrka och stat, och i denna miljö kom många kvinnor till sin rätt. Det var också den tidsålder, då feodalsystemet frodades, ett av de mest lysande och framgångsrika sociala och ekonomiska system, som människan någonsin tänkt ut. Vi återkommer till detta i kapitel 13.

Det var inte bara på kontinenten utan också i England, som kvinnor deltog i kyrkans och statens liv. Det bästa exemplet från denna tid är Hilda av Whitby. Hon härstammade från kungarna i Northumbria och hade alltså kungligt blod i ådrorna. Det var hon, som till stor del organiserade kyrkomötet i Whitby (år 664), där hon var abbedissa för en kommunitet. Detta var enligt mångas mening det viktigaste kyrkomöte, som någonsin hållits i England, eftersom det förenade den keltiska och den västromerska kyrkan på de brittiska öarna. Historikern Bede berättar att fem biskopar utgick från Hildas skola vid Whitby Abbey.

Detta är inte avsett som en uttömmande beskrivning av denna långa period. En god sådan har Manfred Hauke givit, och jag skulle vilja rekommendera hans kapitel om denna tid.132 Jag vill fästa uppmärksamheten på den roll kvinnor spelade inom det vi idag kallar politiken. Vi skall finna, att kyrkan under hela denna tid välkomnade och uppmuntrade kvinnor att ta aktiv och ibland ledande roll i det offentliga livet. Samtidigt höll man fast vid apostlarnas och kyrkofädernas konsekventa praxis att inte prästviga kvinnor eller låta dem inneha kyrkans läroämbete. Fastän detta är en period under vilken kyrkan och staten tvinnades samman genom den kulturella enhet, som i stort sett uppnåddes, betraktades de två aldrig som identiska. Att kvinnor kunde nå ledande ställning i samhället innebar inte att de kunde göra det i kyrkan. Man hade aldrig någon känsla av motsättning i att sådana som Hilda av Whitby eller Katarina av Siena kunde uträtta så mycket och ändå inte fick bli präster.

Thomas av Aquino

Det måste medges att det även under denna period fanns framstående kyrkolärare, t ex Thomas av Aquino, som liksom några av kyrkofäderna gjorde kvinnofientliga uttalanden. Men det var inte alls vanligt, och man kan hos dessa författare också finna andra uttalanden i vilka de talar uppskattande och positivt om kvinnor. Man måste komma ihåg att Jungfrun Maria under hela denna period hölls högt i ära, vilket framgår av den dåtida konsten. År 1210 skrev påven Innocentius III: ’Fastän Jungfrun Maria står högre... än alla apostlarna tillsammans, var det ändå inte åt henne utan åt dem, som Herren anförtrodde himmelrikets nycklar’.133 Denna åsikt stöddes av alla dåtidens kyrkolärare. Prästvigning av kvinnor ansågs ogiltig. Enligt Hauke är det bara Johannes German, som berättar om andra, icke namngivna, som menade att det enda som krävdes, för att kvinnor skulle få prästvigas var att de var döpta.134

Thomas av Aquino grundar liksom kyrkofäderna sitt motstånd mot prästvigning av kvinnor på Första Timotheosbrevet 2 och Första Korinthierbrevet 14. Han kräver dessutom att männen skall ha tonsur, ett kulturellt villkor som inte är tillämpligt idag. Men Thomas av Aquino förklarar uttryckligen, att kvinnor har en annan ställning i världen än i kyrkan. Han såg inget skäl till att hindra en kvinna från att vara ledare i den världsliga sfären. Inte någon gång under hela denna period vägrades kvinnor prästvigning på grund av att de skulle varit underlägsna. I varje fall anförtroddes prästämbetet inte åt män, därför att de var bättre, utan för att de skulle tjäna i ödmjukhet.

Thomas av Aquino var starkt påverkad av den grekiske filosofen Aristoteles, vars kvinnofientlighet är väl dokumenterad. Han spekulerade över de biologiska sidorna av befruktningen och kom fram till att kvinnor hade en medfödd svaghet, vilket helt har vederlagts av modern vetenskap. Tvärtom tycks pojkar som nyfödda vara svagare än flickor. Om något av könen har biologiskt företräde, är det det kvinnliga. Det finns en annan sida hos Thomas av Aquino. Han återger exempelvis den omtyckta tolkningen av skapelseberättelsen, att kvinnan skapades, inte av Adams huvud för att hon skulle härska över honom, inte av hans fötter så att han skulle se ner på henne, utan av hans sida för att han skulle älska och vårda henne.

Långt ifrån att minska, ökade som vi skall se aktningen för kvinnan under medeltiden. Detta visade sig bland annat i ridderligheten, som man idag skrattar åt och somliga kvinnor betraktar som en sorts nedlåtenhet. Men genom den lyftes kvinnor i värdighet och uppskattning nästan ända till dyrkan. Män förväntades uppträda nobelt mot kvinnor, hedra och skydda dem. Under en stor del av medeltiden hölls äktenskapet högt i ära, och män och kvinnor upplevde, att de kompletterade varandra. Båda parter skulle glädja sig åt det sexuella samlivet inom äktenskapet.

Under medeltiden kom även profetissor till sin rätt. En av de mest framstående var Hildegard av Bingen, vars inflytande var enormt. Hon föddes år 1098 och dog 1179. Hon skrev en bok om naturvetenskap och en annan om biologi. Hon uppfann ett nytt språk (likt espe ranto), skrev dikter, psalmer och annan musik och gav råd åt Bernhard av Clairvaux. Någon har skrivit, att hennes inflytande ’inte har någon motsvarighet i hela världshistorien’.135 Ignaz Dollinger skriver: ’Aldrig tidigare hade en profet vunnit så stor respekt som hon’. Hon rådfrågades av påvar och prinsar. Några av dem bönföll om hennes stöd. En av dem var själve kejsar Fredrik Barbarossa. Hon skrev också en medicinsk handbok, som bland annat mycket utförligt behandlade sexuella ting. Nästan 800 år innan vi fick sexterapeuter, förespråkade hon ömsesidig sexuell njutning inom äktenskapet och beskrev, hur män och kvinnor skulle få uppleva sådan! I denna handbok hittar man något av det bästa, som någonsin skrivits, när det gäller sexualundervisning. Och ingen höjde tydligen på ögonbrynen. Så var det alltså också med myten om sexualfientlighet, som Ferdinand Mount säger ’är livsviktig för all feministpropaganda’..136

I förbigående kan det vara värt att fundera över de profetiska ord, som Katarina av Siena fick motta:

Det förutsätts ofta att kvinnor inte fått någon utbildning förrän på 1900-talet. Detta anges som förklaring till att kvinnor inte prästvigdes under medeltiden. Sedan går man vidare och försvarar prästvigning av kvinnor med att kvinnor idag har lika hög utbildning som män och alltså fullt ut kan tjänstgöra som präster tillsammans med dem. När vi undersöker fakta, finner vi emellertid att detta antagande är felaktigt, när det gäller medeltiden. A Rosler skriver sålunda: ’Nästan ingen annan epok har som medeltiden erbjudit förnäma kvinnor så många möjligheter att obehindrat mäta sina förståndsgåvor med männens.’138

Ett slående exempel på detta är Lioba, Sankt Bonifatius’ syster. Hon kunde bibeln nästan utantill och studerade kyrkofäderna, kyrkomötena och hela den kanoniska lagen. Prinsar och biskopar sökte hennes råd och hjälp. Hauke skriver om henne: ’Hon var inte på något sätt en excentrisk rödstrumpa utan i stället en riktig kvinna.’139. Kvinnor utmärkte sig under denna tid som läkare, apotekare och lärare. De var medlemmar i gillen och föreståndare för sjukhus. Faktiskt fick enligt Wenzel ’kvinnor av ädel börd bättre utbildning än männen, som utbildades med tanke på militära karriärer’. Det kan kanske tilläggas att många av männen var ute i fält så mycket att de inte kunde fullfölja sin utbildning, vilket kvinnorna däremot gjorde. Märkligt nog fanns det på 1100-talet vid universitetet i Bologna kvinnliga professorer, som hade installerats av påven Benedikt XIV och andra påvar! Så var det med ’den mörka medeltiden’!

Två trender

Under medeltiden såddes frön, som slutligen gav upphov till reformationen, vilken själv markerade medeltidens slut och den moderna tidens eller upplysningstidens början. Denna period kännetecknas av två trender, när det gäller kvinnligt prästämbete. Först har vi grupper som valdensarna och katarerna, som prästvigde kvinnor, fastän åtminstone valdensarnas nattvardssyn överensstämde med den romersk-katolska kyrkans. Andra grupper har alltsedan dess följt deras exempel, särskilt pingströrelsen på 1900-talet.

Det var reformatorerna, som gav upphov till den andra trenden. Den innebar ett absolut förbud för kvinnor att undervisa och inneha tjänst som presbyter eller biskop i kyrkan. Frank Schaeffer anser att den moderna feminismen har sina rötter i ’rationalistisk protestantism’.140 Det varma erkännandet av kvinnor i kyrkan (utom i fråga om prästvigning) och i världsligt arbete, riddartidens grundidé, som lärts ut av kyrkofäderna och omhuldats under medeltiden, gick successivt förlorad i de reformerade kyrkorna. Martin Luther lärde t o m att ’inget äktenskapligt samliv sker utan synd’, vilket han troligen fått från Augustinus.141 Dessa två trender ledde slutligen till att motsatsförhållandet mellan män och kvinnor skärptes, så att två ytterligheter, sexism och feminism, uppstod. Sexismen förnekar könens jämlikhet, och feminismen förkastar en rätt förståelse av ledarskap och underordning. Vi ser alltså att protestantismen korrumperades genom ödesdiger påverkan från upplysningen. Som ett resultat av detta tvingas vi nu under slutet av 1900-talet möta en situation, som leder till splittring och instabilitet.

Till bilden hör kvinnohatets förrädiska gift, som spritts alltifrån Aristoteles till Kant, Nietzsche och Schopenhauer. Werner Neuer berättar att en tysk läkare, P J Mobius, så sent som 1908 skrev en kvinnofientlig bok med titeln On the Physiological Weakness of Women [Om kvinnors fysiologiska svaghet].142 Hans bok kom ut i nio upplagor. En annan bok av en tysk filosof, O Weininger (Sex and Character [Kön och karaktär]), omtrycktes 25 gånger på 10 år och översattes till nästan alla europeiska språk. Båda dessa kvinnofientliga böcker har nyligen kommit ut i nya upplagor. Detta visar att det i vårt samhälle fortfarande finns en stark sexistisk underström, som rättfärdigar ett feministiskt program. Som vi skall se, är en del av de feministiska målen rättfärdiga, men den feministiska lära, som skulle leda fram till dem, är ofta falsk. Man ställer en del av de rätta frågorna men ger felaktiga svar.

Sammanfattning: Det är viktigt att vi drar riktiga slutsatser av denna korta genomgång av en lång period i historien. Vi har nämnt kvinnor, som spelat en viktig roll i både kyrka och stat. Vi måste emellertid inse, att dessa utan undantag antingen var medlemmar i religiösa ordnar och alltså inte gifta eller tillhörde adeln och alltså var mycket friare än de flesta kvinnor, vilkas husmoderliga plikter hindrade dem från att aktivt delta i samhällslivet. Det jag försöker visa är, att kvinnor under hela denna period inte innehade ledar- eller lärarställning i kyrkan, och att detta hade teologiska orsaker och inte berodde på att de saknade utbildning eller förmåga att vara ledare. Men vi behöver också minnas, att mycket få kvinnor jämfört med män på den tiden liksom nu har nått ledande ställning i samhället, även om det är vanligare idag än det var då.

Jämlikhet var ett av de ämnen, som den grekiske filosofen Aristoteles behandlade. Han skrev: ’Underordnade revolterar för att bli jämlika och jämlikar för att bli överordnade. Det är denna inställning, som skapar revolution’. Jämlikheten återupptäcktes av de liberala intellektuella under 1700-talet. De fattiga har ofta fått lida för de intellektuellas klyftiga idéer. De har kämpat för deras ideal utan att verkligen tro på dem. David Green beklagade sålunda, att medelklassens intellektuella roffat åt sig det som professor Halsey kallar ’etisk socialism’, och förvandlat den till något som han kallar ’egoistisk socialism’. Men mer om detta senare.

Jämlikhet var en gång ett fint ord. Det betydde att alla, oavsett kön, klass, ras och inkomst, skulle behandlas lika av lagen. Kvinnan med ögonbindeln, som står högst uppe på Old Bailey i London, är en symbol för detta. Men tiderna har förändrats. Som William Gairdner påpekat: ’Jämlikhet betyder nu, att alla skall göras lika av lagen!’

Det första mullret av vad som skulle bli den mest dominerande influensen i västvärlden och fortfarande är den viktigaste för många intellektuella, hördes i det amerikanska frihetskriget. Amerika symboliserar idag mer än något annat land ’friheten’. Det var Thomas Jefferson, som skrev de berömda orden i oavhängighetsförklaringen: ’Vi håller denna sanning för självklar: att alla människor är skapade jämlika’. Detta var 1776.

Men fröna till ’jämlikhetsrevolutionen’ planterades i själva verket i Frankrike och sköt sina första gröna skott den 14 juli 1789, då en folkmassa stormade Bastiljen i Paris. Nyheten spred sig snabbt i hela Europa, och i England uttryckte den berömde poeten William Wordsworth sin stora glädje över denna ödesdigra händelse. Han skulle snart bli mindre entusiastisk, när pöbeln visade sitt fula tryne och i Paris startade ett skräckvälde, som spred sig ut över hela Frankrike. Särskilt kyrkan blev måltavla, och katedralen Notre Dame gjordes om till ett ’Förnuftets tempel’.

Ett resultat av detta skräckvälde var den etniska rensningen av hela Vendée-regionen i Frankrike. Mer än 250 000 människor — män, kvinnor och barn — offrades på förnuftets och jämlikhetens altare. Varför dödades de? Därför att de ansåg det viktigare att behålla sin personliga frihet än att genomföra den jämlikhetsideologi, som anbefalldes av centralmakten i Paris.

Det är välkänt att den franska revolutionens slagord var ’frihet, jämlikhet och broderskap’. William Gairdner har påpekat, att detta lätt kan förvandlas till en otäck cocktail, en drivkraft till våld, som naturligtvis har utlösts i alla sociala revolutioner. De första två begreppen utesluter varandra. För att framtvinga ’jämlikhet’, måste man beröva medborgarna deras ’frihet’. När man gör det, skapar man inte precis broderskap!143 Som Lord Runcie sade i sitt anförande vid Lambeth-konferensen 1988: ’Det olyckliga med jordiska utopier är att man lämnar Gud utanför och tar genvägar’. Alla människor är alltså bröder utom de som i broderskapets namn måste elimineras. Eller som George Orwell uttrycker det i sin i bok Animal Farm [Djurfarmen]: ’Alla djur är jämlika, men somliga djur är mer jämlika än andra’.

Jämlikhetens illusioner

Vid första påseende gör jämlikhetstanken ett gott intryck. I England har den tilltalat vår medfödda känsla för rent spel. Men i själva verket har den under 200 år varit ett recept på snikenhet, avundsjuka och våld i en omfattning som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Den enkla sanningen är att Gud inte har skapat alla människor lika. Jefferson hade fel. Människors olikhet är en självklar realitet i skapelsen. Alltifrån Paris’ barrikader till de smutsiga slagfälten i Kambodja har sökandet efter jämlikhetens heliga graal lett till att fler människor offrats på jämlikhetens blodiga altaren än som skett genom någon annan jämförbar ideologi i denna planets våldsamma historia. Jag menar det verkligen, och jag blir arg, när jag tänker på att människor fortfarande bedras av jämlikhetens förrädiska tjusning och fortfarande jagar efter dess hopplösa mål.

För att ställa det hela på sin spets: resonemanget går huvudsakligen ut på att människor inte är fria, därför att de inte är jämlika. Människor förutsätts vara förtryckta av livets brist på jämlikhet och samhällets ordningar. Därför måste regeringarna befria människor genom att avlägsna bristen på jämlikhet. Det låter helt rätt, tills man ser vad som under 200 år gjorts för att genomföra denna jämlikhetsutopi. Om människor är rikare, mer begåvade, mäktigare än andra, måste de tryckas ner, så att de fattiga, enkla och svaga kan åtnjuta samma privilegier. Onda regimer brukar gör detta med våld. De franska revolutionärerna gjorde sig sålunda av med kungadömet och aristokratin. Hitler sände judarna till gaskamrarna. Stalin avrättade jordägarna och generalerna. Och de röda khmererna likviderade de intellektuella och medelklassen.

Men de flesta västländer anser det omoraliskt att använda våld för att nå målet. Därför har de valt att använda politiska medel. Välstånd omfördelas genom straffskatter, utbildning ges lika åt alla, antingen man vill ha den eller inte, och företagsamhet ges ringa stimulans. Det land, som använt de mest extrema och långtgående demokratiska medlen för att nå jämlikhet, är Sverige. Den svenska drömmen har nu bleknat. Man har inte lyckats nå full jämlikhet där, lika litet som i Kina, på Kuba eller i Ryssland. De länder, som försöker nå jämlikhet, ruineras helt enkelt, antingen de använder våld eller demokratiska medel. Nu har Kanada tagit stafettpinnen. Man kommer inte att lyckas där heller.

Jämlikhetsillusionen framställdes på ett briljant sätt av Jean Jacques Rousseau. Han kombinerade två idéer, som alltsedan dess varit sammantvinnade. Den ena, dyrkan av förnuftet, har vi redan nämnt. Den andra var dyrkan av naturen. Förnuftet ställdes i motsats till kyrkan och bibeln och deras anspråk på att vara uppenbarelse. Naturen ställdes i motsats till den bibliska läran om arvsynden. Rousseau hävdade att män och kvinnor av naturen är goda, det vill säga, att de blivit till genom ’obefläckad avlelse’. Det enda som behövs är ett gott, jämlikt samhälle i vilket människor kan fostras. Samhällets misslyckanden beror på de brister i jämlikhet, som det uppmuntrar, t ex klassystemet, vilket Marx angrep. Om man gör sig av med dessa brister och i stället har ett klasslöst samhälle, kommer man inte att behöva vare sig polis eller fängelser. I själva verket blev det naturligtvis precis tvärtom. Det blir alltid så, när man vänder ryggen åt Guds uppenbarelse och sätter sina egna tankar i dess ställe. Därför måste man bygga Berlin-murar och gulager för att göra människor jämlika!

I Frankrike tog man med jämlikheten i dokumentet ’Människans och medborgarens rättigheter’. Där står mycket om mänskliga rättigheter, ingenting om mänskliga skyldigheter. I själva verket diskuterade man skyldigheter men utelämnade dem avsiktligt. Detta var den första av många deklarationer om mänskliga rättigheter. Idag har vi t o m rättigheter för djuren! De orättfärdiga ignorerar de mänskliga rättigheterna och främjar sina egna intressen istället. De rättfärdiga är inte först och främst intresserade av rättigheter. De söker uppfylla sina plikter mot Gud och nästan. Resultatet av de nya idéerna blev kommunism, demokratisk socialism och feminism. Alla dessa tre ideologier har haft jämlikhet som mål. Det är den sporre, som obevekligt drivit dem framåt. De påstår alla att de kämpar för att rätta till samhällets orättvisor.

Sambandet mellan feminismen och franska revolutionen och senare kommunismen är intressant. I franska revolutionen propagerade man för ’rättigheter’. Dessa betonades starkt i Thomas Paines skrifter. Han skrev en bok, The Rights of Man [Människans rättigheter], som publicerades 1791. Samma år skrev en revolutionär kvinna i Frankrike, Olympe de Gouge, sin egen Deklaration om kvinnors rättigheter. Hon giljotinerades utan vidare som kontrarevolutionär. Vi måste komma ihåg att revolutionen handlade om ’broderskap’, inte ’systerskap’.

I och med den industriella revolutionen tog man på allvar upp hela frågan om kvinnors rättigheter, vilka utgör grunden för det som vi idag vanligen kallar ’feminism’. En av ledarna var J S Mill, som skrev artikeln The Subjection of Women [Kvinnors underkastelse]. Men den starkaste impulsen skulle komma från Marx och Engels, kommunismens intellektuella grundare. Karl Marx sade en gång: ’Var och en som vet något om historia, vet att stora sociala förändringar är omöjliga, om inte kvinnorna gör uppror. Social utveckling kan mätas exakt på den sociala ställning medlemmarna av det täcka könet har, inklusive de otäcka’. De knöt samman feminismens strävanden med den marxistiska revolutionen. Som vi sett, hade både arbetare och kvinnor anledning att klaga över de orättvisor de utsattes för och var därför beredda att lyssna till argumenten från kommunister och feminister. Båda har emellertid misslyckats med att hålla vad de lovat. Arbetarna har på det hela taget lidit mer under kommunismen, än de någonsin gjort under något annat ekonomiskt system. Feminismen har förbättrat ställningen för kvinnorna i västvärlden men inte gjort dem lyckligare. Och i familjelivet har dess inflytande till största delen varit katastrofalt. Som vanligt är det de oskyldiga, som fått lida mest, särskilt barnen. Somliga feminister har, som vi skall se i nästa kapitel, aktivt bekämpat familjen.

Både Engels och Marx såg kommunismens och feminismens mål som två strängar på samma båge. Man ville först och främst störta alla orättvisa maktstrukturer (’bossarna’ och ’sexisterna’). Sedan skulle ’den nya människan’ (sic!) skapas, och män och kvinnor skulle bli jämlika och fria. Man trodde att all brist på jämlikhet och allt ekonomiskt slaveri vållades av orättfärdiga strukturer. Så snart man rättar till strukturerna, blir män och kvinnor fria och jämlika. Idealstaten blir verklighet, det politiska väldet upprättas. Alla blir fria.

Engels tolkade detta också på jämlikhet mellan könen. ’Mannen’, skrev han, ’är familjens borgare, och kvinnan representerar proletariatet’.144 Kvinnor behöver bli befriade från hemarbete och barnuppfostran, som sänker dem till djurstadiet. Familjerna måste brytas sönder och barnen uppfostras av staten.

Jag vill ge två kommentarer till denna korta framställning av marxismens feministiska evangelium och dess angrepp på familjen. För det första har det prövats, särskilt i Ryssland, och visat sig bristfälligt. För det andra är idén, att staten i första hand skall ansvara för barnens fostran, inte alls begränsad till den kommunistiska världen. Den har också omhuldats av den demokratiska socialismen. Som vi skall se, har den prövats i Sverige utan framgång och prövas just nu i Australien. Under den senaste australiensiska valkampanjen sade premiärminister Paul Keating: ’Vi [staten] skall se efter era barn’. Konstigt, det trodde jag var föräldrarnas sak!

Hierarkins avveckling

Det finns ett antal ord, som alla jämlikhetsförkämpar och feminister ogillar. Ett av dem är ’hierarki’. Vi sade något om detta i kapitel 2, men det behöver nu behandlas utförligare. Vi har talat om ’himmelens hierarki’, särskilt om ’ordningen’ inom gudomen. Vi finner också hierarkitanken i de paulinska texterna. Först och främst ser vi den i familjen (Ef 5:22-24, 6:1-4), man, hustru och barn är insatta i ett kärleks- och lydnadsförhållande till varandra. Vidare har vi Paulus’ uttalande i Första Korinthierbrevet 11:3, där han länkar samman den gudomliga hierarkin mellan Fadern och Sonen med den mänskliga mellan man och kvinna. Eftersom hierarki innebär, att man vet sin ställning och ödmjukt accepterar den, förargar det feminister att överhuvudtaget tänka sig en sådan ordning, och till exempel Mary Daly förkastar all hierarki.

Hierarkitanken är ännu ett av jämlikhetsrevolutionens slaktoffer. Före franska revolutionen var hierarkin en del av själva samhällssystemet i västerlandet. Detta var särskilt tydligt i det så kallade feodalsystemet. Som vi redan sett, betonade man ’rättigheter’ under franska revolutionen. I feodalsystemet betonade man däremot ’ansvar’ och plikter. Idag är ’feodal’ ett förlöjligat ord, eftersom det anses stå för reaktionära idéer, som inte passar i det moderna samhället. Alla system kan missbrukas, och den makt, som somliga hade i feodalsystemet, missbrukades otvivelaktigt ibland. Ändå var detta som system faktiskt en sorts välfärdsstat, som fungerade något bättre än dagens engelska system gör, eftersom det byggde på ansvar, inte på rättigheter. Ingen kunde åtnjuta privilegier utan att först uppfylla sina skyldigheter mot kungen eller adelsmännen. Feodalsystemet var i grunden hierarkiskt. Var och en hade sin plats och visste vem som bestämde. Vilken skillnad mot vår tid!

Hierarki kan inte existera i ett jämlikt samhälle. Det vore en självmotsägelse. Hierarki förutsätter, att somliga skall stå ’över’ andra i betydelse och ansvar, inte i överlägsenhet. Så var det i feodalsystemet, och det var en av fördelarna med detta system, som i vår tid är föremål för liberala människors förakt. Idag kräver tidsandan, att alla skall sänkas till samma nivå. Ändå måste det finnas hierarki, om samhället skall fungera väl. Steven Goldberg skriver, som vi tidigare nämnt: ’Det har aldrig funnits något samhälle utan hierarki, och det finns... starka teoretiska skäl till att tro, att det aldrig kommer att finnas något’.145 Det som utlöste franska revolutionen var att man ville störta alla som ansågs stå ’över’ andra. Resultatet blev kaos, och ett slag av förtryck ersattes med ett som var långt värre. Så skulle det bli i alla senare revolutioner, inte minst den ryska, som enligt Alexander Solsjenitsyn i grymhet och förtryck överträffade tsarernas värsta tyranni. Detta blir alltid deras öde som försöker förbättra det som Gud ordnat och försöker ändra naturens gång. Hundar kommer alltid att ha fyra ben.

I alla de många kyrkliga diskussionerna om könsroller har under senare år kulturella synpunkter övervägt. Men Cicero hade rätt: ’En sedvänja kan aldrig besegra naturen.’ Det spelar ingen roll vad sedvänjan säger om hur många ben hundar har. Naturen har bestämt att de har fyra.

Det kan inte komma som någon överraskning för mina läsare, om jag säger att jag inte är feminist! Men jag är tillräckligt oroad av feminismens grundförutsättningar för att vilja varna människor och säga: ’Denna produkt kan skada er hälsa’.

Tidskriften Time har kallat feminismen ’kristendomens mest besvärande törntagg’. Samma tidskrift har kallat den feministiska rörelsen ’en andra reformation, som sveper fram över kristenheten’. Jag tvivlar allvarligt på att det är rätt att kalla den ’reformation’, men det beror naturligtvis på vilken sida av staketet man befinner sig på. Det är emellertid ingen överdrift att säga att kristen feminism för närvarande är en betydelsefull rörelse inom alla kyrkor. Den kommer sannolikt att vara den mest brännande frågan under kommande år, och inte en enda kyrka kommer att bli förskonad från att påverkas av den. Den kommer även i fortsättningen att vara av största betydelse i många länders sociala och politiska liv.

Feminismen har haft ett enormt inflytande på tänkandet i vårt västerländska samhälle, trots att den är lika oacceptabel för många kvinnor som den är stötande för många män. Den har också grundligt påverkat politiken. Det har ibland varit svårt att få böcker, som är kritiska mot feminismen, publicerade eller sålda i bokhandeln. Ett exempel är Steven Goldbergs bok, The Inevitability of Patriarchy [Patriarkatets oundviklighet], som i Guiness Rekordbok (1988) innehar alla tiders rekord i fråga om att ha refuserats av flest förlag. När en rad artiklar hade publicerats i USA under rubriken Gender Sanity [Sunt förnuft om kön], berättade alla som bidragit, att de fått ta emot skriftliga och muntliga förolämpningar från radikala feminister.146 Som jag senare skall berätta om, blev sociologen Norman Dennis så skymfad efter att ha hållit en föreläsning i London, i vilken han ifrågasatte dessa moderna hypoteser, att han högtidligt lovade att aldrig återvända till huvudstaden.

