Markusfragmentet i Qumran
När grottorna kring Wadi Qumran mera systematiskt blev utforskade i början av 50-talet gjorde man bl.a. några ganska avvikande fynd. I den s.k. "Grotta 7" i närheten av det sedermera utgrävda klostret, hittade man, förutom hebreiska och arameiska handskrifter, även arton fragment på grekiska. Att det fanns texter på grekiska var i och för sig överraskande, inte minst med tanke på att esséerna var språkliga purister och inte brukade tillåta sig några äventyr i fråga om främmande språk. Men dessutom var de, märkligt nog, inte skrivna på pergament som de övriga skrifterna utan på papyrus. (Härtill kommer den s.k. kopparrullen, vars båda delar alltså är skrivna på metall).
Vad var då detta för texter? Hur hade de hamnat här ute i öknen? Detta var inte lätt att ta reda på, eftersom papyrusarken var rivna i småstycken, de flesta bara innehållande några få bokstäver. Troligen hade manuskripten förstörts av de romerska soldater som härjade i trakten år 68, då Qumranklostret övergavs av sina invånare.
Så småningom lyckades man dock identifiera de två största fragmenten. De visade sig innehålla några versar ur Septuagintaversionen av Andra Moseboken resp. Baruks bok. En spansk papyrusforskare, José O'Callaghan, fortsatte arbetet med att tolka de övriga sexton fragmenten. Med hjälp av konkordanser jämförde han de fåtaliga bevarade bokstäverna med alla Gamla Testamentets skrifter, men förgäves. Sedan fortsatte han med andra grekisk-judiska skrifter från samma epok utan att hitta något som stämde in.
Som en sista utväg gick han då till en nytestamentlig konkordans. Detta borde ju visserligen ha varit bortkastad möda, eftersom evangelierna enligt allmän uppfattning inte tillkommit förrän efter år 70 då Qumranklostret redan var ödelagt. Men när han kontrollerade fragment nummer 5 (7Q5) fick han, mot all förmodan, in en fullträff. Bokstäverna stämde med ett stycke ur Markusevangeliet. Fragmentet tycktes var en rest av texten ur Mark.6:52-53: "Men de blev utom sig av häpnad för de hade inte förstått något av detta med bröden utan var förstockade. När de hade farit över sjön, kom de till Gennesaret och gick iland där."
Ännu märkligare var, att O'Callaghan identifierade fragment nummer fyra (7Q4:1-2, som var delat i två) som ett avsnitt ur Första Timoteusbrevet (1 Tim 3:16-4:3), något som borde vara ännu mera omöjligt, eftersom detta brukar dateras till början av det andra århundradet. Vidare fann han, att några av de andra fragmenten, de med ännu färre bevarade bokstäver (och därmed med mindre säkerhet), skulle kunna vara Mark.4:28 och Jak.1:23-24. Det var alltså först när de olika fragmenten relaterades till Nya Testamentet som de började tala.
Verkligheten stämmer inte med teorin
I enlighet med det militära talesättet "om inte terrängen stämmer med kartan, så gäller kartan" utsattes naturligtvis O'Callaghans tolkning för angrepp från det exegetiska etablissemanget. Den hade väl bara kommit att betraktas som ett hugskott om inte en tysk språkforskare, Carsten Peter Thiede, tagit upp frågan i tidskriften Biblica, där han publicerade en egen undersökning av fragmenten och kom fram till samma resultat som O'Callaghan.
Naturligtvis framfördes nya invändningar från exegeterna. Och det med all rätt. Så sensationella uppgifter måste kontrolleras mycket noga.
För att låta meningarna bryta sig mot varandra inbjöds därför till ett symposium om det föregivna Markusfragmentet vid det katolska universitetet i den lilla bayerska barockstaden Eichstätt (där f.ö. den heliga Valborg ligger begraven) i oktober 1991. Symposiets olika bidrag är publicerade i Christen und Christliches in Qumran? Verlag Friedrich Pustet. Regensburg 1992.
Lyste med sin frånvaro gjorde den främste kritikern, Novumutgivaren Kurt Aland (Münster). Oppositionen leddes i stället av Camille Focant (Namur, Louvain), som menar att texterna i grotta 7 kan han placerats där flera decennier efter det att Qumranklostret övergivits, även om för all del själva fragmentets skrivsätt, den s.k. Zierstil, användes 50 f.Kr - 50 e.Kr. Dessutom anser han det vara högst tveksamt om det verkligen är fråga om Markus.
Stuart R Pickering (Sidney) kunde inte personligen närvara, men av hans upplästa manuskript framgår att han avvisar Markusidentifikationen bl.a. för att O'Callaghan och Thiede läser en av bokstäverna som ett skadat ny (för att få läsningen autån) medan Pickering anser att denna stapel måste läsas som ett iota adscriptum.
Förstockade kritiker
De flesta av deltagarna anser emellertid, att starka skäl talar för att O'Callaghan och Thiede har rätt. Världens främste papyrusexpert, professor Herbert Hunger från Wien, menar, att om man skulle tillämpa de kriterier som i vanliga fall anses vara tillräckliga vid identifiering av antika papyrustexter, måste man, med god marginal, kunna fastslå att det här verkligen är fråga om Markus. Hunger avslutade sitt anförande med att fråga om det kunde vara en historiens egen ironi att kritikernas ifrågasättande gäller en bibelvers där det står att "de hade inte förstått något av detta (med bröden), utan de var förstockade".
