Vid midsommar konstaterar vi att nordborna är ett naturälskande släkte. Det beror säkert på våra långa mörka vintrar. Inte många av invånarna på vår planet upplever så långa vinternätter som vi, men det är också få förunnat att få uppleva vårt nordiska ljus. Egentligen är det väl inte meningen att det skall bo så många människor på våra breddgrader, men Golfströmmen har gjort det möjligt. Därför har vi förmånen att verkligen få känna av naturens dramatik.

Det är samme Skapare som står bakom lagarna såväl i naturen som i det andliga. Det är ingen tillfällighet att många av Bibelns liknelser är hämtade från naturen.

Också kyrkoåret ansluter sig till naturens år. Under fastan och påsken handlar det om livets seger över döden. Samtidigt upplever vi ute i naturen hur våren bryter fram, hindrad av tillfälliga bakslag. Sedan kommer pingsten, hänryckningens tid, som ger en startsignal till kraftig tillväxt både i naturen och i vår egen tro.

Så blir det midsommar, en höjdpunkt för de ljusa nätterna men för somliga en vemodets högtid. "Nu vänder det", är det många som säger med något uppgivet i rösten och låter som om det redan var en ruggig novembereftermiddag.

Midsommardagens epistel passar väl in i årstiden eftersom den handlar om förgängelse: "Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förblir evinnerligen!"

Så är det. Vi kan inte göra något åt förgängelsen. Guds ord uppmanar oss därför att satsa på det som har bestående värde: evigt liv hos Gud.

Det kan vi få, eftersom Jesus har försonat våra synder på korset. Genom dopet och tron på Honom är vi frälsta och kan se fram mot evig sommar hos Gud i ett liv som aldrig vissnar och dör.

Anders Brogren

Tillbaka till hemsidan!