När William Gairdners bok, The War Against the Family [Kriget mot familjen], publicerades i Kanada, blev den en av de fem mest sålda böckerna. I denna bok säger författaren några bitande sanningar om feminismen till försvar för den traditionella familjen. En bokhandelskedja i Vancouver, Duthie Books Inc., vägrade ta hem den. Varför? ’Personalen tyckte inte om innehållet i den!’147 Celia Duthie skall ha sagt: ’Jag ser det inte som censur... Vi ignorerar honom’. Gairdner beskylldes sedan för att vara en ’tölp’ och en ’pajas’. Så kunde man med att säga om en före detta professor i engelska, som bedrivit doktorsstudier vid universitetet i Stanford!

Tyvärr har den kristna feministiska världen inte heller något emot censur. David Ayers berättar i boken Recovering Biblical Manhood and Womanhood [Tillbaka till biblisk manlighet och kvinnlighet] om hur en artikel censurerats.148 Han avslöjar också den feministiska vinkling, som förekommer i många artiklar i den världsliga pressen. Feminismen blir lätt doktrinär och dogmatisk i sina påståenden och intolerant mot sina motståndare. Ett exempel på detta är följande anmärkning av Simone de Beauvoir år 1975: ’Ingen kvinna borde tillåtas att stanna hemma och uppfostra sina barn... Kvinnor borde inte få ha den valmöjligheten, just därför att alltför många kvinnor kommer att utnyttja den, om den finns.’149 En sådan inställning har de, som i sin strävan efter att nå ett ideologiskt mål, i detta fall jämlikhet, vill tvinga andra att anpassa sig. Så offras andras frihet utan deras samtycke för ’sakens skull’. Allan Bloom, författare till The Closing of the American Mind [Slutet för den amerikanska andan], påpekar att den feministiska visionen i själva verket sätter jämlikhet framför frihet. Det slutar, skriver han, med att ’man glömmer naturen och med våld försöker omgestalta människorna för att säkra sådan så kallad rättvisa’.150 Med andra ord: Tillbaka till gulagerna!

Det allvarligaste i allt detta är bristen på kommunikation mellan män och kvinnor. Medan feministisk litteratur har vällt ut från tryckpressarna för att förmodligen i huvudsak slukas av kvinnor, har män bidragit mycket litet till debatten. Neil Lyndons antifeministiska bok No More Sex War [Inget mer könskrig]151 var inte precis någon olivkvist till feministerna. Den följdes av Ben Greensteins The Fragile Man [Den bräcklige mannen],152 som av David Sexton i Daily Telegraph beskrives som ’ännu ett av männens självmål’.

Ett av de mest övertygande teaterdramerna om denna brist på kommunikation är David Mamets kontroversiella pjäs Oleanna, som kom till London från Broadway 1993. Den handlar om en professor, John, och en av hans studenter, Carol. Hon anklagar honom för sexuella trakasserier, vilket ödelägger hans karriär. När han verkligen fysiskt angriper henne på scenen, reagerar publiken alltid med applåder, antagligen därför att man sympatiserar med professorn och därför att hon bara får vad hon förtjänar. Den amerikanska skådespelerska, som spelade Carol, blev utbuad på New Yorks gator. Lesley Garner, som recenserade dramat i Daily Telegraph, ser vad många av dem som såg det kanske inte såg, nämligen att det egentligen handlar om en man och en kvinna, som förstör varandra, därför att de talar två olika språk. Hon skriver: ’Båda gestalterna talade blint över en förståelseklyfta, alltför vid att överbrygga... Man behöver inte vara särskilt klarsynt för att förstå den förödelse och det elände, som förorsakats av i grunden "misslyckad kommunikation" mellan män och kvinnor’.153 Jag måste med sorg säga, att de flesta män ännu inte förstår feminismen, och att de flesta feminister inte förstår männen. Det finns en stor klyfta mellan dem. Ingendera sidan lyssnar till den andra.

Feminismens föränderliga ansikte

En sak som jag lagt märke till, när det gäller feminismen, är att dess ledare är ganska ombytliga. Mary Daly till exempel började som kyrkligt aktiv introducera feminismen i den romersk-katolska kyrkan men har nu helt gjort sig av med den kristna etiketten och lämnat allt engagemang i kyrkan. Vidare har vi den australiensiska feministen Germaine Greer, som 1970 skakade om etablissemanget med boken The Female Eunuch [Den kvinnliga eunucken]. Den var det mest radikala man kan tänka sig. I sin senare bok, Sex and Destiny [Kön och bestämmelse], förespråkar hon, under högljudda protester från feminister överallt, kvinnors traditionella modersroll. Hon anklagades för förräderi mot feminismen. Nu förordar hon moderskap och rekommenderar kvinnor att ’gå ut och vara tokiga gamla haggor’!

Ett annat exempel är den orädda Betty Friedan, som mer eller mindre tagit tillbaka det hon skrev i boken The Feminine Mystique [Den kvinnliga mystiken]. I sin bok The Second Stage [Det andra stadiet] varnar hon kvinnor för att låta sig fångas i en ’feministmystik’, som skulle kunna hindra dem från att uppleva familjelivets glädjeämnen.154 Denna dam förordar tydligen en helomvändning. Det går rykten om att en tredje våg av feminism är på väg. William Gairdner är inte imponerad: ’Då den tredje vågen sköljer över det andra stadiet, kommer vi alla att vara eunucker’.155

Det kan också vara värt att nämna Kathy Gyngell, som på 1970-talet var feministisk student vid universitetet i Cambridge och kom tillbaka 1993 för att vid Cambridge Union-debatten framlägga motionen: ’Är kvinnans plats i hemmet?’ I en artikel i Daily Mail sade hon att hon en gång trott på alla feminismens grundsatser: ’Vi läste Betty Friedans The Feminine Mystique och lärde oss att se ner på våra hemmamammor, som i våra ögon inte kommit någon vart. Lämpligt nog glömde vi, att få av oss skulle kunnat läsa vid universitet utan deras omvårdnad och intresse.’ Vad hade fått henne att ändra sig? Hon förklarar det med följande gripande ord: ’Ingen hade förberett mig på den smärta och saknad, som både mitt barn, Adam, och jag skulle känna varje morgon, och på hur hans ängsliga ansikte skulle förfölja mig under dagen’.156 Mer om detta och Kathy Gyngells nya synsätt i kapitel 19.

Vi har redan spårat feminismens rötter till Paris’ barrikader 1789 och till Marx’ och Engels åsikter. Huvudsyftet är jämlikhet mellan könen. Man låter sig inte nöja med någonting mindre. Man har fört fram en lång rad argument, somliga extremt radikala. Shulamith Firestone påstår till exempel i boken Dialectic of Sex [Könsanalys] att barnafödandet är den avgörande punkten för kvinnoförtryckarna, och hon förespråkar därför konstgjord fortplantning. Betty Friedan förlöjligade kvinnors kallelse att stanna hemma hos sina barn. Hon kallade det ’den lyckliga hemmafruns heroin.’ I ett extremt avsnitt jämförde hon det amerikanska samhället med det nazistiska och beskrev det traditionella hemmet som ’ett bekvämt koncentrationsläger’, vars fångar är hemmafruar, som hjärntvättats med ’kvinnlighet’ och inte är fullt mänskliga.157 William Gairdner skriver att detta borde göra judiska läsare ursinniga, eftersom de vet vilken skillnad det är mellan ett koncentrationsläger och en långtråkig förort. ’De som köpt hennes bok’, skriver han ’borde kräva att få pengarna tillbaka’.158

Politik och feminism

När feministerna gick framåt, var det en av världens regeringar som var nära att lyckas med att förverkliga den feministiska utopin. Sverige sökte under sin radikale statsminister Olof Palme utplåna alla skillnader mellan män och kvinnor och använda lagstiftning och skattepengar för att nå detta mål. Han tillsatte en jämlikhetskommission, som kraftigt stöddes med offentliga medel, för att få bort allt som stred mot jämlikheten. Den uttalade målsättningen var att göra mäns och kvinnors roller exakt lika på alla områden inom arbetslivet. Alla kvinnor skulle ut på arbetsmarknaden, och när det behövdes, skulle männen istället för hustrurna få barnledighet med ekonomisk ersättning för vård av barnen.159 Men planerna gick i stöpet 1990, när landet praktiskt taget ruinerades. Stackars skattebetalare, vilket slöseri! Den kanadensiska tidningen Financial Post dödförklarade denna svenska modell: ’Den avled i fredags på eftermiddagen’.160

Den som haft störst inflytande på den moderna feministrörelsen är utan tvekan Simone de Beauvoir, som under många år var älskarinna åt den berömde existentialisten Jean Paul Sartre. Hennes bok The Second Sex [Det andra könet] betraktas fortfarande som feminismens ’bibel’. Hennes grundtes var att kvinnor blir kvinnor genom samhällets påverkan. ’Man föds inte till kvinna, man blir det’, lyder hennes mest kända sentens. Hon förespråkade att könsskillnaderna helt skulle avskaffas. För att kvinnor skall bli fria, måste de bli män. Hon framställer den vuxna kvinnan som en ’förkrympt man’. De Beauvoir har påverkat hela den feministiska rörelsen, och Mary Daly, en av de första feministteologerna, byggde sin bok The Church and the Second Sex [Kyrkan och det andra könet] nästan uteslutande på de Beauvoirs tankar.

Det är i USA som feminismen haft sitt största inflytande, fastän männen fortfarande dominerar på ledande poster, inte minst i senaten och kongressen. Somliga har med orätt beskrivit USA, världens mäktigaste stat, som ett matriarkat. Men om man tränger bakom retoriken, ser man att landet fortfarande är starkt patriarkaliskt. Feminismen bröt fram på 1960-talet, ungefär samtidigt som i England. Den kallades under en kort tid ’kvinnofrigörelsen’ och åtföljdes av symbolisk behå-bränning. Detta skedde vid ungefär samma tidpunkt som den mer betydelsefulla bränningen av inkallelseorder, vilken symboliserade motstånd mot Vietnam-kriget.

Man måste komma ihåg att feminismen före 1960-talet inte var familjefientlig. Men alltsedan 1960-talet har den traditionella familjen och de värden den representerar stått i blickpunkten för feministerna. Betty Friedan förklarade krig mot ’hemmafrufällan’ och krävde jämlikhet för kvinnor, för att de skulle kunna ägna sig åt sina karriärer på samma sätt som männen och männen ta lika mycket ansvar för barnuppfostran som kvinnorna. Friedan grundade själv den inflytelserika National Organisation of Women [Kvinnornas nationella organisation] med en ’Rättighetsförklaring’ i vilken man krävde att all diskriminering av kvinnor skulle avskaffas.

Rörelsen lade på 1970-talet in överväxeln. Ledare var Kate Millett, en radikal lesbisk feminist, vars bok Sexual Politics [Könspolitik] var sensationell. Marxisterna har alltid skyllt alla samhällssjukdomar på kapitalismen. Millett flyttade över skulden på männens och patriarkatets privilegier. Männen, inte kvinnorna, fick skulden för det kapitalistiska systemet. För att befria kvinnorna krävde hon ingenting mindre än att familjen avskaffades och påstod, att den var ’det egentliga verktyget och grundvalen för det patriarkaliska samhället’.161 En av grupperna i rörelsens utkant vid denna tid kallade sig SCUM (Society for Cutting Up Men [Sällskapet för nedgörande av män]). Man kan skratta åt det, men det var allvarligt menat. Ett rått hat mot män odlades. Somliga feminister kom att betrakta den traditionella sexuella föreningen mellan man och kvinna som likställd med våldtäkt. Vi får skynda oss att tillägga att det bara var få kvinnor, till och med i Förenta Staterna, som svalde detta. Men det förändrar inte det faktum, att denna typ av radikalism, även om den inte accepterades av de flesta kvinnor, utövade stort inflytande från 1960-talet och framåt.

Över gränsen

Ett annat osmakligt drag i den radikala feminismen är dess koppling till ockultism, inklusive häxeri, och New Age. En nyutkommen bok med titeln The Absent Mother [Den frånvarande modern] har underrubriken: ’Återinförandet av gudinnan i judendomen och kristendomen’.162 Enligt denna bok fanns det gudinnor, innan monoteismen tog över (och naturligtvis före ärkefienden patriarkatet). De var ’kvinnliga gudomligheter med stor makt och skaparkraft’. De hade uppenbarligen sitt ursprung i Stora Moder Jord. Medarbetare i boken är bl a Stewart och Janet Farrar, som varit praktiserande häxor i tjugo år. En annan är Deike Rich, en astrolog, som skriver om den feminina sidan av Saturnus. Av större betydelse för vårt ämne är ett kapitel av Roger Horrocks om ’den gudomliga kvinnan i kristendomen’. Förutom att han försöker gudomliggöra Jungfrun Maria, ansluter han sig till New Ages tolkning av zodiakens tecken. Vi lämnar nu Fiskarnas tecken (och därmed kristendomen, som har fisken som symbol) och är på väg in i Vattumannens tidsålder. Han undrar om denna förändring betyder att manliga värderingar kommer att ersättas av kvinnliga. Han citerar med gillande vad den radikala feministen Mary Daly skriver i Beyond God the Father [Förmer än Gud Fader] om ’det kvinnliga väsendets återkomst’. Mary Daly medger faktiskt att hon ser feminismen som något ’förmer än tillbedjan av Kristus’ och något som ’upprättar den ursprungliga, alltid närvarande och framtida Antikrist’.163 Den katolska nunnan har gått långt! I en hårresande bok med titeln Ungodly Rage [Ogudaktigt raseri] dokumenterar författaren, Donna Steichen, häxeriets utbredning bland romersk-katolska feminister i Förenta Staterna.164

Vi skall se på familjefrågorna i kapitel 18 och 19. Men det behöver också nämnas att många av ledarna inom den feministiska rörelsen, särskilt i Förenta Staterna, förklarat sig vara lesbiska. Homosexuella män har fått stor uppmärksamhet, men det finns antagligen långt fler kvinnor än män som har sex med någon av sitt eget kön. Lesbianism har alltid spelat en viktig roll i feminismens utveckling. En välbekant slogan inom rörelsen i Amerika är: ’Feminism i teorin, lesbianism i praktiken’.

Sambandet mellan prästvigning av kvinnor och rättigheter för homosexuella förnekas ofta, men det finns klara kopplingar. Man kan ofta se att de homosexuellas och lesbiskas frigörelse och accepterandet av deras livsstil hör samman med det feministiska programmet. Detta blev klart, när Jane Dixon vigdes till suffraganbiskop i Washington. Biskopen i Washington (Ronald Haines) beskrev henne enligt Church Times som den senaste i ’en liten men växande grupp’ och sade, att den nya öppenheten gentemot kvinnor liksom homosexuella och andra marginaliserade grupper ’bara är en början’.165 Detta blev också klart, när en öppet lesbisk kvinna, som prästvigts av biskopen i Washington, valdes att vara en av officianterna vid nattvarden och medvetet placerades ’mitt på scenen’. Den första kvinnliga stiftsbiskopen i den anglikanska kyrkogemenskapen, biskop Jamieson i Dunedin på Nya Zeeland har enligt Church of England Newspaper sagt: ’Homosexuella präster kan vara bra präster. Jag tror inte detta skadar deras funktion som präster, men det försvårar den otvivelaktigt’.166

Europa ligger som vanligt något efter Förenta Staterna. Men det kan vara intressant att komma ihåg vad som skedde vid en konferens i München 1979. Den hölls vid den katolska akademin och ämnet var Kvinnoemancipation — mellan biologi och ideologi. En biolog som var med antydde att det kvinnliga könet av naturen är känslomässigt inriktat på att ’ta hand om avkomman’ vad gäller barnuppfostran. Detta gav upphov till en så våldsam debatt, att biologen häpet sade: ’Reaktionen hade inte kunnat bli värre, om jag sagt att alla kvinnor hade skabb’.167

Kristen feminism

Det finns många kristna som kommer att vilja förneka det mesta om inte allt av den radikala feminism jag beskrivit. Men kristen feminism öser ur samma förgiftade jämlikhetskälla. Vi får inte låta förvilla oss av det kristna element, som lagts till. Det är samma sak vi har att göra med. Man för fram kravet på jämlikhet mellan män och kvinnor utan att komplettera med sanningen om de roller, som anvisats av Skaparen, och som inte är förhandlingsbara. När George Carey, ärkebiskopen av Canterbury, sade: ’Det finns ingen koppling mellan prästvigning av kvinnor och feminism’, rättades han omedelbart av förre biskopen i London (doktor Graham Leonard) i en artikel i Times.168 Feminismen har alltid varit en ingrediens i debatten om kvinnliga präster.

Kristen feminism är som sagt olik den radikala feminism, som jag beskrivit. Alla kristna vill värna om familjen. Kristna feminister kan inte alls acceptera Friedans och Firestones radikala förslag. Men som vi skall se, kan också den kristna feminismen bli ett hot mot familjen. Den dömer kanske inte ut familjen som sådan, men genom att man ställer upp jämlikhet som sitt mål underminerar man den av Gud givna hierarkiska ramen och mäns och kvinnors roller, så som de beskrivs i bibeln.

Man måste inse att feminismen under många år funnits med i kyrkliga sammanhang. Språkbruket har kanske skilt sig från de radikala feministernas, men målen är desamma. Ett språkrör för den kristna feminismen är Elaine Storkey. I sin bok What’s Right with Feminism? [Vad är rätt i feminismen?] skriver hon med sympati om den radikala feminismen. Hon kommer fram till att sådana feminister ’vill ha frukterna men förnekar källan’.169 Hon fortsätter: ’Många av deras diagnoser är korrekta. Mycket av vad de säger om patriarkatet är värt att lyssna till’. Vad gör de då för fel? Hon kommer fram till att de tror på sig själva, inte på Gud.

En hel del kristna feminister skulle hålla med Elaine Storkey. Detta liknar den inställning många kristna tidigare hade till kommunismen. Om man bara på något sätt kunde ’döpa’ eller ’helga’ den, skulle allt vara väl. Kommunismen är, när allt kommer omkring, grundad på Bergspredikan, säger man. Det enda vi behöver göra är att omvända kommunisterna till Kristus, så blir allt bra. De av oss som talade om den inneboende ondskan i marxismen, förlöjligades och fick öknamn, kallades till exempel ’fundamentalister’. När det ena kommunistiska landet efter det andra kollapsat, och sanningen om förhållandena där, som i åratal dolts av kommunistiska lögner, kommit fram, har det uppdagats hur mycket bedrägeri som funnits. Feminismen är, när det gäller könsroller, motsvarigheten till kommunismen, och den har några av sina starkaste rötter i det kommunistiska systemet. Den är i grunden felaktig, eftersom den bygger på en felaktig syn på bibeln. Den måste avslöjas, inte helgas med kristen fernissa. Det förekommer fortfarande könsdiskriminering i vårt samhälle — det är uppenbart. Män står mot kvinnor och kvinnor mot män. Men feminismen förvärrar situationen i stället för att förbättra den.

En märkvärdig sak är att feminismen idag har ett så starkt grepp om evangelikalerna i England, Förenta Staterna och andra västländer. De är splittrade i den aktuella frågan, och detta är särskilt märkbart i Förenta Staterna. Det finns nu två nya organisationer, som representerar de motsatta grupperna. Den ena kallas ’Council of Biblical Manhood and Womanhood’ [Rådet för biblisk manlighet och kvinnlighet] och den andra ’Christians for Biblical Equality’ [Kristna för biblisk jämlikhet]. Stridslinjerna har dragits upp. Den första rörelsens mål har nedtecknats i Danvers Statement. Den andra gruppen, som liksom den föregående grundades 1987, består av evangelikala feminister och har förbindelse med London Institute for Contemporary Christianity in the UK [Londons institut för modern kristendom i Storbritannien], grundat av John Stott, där bl a Elaine Storkey verkar. Den första gruppens uppfattning finner man i boken Recovering Biblical Manhood and Womanhood [Tillbaka till biblisk manlighet och kvinnlighet]. Den är utgiven av John Piper och Wayne Grudem och har som underrubrik: ’Ett svar på evangelikal feminism’. Det är en av de bästa och mest uttömmande studier i ämnet, som jag känner till.

Det är uppenbart att evangelikalerna i England också är splittrade. De röstade olika i generalsynoden. Sedan beslutet tagits har de delats upp i rivaliserande läger. De som är emot prästvigning av kvinnor har startat en ny organisation, som kallas Reform, och tar avstånd från andra evangelikala grupper, t ex Eclectics, som grundades på 1950-talet av John Stott. De som är för prästvigning av kvinnor kallas ’fria’ evangelikaler. Det måste tilläggas att frågan om kvinnliga präster inte är det enda som skiljer dem åt.

David Ayers sammanfattar situationen i sitt kapitel i boken Recovering Biblical Manhood and Womanhood: ’Den feministiska ståndpunkten är destruktiv, eftersom den är grundad på en uppsättning falska förutsättningar angående skapelseordningen. Den leder till tvång, misslyckande och censur. Den bidrar direkt och indirekt till växande osäkerhet och förvirring i den efterkristna världen’.170

I de två senaste kapitlen har vi spårat ursprunget till egalitetstanken, sökandet efter jämlikhet, som var den drivbänk i vilken både kommunismen och feminismen först planterades. Kommunismen skulle, om den fått löpa linan ut, ha förstört varje samhälle och familj, som tvingats acceptera den. Lyckligtvis har tillräckligt många genomskådat dess illusioner. Därför har den till stor del kunnat motverkas. Feminismen kommer, om vi låter den hållas, att på motsvarande sätt förstöra familjen och mycket annat. Vi måste se till att den inte lyckas.

Omvänd från feminismen

Vi har tidigare noterat C S Lewis’ betydelsefulla vittnesbörd om hans omvändelse från hedendomen och hans instinktiva känsla, att prästinnor inte hör ihop med kristendomen. Det kan vara lämpligt att koppla samman detta med berättelsen om Sheldon Vanaukens omvändelse — också från hedendomen — vilken faktiskt till stor del skedde genom påverkan av just C S Lewis. Den är särskilt viktig, eftersom Vanauken dessutom blev omvänd från radikal feminism till en ståndpunkt, liknande den jag intar i denna bok. Både Lewis och Vanauken var engelska språkspecialister och båda hade innehaft professurer i engelska. Vi återger Vanaukens historia.171

Han anslöt sig till den feministiska rörelsen i början av 1960-talet. I sin bok Under the Mercy [Under nåden] berättar han om hur de första sprickorna i hans feministiska försvar uppstod. Han tog en promenad uppför Cedar Mountain med sin hund Nelly. Han tänkte på realiteterna i naturen, ’att kor inte är tjurar och ston inte hingstar’. Hunden slickade hans hand, och han tänkte på ’hur feminin, hur lik en dam hon var’. Han såg vad han kallar ’den verkliga världen’. Han fortsätter: ’Jag kände mig som en förrädare, när jag plötsligt insåg att feminismen var — inte felaktig, utan — dum.’

Han hade varit feminismen fullständigt hängiven. Det var han som hade lanserat orden ’sexist’ och ’sexism’ i det engelska språket. Men han skulle komma att ändra sig. Som vi förstått, började han se sprickor i den feministiska ideologin. Sprickorna blev till klyftor. Som engelsk språkforskare ogillade han vad han kallar ’detta störande missbruk av engelskan’, som det inklusiva språket är.

Till sist var det feminismens förkonstling, som övertygade honom om att den hade fel. Han såg att den stod i motsättning till den naturliga ordningen. Vändpunkten kom en natt, när han läste någonting om de tänkbara följderna av ett förödande kärnvapenkrig. Han insåg att feminismen inte skulle överleva en enda minut i naturen eller under överlevnadsvillkor. ’Jag hade önskat’, skriver han, ’att feminismen varit den sanna, naturliga ordningen mellan man och kvinna, den rätta relationen. Jag insåg motvilligt att det inte var så’.

Han drog sig till minnes en annan tid, då feminismen florerade. Det var i antoniernas Rom, före det som Gibbon kallar Romarrikets nedgång och fall. De moderna romerska kvinnorna hade övergivit sina traditionella plikter och glädjeämnen för att tävla med männen i litteratur, juridik, jakt och till och med på gladiatorarenan. De bar manskläder. Allt detta finns dokumenterat i Juvenalis’ sjätte satir. ’Sexuell frigörelse’ var tidens lösen. Vanauken skriver: ’Men Rom föll — och feminism kan bara blomstra i ett konstlat samhälle med starka skyddslagar och låg moral. Den romerska feminismen gick under tillsammans med den kejserliga civilisationen, som beskyddade den’.172 Parallellerna till vår egen tid är blott alltför uppenbara.

William Temple skrev om detta till sin bror i Berlin att han räknade ’kyrklighet som något odugligt, som överlevt sig självt’. Han fortsatte: ’Den var nödvändig en gång i tiden... Men de murar, som byggts upp till skydd, begränsar och hämmar bara idag och borde rivas ner.’

Efter två års överläggningar mellan William Temple, biskopen i Oxford och Randell Davidson, som då var ärkebiskop av Canterbury, prästvigdes Temple slutligen för att senare själv bli ärkebiskop. Under åren därefter har murarna alltmer rasat. Vilka förändringar har vi inte upplevt sedan 1906! Nu kan biskopar lika väl som unga prästkandidater uttrycka inte bara tvivel på, utan också klart uttalad förnekelse av jungfrufödelsen och den kroppsliga uppståndelsen och t o m förlöjliga sina meningsmotståndare! Det måste tilläggas att William Temple snart närmade sig en ortodox inställning till trosartiklarna och deras framställning av Treenigheten, jungfrufödelsen och den kroppsliga uppståndelsen. Hans levnadstecknare, F A Iremonger, säger att Temple fick ’fullständig visshet på en sekund under en symfonikonsert i Queens Hall’.174 Det är också intressant att lägga märke till att William Temple så tidigt som 1916 skrev till en vän: ’Personligen skulle jag vilja att kvinnor vigdes till präster’. Men han ansåg att den kristna enheten var viktigare, och han var klok nog att i samma brev säga att prästvigning av kvinnor inte var förenlig med den — något som gäller också idag.175

De bibeltexter, som var fastställda för dagen efter den då Engelska kyrkans generalsynod godkände prästvigning av kvinnor, d v s den 12 november 1992, och dagarna därefter, var hämtade från profeten Hoseas bok. En vers föll särskilt i ögonen: ’Judas furstar har blivit lika dem som flyttar råmärken’ (Hosea 5:10). Engelska kyrkan och alla övriga större protestantiska kyrkor har under hela detta århundrade sakta men säkert flyttat råmärkena. Murarna ligger idag i ruiner. Vi är inte längre säkra på var teologins och moralens gränser går. Nästan allt går för sig. Man kan sätta gränserna var man vill. De har flyttats så sakta att många inte märkt det. En präst var en gång oense med sin församling om var pianot skulle stå i kyrkan. För att få det dit han ville flyttade han det ett litet stycke varje söndag. Ingen märkte något eller klagade. Det är så det gått till i kyrkorna under hela detta århundrade. Profeter som C S Lewis, E L Mascall och Malcolm Muggeridge har varnat kyrkan, men man har inte lyssnat till dem. Kaniken Eric Mascall skrev en gång: ’Den verkliga skiljelinjen går idag mellan dem som tror på kristendomens en gång för alla uppenbarade och givna egenart och dem som hämtar sina normer från den moderna, sekulariserade kulturens åsikter och föreställningar och försöker jämka samman kristendomens tro och institutioner med dem.’176 Det protestantiska skeppet driver allt närmare klipporna.