Harald Riesenfeld, som var symposiets ende svenske deltagare, menar att Markusfragmentet kastar nytt ljus över evangeliernas tillkomsthistoria. Han gör en forskningshistorisk översikt och påminner om hur forskare som Hugo Odeberg, C H Dodd, Bo Reicke, John A T Robinson och John W Wenham tidigare ifrågasatt det exegetiska axiomet att evangeliernas skildringar av Jerusalems förödelse nödvändigtvis måste vara Vaticinia ex eventu. Det nu identifierade Markusfragmentet stärker deras position. Riesenfeld noterar också exegetikens tillkortakommanden vad gäller att förklara kristendomens uppkomst och snabba utbredning. Bl.a. gör han en jämförelse med kaosfysiken som lär oss hur nya strukturer kan bildas med överraskande snabbhet.
E Earle Ellis (University of Viginia) lägger fram en hypotes om Markusevangliets tillkomst. Han bygger bl.a. på traditionerna från Papias, Ireneus och Klemens av Alexandria. Det hela började med att Petrus var verksam i Jerusalem tillsammans med de övriga apostlarna under 30-talet. Under denna tid kombinerades olika kristologiska utläggningar med evangelieförkunnelsen. Tillsammans med Matteus gjorde Petrus upp en ram för framställningen av Jesu verk. År 41 flyttade han till Caesarea (Apg.12:17), där han övervakade sammanställningen av olika Jesustraditioner för Caesareaförsamlingens och andra petrinska församlingars behov. Kort efter år 51 predikade han i Korint, varifrån han tillsammans med Markus for till Rom, där de båda predikade. Här förklarade sig Markus redo att göra en skriftlig sammanfattning av de olika evangelieberättelserna för användning i Caesarea och andra församlingar i östern. I mitten av 50-talet skrev Markus ner sitt evangelium, förmodligen i Caesarea. Han lät sedan Lukas ta del av det, eftersom denne också befann sig i Caesarea under Paulus fångenskap därstädes.
Urförsamlingens biblioteksgrotta
En av deltagarna vid Eichstättkonferensen, den 1992 avlidne privatlärde religionshistorikern Hans Burgmann, har bedrivit undersökningar med avseende på själva grottorna kring Qumran och därvid försökt komma fram till den gemensamma nämnaren för de skrifter, som var placerade i den ena eller andra grottan. Grotta 4, som ligger nära själva klostret, anser han vara Qumransektens eget bibliotek. Andra grottor innehåller skrifter, vilkas innehåll mer eller mindre avviker från sektens egna läror. Det verkar som om olika religiösa grupper kunnat deponera sina skriftsamlingar här i avvaktan på att kriget mot romarna skulle ta slut. Ju längre bort från klostret som skrifterna förvarats, desto mera avlägsna är deras trosuppfattningar från sektens egna.
Grotta 11, som ligger inte mindre än två kilometer från klostret och som bl.a. innehöll Tempelrullen, anser han innehålla sadduceiska skrifter. Grotta 7, där man funnit de nytestamentliga fragmenten, ligger emellertid ganska nära sektens egen biblioteksgrotta. Den skulle kunna vara den deponeringsplats där den urkristna församlingen i Jerusalem lät gömma sina skrifter under flykten från krigsskådeplatsen till det lugnare området öster om Jordan.
Kriminalteknisk undersökning
Men Pickering hade ju ansett att det över huvud taget inte kunde vara fråga om något Markusfragment eftersom en skadad bokstav borde läsas som ett iota och inte som ett ny. För att avgöra frågan utverkade man därför tillstånd från Israels riksantikvarieämbete om att få genomföra en kriminalteknisk undersökning.
Den 12 april 1992 transporterades det glasomslutna fragmentet den korta sträcken från Rockefellermuséet i Jerusalem till det kriminaltekniska laboratoriet i polishögkvarteret vid Nablus Road. Under stereomikroskopet, som annars används till att leta blodfläckar på mordmisstänktas kläder och liknande, kunde man snart konstatera, att fragmentet inte utsatts för något manipulerande ingrepp utan befann sig i originaltillstånd. Därpå tyckte man sig tydligt se att från den omstridda bokstavsstapeln löpte resten av ett snedstreck snett ner mot höger. Det borde således vara ett ny.
Fragmentet har sedan utsatts för ytterligare undersökningar. Man har menat att skuggor alstrade av papyrusfibrerna eller insektsexkrementer tolkats som skrift. En artikel i Journal of Bilical Literature av Robert H. Gundry, verksam vid Westmont College i Santa Barbara i Kalifornien, fastslår att det, trots allt, inte är något ny utan ett iota. F.n. tycks detta vara den allmänna meningen inom vetenskapssamhället.
I så fall innebär det att vi är tillbaka på ruta ett. Vad är det egentligen som 7Q5 handlar om? Gåtan har inte blivit mindre trots att det gått ett kvarts sekel sedan O´Callaghan först kom med sina sensationella identifikationshypoteser. Något verkligt alternativ till att de grekiskspråkiga fragmenten kommer från Markusevengeliet och Första Timoteusbrevet har inte framkommit. Förhoppningsvis fortsätter forskarna sina mödor utan prestige och förutfattade meningar.