1912 medverkade William Temple i en bok som hette Foundations [Grundvalar] i vilken den kristna sanningen tolkades ’på ett modernt sätt’. Ronald Knox, en romersk katolik som konverterat från anglikanska kyrkan, skrev: ’De är inte angelägna om att framställa sanningen så korrekt som möjligt utan att framställa den så tilltalande som möjligt.’ Önskan att behaga har alltid hört samman med irrläror. En irrlärare är mer angelägen om att anpassa sig till världen än till Gud och hans uppenbarade evangelium. Det är detta som Malcolm Muggeridge en gång kallade ’en humanistisk, materialistisk ortodoxi, som kallas samförstånd’.177

Förändringar i samhället

När 1900-talet nu går mot sitt slut, ser vi att det har dominerats av de två världskrigen, ökat nationellt välstånd i västvärlden, större möjligheter till utbildning för både män och kvinnor och häpnadsväckande framsteg inom vetenskap och teknologi. Allt detta har gett eftertryck åt kravet på kvinnors rättigheter och bidragit till feminismens framväxt. Allt har inte varit värdelöst. Somligt har inneburit framsteg, som vi alla kan gilla och vara tacksamma för. De två världskrigen var de första krig under vilka man tillämpade värnplikt. De flesta män tvingades vara borta från sina hem, många också från sitt land, i somliga fall i åratal. Kvinnor var tvungna att göra en massa saker, som män tidigare gjort. Kvinnor fick självständigt arbeta på områden som var nya för dem. Skapandet av välstånd och dess jämnare fördelning i samhället gjorde det möjligt för staten att erbjuda gratis utbildning åt alla medborgare. När feminister klagar över bristen på utbildningsmöjligheter för kvinnor, måste man komma ihåg att få män fick högre utbildning före 1900-talet. Det förekom emellertid könsdiskriminering, och männen prioriterades. Den tekniska utvecklingen har alltmer underlättat arbetsförhållandena. Mycket kroppsarbete, som tidigare bara män ansågs kapabla till, utförs nu med hjälp av maskiner, som kvinnor kan sköta lika bra som män. Utbildningsväsendets snabba expansion har gett kvinnor många nya karriärmöjligheter.

Den feministiska aktiviteten under 1900-talet kan indelas i två faser. Under den första strävade man efter att råda bot på den politiska, ekonomiska och moraliska diskrimineringen av kvinnor i västvärlden. I England kom detta att kallas suffragettrörelsen. Man lyckades väcka samhället till insikt om orättvisorna, som ökade till följd av de ovan beskrivna sociala förändringarna under 1900-talet. Fastän man koncentrerade sig på ’rösträtt för kvinnor’, hade man mer på programmet, men inte så mycket som feministrörelsen kom att få på 1960-talet.

Feminismen förvränger ibland sanningen och blandar ihop fakta. Det är värt att komma ihåg att det största motståndet mot kvinnlig rösträtt snarare kom från kvinnorna själva än från männen. Susan Marshall visar i en nyligen gjord undersökning att kvinnor utgjorde ’en överväldigande majoritet bland ledare och medlemmar inom motrörelsen.’178 De var sina familjer hängivna och fruktade att marknaden skulle lura unga, ogifta kvinnor först in i förvärvsarbete, sedan in i politiken och på så sätt underminera familjen som samhällets grund.

Feminismens andra fas inträdde i och med 1960-talet och inspirerades från början av Simone de Beauvoirs ryktbara bok The Second Sex [Det andra könet]. Denna fas var mer radikal och långtgående än den första. William Gairdner har sammanfattat de två på följande sätt: ’Denna tidigare feminism krävde att samhället skulle organiseras så att barnen kunde skyddas inom familjen. Den feminism vi har idag söker i stället få samhället att skydda kvinnorna utanför familjen’.179

Somliga har sagt att det inte finns någon koppling mellan prästvigning av kvinnor och feminism. Men som vi redan påpekat finns det ett nära samband. Många som förordar prästvigning av kvinnor är feminister, och feminismen har påverkat allas vårt tänkande i varierande grad. Den är nu en del av 1900-talets kultur och har positivt bidragit till att förbättra kvinnornas ställning i vår samhälle.

Sverige tar ledningen

Den första prästvigningen av kvinnor inom de större protestantiska kyrkorna skedde på 1950-talet i den danska statskyrkan. Därefter följde den svenska lutherska kyrkan, som 1960 vågade språnget, och eftersom den har fullständig nattvardsgemenskap med Engelska kyrkan och dessutom nära historiska och kulturella band med denna, är det värt att se närmare på vad som egentligen hände. Jag har redan nämnt att de två världskrigen var en bidragande orsak till feminismens framgång. Vi behöver komma ihåg att det manliga machoidealet dominerar under krig, eftersom berättelser om manligt hjältemod överskuggar allt annat. När kriget är över fortsätter samma ideal att påverka under några år, då de överlevande återvänder och skriver sina böcker, och då filmerna om och om igen återger de storslagna berättelserna om tapperhet. Det krävs en ny generation, en som fötts efter kriget, för att förändra detta starkt manliga ideal.

Men Sverige deltog inte i något av de två världskrigen. Medan Norge och Danmark ockuperades av det nazistiska Tyskland och mörklades, lyste ljusen i Sverige på andra sidan Skagerack och Kattegatt. Sverige hade på 1930-talet gått in för en socialdemokratisk politik. Den hade skapats av makarna Gunnar och Alva Myrdal. Han var ekonom och hon radikal feministisk sociolog. Syftet var att skapa ett jämlikt samhälle, och det feministiska bidraget var att göra män och kvinnor jämlika. På 1970-talet syftade politiken längre än till samma möjligheter. Man ville nu också ha samma resultat. Familjen skulle över huvud taget inte favoriseras längre. Den svenske statsministern Olof Palme uttryckte det 1973 rakt på sak: ’Ingen skall behöva tvingas in i en förutbestämd roll på grund av sitt kön. Istället skall alla erbjudas bättre möjligheter att utveckla sina personliga anlag’.180

Det är därför inte underligt att Sverige blev föregångare i fråga om könsemancipation, och tyvärr var den svenska statskyrkan alltför liberal och försagd för att stå emot liberaliseringstendenserna. Men i frågan om prästvigning av kvinnor var det oundvikligt att kyrkan skulle hamna i konflikt med staten, som delvis kontrollerade kyrkan. Vidare låg resten av Europa efter Sverige i denna fråga. Detta gällde särskilt England, som längre än något annat land varit indraget i andra världskriget. Därför fick feminismen vänta, tills machostämningen försvunnit, och skulle inte få betydelse i England förrän på 1970-talet, långt senare än i Sverige.

Den svenska statskyrkan blev alltså modellen för de övriga protestantiska kyrkorna. Det var oundvikligt att det blev konflikt mellan kyrka och stat i Sverige. Eftersom prästerna faktiskt var anställda av staten, beskylldes de för diskriminering, om de inte accepterade prästvigning av kvinnor. Sverige betraktade sig vid denna tid som fanbärare i korståget för jämlikhet på alla områden av samhället och som föredöme för resten av världen. Kyrkan höll inte jämna steg med staten och utsattes följaktligen för intensiva påtryckningar för att rätta in sig i ledet.

Staten iscensatte en välregisserad kampanj för att bearbeta allmänheten i syfte att häva dödläget. Denna nådde sin kulmen under 1950-talet, och 1958 tvingades kyrkomötet fatta beslut i frågan. Somliga lekmannaombud hade starkt politisk anknytning och röstade för, liksom senare de flesta biskoparna, medan däremot de flesta prästerna röstade emot. De första kvinnorna prästvigdes på Palmsöndagen 1960. Vad har hänt sedan dess? Mina svenska vänner, kyrkoherde Carl Gustaf Stenbäck och biskop Bertil Gärtner, har berättat för mig att situationen fortfarande mer än 30 år senare är som ett blödande sår. Den svenska statskyrkan har liksom Engelska kyrkan en stor andel katolskt sinnade präster. Biskop Gärtner har också berättat att de flesta, som befordrats efter beslutet om prästvigning av kvinnor, är sådana som varit villiga att foga sig. De som hoppas att vi skall få frid i Engelska kyrkan nu, när beslutet om prästvigning av kvinnor har tagits, kommer att bli besvikna. Spänning och oenighet kommer att råda under många år. Man räknar med att 35-40% av de svenska prästerna fortfarande är motståndare. En svensk, som är för kvinnliga präster, skrev 1972 om traditionalisterna: ’Deras moral är obruten. De har trons förtröstan. Trots ständiga påtryckningar framstår de som segrarna!’181 Problemen i England och på andra håll i den anglikanska kyrkogemenskapen kommer att vara ’en törntagg i köttet’ en lång tid framöver.

Hur kunde feministerna i Sverige ha framgång trots starkt motstånd? Argumenten är intressanta med tanke på vår nuvarande situation i Engelska kyrkan. En bibelkommission i den svenska lutherska kyrkan undersökte sin kyrkas bibliska grundvalar beträffande prästvigning av kvinnor. Man enades om att orden i Första Korinthierbrevet 14 är tydliga och att denna lära är ett Herrens bud (v 37). Man ansåg emellertid att man fick bortse från detta bud, eftersom Paulus och Jesus hade härlett föreskriften från den rabbinska uppfattningen om kvinnor, som inte är tillämplig idag, eftersom den sociala kulturen har förändrats. Om man skulle fortsatta att rätta sig efter detta skriftställe, skulle man dessutom komma i konflikt med de centrala bibliska intentionerna i Galaterbrevet 3:28.182 Här har vi saken i ett nötskal. Skriften får böja sig för kulturen, inte kulturen för Skriften. Och nyckelordet (Gal 3:28) används på nytt, ryckt ur sitt sammanhang. Michael Novak uttrycker det bra, när han skriver: ’Den springande punkten är alltså att vår tids "upplysta" kultur tror sig själv vara normerande.’183

Detta förbises alltid av feministerna. De glömmer att de själva är totalt utlämnade åt sen 1900-talskultur. Sheldon Vanauken skriver om detta: ’Varje tid har sina karakteristiska illusioner... Den feministiska visionen av kvinnan, av en jämlikhet som innebär att vara likadan, kan vara vår tids stora illusion’.184

Man kan se detta ur en annan synvinkel, som också är avslöjande. Mary Daly citerar i sin bok The Church and the Second Sex [Kyrkan och det andra könet] med gillande den svenske bibelforskaren Krister Stendahl.185 Han skriver att båda sidor i konflikten var överens om den historiska betydelsen av de aktuella bibeltexterna, nämligen att det i dessa texter alltid hänvisas till kvinnans underordnade ställning i skapelsen. Det verkliga problemet och oenigheten gällde tillämpningen av dessa texter i modern tid. Den ena sidan betraktade texterna som normerande för alla tider. Professor Stendahl menar att det nästan är omöjligt att acceptera den politiska kvinnoemancipationen, om man samtidigt med bibeln som grund argumenterar mot prästvigning av kvinnor. När alltså Skriften kom i konflikt med det politiska programmet, förlorade Skriften. Många av talen vid generalsynodens debatt i november 1992 lät som en repris av den svenska debatten, nästan ord för ord. Frågeställningarna var desamma, argumenten var desamma, och resultatet blev detsamma.

Andra följer Sverige

När vi vänder oss från Sverige till Tyskland, finner vi en ny intressant synvinkel i debatten. Karl Barth trodde fullt och fast att kvinnan skulle underordna sig i äktenskapet och kyrkan. Men hans lärjunge, Charlotte von Kirschbaum, som enligt Barths blåögda uppfattning byggde på hans egna tankar, ansåg att kvinnor borde bli präster och hävdade att de behövs under nuvarande omständigheter, om kyrkan skall kunna vända sitt medlemsras. Tyskarna hade under andra världskriget vant sig vid kvinnliga präster, då så många män var ute vid fronten. I diskussionerna fanns det några få modiga oliktänkande. Den mest framstående var biskopen i Bayern, Hermann Dietzfelbinger. Vi ser att man med kraft förde fram samma erfarenhetsargument som tidigare (’kvinnor gör ett så fint arbete i kyrkan’) och påpekade behovet av att göra kyrkan relevant (’kvinnor kommer att vända kyrkans nedgång’), liksom man gjort i Engelska kyrkan. De viktiga teologiska argumenten togs nästan inte med i beräkningen. De kulturella påtryckningarna blev avgörande.

Kyrkornas Världsråds inflytande har i denna sak varit betydande under 1900-talet. Saken kom upp vid det första mötet i den nybildade organisationen i Amsterdam 1948. ’Kyrkan består av både män och kvinnor’, hette det i företalet, ’och båda har samma personliga värde, fastän detta ofta förbises i praktiken’. Målet, kvinnors frigörelse och prästvigning av kvinnor, har kraftfullt och ihärdigt förts fram både av ’Commission of Faith and Order’ [Kommittén för troslära och kyrkoförfattning] och av ’Departement on Cooperation of Men and Women in the Church, Family and Society’ [Departementet för samarbete mellan män och kvinnor i kyrkan, familjen och samhället].

Kyrkornas Världsråd har under motstånd endast från de ortodoxa kyrkorna mer och mer krävt att kvinnor skall prästvigas och har särskilt påverkat ledarna i tredje världen genom att knyta samman kvinnofrigörelse med rasfrigörelse. Pauline Webb, en engelsk metodist, kallade idén om kvinnans underordning för ’irrlära’186, och Philip Potter gick under sin tid som generalsekreterare i Kyrkornas Världsråd ännu längre och kallade den ’demonisk’. Alla krav på underordning jämställdes med förtryck av svarta (rasism) eller arbetare (kapitalism). Manfred Hauke påpekar: ’Kampen mot sexism ses som en väsentlig del av befrielseteologin’, som har dominerat Kyrkornas Världsråds program alltsedan Uppsala 1968.187 Där krävde Paul Hanson att man skulle göra sig av med Gamla Testamentets maskulina gudsbild, som han ansåg användes i förtryckets tjänst.188 Nästan ordagrant ett återgivande av Marcions irrlära på 100-talet! Prästvigning av kvinnor har alltid stått på Kyrkornas Världsråds politiska program.

Det är intressant att Jacqueline Field-Bibbs bok om vägen till prästvigning av kvinnor har underrubriken: ’Prästerlig politik och feministisk praktik’189 Det har hela tiden varit uppenbart, att politiska argument alltmer har föredragits framför teologiska, och att 1900-talets praxis (dess accepterade praxis, sedvänja) ansetts bättre än första århundradets. Field-Bibb politiserar också frågan genom att framställa den som ’en kamp mellan befrielsens och förtryckets krafter’.190 Feministteologen Schussler Fiorenza går i sin bok In Memory of Her [Till minnet av henne] så långt att hon hävdar att uppenbarelsen inte finns i de kanoniska skrifterna i bibeln utan i tjänandet av Jesus och i det församlingsliv, som han skapar.191 Detta är naturligtvis ännu ett sätt att komma förbi de ’problematiska’ texterna hos Paulus.

Anglikanerna följer efter

Engelska kyrkans väg under 1900-talet utmärks, som vi redan sett, av en långsam men obeveklig urholkning av ortodox kristendom. Det som skett i Sverige och Tyskland skulle nu ske i England, fastän det gick långsammare här. På 1960- talet, när feminismen hade vind i seglen, såg det inte ut som om Engelska kyrkan skulle följa de andras exempel. Då inträffade emellertid något, som skulle påverka utvecklingen. 1944 prästvigde den anglikanske biskopen i Hong-Kong en kvinna för tjänst i Macao, då det inte fanns någon man tillgänglig. Denna åtgärd fördömdes av Lambeth-konferensen 1948. Kvinnan hade två år tidigare begärt avsked på grund av stridigheterna. Biskoparna vid Lambeth-konferensen angav endast traditionen och de ekumeniska relationerna som skäl för sitt ogillande. Lambeth-konferensen 1968 kunde inte finna några avgörande teologiska skäl mot (och inte heller för) prästvigning av kvinnor, och man rekommenderade ett fortsatt studium. Men typiskt nog har man sedan dess i tysthet utelämnat ordet ’teologisk’, något som inte undgått E L Mascalls uppmärksamhet.192

Det var i Hong-Kong som man 1971 åter föregrep händelseutvecklingen genom att prästviga två kvinnor, ett steg som sanktionerades av den internationella organisationen Anglican Consultative Council. Vid Lambeth-konferensen 1978 gav man klartecken för prästvigning av kvinnor. Varje kyrkoprovins fick själv fatta beslut. Engelska kyrkans behandling av frågan har antingen kännetecknats av klokhet eller av list, beroende på från vilket håll man ser saken. Jag skulle vilja kalla dess metod ’fabiansk’. Låt mig förklara vad jag menar. Fabianska sällskapet bildades 1884 av radikala socialister i England. Bland medlemmarna fanns Sidney och Beatrice Webb och George Bernard Shaw. Deras mål var att i smyg införa socialismen i England — det vill säga med små steg och inte genom en radikal konfrontation eller revolution, som marxisterna förespråkade. Det var därför de kallade sig fabianer. Namnet härrör från en romersk general som hette Quintus Fabius Maximus. Han trodde inte på vad Saddam Hussein kallat ’krigens moder’. Hans strategi gick ut på att skoningslöst trötta ut sina fiender men aldrig möta dem i öppen strid. Detta var klokt och det fungerade.

Engelska kyrkan insåg att prästvigning av kvinnor var ett beskt piller för många att svälja på en gång. Därför delade man det i lagom stora bitar. Den fabianska metoden på pricken! Man måste också lägga märke till de ständiga och avsiktliga påtryckningar, som grupper som The Movement for the Ordination of Women [Rörelsen för prästvigning av kvinnor] plågat och bearbetat kyrkliga ledare med under många år. Därtill kom de ändlösa diskussionerna i generalsynoden. Omkring 1992 var många anglikaner stridströtta, och somliga röstade för, inte av övertygelse utan därför att de inte stod ut med ytterligare påtryckningar. Quintus Fabius Maximus’ metod segrade till slut.

Fabianerna vann sin första skärmytsling 1975, när generalsynoden enades om att det inte fanns ’några grundläggande invändningar mot vigning av kvinnor till prästämbetet’. Detta desarmerade effektivt alla tidsinställda teologiska bomber, som eventuellt stått och tickat. Det tycktes antyda att det endast fanns praktiska och ytliga hinder, som skulle övervinnas med tiden.

Nästa fabianska sammanstötning med oppositionen skedde på 1980-talet, när generalsynoden motionerade om och sade ja till vigning av kvinnor till diakonat, en form av kyrklig tjänst som tidigare varit en ettårig lärlingstid för män, vilka senare skulle vigas till presbyterer eller präster. För det första var detta en sorts könsdiskriminering, eftersom man inte gav männen möjlighet till permanent diakonat (på det sätt som den romersk-katolska kyrkan beslutat om vid Andra Vatikankonciliet). För det andra var det ett mästerligt drag, därför att det vande församlingarna vid kvinnliga presbyterer eller präster. De kunde bära samma kläder som männen, t ex rundkrage, och göra allt som en man gör som präst utom att celebrera nattvarden eller tjänstgöra som kyrkoherde i en församling eller som biskop i ett stift. Dessutom byggde man alltmer upp en känsla av orättvisa, eftersom kvinnorna, som var lika skickliga och hängivna som männen, inte fick gå vidare och bli presbyterer eller präster, vilket männen fick efter bara ett år.

Nästa fabianska angrepp gällde kvinnliga biskopar. Man ansåg det klokast att inte introducera vigning av biskopar på samma gång som prästvigning av kvinnor. Otvivelaktigt ansåg man det bäst att göra det i två steg, så att kyrkan först hann vänja sig vid kvinnliga präster. Detta trots att bibeln inte gör någon skillnad mellan präster eller presbyterer och biskopar. De två orden är utbytbara i grekiskan, och det har alltid varit anglikansk lära att en prästs eller presbyters ämbete är en förlängning av biskopens. Men också här sattes lämplighet framför bibeln och teologin.

Det är ännu viktigare att lägga märke till de utstuderade metoder, som man hela tiden använde sig av i debatten. Sålunda antog det engelska kyrkomötet i november 1962 en resolution, i vilken man begärde att ärkebiskoparna skulle tillsätta en kommitté för att undersöka de olika skälen ’till att utestänga kvinnor från det vigda och särskilda prästerskapet’. Det har varit ett genomgående drag i debatten om prästvigning av kvinnor att man krävt att traditionalisterna skulle bevisa att kvinnor inte får vara präster eller presbyterer, i stället för att feministerna skulle bevisa motsatsen. Det har med andra ord varit en negativ i stället för en positiv debatt. Därigenom har traditionalisterna alltid tvingats på defensiven. Både Skriften och kyrkans tradition kräver överväldigande argument för att bevisa att kvinnor kan prästvigas, eftersom de under 2 000 år inte har kunnat komma ifråga.

Traditionalister behöver sannerligen inte bevisa någonting. Det är feministerna, inte traditionalisterna, som borde stått i vittnesbåset. Argumenten har med andra ord handlat om fel sak. En vän till mig uttryckte det bra i ett brev: ’Det principiella fel som biskoparna gjorde var att de förde in Engelska kyrkan i en negativ debatt. Vid bröllopsfesten i Kana sade Maria: ’Gör det han säger åt er’. Hon sade inte: ’Gör det som han inte förbjuder er att göra’.193

Lord Runcie upptäckte detta under sin tid som ärkebiskop i Canterbury. I ett brev till Vatikanen i december 1985 skrev han: ’Det är otillräckligt att rätt och slätt konstatera att det inte finns några grundläggande skäl mot att låta kvinnor bli präster... Det är också nödvändigt att framlägga tvingande läroskäl för en sådan utveckling’.194

Låt mig göra en jämförelse. Under många år framfördes förslag om att bygga en tunnel under Engelska kanalen. Diskussionen började inte med förutsättningen att det skulle bli en tunnel och med att motståndarna uppmanades att förklara, varför det inte skulle byggas någon. Det hade aldrig funnits någon tunnel. Därför handlade diskussionen om huruvida den skulle byggas eller inte. Den engelska och franska regeringen måste övertygas om att det fanns goda skäl till att bygga den. Diskussionen handlade om att bygga en tunnel, inte om att avstå från att göra det. På samma sätt borde diskussionen i Engelska kyrkan ha handlat om huruvida det finns goda skäl i bibeln och kyrkans tradition till att prästviga kvinnor, inte huruvida det kan bevisas att de inte kan komma ifråga. Otvivelaktigt visste feministerna liksom teologerna i den svenska lutherska kyrkan att inga sådana hållbara skäl finns i Skriften och kyrkans tradition, så de hukade sig, och i stället för att själva ge några bevis krävde de att den andra sidan skulle bevisa sin sak.

’Jerusalems murar’ behöver byggas upp på nytt, och vi borde inte låta avskräcka oss av dem som anklagar oss för att vara ’fundamentalister’. Nehemja och hans medarbetare blev också förlöjligade. Kyrkorna i västvärlden lider av en andlig sjukdom, liknande AIDS. Människor dör därför att viruset angriper immunförsvaret, så att kroppen inte längre kan försvara sig mot angrepp utifrån. På motsvarande sätt har våra kyrkor förlorat sitt andliga immunförsvar. Enligt anglikansk syn består detta av bibeln, kyrkans tradition och förnuftet. Under 1900-talet har västvärldens kyrkor förkastat bibelns auktoritet, de har inte lyssnat till fäderna, och nu förnekar de det som är naturligt, nämligen att hundar har fyra ben.

Vi behöver härnäst se på några av sidoeffekterna av denna liberala trend inom många kyrkor. Innan vi gör det, behöver vi sammanfatta vad vi lärt av historien.

Vi har bara haft möjlighet att kasta en hastig blick på hur kyrkan under århundradena har behandlat frågan om könsroller, speciellt prästvigning av kvinnor. När jag var student, varnades jag för att acceptera teologiska nymodigheter. Man sade att dessa nästan alltid var irrläror och att alla som ifrågasatte apostlarnas lära, nästan säkert hade fel. Man inte bara åsidosätter apostlarna genom att acceptera prästvigning av kvinnor utan påstår också att man vet bättre än de cirka 60 generationerna efter apostlarna.

Det är värt att komma ihåg följande ord i S:t Vincent av Lérins berömda kanon: ’Vi inom den katolska kyrkan måste noga vinnlägga oss om att hålla fast vid det som blivit trott överallt, alltid och av alla... och det gör vi, om vi följer det som är universellt, uråldrigt och gemensamt’ (Commonitorium, 2). Detta har alltid tolkats på ett allmänt snarare än absolut sätt. Men E L Mascall skriver: ’Om det är något som Vincents kanon är absolut tillämplig på, är det med säkerhet att prästämbetet är förbehållet män’.196

Jag tror det kan vara bra att kort sammanfatta de senaste kapitlen för att vi klarare skall kunna se hur saker och ting blivit vad de är idag. När vi förstår det, blir det lättare för oss att hantera situationen.

Kyrkofäderna

Kyrkan var tvungen att möta allvarliga hot från irrlärare under sin tidiga historia. De viktigaste konflikterna gällde Treenigheten och Kristi person. Vi har i vår tid nytta av att kyrkofäderna så noggrant skyddade den apostoliska tron och läran mot irrläror, som annars skulle underminerat och förstört den. Frågan om prästvigning av kvinnor var ett av dessa hot. Kyrkofäderna var eniga om att Jesu vittnesbörd, hans val av manliga apostlar och Paulus’ undervisning i Första Korinthierbrevet och Första Timotheosbrevet, gjorde sådana vigningar ogiltiga. Det var heretiskt att mena något annat.

Riddartiden

I kapitlet Riddartiden gav jag exempel på den viktiga roll, som kvinnor ofta spelade både i kyrkan och i det världsliga livet under denna period. Ändå höll man hela tiden fast vid Skriftens syn och kyrkans tradition, nämligen att kvinnor inte fick prästvigas. Just denna period är intressant, ty i Europa levde kyrka och stat i relativ harmoni med varandra, även om Thomas Becket mördades i katedralen i Canterbury av Henrik II:s hantlangare. Man ansåg under hela denna period att kvinnor inte hade rätt att bli präster eller biskopar i kyrkan. De skäl som angavs var teologiska, inte pedagogiska eller sociala.

Trots kvinnoemancipationen och den helt förändrade sociala miljön är det idag få kvinnor, som når hög ställning i samhället. Vi kan se detta i de länder, som gått längst i att försöka nå fullständig jämlikhet mellan män och kvinnor. På 1970-talet var alla de tretton ministrarna i den svenska regeringen män. På Cuba var tjugo av de tjugoen ministrarna och alla de femton medlemmarna i Politbyrån män. I det kommunistiska Kina var tretton av de fjorton ledarna i Stående kommittén i Nationella folkkongressen, alla de sjutton medlemmarna i Statsrådet och alla de sextiosju ledarna i departementen män. I Politbyrån var alla män med ett enda undantag, nämligen Mao Tse-Tungs änka. I det forna Sovjet var 96% av medlemmarna i Centralkommittén män.197 Somliga kanske säger angående denna statistik: ’Det beror uppenbarligen på könsdiskriminering’. Det kan delvis vara sant, men man måste komma ihåg att exemplen är hämtade från länder, som djupt engagerat sig i jämlikhet mellan könen. Om de inte klarar av att skapa jämlikhet, vem kan det då? Den enkla sanningen är att kvinnor, med några få undantag, inte är fysiskt, mentalt och emotionellt rustade att konkurrera med män om ledarplatser. Deras gåvor ligger inom andra lika livsviktiga områden.

Jämlikhetsideologin

Under Franska revolutionen steg tankeströmmar upp till ytan som i många år funnits under Ancien Régime. De var antihierarkiska och vände sig mot företeelser i samhället som stödde ’hierarkin’, nämligen kyrkan och monarkin. Längtan efter jämlikhet utvecklades snart till socialism och slutligen kommunism. Jämlikhet mellan könen kom högre och högre upp på det politiska programmet och fick slutligen sin brännpunkt i det vi idag kallar feminism.

Feminismen

Ordet feminism ger många associationer av vilka somliga är oklara. Under 1960- och 1970-talen föddes en ny radikalism, som ledde till att feminismen blev extrem. Feminismen har också invaderat kyrkorna och influerat deras hållning gentemot kvinnor, särskilt när det gäller prästvigning. Det är nu möjligt att tala om feministteologi som något både till metod och innehåll olikt ’maskulin’ teologi.

Den liberala flodvågen

Slutligen såg vi hur den teologiska liberalismen steg som en flodvåg inom kyrkorna och bröt ner de murar, som tidigare skilde sanning från lögn, rätt från orätt. Vi inser att prästvigning av kvinnor är en viktig del av liberaliseringsprogrammet.

Vi har sett hur grundläggande kristna läror sakta men säkert urholkats. Detta blev tydligt i Engelska kyrkan, när man utnämnde doktor Jenkins till biskop i Durham 1984. Därigenom gjordes irrläran rumsren på ett sätt som aldrig tidigare skett. Allt detta har förberett kyrkorna att fatta viktiga beslut utifrån obeständiga faktorer i stället för Skriftens tidlösa sanningar och visdomen i många generationers kristna tradition. Biskop Kallistos Ware skriver övertygande: ’Om kvinnor kan och får bli präster, är det en allvarlig orättvisa och ett tragiskt misstag att de utestängts från prästämbetet under två årtusenden. Skall vi tillskriva kyrkofäderna och de ekumeniska konsilierna, apostlarna och Guds Son ett misstag av den storleksordningen?’198

Det är inte lätt att tolka historien, och läsaren kan kanske ifrågasätta en del av mina tolkningar. Jag skulle önska att ett sådant ifrågasättande inte minskar intrycket av bokens första del. Sanningen måste i sista hand bedömas utifrån Skriften, inte utifrån kyrkohistorien. Det är på Skriften jag stöder mig, och de bästa av våra förfäder har alltid gjort detsamma.

Radikala feminister ogillar ordet fader och betraktar patriarkatet som en form av manligt förtryck, men de kräver inte ett matriarkaliskt alternativ. De vill helt få bort alla hierarkiska relationer. Kristna feminister håller nog fast vid att Gud uppenbarat sig som ’Fader’ men tonar ner betydelsen av detta för jämlikhetens skull, och allt fler skulle föredra ’Moder’ som en alternativ beteckning på Gud. Därför skall vi senare ta upp ämnet inklusivt språk.

Ett bisarrt exemplen på ovanstående gavs, när den episkopala kyrkan i Amerika instruerade sina medlemmar att sluta kalla sina präster för ’fader’. Låt mig snabbt tillägga att Kristi förmaning om att inte kalla någon för fader (Matt 23:9) inte hade med detta att göra. Många kristna har för övrigt aldrig kallat sina präster för fader. Det skäl som angetts av Committee on the Status of Women [Kommittén för kvinnors ställning] är att det är olämpligt att om präster använda ord, som har med föräldraskap att göra. Den har också förkastat ’moder’ som titel på kvinnliga präster. Präster skall alltså nu kallas ’pastor’ eller ’kyrkoherde’, och titlarna skall användas om både könen. De som protesterar och säger att [det engelska] ordet för kyrkoherde [reverend] är ett adjektiv, inte ett substantiv, anklagas för att vara överklassnobbar, i betydelsen folk med bättre utbildning än andra, som man inte skall låta påverka ens omdöme. Fantastiskt!

Det finns de som förnekar Guds faderskap som gudomlig uppenbarelse. Man säger att människor hittade på faderskapsidén, och att det var de som projicerade sina faderskapsidéer på Gud. Gud blir med andra ord ’Fader’, därför att vi har jordiska fäder och inte tvärtom. Mary Daly ser detta som en källa till könsdiskriminering. Hon uttrycker det så: ’Eftersom Gud är man, är det manliga Gud’.199 Feminister ser ofta faderskap som något tyranniskt. De anser att människor behöver befrias från denna betoning av det patriarkaliska. Radikala feminister förnekar den kristna uppenbarelsen av Gud som Fader och betraktar den i stället som en mänsklig uppfinning och ofta som en komplott, som syftar till att förtrycka kvinnor.

Vi ser här två sätt att uppfatta verkligheten. Enligt det ena uppenbarar Gud sig själv, och vi återspeglar honom, därför att vi är hans avbilder — vi liknar Gud. Enligt det andra återspeglar vi vår kultur och blir alltså lika den. När vi omedvetet tänker på det senare sättet, börjar vi skapa Gud till vår avbild. Då ser vi honom/henne som ’Moder’ likaväl som ’Fader’ och ersätter samtidigt de särskilda rollerna för män och kvinnor, fäder och mödrar med jämlikhetens heliga graal, en världslig modell. Att göra Gud till vår avbild och låta honom återspegla våra jordiska tankar är uppenbarligen fel. Ändå görs detta ständigt. Gud beskrivs och uppfattas med orätt på ett jämlikt sätt. Vi för in våra jämlikhetsidéer i själva himlen.

För att förstå detta behöver vi ägna oss litet åt teologi. Treenighetsläran är inte det lättaste att begripa. Ändå kan man inte nog betona dess betydelse. Biskop Kallistos Ware skriver:

Några av skillnaderna mellan den västliga och den östliga kyrkan kan sägas ligga i skilda betoningar. Den västliga betonar enheten inom Treenigheten, medan den östliga betonar personernas trefald. I väst ser man mer personernas jämlikhet: Fadern, Sonen och Anden är fullständigt jämlika eller av samma väsen, medan man i öst betonar skillnaden mellan personerna.

Betydelsen av detta för denna boks ämne kan inte nog understrykas. Inom Treenigheten finner vi både enhet och olikhet, eller med andra ord jämlikhet och dock olikhet, när det gäller roller, d v s över- och underordning i funktionerna. Det är precis vad vi säger om män och kvinnor. De har skapats lika mycket till Guds avbild men har fått olika roller av Gud: mannen ledarrollen, kvinnan stödjarrollen. Detta borde inte vara svårt att förstå, när vi inser att män och kvinnor har skapats till Guds avbild.

Nu vill jag tränga litet djupare in i detta. Jag tror nämligen att den ortodoxa kyrkan har ett viktigt bidrag, som hjälper oss att förstå vad saken gäller. Den Heliga Treenigheten är ett mysterium av enhet i olikhet. Detsamma gäller förhållandet mellan man och kvinna. Vi är ett, fastän vi är olika, och det finns något hemlighetsfullt i relationen mellan oss. Denna den östliga kyrkans insikt, som i stort sett saknas i den västliga kyrkan, härstammar från de kappadokiska fäderna. De sade att det finns en enda Gud, eftersom det finns en enda Fader. Biskop Kallistos Ware kommenterar: ’Fadern är ’orsaken’ eller ’källan’ i gudomen. Han är enhetens princip (arché) bland de tre. Och det är i denna mening som man bland de ortodoxa talar om Faderns ’monarki’.202 Sonen och Anden har sitt ursprung i Fadern och beskrivs utifrån sin relation till honom. Ware skriver: ’Fadern är gudomens källa, född av ingen och utgående ur ingen. Sonen är född av Fadern i all evighet. Anden utgår ur Fadern i all evighet’.203

Vi kan lära oss en hel del av den ortodoxa kyrkans särskilda insikt om Treenighetens inre liv, och det hjälper oss att förstå vårt ämne. Om män och kvinnor är skapade till Guds avbild, kan vi förstå förhållandet mellan dem utifrån hur personerna i Treenigheten förhåller sig till varandra. Vi läser i Första Moseboken 1:26, 27: ’Gud sade: Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika... Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem’. Vi ser alltså här mannen som en individ och kvinnan som en individ, båda skapade till Guds avbild. Men dessa verser säger mer än så. De säger att det finns en verklig gudslikhet i könsskillnaderna. Män och kvinnor är med andra ord båda i lika hög grad skapade till Guds avbild och har därför samma bestämmelse. Men även mäns och kvinnors olika roller, det som skiljer dem åt, har skapats efter Guds bild. Om detta är sant, har vi mycket att lära av Treenighetens väsen, och vi kan se mäns och kvinnors olika roller i förhållande till varandra som en återspegling av gudomspersonernas roller i Treenigheten.

Först ser vi att Fadern har ledarrollen. Han är så att säga Treenighetens huvud. Det är han som sänder Sonen och senare den Helige Ande. (Joh 6:57; 14:26). Detta motsäger inte jämlikheten mellan naturerna inom Treenigheten (homoousios). Det säger bara att de har olika funktioner. Den lydnad som Sonen visar, innebär inte på något sätt att han är underlägsen. Jesus var själv väl medveten om detta i sitt liv tillsammans med Fadern och gav uttryck åt båda sanningarna vid flera tillfällen. Man anklagade honom t ex för att han ’jämställde sig med Gud’ (Joh 5:18). Men han hade ju också sagt: ’Fadern är större än jag’ (Joh 14:28). Av det första bibelstället framgår det att Sonen är jämlik Fadern, med andra ord att han och Fadern är ’av samma väsen’. I det andra säger Jesus att gudomspersonerna har olika roller och att de i den meningen inte är jämlika. Fadern är ’större’, inte i betydelsen bättre, mer gudomlig eller viktigare. Han är större i den meningen att hans roll är en annan. Han är, om man så vill, ’huvudet’, och Sonen underordnar sig honom. Biskop Kallistos Ware skriver: ’Inom Treenigheten är Gud Fadern källan och ’huvudet’ (1 Kor 11:3) till Kristus, och dock är de tre personerna till sitt väsen lika. Samma sak gäller om relationen mellan man och kvinna’.204

Vi blir därför inte förvånade över att se denna verklighet återspeglad i mäns och kvinnors liv. Det är alltså naturligt att fadern är gemenskapens huvud. Vi skall också se att kvinnor — fastän de är lika mänskliga och underbart gudslika — underordnar sig sina män och uppskattar den ställning Gud givit dem. Underordning skall inte jämställas med underlägsenhet. Vi skall komma ihåg att Kristus, trots att han hade gudomlig natur, inte vakade över sin jämlikhet med Gud utan ödmjukade sig och var lydig (Fil 2:6-8). Detta gäller för Guds eget väsen liksom i de mänskliga relationerna mellan man och kvinna. ’Ödmjukhet och majestät’ är, som det står i en sång av Graham Kendrick, gudomens fantastiska blandning. Vi häpnar men kan ju knappast vara högfärdiga och förkasta som något opassande och icke önskvärt för oss själva sådant som är en del av Guds egen natur.

Kristus har alltså uppenbarats för oss som det främsta exemplet på ödmjukhet och osjälviskhet. Han sökte inte berömmelse. Han ville att människor skulle upptäcka hans gudomlighet genom hans handlingar snarare än genom skrytsamma ord. När vi ser på Jesu liv, finner vi inget stöd för att kvinnor skall sträva efter att få samma roller som män, särskilt som Jesus Kristus själv avstod från att söka jämlikhet med Gud. Jesus upphörde inte att vara Gud, när han blev människa. Han var jämlik Gud, och när man ansatte honom angående detta, förnekade han det aldrig. Men han underordnade sig också Fadern. ’Sonen kan inte göra något av sig själv’, sade Jesus, ’utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen’ (Joh 5:19).

Den västliga kyrkan har, som vi sett, en benägenhet att presentera en mer enfärgad och kanske ’tråkig’ bild av Treenigheten. Den betonar enheten och jämlikheten mellan personerna snarare än det dynamiska samspelet dem emellan. Den västliga kyrkan vill få oss att förstå vad som är gemensamt för gudomspersonerna, medan den ortodoxa lyfter fram det som skiljer. Det finns ingen konflikt eller oenighet mellan de två synsätten. Båda är riktiga och båda är viktiga. Det är inte svårt att se betydelsen av detta för vårt ämne. Feminismen betonar könens enhet och jämlikhet, punkt slut. Men detta är bara halva sanningen, och halvsanningar är farliga. De utgör grogrund för irrläror. Hela sanningen kan bara uppfattas, när vi också ser den andra sidan av den, nämligen att män och kvinnor har fått sina roller som ledare och medhjälpare av Gud. Och dessa roller är lika litet utbytbara mot varandra som Faderns och Sonens. Det största misstaget och därför också den största faran med att prästviga kvinnor är att vi kastar om mäns och kvinnors roller i trots mot Gud, Skaparen. Det försvagar vår förståelse av Treenigheten, därigenom att vi förnekar dynamiken i förhållandet mellan gudomspersonerna. Det visar att man förkastar underordningens princip, som är en del av förhållandet inom Treenigheten. Man reser jämlikhetens falska banér och viftar med det inför Gud. Manfred Hauke har uttryckt det bra: ’Feministteologin är det perfekta exemplet på en felaktig förståelse av demokrati, eftersom den utsträcker sitt krav på jämlikhet också till gudsbilden’.205

När män och kvinnor gör gällande att de funnit en jämlikhetsrelation utan hierarki och utan de i bibeln beskrivna rollerna av över- och underordning, hävdar de något som inte är gudomlig sanning. Därigenom går de miste om en viktig del av förståelsen av Guds eget väsen och blir därmed själva i grunden utarmade och förvända.

Det är idag vanligt att man söker göra förhållandet mellan Gud och människor jämlikt. Ett av de värsta exemplen på detta, som jag någonsin sett, är den amerikanska bildekalen: Gud är min reservförare. Det blir allt klarare hur genomgripande denna syn på Gud är. Den är en del av den antihierarkiska, antiauktoritativa tidsandan. Ibland är det nästan som om människor säger om Gud: ’Vem tror han egentligen att han är?’ Eller för att citera Jesu ord i liknelsen om de tio punden: ’Men hans landsmän hatade honom, och när han reste, skickade de sändebud för att säga: Honom vill vi inte ha till kung’ (Luk 19:14). Man visar ringa vördnad för Gud och ärar inte hans namn. Budordet ’Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn’ syftar på mer än svordomar och hädelse. Det förbjuder oss också att behandla Gud och hans namn, som om Gud stod på samma plan som vi. Karismatiker är särskilt benägna för detta, och överbetoningen av helande och utdrivande av onda andar placerar lätt oss själva i centrum och Gud i periferin, och hans uppgift blir att göra vad vi befaller. I själva verket är det Gud som står i centrum. Vi skall tjäna honom, inte tvärtom.

Inklusivt språk

Vårt sätt att tala om könsroller hör också till sådant som förändras. Min fru och jag blev uppmärksammade på detta första gången min fru titulerades ’Fr’. Vi satt och väntade på ett plan som skulle ta oss från Maui till Honolulu, när man i högtalaren bad Hr och Fr Harper att uppsöka biljettdisken. För att slippa skilja mellan fröken och fru, särskilt när kvinnor är ogifta och sambor, slår man ihop de två civilstånden och använder titeln ’Fr’ för båda. Sheldon Vanauken har kallat denna titel ’det där fula, outtalbara morrandet’. Det känns orättvist att männen klarar sig med den enda titeln ’Hr’, antingen de är gifta eller ogifta. I jämlikhetens namn är det hädanefter ’Fr’ som gäller för alla kvinnor. Ändringen till ’Fr’ är bara ett exempel på språkkriget i könsrollsfrågor. Den brittiska regeringen har vidtagit åtgärder för att inga officiella brev eller broschyrer nu skall adresseras till gifta män, fruar eller makar. Alla skall tituleras ’partners’. Jämlikheten marscherar på!

Men mycket allvarligare är det att använda inklusivt språk om Gud själv — att som feministerna kräva att det ytterst patriarkaliska språkbruket i bibeln skall balanseras med benämningar på Gud som ’Moder’. Hela debatten om det inklusiva språket har spritt sig till områden som är synnerligen allvarliga, t ex bibeltexten och Guds natur. Det kan inte bli allvarligare.

Gud och inklusivt språk

1992 diskuterade Brittiska Metodistkonferensen ämnet inklusivt språk. En arbetsgrupp i deras kommitté för troslära och kyrkoförfattning skrev rapporten. Det är värt att lägga märke till att fem av de sju ledamöterna var kvinnor. Bruket av inklusivt språk och kvinnliga gudsbilder uppmuntrades kraftigt. När man studerar rapporten, ser man hur intimt frågan om det inklusiva språket är förknippad med prästvigning av kvinnor. Första Moseboken 1:27 citeras t ex åtskilliga gånger, medan Första Moseboken 2 och 3 ignoreras. Det förvånar oss inte att man med gillande citerar Galaterbrevet 3:28, som vanligt ryckt ur sitt sammanhang, och att de övriga paulinska texterna ignoreras eller förkastas. Det grundläggande antagande, som görs i denna rapport, är att ’underordning’ inte kan komma ifråga i relationer mellan könen, därför att underordning innebär underlägsenhet. Rapporten avfärdar alltså helt texterna hos Paulus och Petrus, ignorerar Kristi exempel och val av manliga apostlar och förkastar därför också underordning och hierarki i själva Treenigheten, precis som vi redan visat att andra gör. Man vädjar om ’rättvisa’ i fråga om gudsbilden. Man håller med om att Gud är ’Fader’, men för att få med både kvinnligt och manligt bildspråk säger man att vi hellre borde tala om ’Gud som förälder’, eftersom Gud inte är man. På ett subtilt sätt har man så banat väg för att tala om Gud som antingen Fader eller Moder.

En feministteolog, Alwyn Marriage, citeras med gillande, när hon skriver att man lämpligen kan tala om Gud Anden som kvinnlig, eftersom Gud Fadern och Gud Sonen är övervägande manliga. Hon hävdar också att den tredje gudomspersonen är helt jämställd med den andra och den första, eftersom treenighetsteologin annars bara förstärker kvinnans underordning under mannen.206 Vi ser i detta resonemang ett dubbelt misstag: dels vill man ha in det kvinnliga i Treenigheten för att balansera det manliga, dels menar man — felaktigt, som vi sett — att det inte finns plats för kvinnans underordning på jorden, eftersom de tre personerna i Treenigheten är ’helt jämställda.’

Teologen Jürgen Moltmann har även han slagit in på denna väg i sin bok The Trinity and the Kingdom of God [Treenigheten och Guds rike].207 Han förkastar där hierarkisk och följaktligen patriarkalisk uppbyggnad av samhället. Ty om samhället skall formas efter Treenighetens liv, måste det vara jämlikt och präglat av samarbete snarare än auktoritet och hierarki. Så återspeglar det Treenighetens inre liv, som är ett kärleksfullt samarbete mellan helt jämlika personer.208

Vi har sett att en av de främsta vägarna att förkvinnliga Gud går över den Helige Ande. Catherine Halkes skriver: ’Feministteologi måste först och främst vara pneumatologisk’.209 Somliga har riktat uppmärksamheten på att det hebreiska ordet för ’ande’ (rúach), är feminint. Men adjektivet i ’Helig Ande’ (rúach qadósh) är alltid maskulint. Donald Bloesch påpekar: ’Om den feminina formen av ’helig’ hade använts tillsammans med rúach, hade uttrycket antagligen syftat på en kultiskt prostituerad. När Anden personifieras och betecknar ’Herrens Ande’, är de pronomen och adjektiv som används genomgående maskulina’.210 Bloesch anklagar dem som på detta sätt försöker göra Anden feminin för ’brist på både grundlig biblisk kunskap och språklig förståelse’. Vi måste komma ihåg att det inte behöver finnas någon koppling mellan kön och genus i hebreiskan, eftersom hebreiskan saknar neutrum.

Vi ser alltså hur de som har jämlikhet som förutsättning, till sist tolkar treenighetsläran i enlighet med sina feministiska idéer i stället för att låta Treenigheten vara den sanna förebilden för våra mänskliga relationer. Som vi visat tidigare i detta kapitel, har personerna i Treenigheten inte ett jämlikt förhållande till varandra, ty både Sonen och Anden är underordnade Fadern.

Pronomenkriget

1992 blev det bråk i Förenta Staterna om ett nytt lektionarium för den romersk-katolska kyrkan där. Man hade utsatts för påtryckningar från feminister under lång tid, och en del av striden hade gällt lektionariet. Uppenbarligen hade de mer traditionella liturgisterna gett upp. En romersk-katolsk präst, Peter Stravinskas, sade i en intervju i tidningen The Catholic World Report att de hade dragit sig ur striden, därför att de var ’stridströtta’.211

Feministerna hade under många år tryckt på för att få mer inklusivt språk, och de hade fått sin vilja igenom. Istället för att hålla sig till texten i den nya bibelöversättningen, som gjorts av bibelforskare 1987, skrev de själva om texten. Lektionariets nya texter överensstämmer inte med någon hittills utkommen bibelöversättning. Det nya lektionariet framlades för de amerikanska biskoparna vid deras konferens i november 1992 och antogs utan diskussion. Kanske de också var ’stridströtta’. Förslaget måste därefter sändas till Vatikanen för godkännande, vilket i skrivande stund inte givits.

Vad det handlar om är bibelns heliga text, som troget förmedlats till oss av våra förfäder. Får man lov att ändra den av ideologiska eller politiska skäl? Vad innebär detta i praktiken? Låt mig ge ett enda exempel. I bibeln står det: ’Säll är den man som inte vandrar i de ogudaktigas råd och inte träder in på syndares väg’ (Psalt 1:1). Feminister opponerar sig mot denna översättning, eftersom endast maskulin form används. De vill därför ändra singularformen till pluralform: ’Sälla är de som... o s v’. Peter Stravinskas kommenterar detta på följande sätt:

Det är i USA som den katolska feminismen är starkast. En romersk-katolsk journalist och mor, Donna Steichen, har kartlagt detta område och publicerat sina iakttagelser i en bok med titeln Ungodly Rage, the hidden face of Catholic Feminism [Ogudaktig vrede — den katolska feminismens dolda ansikte]. Hon skriver:

Allvarligast är det när man försöker använda inklusivt språk om Gud själv. Detta har visat sig särskilt tydligt på Nya Zeeland, där den anglikanska biskopen i Dunedin, Penelope Jamieson, liturgiskt benämns ’Moder i Gud’. Hon är den första kvinnliga stiftsbiskop, som någonsin funnits, och hon är en hängiven feminist. Hon är också enligt Church of England Newspaper överens med den portugisiska feministen Maria de Lourdes Pintasilgo om att ’feministteologin skall bli vägledande för kyrkan under 2000-talet’.215 Den anglikanska kyrkohandboken på Nya Zeeland har infört inklusivt språk, när det gäller Gud. Den använder uttrycket ’Gud såsom Fader’ som en beskrivning på Gud i stället för att tala om ’Gud Fadern’, som en person. Kopplingen mellan prästvigning av kvinnor och inklusivt språk klargörs i inledningen till den nya Anglikanska kyrkohandboken på Nya Zeeland. Efter att ha nämnt kvinnliga präster (de första vigdes där 1977) skriver man: ’Därför har det funnits ett ökande behov av att välja ett språk, som är inklusivt till sin karaktär, och som bekräftar båda könens ställning under Gud’. Biskop Jamieson har beskrivit det inklusiva språket som ’vår tids poesi, där varje liten del är lika poetisk som Cranmer’.216

Det är i Nordamerika som feminismen mest påtagligt har påverkat kyrkorna, inte minst den episkopala (anglikanska) kyrkan, beträffande inklusivt språk. I både 1979 års amerikanska och 1985 års kanadensiska kyrkohandbok har man infört lektionarier i vilka alla anspelningar på kvinnans underordning i församlingen och andra omoderna idéer tagits bort. Man har gjort detta även i nytestamentliga texter.

Många av oss tror att prästvigning av kvinnor oundvikligen leder till en förvrängning av treenighetsläran. Det är uppenbart att inklusivt språk, när det används om Gud, hör till samma byk, hur mycket man än försäkrar motsatsen. Det ena leder oundvikligen till det andra. Vad som är lika allvarligt är de effekter, som odifferentierad jämlikhet mellan könen kan få på familjelivet. Den frågan går vi nu över till.

Den kanske allvarligaste sidan av beslutet att prästviga kvinnor är att man ignorerar de könsskillnader, som skapats av Gud. Det betyder att man ersätter Guds naturgivna lagar med jämlikhetsideologin. Manliga och kvinnliga roller kastas om, och detta är ett hårt slag mot den mänskliga familjens grundstruktur. Det är ett tecken på att de kyrkor, som prästviger kvinnor, har tappat orienteringen och inte hör vad den Helige Ande säger. Just då familjen håller på att upplösas inför våra ögon, börjar kyrkan montera ner dess bibliska ram. Medan allt fler familjer blir faderlösa, börjar kyrkan ersätta fäder med mödrar vid altaret och i predikstolen i en del av sina kyrkor. Just när det blir allt klarare att mödrar behöver prioritera sina barn i stället för karriären, erbjuder kyrkan åt kvinnor av vilka somliga är mödrar, en ny karriär, som kommer att dra dem ifrån barnen, när dessa behöver dem som mest. Just när människor behöver klara riktlinjer för moraliska beslut i familjefrågor, t ex samboende, abort, födelsekontroll, skilsmässa, undviker de flesta kyrkor dessa ämnen och ger människor ringa eller förvirrande ledning.

Kyrkan är ibland till och med ambivalent till själva familjen. I en artikel i Times med rubriken ’Vi kan göra det mycket bättre tillsammans’ skrev den anglikanske och den romersk-katolske biskopen i Liverpool (David Sheppard och Derek Worlock) att familjen, som vi känner den, är av sent ursprung, och att familjen från bibelns tid ända till 1800-talet varit storfamilj.217 De kritiserade fru Thatcher, som då var premiärminister, för att hon inte arbetade för att staten skulle bli denna storfamilj. Bland annat yrkade de på en större omfördelning av välståndet, för att staten skulle kunna nå detta mål. Men biskoparna hade fel. Den så kallade storfamiljen har aldrig varit något annat än den traditionella familjen, föräldrar och barn, utökad med tjänare, kusiner, ingifta o s v. Den grundläggande ramen har alltid varit densamma. Vad biskoparna kanske inte insett är att de använt samma argument som de radikala feministerna, vilka i åratal attackerat den traditionella familjen. Shulamith Firestone skriver i The Dialectic of Sex [Sexualitetens dialektik]: ’Den moderna kärnfamiljen är inget annat än en sen utveckling’.218 Och Germaine Greer säger i The Female Eunuch [Den kvinnliga eunucken]: ’Den familj som består av ett enda gift par... är troligen det mest kortlivade familjesystem, som någonsin utvecklats’.219 Modernistiska sociologer och kyrkoledare tycks ofta instämma i det uttalande, som Sir Edmund Leach en gång gjorde om den traditionella familjen: Den är ’en mycket ovanlig sorts organisation, och jag skulle kunna förutsäga att den endast är en övergående fas i vårt samhälle’.220

I England har Mothers’ Union [Mödraunionen] varit en av familjens bastioner. Det fanns en tid, då frånskilda inte kunde vara fullvärdiga medlemmar. I dess tidskrift, Home and Family [Hem och familj], skriver nu Fru McMullen, som tidigare varit dess vice ordförande och själv är frånskild, om den ’överdrivna betydelse som familjen fått’. Hon går ännu längre och säger att kärnfamiljen, bestående av mor, far och barn, inte är en planritning med gudomlig bekräftelse. Med förlov sagt, hon har helt fel. Kärnfamiljen skapades av Gud, den behöver inte Guds bekräftelse men däremot vår.

Ferdinand Mount bemöter i sin väldokumenterade bok The Subversive Family [Den samhällsfarliga familjen] alla dessa myter. Han skriver: ’Familjen är inte en historiens nyck... den är varken en nymodighet eller produkten av unika historiska krafter. Det sätt på vilket de flesta människor lever idag, är det sätt på vilket de flesta alltid föredragit att leva, när de haft möjlighet till det’.221 I sin bok visar han hur både kyrkan och staten alltifrån Platons tid har försökt försvaga eller t o m förstöra familjen. Det kommer alltid att finnas människor som gärna skulle använda våld för att utnyttja familjens resurser och goodwill till ’bättre’ ändamål — ’Gud, nationen, samhället eller klassen’, för att tala med Mount. Kyrkan själv är inte utan skuld, eftersom den ofta lägger en orimlig arbetsbörda på präster och lekfolk, vilket får till följd att familjerna lider svårt. Men låt oss vara vid gott mod, familjen brukar segra. Som antropologen Margaret Mead en gång sade: ’Det spelar ingen roll hur många samlevnadsformer man hittar på, familjen kommer alltid tillbaka’.

Det fruktansvärda arvet från 1960-talet

På 1950-talet skulle en rock-and-roll-stjärna, Jerry Lee Lewis, komma till England för att ge några föreställningar. Men när det uppdagades att han levde ett skandalöst sexliv, avbeställdes hans hotellbokningar, och alla hans framträdanden ställdes in. Under 1960-talet skulle allt komma att förändras. Från 1960-talet och framåt var ett skandalöst sexliv nästan en förutsättning för att man skulle få uppträda! Detta årtionde var en moralisk vattendelare i vårt samhälle. De frön som såddes då, har gett en sorglig skörd, och det är familjen som har lidit mest.

Det fanns tre viktiga ting som under 1960-talet bidrog till detta. Det första var introducerandet av p-piller. De kom 1953 men började inte användas allmänt förrän på 1960-talet. Kvinnor kunde nu mycket lättare och säkrare förhindra graviditeter. Det andra var upptäckten av nya och mer effektiva läkemedel mot veneriska sjukdomar. Det tredje var David Steels abortmotion 1967 enligt vilken det skulle finnas en utväg, om preventivmedel inte givit skydd. Fruktan för en ’oönskad’ graviditet, för chefen eller för illegal abort hade under lång tid hämmat okontrollerade sexuella äventyr. Trots att AIDS antagligen fanns på 1960-talet, hade denna sjukdom ännu inte blivit det gissel, som den senare skulle bli. Kvinnor fick vidare en ny känsla av jämlikhet med männen. De hade tidigare alltid drabbats värst av tillfälliga sexuella förbindelser, när dessa ledde till graviditet. Nu kunde också de ’ha roligt’ utan att behöva frukta för att bli med barn.

Neil Lyndon talar om ’sextiotalets kvinnor.’ De föddes vid tiden för Andra världskriget och växte upp med allmänna och traditionella förväntningar på vuxenliv och särskilt äktenskapligt liv. Han skriver: ’De hade fått lära sig räkna med att pojkar alltid skulle betala och sköta bilkörningen, och om man inte höll på sig och inte såg till att de höll händerna på ratten och ögonen på vägen, skulle man få uppleva en tonårsgraviditets alla fasor.’222 Allt detta skulle förändras, som Lyndon påpekar: ’De upptäckte nu att teknologin gav dem absolut och ofelbart skydd mot graviditet, och om de gjort en tabbe, kunde de utnyttja en snabb och säker abortteknik.’223

Statistiken talar sitt tydliga språk om vad som hände. 1961 skilde sig 27 000 par i England (något som då betraktades som skandalöst många). 1989 var siffran uppe i 164 000. Mer än en tredjedel av alla äktenskap slutar nu med skilsmässa, nästan dubbelt så många som genomsnittet i det övriga Europa. 1961 förrättades bara 5 000 vigslar av frånskilda. 1989 hade siffran stigit till 50 000. 1961 var mindre än 5% samboende före vigseln. 1988 hade siffran stigit till över 50%. Det har också visat sig att par, som lever i samboförhållanden, löper tre gånger så stor risk att flytta isär som gifta par. Om man tror att omgifte är lösningen, skall man veta att skilsmässofrekvensen är ännu högre för dem som gifter sig för andra och tredje gången — två av tre enligt en ny undersökning.

Somliga undrar om den period jag skriver om är påtagligt sämre än andra tider moraliskt sett. Statistiken talar sitt tydliga språk, men den har ifrågasatts. Säkert är att perioden från och med 1960-talet utmärks av brist på skamkänsla. Immanuel Jakobovits var överrabbin i England under denna period (1967-1991). I en artikel i Times skrev han om detta: ’Det finns en synnerligen viktig skillnad mellan moraliska felsteg då och nu. Smärta skyddar hälsan... Men utan skamkänsla skulle vi uppföra oss som odjur... Idag blir skamkänslan systematiskt ersatt av fräck vulgaritet...’224 Profeten Jeremia skrev om sin generation: ’Likväl känner de alls inte någon skam och vet inte av någon blygsel’ (Jer 6:15). Idag lever ogifta samman utan att skämmas, fäder överger sina familjer utan att skämmas, och man skaffar sig barn utanför äktenskapet utan att skämmas. Samhällena accepterar också allmän abort utan samvetskval. Jakobovits fortsätter: ’Avlägsnandet av skamkänslan har förändrat vårt sätt att tala om moral’.

En annan allvarlig sidoeffekt av den traditionella familjens förfall har varit att olika kulter och sekter uppkommit. Den sensationella händelsen med David Koresh och hans efterföljare i Waco i Texas visade hur allvarligt detta är. Stephen Robinson skrev i en artikel i Daily Telegraph225 att sådana grupper växer upp som svampar ur jorden ’delvis på grund av familjestrukturernas kollaps och en allmän känsla av främlingskap’. Han fortsätter med att uppmuntra amerikanerna att grundligt utforska sina dåligt fungerande familjebakgrunder. Han tillägger: ’En sådan nationell familjesituation skapar en god jaktmark för ambitiösa sektledare’. Under 1960-talet växte den moderna radikala feministrörelsen fram. Den var, som vi ofta sagt, familjefientlig, positiv till fritt sexliv, abort och homosexuellas rättigheter och framför allt antipatriarkalisk.

Vad gjorde och sade kyrkorna under det frigjorda 1960-talet? Uppriktigt sagt tvivlar jag på att folk skulle brytt sig så mycket om, vad kyrkorna än gjort eller sagt. Men det de verkligen sade och gjorde var i huvudsak till ingen nytta. Som vi redan lagt märke till, var det vid denna tid man tog bort de tio budorden, som prydde tusentals helgedomar. C S Lewis sade en gång mycket vist att just det som människor i alla tider helst velat förändra, troligen är just det som de haft störst behov av att höra. 1960-talet var årtiondet med den ’nya moralen’, som i praktiken inte var någon moral alls. Den blev allmänt känd genom John Robinsons bok Honest to God. Han kallade det ’en ockult syn’ att anse äktenskapet heligt. Han fortsatte: ’Det är långt ifrån klart att det har någon grund i Jesu undervisning eller Nya Testamentet’.226 I stället lät Robinson sina läsare stifta bekantskap med Joseph Fletchers nya och trendiga ’situationsetik’, som grundades på ’kärlek’. Han gav ingen klar definition av vad denna ’kärlek’ innebar, utan det förutsattes att alla förstod vad det gällde. Faktum är att ordet ’kärlek’ under 1960-talet blev ett av de mest missbrukade orden i det engelska språket.

Kyrkorna har också varit ganska selektiva i sina moraliska omdömen. Företeelser som apartheid har ansetts enkla och bedömts därefter. I sexuella frågor har kyrkorna däremot varit mycket oklara. Times skriver i en ledare: ’En av de snabbast växande idéerna under de senaste 30 åren har varit tron att ingen livsstil i grund och botten är överlägsen eller underlägsen någon annan. Det har varit ett axiom att det skall finnas så få begränsningar som möjligt för den enskildes lycka och rättigheter, inklusive rätten både att skaffa sig barn och att skilja sig.’ Det är bra uttryckt. Man skulle kunna tillägga att förpliktelser i detta hedonistiska scenario är sekundära i förhållande till rättigheter, om de alls tas med i beräkningen. Några årtionden av socialism har också indoktrinerat många människor till att tro att alla har rätt till stöd av staten under alla omständigheter. Kyrkorna har talat mycket om ’livsstil’ men envist vägrat att över huvud taget ge några värdeomdömen, särskilt om den traditionella familjen och abnormiteter som homosexuell och lesbisk livsföring.

Sheila Lawlor vid Centre for Policy Studies sammanfattar detta i en artikel i Sunday Telegraph: ’Det finns många uppenbara orsaker till det traditionella äktenskapets och familjelivets förfall, t ex 1960-talets sexuella frigörelse, den feministiska ideologin, enligt vilken kvinnorna skall göra sig fria från männen, utbredandet av sekulariserad moral som ersättning för kristen moral och vänsterns lärosystem, som är ett hån mot traditionen’.227 Hon fortsätter: ’Men ingen av dessa faktorer har varit så betydelsefull som regeringens dolda hand’. Hon kunde fortsatt med att påpeka att vårt skatte- och socialförsäkringssystem systematiskt motarbetat familjen, särskilt sedan 1960-talet, när det feministiska inflytandet började bli märkbart.

Hela skatte- och socialförsäkringssystemet i England liksom i övriga västländer har allvarliga brister, eftersom stödet till den s k kärnfamiljen har eftersatts under lång tid. Under de senaste 50 åren har man avsiktligt flyttat över skattetrycket från de ensamstående till familjerna. Under perioden 1950-1992 sänktes tröskeln för inkomstskatt för en gift man med två barn från 101 till 36% av medelinkomsten för män. Både socialistiska och konservativa regeringar har varit ansvariga för denna fortgående urholkning av stödet till den naturliga familjen. Ännu värre var det att fru Thatcher högröstat framställde sitt parti som familjens parti. Det har inte gällt om något parti sedan 1945.

I en artikel i Sunday Telegraph skrev Patricia Morgan och Paul Goodman om ’torypartiets stora svek’. De fortsatte: ’Den mor, som stannar hemma för att se efter sina barn, har inte vunnit något på torys familjebeskattningsreform. Förslag om att införa överförbara skatteavdrag (vilket skulle gjort det möjligt för sådana mödrar att flytta över sina skatteavdrag till sina arbetande män) drogs tillbaka’.228 Hur kunde det bli så? Morgan och Goodman har kommit till samma slutsats som jag: ’Hänsyn till den mäktiga och högröstade feministlobbyn...’

Detta avslöjar ett ormbo. Det är värt att nämna att familjefrågorna kan ha spelat en större roll än man i allmänhet trott, när Neil Kinnock, då labourpartiets ledare i parlamentet, två gånger besegrades i allmänna val. Den politiska vänstern, inklusive Kinnock, öste förakt över vad den kallade de konservativas fixering vid den traditionella familjen. Man sade att familjen inte höll på att kollapsa utan förändras, och att man skulle se det ökande antalet skilsmässor och utomäktenskapliga barn som nya möjligheter för kvinnorna.

Vi skall nu i tur och ordning se på de tre grundstenarna i familjen: far, mor och barn. Vi skall se att alla tre idag hotas av staten, moderna jämlikhetsdogmer, särskilt feminismen, och av att kyrkorna följer tidsandan snarare än Guds Ande. Familjen kan räddas bara om vi på nytt tror att ’hundar har fyra ben’. Kyrkan borde gå i spetsen för detta. I stället är den ofta förvirrad och obeslutsam. När Engelska kyrkan insisterar på att prästviga kvinnor, är detta en del av revolten mot naturen och olydnaden mot Skriften. Den säger med andra ord att ’hundar har fem ben’.

Frånvarande fäder

Familjer med en förälder utgör det västerländska samhällets största problem idag. I England har antalet fördubblats under de senaste 20 åren. Om denna trend fortsätter kommer mer än 50% av alla familjer i England att bara ha en förälder vid slutet av 1900-talet. I USA är trenden densamma, men där är den mycket starkare i svarta familjer. 1950 fanns det i USA endast 17% ensamstående föräldrar, idag finns det 56%. Resultatet är detsamma där som här: ökad sjuklighet, analfabetism och kriminalitet. I Amerika är en av tre svarta antingen i fängelse, fri mot borgen eller villkorligt dömd. I England är 90% av de ensamstående föräldrarna kvinnor. Det betyder att det stora problemet här är frånvarande fäder.

En grekisk-ortodox lekmann, Frank Schaeffer, har skrivit: ’Tiotusentals ensamstående mödrar, som uppfostrar tiotusentals faderlösa barn i fattigdom och elände i vår ’befriade’ kultur, illustrerar åskådligt och tragiskt det pris vårt samhälle fått betala för förlusten av kristen familjeordning och männens ansvar’.229 I en ledare i Times uppmärksammades den stora mängd amerikanska och brittiska data, som visar ’de katastrofala följderna av att barn uppfostras utan fäder.’230 I Förenta Staterna kommer mer än 70% av alla ungdomar på statliga institutioner från hem utan fäder. 60% av de faderlösa ungdomarna slutar också skolan i förtid.

Ser man på diagrammet över brott på nästa sida, lägger man märke till att antalet anmälda brott var försumbart fram till mitten av 1950-talet. Men sedan tog det sats, ökade under hela 1960-talet och håller fortfarande på att öka på 1990-talet. Här ser vi att brottsorsakerna har föga eller ingenting med ’social nedrustning’ att göra. I själva verket skedde den stora ökningen under den period, då Harold Macmillan, den dåvarande premiärminister, sade till allmänheten: ’Ni har aldrig tidigare haft det så bra’. Vårt land hade långt större arbetslöshet och sociala svårigheter på 1920- och 1930-talet, då ökningen av antalet brott var försumbar. Man behöver komma ihåg att den totala kostnaden för att hålla barn i fängelse, exklusive levnadskostnader, är större än kostnaden för att ge dem högre utbildning.

Moderna sociologer och kyrkoledare har pekat på olika orsaker till ökningen av antalet brott — paranoia, lågt IQ och låga halter av ceratonin i hjärnan. När ungdomar ställde till upplopp i Newcastle, citerade man flitigt doktor George Carey, som påstod att ’social nedrustning’ var en av orsakerna. Detta har ofta sagts under årens lopp. Att döma av den omedelbara reaktionen från dem som då bodde i denna del av England, var det fel att skylla detta exempel på tanklöst våld i Newcastle på social nedrustning. Ändå har kyrkoledare och vänsterpolitiker i många år brukat säga detta. När saker och ting blivit fel har ansvaret lagts på samhället, inte på individerna. Som vi sett, var det så Marx och Engels diagnostiserade sin tids missförhållanden, och Lenin, Stalin och andra kommunistledare försökte bevisa sanningen i detta med det ideala klasslösa samhället, som de andra hade drömt om. Om man förbättrar samhället, hette det, kommer brottsligheten att minska. Läser vi den sanna historien om Ryssland efter 1917 finner vi att det inte alls blev så.

Våldet i Newcastle, som George Carey kommenterade, har nu blivit noga dokumenterat av Norman Dennis och George Erdos i deras bok Families without Fatherhood [Faderlösa familjer].231 Dennis kommer från trakten och har levt hela sitt liv i nordöstra England. Författarna har noga undersökt orsakerna till upploppen. De ägde rum under hösten 1991 och fick världsvid publicitet. Två ungdomar stal en bil för att använda den vid ett inbrott. De förföljdes av polisen och dog, när bilen kraschade. Den yngre av dem bodde i ett område som hette Meadow Well. Där satte deras kamrater eld på grannarnas hus och affärer. Den noggranna undersökning, som gjordes av Dennis och Erdos, visar att fattigdom inte var orsaken. De som bodde där hade det avsevärt bättre än tidigare generationer. Hemlöshet var inte heller orsaken. De bodde i trevliga parhus med trädgårdar från efterkrigstiden.

De var inte på något sätt ’socialt sämre lottade’. Deras bostadsområde hade noga och omsorgsfullt planerats och byggts av Tyne and Wear Development Corporation. Man sade att de inte hade något att göra och var uttråkade. Faktum är att området har alla sorters sportklubbar, bibliotek och anläggningar för personlig utveckling. Inte heller kunde arbetslöshet anges som orsak, eftersom området hade tillgång till Tynesides stora arbetsmarknad med en ny tunnelbanestation mitt i området.

Sociologen Norman Dennis, som kallar sig etisk socialist, tror att familjens kollaps, särskilt pappornas frånvaro, är den främsta orsaken till den våldsamt snabba ökningen av antalet brott. För en tid sedan presenterade denne modige trendbrytare sina åsikter för ett auditorium i London. Istället för att följa psykologernas modenycker angav han brist på moral som orsak till ökningen. Han berättade: ’Jag fick så mycket ovett av dem som betydde något... att jag vägrar att någonsin resa söderut igen’.232

Dennis och Erdos sammanfattar sina iakttagelser med att säga att det är sant att ’arbetslöshet’ var nyckeln till upploppen, men inte i betydelsen att det saknades arbetstillfällen. Snarare handlade det om ’försvagning eller totalt utplånande av förväntningarna att en ung man skall förbereda sig för den större uppgiften... för hela livet... att en vuxen man och en vuxen kvinna ger varandra stöd’.233 Bråkmakarnas fäder kallade sina hustrur för ’käresta’ och sina hus för ’hem’. Deras barn kallar sina kvinnliga partners, som de troligen inte kommer att gifta sig med, för ’hynda’ och sina hem för ’hundkoja’.

I en sammanställning av det ytliga stoff, som ibland serveras av media och den amoraliska vänstern och därefter återges av kyrkoledare, anklagar Dennis och Erdos dessa för ’egocentriskt jublande över familjens avveckling, oavlåtliga angrepp alltsedan 1960-talet på alla de tabun som skyddade familjelivet’ och ’lättsinnig likgiltighet eller öppet fientlig inställning till kända fakta’.234 Det finns något nästan ondskefullt i den nya inställning, som vissa fäder har, att samhället har ansvaret att fostra och försörja de barn, som de avlat. Som Dennis och Erdos påpekar, säger de i själva verket: ’Mitt barn är den gisslan med vilken jag, som inte vill göra min plikt, skall tvinga er att göra er plikt’. Överrabbinen doktor Jonathan Sacks skriver i Times: ’Det finns ingen större pliktförgätenhet än att sätta barn till världen och sedan gå sin väg. Det vi riskerar att mista är inte den traditionella familjen utan faderskapet’.235

Vi har i hela denna bok betonat faderskapets betydelse. Gamla Testamentet var ohöljt patriarkaliskt. Det yttersta ansvaret för familjens välfärd vilade på fadern. Överrabbinen påpekar i samma artikel att det bibliska ordet för tro (emunáh) betyder lojalitet. Det kommer av samma hebreiska ord, som verbet för ’uppfostra barn’. Han skriver: ’Det finns ett samband mellan de två orden. Guds trohet beskrivs i bibeln med ord för faderskap’.236 Denna naturlag, som gäller för alla mänskliga familjer, antingen de är religiösa eller inte, bekräftades av Herren Jesus Kristus, som utvalde tolv ’patriarker’ som motsvarighet till de tolv i Gamla Testamentet, och av aposteln Paulus, som lärde att mannen är kvinnans huvud.

Pappa saknas

Det finns en historia om den amerikanska skådespelerskan Lucille Ball. Hon tillfrågades i ett amerikanskt TV-program: ’Vad har hänt med vårt land? Vad är det för fel på våra barn? Vad är det som saknas?’ Hon svarade: ’Pappa saknas’.

Frånvaron av pappor borde få alla väckarklockor att ringa, eftersom det, för att citera orden i Leanne Paynes bok, är fråga om en maskulinitetskris.237 Jag har gång på gång sagt — särskilt i de första kapitlen, där vi gick tillbaka till den bibliska undervisningen — att detta i grund och botten är en teologisk, inte en sociologisk eller psykologisk fråga. Nu vill jag genast tillägga att en rätt teologisk förståelse kommer att leda till en korrekt sociologisk och psykologisk uppfattning, men man kommer inte rätt, om man börjar i andra ändan. Alla har vi sociala och psykologiska sidor av vårt liv. Om vi har felaktig teologi, kommer det att få en skadlig inverkan på dessa sidor av livet, och detta är vad vi ser i hela västvärlden.

Leanne Payne skrev sin bok efter flera års noggranna studier och själavård framför allt bland män. Hon visar att det i vårt könsrollsförvirrade samhälle är männen, inte kvinnorna, som har störst problem. Eftersom männens manlighet inte bekräftas, drar de sig undan sina plikter och börjar ägna sig åt våld. I det vakuum som uppstår måste kvinnorna träda in. Jag vill tillägga, att detta är det fel som kyrkorna medverkar till i könsjämlikhetens namn. Eftersom vi alla är ’födda av kvinnor’, måste enligt Leanne Payne vägen till mognad för oss bland annat innebära att vi frigör oss från våra mödrar. Det är här fadern skulle komma in och bekräfta sonens eller dotterns kön. En mor kan inte ersätta fadern, även om Gud i undantagsfall kan ge henne den gåvan. Det borde vara undantag snarare än regel att modern står ensam. Som Leanne Payne uttrycker det: ’Barnen behöver höra en manlig röst säga: Min son/min dotter, du är mycket viktig för mig.’ När de inte får höra detta, kan det uppstå allvarliga identitetsproblem, bland annat homosexualitet.

Ytterligare stöd för dessa iakttagelser kommer från en världslig feminist, Alix Pirani. Hon skriver:’ Patriarkatet tycks obevekligt gå mot en global förintelse... Om den stödjande fadern överger familjen... vem kommer då att överleva? Krisen är inte ny, bara den apokalyptiska dimensionen’.238 Senare skriver hon: ’Utmaningen är nu att få den frånvarande fadern att komma tillbaka’.239

Det behöver betonas att vi, när vi talar om frånvarande fäder, inte bara syftar på dem som har lämnat hemmet mer eller mindre permanent, fastän det tyvärr finns många sådana. Jag tänker också på de många fäder, som stannar i hemmet men i praktiken lämnar hela eller åtminstone nästan hela skötseln av barnen åt modern. De gör få eller inga ansträngningar att få kontakt med sina barn, och detta är psykologiskt destruktivt, som Leanne Payne visar i sin bok.

Det som väldigt många män idag behöver är att uppmuntras i sin roll som ledare i hemmet, kyrkan och samhället. Detta börjar nu uppmärksammas av folk som arbetar inom samhällsvetenskaperna. Den berömda antropologen Margaret Mead skriver till exempel : ’Att beröva en man hans auktoritet är att ta ifrån honom hans ansvar och detta leder till att han handlar ansvarslöst’.240 En annan amerikansk författare, Georg Gilder, skriver: ’Det är svårt för en man att koppla av, eftersom manlighet endast uttrycks i handling... Män är beroende av att ständigt ta initiativ eller av att vissa roller reserveras för dem som klart manliga.’241 Detta ger ytterligare stöd åt det teologiska påståendet att männen är kallade att vara ledare i kyrkans familj och i den mänskliga familjen, och männen kommer att bli allvarligt frustrerade, om kvinnor hindrar dem från att vara det. Kvinnorna är istället kallade att hjälpa männen att fullgöra deras av Gud givna uppgift.

Nu kanske vi kan se en orsak till den skrämmande ökningen av antalet självmord bland män i England och Förenta Staterna. I England har antalet ökat med 80% under de senaste tio åren (1982-1992). Doktor Chad Varah, grundaren av ’Samaritanerna’, vilka specialiserat sig på att hjälpa manliga självmordskandidater, lägger en del av skulden för denna ökning på den nya mansbilden, den populära modellen i massmedia av den perfekte partnern. Han säger att många män inte vet vilka de själva är eller vad som förväntas av dem, särskilt i viktiga relationer. Han kallar det ’en identitetskris’.242

Det största behovet i vårt samhälle är att återställa faderskapet, särskilt som fadern, mer än modern, har ansvaret för att bibringa barnen disciplin och respekt för auktoriteter. Hebreerbrevets författare förutsätter att fäderna gör detta: ’Var finns den son som inte tuktas av sin far?... Våra jordiska fäder tuktade oss, och vi fogade oss efter dem’ (Heb 12:7-9). Författaren går faktiskt så långt att han skriver att de barn, som inte tuktas, inte är äkta utan oäkta barn. Frånvaron av fäder är antagligen den viktigaste orsaken till ökningen av brott, våld, lagöverträdelse, analfabetism och vandalism. När kyrkan ersätter somliga ’fäder’ med ’mödrar’, bidrar den till att göra problemet större, inte till att lösa det.

Mödrar blir hindrade

Om fäderna har lämnat hemmet och sina plikter där, har mödrarna hindrats från att fullgöra sina, det vill säga att ta hand om och fostra barnen. När jag poängterar det patriarkaliska, hoppas jag att ingen drar slutsatsen att jag förringar mödrarnas enastående roll i hemmet. Deras relation till barnen börjar vid befruktningen, och de har normalt större inflytande på dem än fadern, åtminstone tills barnen är fem år. Det skulle vara fel att försöka bedöma vem som är den skyldiga parten i en enförälderssituation. Båda har vanligtvis skuld. Men det yttersta ansvaret för hustruns och hemmets väl vilar på mannen. Därför borde mannen ta på sig en stor del av skulden.

En av de största bovarna bakom familjens sammanbrott är den radikala feminismen. En av dess viktigaste grundsatser var att mödrarna skulle ut ur hemmen och bort från barnen. Man jämförde det tröttsamma och ointressanta hemarbetet med det spännande livet i en karriär vid männens sida. Daghemmen blev surrogatmödrar. Vi har redan tidigare i boken nämnt Kathy Gyngell, som en gång var militant feminist. Hon gav upp sin karriär, därför att hon inte kunde vara skild från sin son, Adam. ’Ingen hade varnat mig’ skrev hon i Daily Mail,’ för den panikartade känsla jag skulle uppleva, när jag körde hem i rusningstrafiken för att ge honom mat’.244 När hon beslöt sig för att ge upp sin karriär och bli hemmamamma, möttes hon av misstro från kvinnliga kolleger. De sade att hon skulle bli ’uttråkad’. En ’expert’ sade att hon inte behövde känna sig skyldig. ’Så stor är den feministiska tankens makt’, säger hon. Hon skriver en lista med förskräckliga anklagelser mot feministerna för den skada de har gjort:

Här inställer sig frågan om högre utbildning. När våra döttrar söker till sådan, brukar de tillfrågas vad de skall göra, när de slutar på college. Vad skulle hända om de svarade: ’Jag skall gifta mig och ha en massa barn’. Om de verkligen sade så, skulle de kanske inte bli antagna. Kvinnor utsätts alltså från början för påtryckningar att välja karriär hellre än moderskap, om de inte är beredda att ha små familjer.

Kyrkorna har gett väldigt litet hjälp i denna spänning mellan familj och karriär. Mors dag finns visserligen, men också den är nuförtiden nedstämmande för somliga. Minette Marrin skriver i Sunday Telegraph att hon inte tycker den är mycket att fira.245 Moderskapet undermineras från alla sidor. Hur har det blivit så? Med all rätt anklagar hon ’experterna’, framför allt de smarta rådgivarna, som visar oss hur mödrar har skadat sina barn. I USA stämmer nu barn sina föräldrar för felaktig uppfostran. Hon skriver:

Men om vi ser litet närmare på denna konvention, finner vi att feminismen har påverkat även här. Det talas om behovet av ’förändring av de traditionella mans- och kvinnorollerna i samhället och familjen... för att uppnå full jämlikhet mellan män och kvinnor’. Det är ren och skär feminism. Konventionen fördömer varje form av ’åtskillnad, uteslutning eller begränsning’ på det politiska området ’eller något annat område’. Den uppmanar över 200 nationer att ’eliminera bruk, som bygger på mäns och kvinnors stereotypa roller’. Därefter stadgar den att det inte får förekomma någon diskriminering av kvinnor på grund av äktenskap eller moderskap och att man skall tillförsäkra dem faktisk rätt till arbete. Man går vidare med att kräva att nationerna skall ’tillhandahålla barnomsorg, för att föräldrar skall kunna kombinera skyldigheter mot familjen med förvärvsarbete och deltagande i det offentliga livet’. Vi ser alltså att världen under många år omfattat den feministiska läran om odifferentierad jämlikhet, vilken inte tillåter några skillnader mellan mäns och kvinnors roller. Den har förpliktigat hela världen att prioritera mödrarnas karriär framför deras uppgift att hemma fostra sina barn.

Jag har gjort några förfrågningar om vilken rättslig ställning FN:s konventioner har, när de ratificerats i England. I ett brev från Foreign and Commonwealth Office skrev man: ’Dessa konventioner är rättsligt bindande i de stater som ratificerat dem. Fastän internationella överenskommelser inte omedelbart tillhör vår nationella lag, om de inte införlivats med den genom lagstiftning, skyddar vår lag (parlamentslag och sedvanerätt) rättigheterna i de konventioner, som vi åtagit oss att respektera och garantera’.246 Det är litet skrämmande, men vänta bara tills vi kommer till Konventionen om barns rättigheter! Innan vi går vidare, kan man ställa sig frågan varför FN aldrig åstadkommit någon familjekonvention. Har FN slutat att tro på familjen?

Försummade barn

Den smärta, som män och kvinnor upplever vid en skilsmässa, och bördan att ta hand om en familj utan far, som många kvinnor får bära, är enorm. Men de har åtminstone valt denna väg. De hade kunnat göra annorlunda. Barn har inte möjlighet att välja. De kan inte välja sina föräldrar så som föräldrarna valde varandra. De är de oskyldiga offren i ständigt ökande nöd. ’Familjen kommer att överleva sina kritiker’, skriver överrabbinen doktor Sacks i Times, ’men dess tillfälliga tillbakagång kommer att förorsaka smärta för de mest oskyldiga, nämligen våra barn’.

Inget har illustrerat detta tydligare för mig än fotot av den amerikanska soldaten Hollie Vallance med sin sju veckor gamla baby i famnen före avresan till operation Ökenstorm och fotot av en ung pappa, som med ett barn i sina armar vinkar till sin fru, en amerikansk soldat på väg till Persiska viken. Kan vi ärligt påstå att detta är ’naturligt’? Den feministiska soldaten Lori Moore kommenterar sorgset: ’Barnen är de obesjungna offren i operation Ökenstorm’.247

Redan mängden av övergrepp mot barn är en skam för ett samhälle som kallar sig ’civiliserat’. Men vad sker med dessa oskyldiga offers sinnen och personligheter? Det finns också en ökande risk att ungdomar som upplevt en instabil barndom, själva följer samma mönster av misstänksamhet och instabilitet i sitt eget familjeliv. De flesta ensamstående föräldrar förblir inte ensamstående. De lever som sambor eller gifter om sig, innan de på nytt upplever separation eller skilsmässa. Samboende är ett recept på katastrof, därför att det leder till allt större instabilitet. Idag föds över 30% av barnen i England utanför äktenskapet. Ett av fem barn har vid sexton års ålder upplevt att familjen splittrats. Varje år blir mer än 8 000 minderåriga flickor gravida i vårt land, vilket är sex gånger fler än i övriga Europa. Är det underligt att vi ser en sådan ökning av antalet självmord bland ungdomar? Statistiken visar att 86% av tonårssjälvmorden sker i faderlösa familjer. När man vuxit upp i en sådan misär, ser man inte någon väg ut ur hopplöshetens cirkel.

Larry Christenson, som tillsammans med sin syster skrivit förordet till denna bok, berättade för mig att han nyligen stött ihop med en professor från det lutherska seminarium, där han många år tidigare fått sin utbildning. Båda väntade på flyg på en amerikansk flygplats. Larry hade inte sett honom, sedan han lämnade skolan. Därför frågade han professorn: ’Vilken är den största förändring du lagt märke till under dessa år?’ Professorn svarade att det som oroade honom mest var att i USA ’barn inte längre får den omtanke de behöver’.

Den engelska ekonomen Sylvia Ann Hewlett gjorde för några år sedan UNICEF uppmärksamt på att alla FN:s organ tycktes koncentrera sig på Tredje världen, när det gällde problem som hade med barn att göra. Hon blev omedelbart ombedd att göra en utredning för UNICEF, vilken nu har publicerats. Den utgör en svidande vidräkning med framför allt två länder, USA och England. De två är de enda länder i världen i vilka barnens välfärd faktiskt försämras.248

Födelsekontroll

För närvarande blir det åtminstone i västvärlden mer och mer osannolikt att en kvinna alls blir gravid. Det beror på att allt fler äkta par väljer att inte ha barn för att inte hindras i karriären. Ännu fler par beslutar sig för att ha få barn, och födelsetalet sjunker oroväckande i hela västvärlden. För att befolkningen skall vara konstant krävs ett födelsemedeltal på 2,1 barn per kvinna. England har 1,8, Tyskland 1,6 och Spanien 1,4. Vi håller bokstavligen på att förgöra oss själva och berövar miljoner människor rätten till liv. Italien har idag det lägsta födelsetalet i Europa, 1,25, vilket är det lägsta födelsetal, som noterats i mänsklighetens historia. Man har beräknat att Italiens befolkning om 150 år kommer att ha minskat till noll, om födelsetalet ligger kvar på samma nivå.

1968 utgav påven Paulus VI encyklikan Humanae Vitae, vilken förorsakade tumult i den katolska kyrkan. En kommission hade gett påven rådet att liberalisera kyrkans lagar angående födelsekontroll. Påven gjorde tvärtom. Paul Johnson, utgivare av tidskriften New Statesman, fångade stämningarna med orden: ’De flesta katolska föräldrar tycker att de vet mer om det äktenskapliga livets praktiska problem än en gammal ungkarl i Rom’. Men tiderna har förändrats. I encyklikan skrev påven att ett allmänt bruk av preventivmedel skulle ’resultera i äktenskaplig otrohet och allmän försämring av moralen’. Det har visat sig att den gamle ungkarlen hade rätt. Åtminstone i Europa är problemet inte att det är för många barn som föds utan att det är för få. Domedagsscenariot med en befolkningsexplosion gäller inte längre. Istället står vi inför en befolkningsimplosion. Bekväma preventivmedel och aborter har djupt påverkat de sociala sederna i det västerländska samhället. Vi kommer att få betala ett fruktansvärt högt pris, för att vi inte brytt oss om denna särskilda varning från påven Paulus VI.

Neil Lyndon skriver om detta: ’Införandet av säkra preventivmedel gjorde att man inte behövde ta anstöt av äktenskapsbrott. Om sexuellt samliv utanför äktenskapet inte behöver medföra risk för att kvinnan blir med barn, behöver äktenskapsbrottet inte automatiskt betraktas som ett hot mot det väsentliga innehållet i äktenskapskontraktet.’249 Därför kom 1969 års förslag till reform av skilsmässolagarna, som antogs två år efter Humanae Vitae, att kallas för äktenskapsbrytarnas ’frihetsbrev’.

Härtill kommer i England den etniska blandningen. I den vita befolkningen är en av fem under 16 år, jämfört med en av tre bland de färgade. Födelsetalet är bland färgade högre än bland vita (2,5%), och bland pakistanare och bangladeshare är det mer än dubbelt så högt som bland vita (4,6%). Två tredjedelar av dessa hushåll utgörs av traditionella familjer, jämfört med en fjärdedel bland de vita. I England är problemet med familjens upplösning till stor del ett problem bland vita, medan det i USA är ett mycket större problem bland svarta.

Abort

Om det första hindret inte skyddat mot befruktning, är livmodern nuförtiden ändå inte en säker plats för alla foster. I England blir åtminstone 200 000 foster någon gång under graviditeten lagligen styckade bit för bit, ibland utan annan anledning än att graviditeten kommit olägligt. Abort har beskrivits som ’den osynliga förintelsen’.250 Martha Crean, journalist i Toronto Life, har sagt: ’Under den viktorianska tiden brukade man gömma den gravida kvinnan. Nu gömmer vi barnet — för alltid’.251

Vi har sett hur ’rättigheter’ nu styr moderna människors tänkande. En av de senaste är kvinnans rätt ’att bestämma över sin egen kropp’, vilket betyder att hon har rätt att få abort, närhelst hon önskar det, och antingen den potentielle fadern samtycker eller inte. I stället borde kvinnor bättre kontrollera sina kroppar, innan de blir gravida, och vi borde lära våra barn mindre om födelsekontroll och mer om självkontroll. Detta gäller också männen.

En av de nya sockerdragerade pillren att mildra abortens fasor med är frasen ’varje barn — ett önskat barn’. Argumenteringen är enkelt: Man skall bara ha barn, om man vill ha barn. Händer det en olycka så gör dig av med barnet, om du inte vill ha det. Vi har i denna bok genomgående sett att samhället blir mer och mer onaturligt, när det inte har kontakt med Gud.

Vanskötta barn

Om barnet slutligen får födas, blir det allmer sällsynt att det har en far eller ett hem och inte bara ett daghem. Det har nu bevisats att barn, som kommer från sådana förhållanden, har mycket lättare för att bli sjuka, få drogproblem och bli kriminella. De kommer också att dö tidigare än de som växer upp i sunda hem. Någon har sagt: ’Arbetande föräldrar vill ha daghem. Det som barn vill ha... är sina föräldrar.’252 Det blir alltmer osannolikt att de får det.

Vi har redan sett hur feministiska åsikter har smugits in i en FN-konvention. Det är därför inte underligt att vi finner samma prägel på Konventionen om barns rättigheter. Detta märkliga dokument antogs av FN 20 november 1989 och ratificerades av den engelska konservativa regeringen 19 april 1990. Utrikesdepartementet försäkrar att den i engelsk lag uppfattas på samma sätt som andra FN-konventioner. Det är artiklarna 13, 14, 16 och 18 som jag vill ta upp.

Enligt denna konvention upphör en person att vara barn vid 18 års ålder. Den omfattar alltså det mesta av tonåren såväl som barndomen. Kom ihåg att det är fråga om rättigheter, som är rättsligt bindande! Låt oss alltså se efter vad dessa rättigheter innebär. Artikel 13 ger barn och tonåringar ’yttrandefrihet?’. Detta betyder att minderåriga kan välja vilken sorts sexualundervisning som helst, vilka TV-program och videofilmer de skall se och vilka böcker och tidningar de skall läsa. Föräldrarnas rättigheter kan upphävas av barnen.

Artikel 14 ger barn och tonåringar ’tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet’. Det finns här ett tillägg, som nämner behovet av att respektera föräldrars rättigheter och plikter. Men kontentan är att barn skulle kunna köra över sina föräldrar. De skulle till exempel ha rätt att delta i ett häxmöte, om de ville, eller ägna sig åt barnsex, även mot sina föräldrars vilja.

Artikel 15 ger barn och tonåringar ’föreningsfrihet och frihet att delta i fredliga möten’. Här tillerkänns föräldrarna inte någon som helst insyn. Minderåriga har alltså rätt att välja, om de skall gå med i Kyrkans Unga eller Hell’s Angels. En tolvåring har laglig rätt att umgås med vem han eller hon vill.

Många i England blir nu brottslingar redan vid mycket låg ålder. Föräldrar och polis kan inte göra mycket åt det. I ett tal i Underhuset skrämde Lady Olga Maitland sina kolleger, när hon berättade om ett gäng, som härjade i hennes eget valdistrikt, Sutton and Cheam, som ingen ens i sin vildaste fantasi kan kalla ett socialt belastat område.253 Gänget kallar sig ’Suttons inbrottstrupp’ och lämnar visitkort efter sig. Medlemmarna är alla 14 år eller yngre och kan därför inte bli dömda. En av ledarna har arresterats mer än 40 gånger och är anklagad för 200 brott. Vid ett tillfälle stod han inför rätta, anklagad för 21 brott, alltifrån tillfogande av kroppsskada till inbrott, häleri, bilstölder o s v. Han lämnade faktiskt domstolen som fri. FN kan inte ha haft en aning om vad straffomyndiga är i stånd till idag.

FN:s konventioner är föga kända, men det kom en intressant artikel i Times av Janet Daley i vilken hon funderar över denna konvention.254 Hon skriver med tanke på de förändrade relationerna mellan föräldrar och barn i England: ’Ungdomar betraktar inte sina föräldrars auktoritet som vare sig helig eller farlig. De är liksom föräldrarna fullt medvetna om att de har laglig rätt till skydd mot alltför sträng disciplin’. I slutet av 1993 publicerades en gallupundersökning angående ’Ungdomsbrottsligheten i 90-talets England’. Den avslöjar, att disciplinproblemen gått så långt, att polisen nästan inte kan hantera dem, och att de i själva verket har sin rot i hemmen. Janet Daley drar slutsatsen att barn idag lider av brist, men vad är det de saknar? Hon skriver: ’Kanske är det mer än något annat privilegiet att växa upp med en klar känsla för rätt och orätt’.

Men det blir ännu värre. Artikel 16 tillerkänner ungdomar ’rätten till privatliv’, och de får inte ’utsättas för godtycklig eller olaglig inblandning’, när de utnyttjar sådana rättigheter. Föräldrarna har alltså ingen rätt att kontrollera vad en tonåring gör på sitt rum eller ens vem som bjuds in på rummet. Detta gäller också ’korrespondens’. Vilket barn som helst kan därför få hårdporr med posten, utan att föräldrarna kan hindra det.

Artikel 18 paragraf 3 är häpnadsväckande. Jag citerar: ’Barn till arbetande föräldrar har rätt att få barntillsyn’. Om ni tycker att jag överdriver blåögdheten i detta märkliga dokument, som ger barn rättigheter mot föräldrarna, lägg då märke till den reservation Vatikanen gjorde vid undertecknandet. Vatikanen krävde att få tolka bestämmelserna ’på ett sätt som tryggar föräldrarnas primära och oförytterliga rättigheter, särskilt när det gäller utbildning (artikel 13, 28), religion (artikel 14), umgänge med andra (artikel 15) och privatliv (artikel 16)’. De islamiska länderna (Kuwait, Saudiarabien o s v) förkastade allt ’som är oförenligt med islamisk lag’ (vilket torde gälla alla de artiklar jag nämnt). Men England och hela den övriga västvärlden skrev bekymmerslöst under utan att sätta ett enda frågetecken för att denna konvention nästan helt underminerar föräldrars rättigheter och auktoritet över barnen. Åter har jämlikhetssträvandena triumferat över traditionella familjevärden.

De flesta håller troligen med om att de fakta jag kommenterat allvarligt hotar familjens framtid i vår värld. Jag beskyller inte Engelska kyrkan eller den övriga protestantiska världen för att ha skapat problemet. Men de är säkert ansvariga för att ha bidragit till att det blivit större och krångligare och för att allvarligt ha underminerat familjens grundläggande bibliska struktur. Dessa kyrkor kommer med andra ord att själva alltmer bli en del av problemet, inte lösningen. Den verkliga lösningen ligger i att återupptäcka bibliska och traditionella familjevärden. Dessa är bland andra mannens ledarskap, kvinnans roll som medhjälpare i naturlig underordning, moderns prioritering av hemmet framför karriären, föräldrarnas omvårdnad och auktoritet, d v s såväl inskärpande av lag och ordning i hemmet som kärleksfull uppmärksamhet alltifrån vaggan.

Det är mycket svårare att ge uttryck för dessa familjevärden i våra hem, om de inte kommer till uttryck i kyrkan. Kyrkan borde vara förebilden för livet i hemmet. Att den ersätter fäder med mödrar i kyrkan är olydnad mot Guds ord. Dessutom försvårar det för människor att uppfatta patriarkatet som den naturliga ordningen. Till sist kommer det att leda till oerhört mycket elände, och dominoeffekten på familjen kommer att göra stor skada på en institution, som redan är bräcklig.

Jag ber inte om ursäkt för att jag uppehållit mig så länge vid FN:s konventioner. De visar nämligen vilket inflytande feminismen och dess jämlikhetsprinciper har internationellt. Det är dessa principer, som medvetet eller omedvetet har omfattats av dem som försöker tvinga fram prästvigning av kvinnor. Män och kvinnor anses alltså ’lika’, inte bara till sin natur utan också när det gäller roller. Den logiska följden av detta är att föräldrar och barn också står ’på samma nivå’. Man kan knappast argumentera mot en rangordning mellan man och hustru och för en rangordning mellan föräldrar och barn. Alltså höjer man barnens rättigheter till samma nivå som föräldrarnas.

Våra västerländska kyrkor har blivit så utopiska i sin ideologi. De dras till en naivitet, som är direkt farlig. Sålunda läggs bibliska principer åt sidan i strävan efter en idealism, som ändå inte har någon chans att segra i en värld som är benägen för ondska. Vi drömmer om perfekta system. Därför kräver vi inte att någon skall vara dygdig. Den naturliga lag, som Gud har inrättat, och som vi på egen risk tummar på, är till både för att hålla tillbaka det onda och för att främja det goda. För att auktoritet skall fungera, måste det finnas en hierarkisk struktur i hemmet liksom i kyrkan och samhället.

Vi lever i en värld, som är besatt av strävan efter ’rättigheter’ och på jakt efter jämlikhet. Inget annat tycks betyda något. FN fortsätter att producera en ändlös rad av konventioner om rättigheter. Dessa undertecknas med iver av länderna, även somliga som av Amnesty anklagas för att använda tortyr för att pressa fram bekännelser ur politiska fångar. Så mycket är alltså de mänskliga rättigheterna värda! Det finns länder, som har bråttom att underteckna överenskommelser om kvinnlig rösträtt, medan de inte ens ger männen rösträtt i sina egna länder. De vill gärna tillförsäkra barn rätt till privatliv, medan deras fängelser är överfulla av oliktänkande och andra, som inte har något hopp om att få en rättvis rättegång. Rättigheter utan skyldigheter är ett farligt bländverk.

Debatten om prästvigning av kvinnor handlar till stor del om kvinnors rättigheter. Man kräver lika rättigheter utan att ta hänsyn till att det finns olika roller. Det leder till att man underminerar auktoriteten, eftersom man förnekar den av Gud skapade hierarkiska uppbyggnaden av familjen. Kyrkan borde genom sin uppbyggnad ge ett gott exempel på vad familjeliv egentligen innebär. Genom att kasta om mäns och kvinnors roller visar kyrkan olydnad mot Skaparen och gör en förvirrad situation ännu mer kaotisk. Detta är ett slag mot familjen och inte för den, i en tid då denna möter svårigheter, som kan leda till att den helt kollapsar.

En av de äldsta symbolerna för korset och nattvardens sakrament är pelikanen. Man kan på gamla målningar se hur den med sin näbb återlåter sig för att mata sina ungar med sitt eget blod. Det kan vara en god bild för en fars och en mors kärlek till barnen, för föräldrars villighet att göra personliga uppoffringar för deras bästa. En återupptäckt av det som förr ansågs vara normal och naturlig kärlek till barnen är nödvändig, om västvärlden inte skall hamna i anarki och ruin. Ingen behöver talar om för oss att vårt samhälles framtida hälsa är beroende av våra barn.

Sylvia Ann Hewlett skriver i sin UNICEF-rapport: ’Det kommer en dag då en nations framsteg bedöms, inte utifrån dess militära och ekonomiska styrka... utan utifrån dess barns hälsa och civiliserade uppträdande. Ingenting är viktigare.’255

Innan vi vänder oss till de andra kyrkorna, behöver vi se vilka hinder för enheten som finns inom Engelska kyrkan och den större anglikanska kyrkogemenskapen. I den senare världsvida gemenskapen är fortfarande ungefär hälften av medlemskyrkorna motståndare till prästvigning av kvinnor. I Engelska kyrkan är ungefär en tredjedel motståndare.

En bro som fallit samman i båda ändar

Det har ofta sagts att den anglikanska kyrkan varit ’en brokyrka’. Den har sina rötter i keltisk kristendom, som var mer östlig än västlig, mer karismatisk än institutionell och angelägen om att använda hjärtat lika mycket som förnuftet. Augustinus’ besök i Canterbury (år 597) och kyrkomötet i Whitby (år 664) ledde till att den keltiska och den västliga kyrkan smälte samman. Vid reformationen blev Engelska kyrkan reformert, fastän den behöll mycket av sitt katolska arv, och förvisso sitt katolska episkopat.

Reformationsrörelsen försökte förgäves att inom en enda kyrka hålla kvar många olika läro- och traditionsriktningar (med undantag för den romersk-katolska). Engelska kyrkans etiska grundsyn har ofta beskrivits som ’tolerant’. Dess historia visar motsatsen. 1662 krävde kyrkan t ex att uniformitetsakten skulle antas. Det ledde till att 2 000 präster uteslöts ur kyrkan utan att få någon kompensation. Somliga slutade bokstavligen som samvetsfångar, andra utvisades från England. Slutligen var det parlamentet som krävde att kyrkan skulle ge alla engelska medborgare religionsfrihet. En kyrka, som inte kunde tåla en Richard Baxter, en John Wesley eller en John Henry Newman, kan knappast kallas ’tolerant’. Baxter, som har beskrivits som ’en förkämpe för moderation’, fick den klassiska anglikanska behandlingen av profeter — han erbjöds biskopsstolen i Hereford! När han avböjde, avskedades han och tilläts inte ens att återvända till Kidderminster, där han utfört största delen av sitt livsverk.

John Wesley, enligt mångas åsikt en av sin generations största engelsmän, hedrades aldrig av Engelska kyrkan. Istället blev han utfrusen ända till sin död, fastän han lojalt förblev anglikan till slutet. John Henry Newman var ännu en man med lysande begåvning, som troligen påverkade den romersk-katolska kyrkan mer än någon annan i sin generation. Man kan lägga till många fler namn i denna lista. Den romersk-katolska kyrkan har jämförelsevis lyckats bättre med att ta vara på sina profeter och helgon. Engelska kyrkans tolerans har haft en tendens att bara omfatta dem som själva varit ’toleranta’. Måttfulla människor har alltid lättare för att umgås med likasinnade än med entusiaster! Människor med övertygelser är besvärande för vår nationella kyrka.

En bro har definierats som ’en struktur som utgör en väg över någonting’ eller ’något som förenar, kopplar ihop eller gynnar två sidor’. Det brittiska parlamentet, som försökt hålla ett vakande öga på sin andliga partner, har krävt tolerans ända sedan 1700-talet. Utan särskilt stor entusiasm har kyrkan tvingats acceptera de lågkyrkliga väckelserna under sjutton- och artonhundratalet, Oxford-rörelsen på 1800-talet och den karismatiska förnyelsen på 1900-talet. Alla tre rörelserna har fortfarande en plats i Engelska kyrkan, men risken är stor att anglokatolikerna, arvtagarna till Pusey och Newman, inte kommer att stanna kvar på grund av prästvigningen av kvinnor. De bildar tillsammans med liberalerna de brovalv, som sträcker sig från den romersk-katolska och ortodoxa flodstranden till den evangelikala och frikyrkliga. Så har alltså Engelska kyrkan, samtidigt som den bevarat sitt katolska arv från det keltiska förflutna, accepterat — dock utan särskild entusiasm — evangelikalismen, den pånyttfödda katolicismen och sitt forna karismatiska arv.

Låt oss återvända till jämförelsen med bron. Engelska kyrkan har varit en bro också över den ekumeniska skiljelinjen. Den har varit en mötesplats för olika andliga rörelser och därmed givit dem möjlighet att se vilken relation de har till varandra och hur de fungerar tillsammans. Den har varit ett av de få exemplen i kristenhetens historia på hur man framgångsrikt kunnat förena många riktningar i den världsvida kyrkan till en enda organisatorisk struktur.

Det mesta av detta ligger nu krossat. Det är en dröm som blivit en mardröm. Engelska kyrkan har brutit ner två av brovalven. Det katolska brovalvet är borta. Det innebär att den ’speciella relation’, som anglikaner länge haft till Vatikanen, har upphört. Dialogen kommer att fortsätta, men nu kommer de romerska katolikerna att stå i kontakt med en frikyrka, inte en kyrka som länge gjort anspråk på att vara en del av den allmänneliga kyrkan och att ha giltiga ämbeten. Också det evangelikala brovalvet är borta. Det är sant att somliga evangelikaler inte ser prästvigning av kvinnor som något problem. Men det finns många som gör det och som här ser ett förräderi mot bibliska principer. De kommer nu att sluta sig inom sitt skal och mer och mer följa en självständig linje.

När vi vänder oss till den vidare anglikanska gemenskapen, får vi en beklämmande bild. Här ser vi en kollision mellan vår västerländska kultur med dess jämlikhet och feminism och en helt annan, mer traditionell och ’naturlig’ kultur i Afrika, Asien och Latinamerika. Trycket att anpassa sig till västerländsk kultur kan lätt bli ett slags ’nykolonialism’. Michael Ovey och Peter Walker behandlar detta i en liten bok om könsroller.256 De skriver om något som de kallar ’geografisk arrogans’ och fortsätter: ’Det är stor risk att vi kallar det för evig sanning (d v s prästvigning av kvinnor), som bara är några västerlänningars åsikt i slutet av 1900-talet.’

Man kan bara hoppas att tredje världen inte låter lura sig. Afrikansk, asiatisk och latinamerikansk kultur är starkt patriarkalisk, och familjelivet är här till största delen fortfarande intakt. Där tvivlar man inte på att hundar har fyra ben. Man har alltid trott det och kommer alltid att göra det, om man får vara ifred. Allt fler tecken tyder emellertid på att västvärldens sjukdomar sprids, ibland av kyrkoledare, och det kommer att få katastrofala följder. De som drabbas värst är de fattiga. Västvärlden kan tack vare välfärdsstaten i någon mån klara problemen med storskalig familjekollaps. Men i de flesta av tredje världens länder är familjen välfärdsstaten. Om den upplöses, finns ingenting kvar. Vi måste tänka oss för två gånger, innan vi exporterar vårt feministiska program till tredje världen.

Exempel på de oroande förändringar, som just nu sker i tredje världen, får vi i William Hamilton-Dalrymples bok City of Djinns: a Year in Delhi [Djinnernas stad — ett år i Delhi].257 Författaren besökte Delhi på nytt efter åtskilliga år och skriver om de förändringar han lade märke till. Han berättar om den flodvåg av västerländska varor och idéer, som nu forsar in i Indien, och som fört med sig en underström av västerländsk moral. ’Par som begick äktenskapsbrott fyllde nu de allmänna parkerna’, skriver han. ’Reklam för kondomer dominerar gatubilden i Delhi. Den indiska huvudstaden, en gång det sista fästet för bruden med förkläde, det dubbelt låsta sovrummet och det arrangerade äktenskapet, fylldes långsamt av älskande, viskande, rodnande män och kvinnor, som höll varandras händer i tillfälliga förbindelser... Delhi började öppna sig. Efter den långa viktorianska halvdagern började sarin falla’.

Jag menar inte att kvinnans lott i dessa länder helt varit vad den bort vara. Dubbelmoral är fortfarande vanlig. Kvinnornas liv är ofta kringgärdat av rigorösa regler. Men att försöka ändra på detta genom att vända upp och ner på naturen är inte lösningen. Olyckligtvis utsätter västerlandet tredje världen för hård press, ibland genom ekonomiska påtryckningar. Afrikaner, som frestas att vara mer västerländska och behaga sina välgörare, är beredda att rätta in sig i ledet och prästviga kvinnor. Det gäller vanligen en mycket liten grupp kvinnor, som är kulturellt avvikande och därför inte passar in i sin egen kultur.

Dörrarna stängs

Beslutet att prästviga kvinnor har förorsakat en djup spricka i Engelska kyrkan och den större anglikanska gemenskapen. Ser vi på relationerna till den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan, har beslutet varit katastrofalt. Engelska kyrkan blev varnad långt i förväg. När det gäller vår relation till den romersk-katolska kyrkan har den ekumeniska klockan vridits tillbaka 70 år. Det var 1921 som de informella Malines-samtalen började. De utgjorde den första ekumeniska kontakten mellan de två kyrkorna. Det står klart att hoppet om en återförening alltid framför allt har knutits till en godtagbar överenskommelse om att erkänna varandras ämbeten. Det finns inget som helst hopp om att en sådan överenskommelse någonsin kommer att träffas, så länge kvinnor prästvigs. Otvivelaktigt kommer artiga samtal att fortsätta. Man kommer att tala om ’samarbete’, men arbetet för återförening har nu definitivt satts på sparlåga. Den romersk-katolska ståndpunkten i fråga om prästvigning av kvinnor klargjordes i dokumentet Inter Insigniores, som utgavs av den påvliga troskongregationen år 1976. Det beskrev den obrutna traditionen av manligt prästämbete som ’normativ’.

Det har kommit talrika varningar från Vatikanen om att prästvigning av kvinnor skulle betraktas som ett allvarligt hinder för enhet. Påven Johannes Paulus II har utfärdat många försiktiga varningar liksom Rådet för främjande av kristen enhet. Kardinal Cassidy, ordförande i detta råd, sade omedelbart efter det att beslutet tagits: ’Den Helige Ande motsäger inte sig själv. Han har i nästan 2 000 år talat till kyrkan på ett och samma sätt i denna fråga. Det skulle vara mycket märkligt, om han talade på ett annat sätt nu’. Eller med andra ord: Hundar har haft fyra ben i 2 000 år, hur kommer det sig då att man nu säger att de har fem?

När vi vänder oss till den näst största kyrkan i världen, den ortodoxa, finner vi att man där uttryckt ännu större oro. En vän till mig, som är afrikansk biskop, deltog i ett möte tillsammans med den koptiska kyrkans överhuvud i Egypten, påven Shenouda III. Någon frågade honom vad han ansåg om den nya kvinnliga episkopala biskop (Barbara Harris), som just vigts i USA. ’En kvinna kan inte vara kyrkans huvud’, svarade han, ’och om hon ändå blir det, kommer hon att vara kyrkans huvudvärk’.

När den episkopala kyrkan i USA (ECUSA) samtyckte till att prästviga kvinnor, reagerade de ortodoxa omedelbart och definitivt. Fader Alexander Schmemann sade: ’Det är för oss liktydigt med en radikal och irreparabel stympning av hela tron, ett förkastande av hela Skriften...’258 Fader Thomas Hopko kallade beslutet ’katastrofalt’.259 I England beskrevs det av biskop Kallistos Ware som ’en avgrund med skrämmande dimensioner’.260

Ärkebiskop Athenagoras har skrivit att kravet på kvinnliga präster är ’en nutida modenyck, som strider mot den evangeliska ordningen och kyrkans erfarenhet’.261 Under överläggningarna mellan anglikaner och ortodoxa har de ortodoxa alltid deklarerat sin ståndpunkt klart och tydligt. Vid ett av mötena i Athen 1978 gick de så långt att de sade att ’grunden för den kristna tron hotas’. Att prästviga kvinnor ’är att våldföra sig på den apostoliska tron och den apostoliska ordningen i kyrkan’.262 När den antiokenska ortodoxa kyrkan i Amerika höll konvent 1973, tog kvinnorna initiativ till och antog en resolution om att frågan inte ens skulle behandlas av mötesdelegaterna.263 Den långvariga vänskapen mellan den anglikanska och den ortodoxa kyrkan har allvarligt skadats av det som hänt.

Vid Lambeth-konferensen 1988 var den romersk-katolske talesmannen (biskop Pierre Duprey från Rådet för främjande av kristen enhet) taktfull nog att inte direkt beröra ämnet prästvigning av kvinnor. Den ortodoxe representanten (professor John Zizioulas, metropolit i Pergamos) gick däremot rakt på sak. Huvuddelen av hans tal behandlade faktiskt detta ämne. Han beskrev det som ’ytterst förkastligt’.264 Han yrkade sedan på att ’inget beslut skulle fattas utan en djupgående teologisk debatt om saken’. Han sade vidare att kyrkorna ännu inte på allvar börjat behandla denna fråga på ekumenisk nivå. Biskopen gisslade därefter båda sidor: ’traditionalisterna’ för att de bara gav argument som gällde traditionell praxis, och ’feministerna’ för att deras argument bara byggde på ’sociologiska förhållanden’. Han rådde den anglikanska kyrkan att förena sig med andra kyrkor i en teologisk debatt ’på ekumenisk nivå’. Han talade tyvärr för döva öron. Ingenting gjordes åt saken. Det har ofta hävdats att frågan om prästvigning av kvinnor redan ’grundligt’ har diskuterats, men i så fall har det bara skett på ett ytligt plan. Någon teologisk debatt har aldrig genomförts på ekumenisk nivå.

Den olivkvist, som räcktes fram av den ortodoxa kyrkan vid Lambeth-konferensen 1988, togs tyvärr aldrig emot. Med rätta anklagade professor Zizioulas kyrkorna för att göra teologin till en underordnad eller till och med ovidkommande faktor i sökandet efter kristen enhet. Han varnade för att ’priset kan bli alltför högt att betala för Kristi kyrka’. Engelska kyrkan kommer i framtiden att få betala ett högt pris. Följderna för den kristna enheten är oöverskådliga.

Engelska kyrkan har på grund av eget beslut upphört att vara en ’brokyrka’. Den har effektivt raserat brons båda ändar. Allt är inte förlorat, eftersom den nu kommer närmare frikyrkorna, metodisterna, den enade reformerta kyrkan med flera. Somliga anklagade kyrkan för att ha valt att bli en ’sekt’. ’Frikyrka’ är ett bättre uttryck. Engelska kyrkan har definitivt förlorat sin särskilda relation till den katolska och den ortodoxa kyrkan och därmed också allt hopp om en framtida återförening. Men alla kyrkor har förlorat på detta, och den ekumeniska rörelsens trovärdighet har tagit stor skada.

Något märkvärdigt håller på att hända i vår värld. Under de senaste åren har så kallade gröna frågor rönt ett enastående intresse. Nedsmutsningen av vår planet har varit föremål för ändlösa debatter. Uttunning av ozonlagret, skövling av regnskogar, global uppvärmning och liknande ting har diskuterats på högsta nivå. Kristna har deltagit och hänvisat till Gud Skaparen och hans omsorg om det han skapat. Men mycket få tycks vara medvetna om att Gud har skapat könsrollerna lika väl som den materiella världen och djurriket. Skaparen bryr sig lika mycket om könsroller (och då tänker jag inte bara på sex) som om ekologi och miljövård. Hur kommer det sig, att folk har missat denna jättelika elefant och inte sett sambandet med skapelsen?

När jag förberedde detta ämne, läste jag James Houstons bok I believe in the Creator [Jag tror på Skaparen].266 Det är en bra om än utmanande bok om skapelsen. Men när jag letade efter ämnet könens skapelse, fann jag ingenting. Det är svårt att fatta att någon som skriver om Gud Skaparen, och som själv fostrat fem barn, inte har någonting att säga om könen. Det är kanske typiskt för vår tid. Kanske har vi blivit så övermätta på sex och så äcklade av sexuella banaliteter, att vi helst undviker ämnet. Kanske feministisk jämlikhet har trängt så djupt in i oss, att det androgyna syndromet (manligt och kvinnligt förenat i en enda organism) har börjat få övertaget. Eller också kanske vi helt enkelt håller på att bli så vana vid könsrollsförvirringen, att skillnaderna inte längre betyder något för oss.

En profetia för vår tid om ödeläggelse

I sitt tredje kapitel riktar profeten Jesaja en fruktansvärd anklagelse mot sin tids samhälle. När vi läser den, ser vi att den handlar också om vår tid:

Vi ser i allt detta att man vänder upp och ner på och perverterar det naturliga. Vi ser de unga ta sig auktoritet över de äldre och kvinnor över män. På så sätt vänder man upp och ner på Guds naturliga lagar, när de unga inte längre underordnar sig de äldre och kvinnorna inte sina män. ’Högmodig’ är ett ord som ibland passar in på de radikala feministerna som anställt sådan förödelse i vårt västerländska samhälle. Vi ser Guds dom komma i dag precis som den gjorde på den tiden, fastän omständigheterna är olika. Då var det krig, som decimerade den manliga befolkningen, så att många kvinnor inte kunde gifta sig och få barn. Nu är det den traditionella familjens kollaps, som leder till att över 50% av de engelska hemmen kommer att vara faderlösa vid slutet av detta århundrade.

När samhället glömmer Gud, blir livet onaturligt. Man bryter inte bara mot morallagarna utan också mot Guds lagar i naturen. Idag är kyrkorna lika skyldiga till att ha brutit mot dessa lagar som samhället, inom vilket de skulle vara salt, surdeg och ljus. Ett exempel på detta är att kyrkoledare ideligen försöker sanktionera homosexualitet. När vetenskapsmän år 1993 påstod sig ha funnit, att homosexuell läggning kan vara genetiskt betingad, hälsades nyheten i massmedia som ett moraliskt bombnedslag. Lord Jakobovits, före detta överrabbin i England, uppmanade i ett brev i Times etiskt medvetna personer att bekämpa detta nya försök att ’urholka våra transcendenta moraliska värden’267 Som jude skrev han vad man längtar efter att få höra från fler kristna ledare:

Livet i västvärlden blir mer och mer onaturligt. Vi kan inte längre ta det för givet som gällde för ett par år sedan. Ett exempel är det fotografi av Mount Everests topp, som publicerades i våra tidningar 1993. Först och främst fanns det ungefär tjugo ton skräp där. Men dessutom fanns där mänskokroppar, som lämnats obegravda av tidigare grupper av bergsbestigare. Det är naturligt att visa vördnad för mänskokroppen, och alla kulturer betraktar det som en helig plikt att ta hand om den döda kroppen och visa den största respekt. Olika kulturer och religioner uttrycker denna respekt på olika sätt. I detta fall kunde kropparna uppenbarligen inte begravas på berget, men de kunde ha förts ner därifrån. Lord Hunt, som ledde den första expedition, som besteg Mount Everest, sade: ’Att lämna dem där borde vara otänkbart. Det visar en förvånansvärd cynism i synen på mänskolivet’. Och Chris Bonington, en annan bestigare av Mount Everest skrev: ’Det var hemskt, på många sätt en miniatyr av allt som vi gjort med vår planet’.

Men det blir ännu allvarligare följder av att vi på detta sätt vänder upp och ner på Skaparens lagar i naturen. Jesaja frågar: ’Kan då en moder glömma sitt barn, så att hon inte har förbarmande med sin livsfrukt?’ (Jes 49:15). I den frågan ligger underförstått att det är en naturlag att mödrar älskar sina barn och har omsorg om dem. Det borde vara något naturligt. Men så är det inte längre. Vi talar nu om moderns rättighet att göra abort (istället för om det ofödda barnets rättigheter). Är detta inte onaturligt? Vi vet att det nu förekommer en utbredd barnmisshandel. Är det naturligt? Många kvinnor sätter idag sin karriär före sina barns väl. Somliga gifta kvinnor bestämmer sig för att inte ha några barn alls. Hur onaturligt är inte allt detta!

Vad männen beträffar finner vi att de försummar eller helt struntar i sina plikter som makar och fäder. Det naturliga för en man är att skydda hustru och barn, ta hand om dem, ge sig tid med dem, undervisa och fostra barnen och göra sig besvär med att lära känna dem. Som vi vet, har fäderna i dag i många fall helt enkelt gett sig av hemifrån. Men även de som stannar bryr sig ofta mycket litet om sina barn och tar inte del i deras fostran, så som de skulle. Jag påstår att detta är onormalt. Den normala patriarkaliska instinkten saknas.

Naturens lagar fördömer hedendomen

Ett av de skarpaste avsnitten i hela bibeln beskriver hur människorna upphörde att lyda naturens lagar. Det är Romarbrevets första kapitel. Här riktar aposteln strålkastaren mot dåtidens hedniska samhälle, som vårt eget samhälle har så många likheter med. Han skriver att det hedniska samhället kännetecknas av ’föraktliga tänkesätt’ (v 28) och av att man gör ’det som inte får göras’. Här finns en parallell till vår tids hedendom: uppstudsighet mot föräldrar (v 30). Dessa människor gör inte bara det som är avskyvärt och onaturligt, utan de tycker också ’det är bra när andra gör det’ (v 32). Här beskriver Paulus både lesbianism och homosexualitet som att byta ut det naturliga umgänget mot det onaturliga.

Men poängen i Paulus’ starka fördömande av hedendomen i brevet till romarna är, att han inte åberopar sig på Guds Ord, fastän han kunde ha gjort det. Han anklagar hedningarna för att undertrycka sanningen — inte Guds ord, som de inte hade någon kunskap om, utan skapelseordningen. De var skyldiga eftersom Gud gjort naturens lag uppenbar för dem (v 19), fastän de inte kände till Guds ord. Paulus säger, att Guds egenskaper alltsedan världens skapelse kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga, och att det därför inte finns något försvar för dem (v 20). Paulus fördömer alltså inte hedningarna därför att de brutit mot de tio buden, ty dem kände de ju inte till. Guds vrede vilar över dem, därför att de bryter mot skapelselagarna, och för det finns det ingen ursäkt.

Det är detta som är den allvarligaste anklagelsen mot den moderna kyrkan, som prästviger kvinnor i direkt olydnad mot både skapelsens lagar enligt Första Moseboken och aposteln Paulus’ ord och tolererar homosexuellas och lesbiskas onaturliga levnadssätt. När Paulus i Romarbrevets andra kapitel vänder sig till judarna, som har Lagen, säger han att de också står under Guds dom och inte har någon ursäkt, därför att de inte så som hedningarna kan skylla på okunnighet. Guds lag är ännu tydligare än skapelsens. De borde veta bättre. Paulus skriver att det kommer vrede och straff, nöd och ångest över dem som förkastar sanningen och följer det onda (Rom 2:8-9).

Låt oss återgå till huvudtemat för denna bok. Hedningarna på Paulus’ tid sade att hundar har fem ben. Paulus säger att de har fyra, och naturen bekräftar detta. Även om det skulle vara möjligt att med genmanipulation få fram en hund med fem ben, skulle den ha skapats i direkt olydnad mot Skaparen, som bestämt att hundar skall ha fyra ben. Detta var hans beslut, och det tillkommer inte oss att ifrågasätta det eller försöka ändra på det. Gud har skapat en värld i vilken män och kvinnor har olika men kompletterande roller. Män kan inte vara mödrar, och mödrar kan inte vara fäder. Män är skapade till att vara ledare. Kvinnor är kallade att stå vid männens sida för att hjälpa dem att göra vad de är skapade till. De är inte kallade att ta över männens ledarroll. Att göra det är olydnad mot honom som skapat oss.

Vad som gör denna strid så djupt smärtsam och förvirrande — som det imbroglio jag tidigare talade om — är att de människor, som dras in i den och kommer till motsatta uppfattningar, är lika intelligenta och lika hängivna. Georg Carey sade i den kända intervjun i Det Bästa: ’Idén att endast män kan representera Kristus vid altaret är en ytterst allvarlig irrlära’. Han fortsatte med att beskriva denna uppfattning, vilken omfattas av många anglikaner, som ’ödeläggande och destruktiv’. Det är hårda ord! Senare tog han tillbaka ordet ’irrlära’ och ersatte det med uttrycket ’ett allvarligt teologiskt misstag’, vilket jag antar är ett artigare sätt att uttrycka saken på. Jag har påpekat att kyrkofäderna vanligen betraktade prästvigning av kvinnor som ’irrlära’, och de var mindre artiga på den tiden än vi är nu. Hur har vi kommit in i en sådan återvändsgränd?

Varning för gamla irrläror

Som vi sett i kapitel 11, blev kyrkan tidigt invecklad i hetsiga diskussioner med irrlärare. Det fanns ganska många irrläror, men tre framträder särskilt tydligt. Den första, största, mest inflytelserika och därför farligaste var gnosticismen. De andra två härstammade från Marcion och Montanus. Om vi studerar dem noga, kommer vi att se några gemensamma drag, särskilt när det gäller vårt aktuella problem med prästvigning av kvinnor. Förbindelselänken är uppenbar, eftersom man i alla tre rörelserna prästvigde kvinnor, även om montanisterna gjorde det först på ett mycket sent stadium.

Låt oss se på dem i tur och ordning. Ordet gnosticism används inte bara om kristna irrläror utan också om ett brett fält av religiösa trosåskådningar av vilka många var vanliga i Östern före Kristi födelse. Det anses allmänt att Paulus’ brev till kolosserna skrevs huvudsakligen i syfte att vederlägga gnosticismen. Gnosticismen är också ett utmärkt exempel på tidig religiös synkretism, ett försök att kombinera många drag från olika religiösa trosuppfattningar i ett enda system. Kristna lockades för första gången att föra in gnostiska idéer vid sidan av den kristna sanningen. Förutom genom synkretism växte gnosticismen sig stark genom kompromiss. Gnostikerna var benägna att anpassa sina läror, inte bara till andra religioner utan också till tidsandan. Det som nu kallas ’New Age’ är en modern form av samma irrlära.

När vi ser på dessa tre irrläror, finner vi ett gemensamt drag i hur de skilde mellan vad de ansåg vara oförenliga element. Gnostikerna trodde att materien var ond, vilket innebar att Gud var helt skild från den. Detta torde göra inkarnationen omöjlig, liksom sakramenten. Det finns här starka förbindelser med Österns religioner, till exempel hinduismen, vilket man också finner inom New Age idag. Då gnostikerna förnekade att det i grunden finns något gott i det som Gud skapat, ledde det till att de förnekade inte bara inkarnationen utan också Guds verk i skapelsen, som enligt dem var en olycka eller ett misstag.

Något liknande gällde de två andra irrlärorna. Marcion skilde Gamla och Nya Testamentet från varandra och uteslöt i realiteten alla hänvisningar till Gamla Testamentet ur det Nya. Jesus kom för att rädda från det gamla förbundets onde gud. Gnosticismen innebar att man lade till något i kristendomen, marcionismen att man tog bort något från den. Båda försökte förenkla den kristna sanningen för att marknadsföra evangeliet på ett mer effektivt och acceptabelt sätt.

Som vi redan sett i kapitel 11, är det orättvist att anse den tredje rörelsen, montanismen, som en irrlära under dess första tid. Den började som en karismatisk förnyelserörelse inom kyrkorna vid en tid, då dessa hade börjat bli formella och tråkiga. Senare blev den sekterisk och slutligen irrlärig. Ett av montanismens mest framträdande drag var profetian. Denna gåva fick kvinnor likaväl som män, och den kom ofta till uttryck i montanisternas gudstjänster. Alltså tjänstgjorde ända från början såväl kvinnor som män i kyrkorna. Det är därför inte förvånande att montanisterna många år senare började prästviga kvinnor, vilket emellertid grundligt fördömdes av dåtidens katolska kyrka.

Vi har sett att både Marcion och gnostikerna gjorde misstag, Marcion genom att inte kunna förlika Gamla Testamentet med det Nya, och gnostikerna genom att inte kunna förbinda Gud med skapelsen. Anledningen till att montanisterna blev heretiska var att de skapade en motsättning mellan den Helige Andes tjänst och den Helige Andes ämbeten, det vill säga mellan det karismatiska och det institutionella i kyrkans liv.

Det finns tydliga likheter mellan montanismen och 1900-talets pingströrelse och karismatiska rörelse. Inom dessa ser vi samma tendens att förringa ämbetets och auktoritetens roll i kyrkan och att överdriva betydelsen av de karismatiska tjänsterna. Till detta kommer att man nedvärderar historia och tradition och gör en nystart med ringa eller ingen hänsyn till vad som skett tidigare. Alltsedan den första pingsten har Gud alltid utgjutit sin Ande över såväl kvinnor som män, och kvinnor utmärker sig särskilt i många av de karismatiska tjänsterna, som de enligt både Skriften och kyrkans tradition har rätt att utöva. Men montanismen lyckades inte skilja mellan tjänst och ämbete.

Allteftersom åren gick skulle kyrkan bli indragen i omfattande stridigheter. Några kretsade kring Treenigheten, men de flesta gällde Jesus Kristus. Var han Gud eller bara en inspirerad människa? Var han sann människa eller någon sorts halvgud? Hade han en eller två naturer? Var han en eller två personer? Var han född av en jungfru eller senare ’adopterad’ av Fadern? Olika koncilier sammankallades av kyrkan, för att biskoparna skulle kunna avgöra vad som var sanning och fördöma irrläror. Ett av dem hölls i Nicaea (år 325) och ett i Kalcedon (år 451). Vid det första fördömdes Arius’ irrlära. Enligt hans lära var Kristus inte sann Gud. Vid det andra fördömdes Nestorius’ irrlära (enligt vilken Kristus var två personer, inte en) och Eutyches’ irrlära (enligt vilken Kristus hade en natur, inte två).

Den viktigaste beståndsdelen i alla dessa irrläror var att man försökte förena det som är oförenligt, förenkla det som är invecklat och göra det förståeligt som är ett mysterium. Kyrkofäderna hade rätt, och århundradena har gett dem rätt: begränsade mänskliga varelser kan inte förklara det oändliga. Man måsta ofta acceptera två skenbart oförenliga sanningar i stället för att förnuftsmässigt söka förklara dem eller få dem att smälta samman. Vi tror alltså på tre personer och en Gud. Vi tror att Kristus är en enda person och har två naturer. Senare skulle protestanter diskutera predestinationen och den fria viljan. Till sist skulle många se att båda lärorna var sanna, inte bara den ena.

Vi behöver tillämpa detta på den nuvarande striden om prästvigning av kvinnor. Jag tror att frågan i grund och botten har med två sanningar att göra, och Skriften och traditionen kräver att vi tror på båda samtidigt.

Sanning ett

Män och kvinnor är jämlika. De är båda skapade till Guds avbild och delar i lika mån härligheten i att vara skapade av Gud, återlösta av Kristus och fyllda av den Helige Ande. De har båda fri tillgång till Guds nåds rikedomar och kommer att i lika mån få del av det eviga livets härlighet. Den mänskliga jämlikheten, som skapats efter Guds bild, återspeglar den gudomliga jämlikheten, som finns mellan personerna i Treenigheten.

Sanning två

Män och kvinnor är olika. De skapades till att ha olika och kompletterande roller. Förhållandet dem emellan beskrivs med ord som betecknar manligt ledarskap och kvinnlig underordning. Detta förhållande, som skapats efter Guds bild, återspeglar Faderns gudomliga ledarskap och Sonens och Andens gudomliga underordning inom Treenigheten.

Vid första anblicken tycks dessa två sanningar oförenliga. Hur kan en kvinna på samma gång vara jämlik en man och underordnad honom? Underordning är i människors tanke så ofta förbunden med underlägsenhet, men det är den inte i Guds tanke, eftersom den inte är det i Guds natur, sådan den uppenbarats i Treenigheten.

Om vi bara accepterar sanning ett, är vi feminister. Om vi bara säger ja till sanning två, är vi sexister. När vi bejakar båda, är vi traditionalister, och det är vi stolta över. Som traditionalister följer vi Jesus Kristus, som behandlade kvinnor på samma sätt som män och uppskattade dem lika mycket men bara utvalde män till apostlar, vilka skulle leda kyrkan efter hans himmelsfärd. Vi följer apostlarna, som liksom Kristus bejakade båda sanningarna. De välkomnade kvinnorna att tjäna tillsammans med männen men stod också fast vid sanningen att mannen är kvinnans huvud och att kvinnan är underordnad mannen både i kyrkan och i den mänskliga familjen.

Den gudomliga ordningen i dessa två sanningar beskrivs av Sheldon Vanauken som

En man som kallas Doktor Stockmann är huvudpersonen i En folkefiende. Han har också funnit gift i stadens vattentäkt och säger i själva verket att hundar har fyra ben. Den allvetande majoriteten säger att de har fem. Stockmann ropar till folkmassan, som kastar stenar genom hans fönster: ’Jag revolterar mot den urgamla lögnen, att majoriteten alltid har rätt.’ Han fortsätter: ’Hade majoriteten rätt, då den bara stod och såg på, medan Jesus korsfästes? (I manuskriptet står det: ’Folkmassan står lamslagen och tiger’.) Pjäsens sista ord är intressanta. Medan tegelstenar flyger in genom Stockmanns fönster, ropar han: ’Den starke måste lära sig att vara ensam’. Det får minoriteten göra inför majoritetens övermod och vältalighet.

Den berömde amerikanske skådespelsförfattaren Arthur Miller, kommenterar Ibsens pjäs med orden: ’Den handlar om en enskild människa, utlämnad åt majoriteten, och om den objektiva sanningens okränkbarhet’.270 Det vill säga att stå upp för sanningen att hundar har fyra ben, när majoriteten säger att de har fem. Vi behandlar i denna bok den objektiva sanningen, den som uppenbarats av Gud genom Skriften, och som räckts vidare åt många generationer genom kyrkans trogna tolkning av den. Det handlar också om att vara rakryggad och våga simma mot populära opinionsströmmar och om att bli missförstådd på grund av detta.

Minoriteten har inte större garantier för att ha rätt än majoriteten. Den kan ibland ha fruktansvärt fel såsom anhängarna till den religiöse extremisten David Koresh i Waco i Texas av vilka de flesta miste livet, när deras center brann ner i april 1993. Vi måste komma ihåg, att de som kräver att kvinnor skall prästvigas, en gång var i minoritet, och somliga av oss trodde att de hade fel då, liksom vi tror att de fortfarande har fel, även när de är i majoritet. Kierkegaard beskrev en gång majoritetsproblemet med orden: ’Massan är lögnaktig’. Majoriteten kan ibland ha rätt, och minoriteten kan ibland ha fel. Men majoriteten har aldrig rätt, därför att den är en majoritet. Inte heller har minoriteten fel, därför att den är en minoritet.

Sanningen och minoriteten

Om du lurats att tro att majoriteten alltid har rätt, så fundera en stund över Hieronymus’ berömda ord: ’Hela världen suckade och häpnade, när den upptäckte att den var ariansk... Apostlarnas skepp var i fara. Det drev för vinden. Vågorna slog mot dess sidor. Det fanns inte längre något hopp’. Athanasius skall bli ihågkommen som den man, som med få anhängare tog sig an den kristna världen, då den hade hamnat i den arianska villfarelsen. Sanningen vann till sist. Jag är säker på att den kommer att göra det i denna strid också.

Vi kan också erinra oss den polske vetenskapsmannen Nikolaus Kopernikus, som 1543 hävdade, att jorden och de övriga planeterna rör sig runt solen, och vars åsikter togs emot med tvivel av majoriteten. Den romersk-katolska kyrkan tvingade Kopernikus att ta tillbaka sina påståenden och förklara att jorden står stilla och att solen rör sig runt den. Vi minns också italienaren Galileo, som släppte metallföremål från det lutande tornet i Pisa för att visa, att föremål med olika massa faller med samma hastighet. Minoriteten hade rätt, majoriteten fel. Samma sak kan sägas om Winston Churchill under hans ’ökenår’, då han förutsade tysk aggression och varnade England och dess allierade för den överhängande faran av tysk återupprustning. Vid den tiden talade Churchill för döva öron, och han möttes av förakt från de flesta av sina landsmän. Bara en handfull människor stödde honom. Senare visade det sig att han hade rätt.

Historien flödar över av sådana exempel. De flesta stora ting i denna värld har utförts av minoriteter. Det främsta exemplet är Jesus Kristus. En av demokratins allvarliga vanföreställningar är att majoriteten alltid har rätt. Det är inte sant. Den har nästan alltid fel.

Minoriteter som har rätt får alltid till sist upprättelse av historien. Kardinal Suenens erinrar sig ett samtal, som han en gång hade med metropoliten Anthony Bloom. Bloom sade till kardinalen, att han inte gav mycket för en majoritet, som beslöt över och mot en minoritet. Kardinalen svarade, att han ansåg att ’den viktigaste åsikten vid ett konsilium är den som kommer från den heligaste personen’. Bloom svarade: ’Det är på precis samma sätt inom musiken — den som har bäst gehör är bäst på att lägga märke till den falska tonen, fastän han kanske är ensam om att göra det’.271

Vad skall minoriteten göra i sin ensamhet och smärta? Först och främst behöver vi göra klart för oss att vi inte är de första som måst vandra denna väg. Frågan avgjordes inte den 11 november 1992. Det var inte slutet på diskussionen eller början till slutet på den. Inte heller var det, för att citera Winston Churchill, ’slutet på början’. Vi behöver lita på att ingenting som är i Guds händer någonsin kan gå till spillo. Tidigare sade jag att vi borde vara tacksamma för feministerna i Korint. Jag kan säga samma sak om vår tids feminister, som med stort mod har fört fram frågan om könsrollerna. Jag tror att de har fel, men de tvingar oss att ta saken på allvar.

Vi behöver också själva göra bot och bättring. De flesta av oss är i någon mån skyldiga till det som skett. Ett av de mest gripande uttalanden om botfärdighet, som jag läst, har skrivits av Clarence Haden, biskop i den amerikanska episkopalkyrkan. Han uttryckte sin sorg med dessa ord: ’Många gånger har jag känt, att kyrkan haft fel... men jag höll för det mesta tyst och gjorde, som jag uppfattade det, mitt arbete som biskop i Guds kyrka... Alltför länge har jag hållit tyst inför de intrång på kyrkans helhet, som liberalerna gjort...’ Det finns stycken av min egen pilgrimsvandring, som jag nu skäms för. Också jag har missat vad Gud sagt och tigit, när jag bort tala. Jag hoppas att denna bok skall vara en del av den bot jag är skyldig Kristi kropp för mina underlåtenhetssynder.

En sång och en dans

Jag vill sluta den här boken med en positiv och hoppfull ton. Ämnet är underbart, fastän män och kvinnor ofta dragit det i smutsen alltsedan tiden i Eden. Vår sexualitet är en gåva från Gud, den mest kreativa och underbara. Kanske är det därför att vi inte tycks kunna enas om den, som Satan så ofta siktar in sig på den och förstör resten av Guds skapelse genom att missbruka den och nu håller på med att söndra Kristi kropp.

Låt oss avsluta med ’en sång och en dans’ — två av Guds övriga kreativa gåvor, som gör livet behagligare och hjälper oss att ära vår Skapare och glädjas över hans skapelse. I förordet till sin bok Man and Woman in Christ [Man och kvinna i Kristus] berättar Steve Clark272 om hur en bönegrupp som han var med i brukade sjunga sånger, som hade olika stämmor för män och en för kvinnor. En tid brydde man sig inte om de två stämmorna, och lovsångsledarna instruerade gruppen att sjunga unisont. Men sedan tyckte några att detta innebar en begränsning, eftersom mäns och kvinnors olikheter, såsom röstomfång, klangfärg o s v, inte kom till uttryck.

När man försökte sjunga i stämmor, ansåg alla att något värdefullt hade tillförts deras lovsång. Clark skriver: ’Faktiskt var de flesta entusiastiska över den nya dimension av skönhet och känsla, som hade tillförts vårt liv tillsammans.’

Kan inte detta vara en bild som hjälper oss att förstå temat i denna bok? Det finns mycket i Guds skapelse, som män och kvinnor kan göra och njuta av tillsammans. Det finns plats för att sjunga livets sånger unisont. Men det finns också plats för att använda mäns och kvinnors olika gåvor. Om vi fattar detta på rätt sätt, skall vi finna, att det inte söndrar och inte heller förutsätter underlägsenhet och överlägsenhet. När man upptäcker och med glädje erkänner skillnaderna, vinner man faktiskt oerhört mycket.

Sång leder ofta till dans. För att en man och en kvinna skall kunna dansa tillsammans, krävs det att de ömsesidigt uppskattar musiken. Mannen för och kvinnan följer med glädje, och åsynen av de två, som rör sig i fullkomlig harmoni, är en fröjd för ögat. Den store amerikanske dansören Fred Astaire beskrev en gång sin konst på följande sätt: ’Jag lyfter bara fötterna och flyttar dem runt’. Livets sång och dans innebär för både män och kvinnor, att vi litar på Gud och låter honom föra oss runt på sitt sätt, inte vårt.

Som många andra har jag tänkt mycket kring frågan om prästvigning av kvinnor. Doktor Johnson sade en gång: ’Om man vet, att man skall bli hängd om två veckor, tänker man inte på något annat’. Mångas tankar är nu uppfyllda av frågan om man kan fortsätta att vara medlem i en kyrka som prästviger kvinnor.

Jag började studera ämnet 1976, när jag skrev en bok, som blev en bestseller, Let My People Grow [Låt mitt folk växa]. Den handlade om tjänst och ledarskap i kyrkan. Självklart tvingades jag tänka igenom frågan om prästvigning av kvinnor, eftersom den hörde till ämnet. Därför ägnade jag ett helt kapitel åt kvinnors tjänst, inte prästvigning, och jag satte som rubrik på kapitlet ’Alla de bästa’ efter general William Booths ord ’Alla mina bästa män är kvinnor’.

Kapitlet prisade det enorma värdet och det goda resultatet av kvinnors tjänst och bekräftade Booths uttalande. I över tio år hade min fru och jag varit pionjärer i en ny typ av tjänst, som innebar samverkan mellan män och kvinnor, vilken vi förhoppningsvis själva gav exempel på, och uppmuntrat kvinnor till karismatisk tjänst. Vi inbjöd kvinnor att medverka vid konferenser och fann att de hade särskilt stor förmåga att hela och befria. Det var framför allt de, inte männen, som påbörjade hela arbetet med ’helande av minnen’. Fastän jag idag ångrar somligt av vad jag skrev i det kapitlet och har varit tvungen att revidera det i ljuset av vad Gud senare visat mig, skrev jag dock kapitlet med syfte på tjänande, inte prästvigning. Så har kvinnor alltid samarbetat med män i det allmänna prästadömet. I denna mening har kvinnor utövat prästerlig tjänst alltsedan den första pingstdagen, på somliga områden mer framgångsrikt än män, särskilt när det gällt förbön, helande, själavård och profeterande.

Det är intressant att se, att David Watson på liknande sätt ägnade sig åt att studera detta ämne, och jag minns att jag diskuterade det med honom. Han tog upp ämnet i boken I Believe in the Church [Jag tror på kyrkan], som publicerades kort tid efter Let My People Grow.273 I avsnittet om kvinnors tjänst gav han mig en fin komplimang, när han skrev om min bok: ’...den bästa och mest balanserade uppfattning i detta ämne, som jag mött’. I sin bok var David ganska spekulativ, liksom jag var, men han diskuterade faktiskt frågan om prästvigning. Han uttryckte ganska försiktigt åsikten att ledarskapet i kyrkan enligt Guds ord var manligt, när det gäller prästen eller ledaren i en församling eller ett stift (det betyder i anglikanskt sammanhang kyrkoherden eller biskopen) — en åsikt som jag alltid haft.

Minnet kan spela mig ett spratt efter sexton år, men jag kan minnas något av bakgrunden till de tankar, som uttrycktes i boken. Vi måste komma ihåg att det var 1975, som generalsynoden kom fram till att det ’inte finns några grundläggande invändningar mot vigning av kvinnor till prästämbetet’. Kyrkan uppmanades därefter att studera frågan (ganska märkligt när man redan avgjort att det inte fanns några grundläggande invändningar!) Denna ’studieperiod’ varade i 17 år, och man gav under den tiden ut många böcker och pamfletter för och emot. Jag minns att jag avsiktligt var fullständigt öppen i mitt kapitel för att kunna bidra till studiet, och jag har försökt fortsätta i den andan alltsedan dess.

Let My People Grow var olämplig att använda vid studiet av frågan om prästvigning av kvinnor, eftersom den inte ens tar upp de två viktigaste ämnena: ledarskap (kefalé på grekiska) och symboliken i att en manlig presbyter eller präst representerar den manlige Kristus vid eukaristin, vilket är det främsta katolska argumentet. Boken skrevs för att uppmuntra kvinnor till tjänst i allmänhet och till att samarbeta med män i tjänande, inte för att direkt ta itu med stridsfrågan om huruvida en kvinna får undervisa, ta auktoritet över män i kyrkan eller handha eukaristin.

Jag skäms över att jag under perioden 1976-1988 var jämförelsevis likgiltig och inte hade starka känslor vare sig för eller emot prästvigning av kvinnor. Jag har aldrig tyckt att kvinnor borde prästvigas, men aldrig förrän under de allra senaste åren har jag starkt upplevt, att de inte bör det.

Vändpunkten för mig kom 1988, då en reviderad utgåva av Let My People Grow publicerades, denna gång med förord av dåvarande biskopen av Bath and Wells, George Carey, som nu är ärkebiskop av Canterbury. Detta blev slutet på min period av osäkerhet. Från och med då fram till april 1992 blev jag mer och mer övertygad om att prästvigning av kvinnor stred mot Guds lagar i naturen, mot Skriften och mot kyrkans tradition. När det gäller den anglikanska kyrkan, är detta den åsikt, som man genomgående haft alltsedan kyrkan grundades i England, långt innan Augustinus kom till Canterbury i slutet av 500-talet, ända fram till 1992 då läran ändrades. Vad gäller både den ortodoxa och den romersk-katolska kyrkans tradition, har denna syn varit förhärskande i nästan 2 000 år. Den 1 april 1992 skrev jag till min biskop, biskopen i Chichester: ’Jag känner mig nu ganska säker på att det skulle vara fel att gå vidare... och det kommer att få högst allvarliga konsekvenser för Engelska kyrkan... Min fruktan vill inte ge med sig’.

Den 11 november 1992 besannades mina farhågor. När denna bok skrivs, vet min fru och jag inte, vad vi skall göra, om vi skall stanna i den anglikanska kyrkan eller söka medlemskap i en annan kyrka. Bara Gud vet svaret på denna fråga, för oss och för alla likasinnade.

Den ortodoxa kyrkan liknar Guds rike. Man måste kämpa hårt för att finna och komma in i den. Jesus sade att hans rike är som en skatt, som ligger gömd i en åker, eller som dyrbara pärlor, som en köpman söker efter. För att finna Guds rike eller köpa pärlorna som i exemplet med köpmannen måste man offra mycket. Det finns något som är liksom ’gömt’ hos den ortodoxa kyrkan, något som inte alls stämmer med vårt moderna västerländska aptit på ’öppenhet’.

Det finns ännu en sida hos den ortodoxa kyrkan, som går tvärt emot modern västerländsk kultur. Vi lever i ett konsumtionssamhälle och lockas ständigt att köpa vad vi egentligen inte behöver och ofta inte har råd med. Något av detta har smittat av sig på våra västerländska kyrkor, som ibland har samma inställning, när det gäller att ’sälja’ kristendomen. Men ett av de mest tilltalande drag, som jag upptäckt hos den ortodoxa kyrkan, är dess brist på försäljningsteknik. Den anstränger sig verkligen inte för att omvända någon till ortodoxin.

Tidigt på vår pilgrimsfärd, sammanträffade jag med en ledande ortodox biskop. Han använde de första tio minuterna till att tala om för mig, hur underbar han tyckte att Engelska kyrkan var, och uttryckte sin förvåning över att jag ville bli ortodox. När vi besökte Indien, omedelbart innan vi upptogs i kyrkan, hade jag ett möte med ärkepatriarken i en av de indiska ortodoxa kyrkorna. Han hade samma inställning. Han använde första delen av vår samvaro till att försöka få mig att avstå från att bli ortodox. ’Gör det inte,’ vädjade han, ’be mer över det!’

Den ortodoxa kyrkan klandras ofta för att sakna kontakt med moderna realiteter. Det kan ligga något i detta, men jag har personligen funnit övertygande bevis på att denna kyrka verkligen är en fristad för sanningen. Den är sympatiskt försynt, när den hävdar sina anspråk. Det finns ingen kyrka, som under 1900-talet upplevt så mycket lidande och martyrium, men man hör sällan om det. Den har också upplevt många underverk och fått många Andens gåvor. Man hör inte ofta om det heller.

Kanske den ortodoxa kyrkan lider av dåligt självförtroende, så som modern psykologi skulle förklara det. Jag föredrar att se det som en högst klädsam ödmjukhet, en önskan att ära och behaga Gud snarare än människor. När jag började utforska den ortodoxa kyrkan, stötte jag på många hinder. De ortodoxa tycktes inte ha lust att prata. Då fick jag av en vän en nyckel, som till slut öppnade många ortodoxa dörrar. ’När du söker kontakt med de ortodoxa’, sade han, ’skall du säga till dem: Får jag komma och be med er?’ Somliga kanske tycker att detta liknar falsk fromhet. Men det öppnade faktiskt vägen för mig som ingenting annat. Biskop Kallistos Ware skriver i sin bok The Orthodox Church [Den ortodoxa kyrkan]: ’De som önskar lära känna den ortodoxa kyrkan, bör inte så mycket läsa böcker som... delta i liturgin’ (sid 266). Han fortsätter med att citera Kristi ord till Andreas: ’Följ med och se!’ (Joh 1:39). Man måste komma och se den ortodoxa kyrkan och inte bara läsa om den.

Min tidigaste kontakt med den ortodoxa kyrkan var helt överraskande och oväntad. Man skulle inte vänta sig att möta den vid ett av pingströrelsens universitet! Det hände vid ett besök vid Oral Roberts-universitetet i Tulsa i Oklahoma, där jag bodde hos metodistpastorn doktor Bob Stamps. Jag minns, att han just hade skrivit en sång, och han satt vid pianot och sjöng den för mig. Det var sången ’Gud och människan har satt sig till bords’. Jag introducerade den i England, när jag kom tillbaka. Den blev populär, men jag märkte inte då dess starka ortodoxa övertoner. Tro det eller ej, men universitetet höll på att uppleva en ortodox väckelse med fredagsvesper, processionskors och rökelse. Tyvärr smittade den inte av sig särskilt mycket på mig.

1989 började en internationell grupp ledare att planera en stor internationell konferens, som skulle hållas i Brighton i England 1991. Jag valdes till ordförande. Ett av mina uppdrag var att ta kontakt med de ortodoxa för att inbjuda dem att delta. Vi var inte särskilt optimistiska, så vi räknade med femtio ortodoxa bland totalt tre tusen delegater. Det kom tolv! För att fullgöra vår uppgift gjorde några av oss en kort tur till Mellersta Östern, och jag reste också till Finland. Turen till Finland blev en milsten på resan. Vi reste dit i januari 1990, mitt i en särskilt kall vinter. Det var 25 grader kallt, när vi steg på nattåget i Helsingfors för att resa till ett avlägset hörn av landet, klostret Nya Valamo i Heinävesi.

Så kallt det var! Där såg vi hur enkelt munkarna levde i detta berömda center för andligt liv till vilket många finnar reser, fastän de normalt väljer att göra det vid mildare väderlek. Det gamla Valamo var ett berömt ryskt kloster, som grundades på 1100-talet. Vid början av 1900-talet besöktes det regelbundet av tsar Nikolaus II och hans familj. Möblerna från den kungliga sviten finns faktiskt i det nya klostret.

Den söndagen deltog jag i den ortodoxa liturgin. Jag måste förklara att de ortodoxa använder ordet ’liturgin’ om det som andra kallar eukaristin eller den heliga nattvarden. Mitt första intryck var: ’Så avspänt!’ Man höll på nästan hela morgonen, men folk kom och gick, och ingen tycktes irriterad. Vi gick faktiskt ut och tog en kopp kaffe mitt i gudstjänsten och kände oss inte det minsta skyldiga. Liturgin, som därefter kom att få främsta platsen i mitt liv, var den östliga eller Sankt Johannes Krystostomos’ liturgi. Den lästes och sjöngs på finska.

Detta var en av de där vändpunkterna i livet, då en händelse outplånligt etsas in i minnet. Jag minns att David, en vän som var med oss, och som led av MS, frågade en församlingsmedlem, om de hade förbön för sjuka. Man visade honom ogenerat till en ikon, där man visste att människor blivit helade. Vem var det som sa, att den ortodoxa kyrkan inte är ’karismatisk’? Jag minns också ansiktsuttrycket hos en gammal man, som stod där under hela gudstjänsten. (Det fanns inga kyrkbänkar i kapellet.) Det uttryckte inte en karismatikers extas och definitivt inte ledan hos så många västerländska gudstjänstbesökare. Det påminde mig om ansiktena hos de gamla ryska kvinnorna, uttrycket av evig trohet. Man skulle kunna frestas att kalla det ’stoisk’ likgiltighet för omständigheterna och tidens moden. Men det fanns inget stoiskt hos denne man. Han personifierade för mig solid trohet, den egenskap som gjort ortodoxt lekfolk till ståndaktiga försvarare av tron.

Liturgin celebrerades av den unge finske ortodoxe biskopen Ambrosius. Jag kommer aldrig att glömma hans vänlighet och omtänksamhet. Han välkomnade oss och bad oss att sitta hos honom, för att han skulle kunna förklara gudstjänsten för oss. Han inbjöd oss att äta av s k antidoron — okonsekrerat bröd — och att buga för korset vid slutet av liturgin, en varm gest mot gäster, som inte är ortodoxa och därför inte får ta emot de heliga gåvorna.

Sedan alla gått, inbjöd biskopen oss till bastun för att vi skulle fortsätta våra diskussioner. Så finskt! I detta land avgörs nästan allt av betydelse i bastun, och detta var inget undantag. Något av det viktigaste jag fick lära mig var hur kulturellt anpassningsbar den ortodoxa kyrkan är. Jag kände inte då och har aldrig senare känt, att den östliga liturgin är kulturellt främmande för en engelsman. Den är inte mer främmande för mig än bibeln. Men här i Finland passade ortodoxin in i kulturen som hand i handske. Man kan frestas tänka att den ortodoxa kyrkan är avsedd för hett österländskt klimat. Här firade vi gudstjänst i ett kapell, medan det var 25 grader kallt utomhus. Vi firade gudstjänst på finska, inte grekiska, och vi samlades efteråt i bastun. Något mer finskt kan man knappast tänka sig! Biskopen hade visserligen skägg (jag har sedan dess mött somliga som inte har det), men han var helt och hållet finne, så vitt jag kan förstå. Allt detta hjälpte mig förstå, att den ortodoxa kyrkan passar i alla kulturer, klimat och situationer, till och med i bastun.

Man måste räkna med att det i Västeuropa finns ganska stor okunnighet om den ortodoxa kyrkan. När jag skulle gå över till den, skrev jag till mina systrar och berättade vad som skulle hända. Jag fick ungefär samma reaktion från två av dem: ’Så väl att du inte tänker bli katolik! Vad är den ortodoxa kyrkan?’ Detta säger en hel del om den ingrodda misstänksamhet, som många fortfarande hyser mot katolicismen. Men det visar också mycket tydligt något som är alltför vanligt, nämligen att de flesta vet föga eller ingenting om den ortodoxa kyrkan.

Jag måste erkänna att jag under många år var lika okunnig som alla andra. Men det var två saker, som fick mig att ställa frågan: ’Vad står denna kyrka för?’ För det första kände jag ett djupt intresse för Kyrkan själv, inte som institution utan som det den verkligen är — ’Kristi kropp’. Det fick mig att tränga djupt in i ämnet! För det andra hade jag en bakomliggande passion för kristen enhet och en känsla av kollektiv skuld för att kyrkan var så splittrad och för att framstegen mot enhet tycktes gå så långsamt.

Ett tidigt tecken på de tankefrön, som fanns inom mig, var den bok jag skrev 1979, This is the Day [Detta är dagen]. Den publicerades också i Förenta Staterna under titeln The Three Sisters [De tre systrarna]. Här undersökte jag det ämne, som redan tagits upp av bland andra doktor Lesslie Newbigin (i hans bok The Household of God [Guds hushåll]) och doktor Henry Pitt Van Dusen i artikeln The Third Force [Den tredje kraften] i tidskriften Time. De gjorde en nytolkning av kyrkan. Vanligen anses den ha två huvudpoler, katolicismen och protestantismen. De lade till ett tredje element, pingströrelsen. Det var med tanke på detta, som jag gav min bok (eller snarare den amerikanska upplagan) titeln The Three Sisters.

I denna bok presenterade jag för läsarna de tre ’systrarna’ i kyrkans familj. Jag kallade dem Evangeline, Charisma och Roma. Så långt följde jag det mönster andra hade använt. Men jag utökade familjen. Jag skrev: ’Jag vet att det finns åtminstone en syster till, som jag aldrig verkligen har träffat. Jag har ibland sett henne på avstånd. Jag förstår att hennes namn är Ortodoxa. På något sätt förefaller familjen ofullständig utan henne. Jag måste erkänna att jag aldrig undvikit henne men att jag inte heller gjort några större ansträngningar att träffa och lära känna henne. Våra vägar har mycket sällan mötts... men denna bok är sorgligt ofullständig utan henne. Kanske nästa stora rörelse av den Helige Ande blir att vårt familjeliv berikas med en nära vänskap med Ortodoxa — och att också denna syster berikas av att få öppen gemenskap med sina systrar...’ Jag hoppas jag får uppleva detta.

Den ortodoxa kyrkan är för mig som ett gammal skrin, täckt av århundradenas damm och smuts. Men när man bänder upp det — och hur svårt är det inte att göra det — finner man att det är fullt av juveler. Det finns så många som aldrig ser rikedomarna. De ser bara dammet och smutsen på utsidan. Som student vid universitet i Cambridge läste jag teologi i två år. Jag kan inte minnas att jag någonsin blev rekommenderad att läsa några ortodoxa böcker, och det var inte tal om att ha en sådan i kursplanen. Jag visste inte ens namnet på någon teolog från denna tradition utom Nicholas Zernov. Den enda bok, som någonsin rekommenderades mig, var en bok om bön, skriven av metropoliten Anthony Bloom.

Nu håller jag på att upptäcka de inspirerande skrifterna av ortodoxa teologer från detta århundrade: biskop Kallistos Ware, John Meyendorff, Alexander Schmemann, Thomas Hopko och många andra. De skriver med djupt engagemang för den ortodoxa tron liksom ödmjuk respekt för sanningen. Det är få böcker som jag läser mer än en gång, och ännu färre som jag läser mer än två gånger. Men biskop Kallistos Wares bok The Orthodox Church [Den ortodoxa kyrkan] har jag läst tre gånger. Jag har också köpt varje ny utgåva, när den kommit ut. I ett tidigt skede av min pilgrimsvandring reste jag till Oxford för att träffa författaren. Han tog emot mig med stor godhet och vänlighet och har därefter alltid varit en verklig källa till uppmuntran.

Under ett besök i Zaire hade jag ett sammanträffande med den ortodoxa kyrkan som jag alltid kommer att minnas. Jag var med i en grupp, som representerade Kyrkornas Världsråd, och vi var gäster hos en av de största afrikanska oberoende kyrkorna, som är medlemmar i KV. De grundades på tjugotalet av en man, som hette Simon Kimbangu, och har lidit ganska mycket förföljelse från den belgiska kolonialmaktens sida.

En kväll väntade vi på middagen, och som vanligt hade vi en livlig diskussion. I gruppen ingick doktor Walter Hollenweger, som då var missionsprofessor vid universitetet i Birmingham, och biskop Markos, som var biskop i den egyptiska koptiska kyrkan och då bodde i Nairobi. Ämnet för vår diskussion var läran om Treenigheten i kimbanghist-kyrkan. Den tycktes oss vid den tiden vara i huvudsak unitarisk.

Nu är det så, att jag känner Walter sedan länge, och jag vet att han älskar att provocera. Denna gång fick han, så att han teg. ’Somliga av kyrkofäderna var naturligtvis unitarier’, sa han så nonchalant han kunde. Då reste sig den koptiske biskopen och klev snabbt bort till Walter. Jag trodde ett ögonblick att han tänkte slå honom. Sedan följde ett så glödande försvarstal för kyrkofäderna, att jag aldrig tidigare hört något liknande. Här fanns lidelse, och alla grepp var tillåtna. Jag lade på minnet: ’De ortodoxa lekar inte med sanningen. De älskar den så mycket, att de tar alla tillfällen i akt att försvara den.’

1995 gick en del av oss britter över till det antiokenska ortodoxa patriarkatet. Vi togs emot med öppna armar. Partiarken själv välkomnade oss ’hem’ vid ett minnesvärt möte med honom i Paris i september 1994. Under denna tid fick vi ett kort från en gammal vän, som nu är anglikansk biskop. ’Jag önskar att vi kunde få behålla dig hos oss i den brutna "mitten", korsets och duvans plats’, skrev han. Det skulle inte bli så. Jag lärde mig sannerligen under denna svåra tid, vad det betyder att vara bruten intill förtvivlan. Jag upplevde verkligen korset och duvan utan vilka det skulle varit omöjligt att överleva. Men till sist var det Guds bestämda kallelse, att jag skulle ’komma hem’ till den ortodoxa kyrkan.

I sin bok On death and dying [Om död och döende] citerar doktor Elizabeth Kübler-Ross ord ur Gitanjali, som passade för min fru och mig, när vi gick uppför mittgången i Sankt Georges ortodoxa katedral i London. Vi skulle upptas i den ortodoxa kyrkan, en upplevelse av både död och uppståndelse. Jag har ändrat orden en smula, för att de skall passa till vår situation: ’Jag bugar mig för er alla, mina anglikanska vänner, och tar avsked. Här lämnar jag tillbaka nycklarna till min dörr och ger upp alla anspråk på mitt hus. Jag ber bara om några sista vänliga ord från er. Vi var länge grannar, och jag fick mer än jag kunde ge. Nu har en ny dag grytt, och lampan, som lyste upp min mörka anglikanska vrå, har slocknat. Uppbrottsordern har kommit, och jag är redo att slutas i den ortodoxa kyrkans famn.’

Detta är ingalunda en uttömmande bibliografi men innehåller de böcker, som författaren har störst förtroende för. Det finns många böcker om de ämnen som behandlas i denna bok. Man måste därför göra ett urval.

1. Allmänn teologi om könens jämlikhet och ordning.

2. Feminism

A

A