Anders Brogren:

Den kristna kyrkan liknas ofta vid ett skepp. Berättelsen om lärjungarna i stormen på Gennesarets sjö, Mark 6:45, är ett gott exempel på den saken. Hela den kristna kyrkan, alla apostlarna, befann sig i båten. De lämnades ensamma med uppgiften att segla över till andra stranden. Under tiden var Jesus uppe på berget för att bedja. När lärjungarna trodde att de skulle gå under i stormen kom Herren till dem och ingrep. De räddades och nådde sedan målet på den andra stranden.

Lärjungarna i båten är en förebild för Kristi kyrka på jorden. Den råkar in i stormar och tycks många gånger vara nära att gå under, men det innebär inte att Herren har glömt sin Kyrka. Jesus befinner sig visserligen i himlen, men därifrån följer han sin Kyrka och bär fram hennes böner inför Fadern. När det blir för svårt ingriper han. Även om det ser hotande ut går Kyrkan inte under, Dödsrikets portar blir henne inte övermäktiga.

Berättelsen i Mark. 6 gäller Kristi kyrka i dess helhet, i dess apostoliska fullhet. Alla tolv apostlarna befann sig i båten. Den gäller däremot inte för delar av Kyrkan, sådana som Svenska kyrkan. Beträffande vårt eget samfund har vi inga garantier för överlevnad.

Fartyg på farlig kurs

Om vi vill se på dagens svenska kyrka i biblisk belysning passar det bättre att använda ett annat skepp som symbol, nämligen det skepp som skulle föra den fängslade Paulus till Rom, Apg. 27.

I det skeppet fanns en enda apostel och han var bara medföljande passagerare. Det var andra som bestämde över fartyget. Paulus var underställd en representant för statsmakten, en centurion, en i och för sig välvillig man, som hette Julius.

Till en början tycktes det inte vara några problem med kursen, även om vinden var ogynnsam. Ungefär så skulle man kunna beskriva den svenska statskyrkans situation för inte så länge sedan. Det gick långsamt fram men det gick ändå fram.

Men svårare tider stundade. Frågan blev var man skulle övervintra. Kaptenen och ägaren till skeppet ville ta en risk och bege sig till en annan hamn, men Paulus varnade dem: "Gott folk, jag ser att det kommer att ha med sig strapatser och stora faror inte bara för last och skepp utan också för våra liv." Majoritetens beslut blev emellertid att man skulle försöka uppnå vad man trodde skulle vara en fördelaktigare position. Man kan här liksom se framför sig hur biskop Anders Nygren i kyrkomötet 1958 ställde sig upp i bänken och varnade för den nya kurs som Svenska kyrkan då slog in på: "Nu har Svenska kyrkan slagit in på gnostikers och svärmeandars väg!"

Biskop Nygren hade en utomordenlig kännedom om den kristna idéhistorien. Han visste att företeelsen "kvinnliga präster" alltid hade avvisats av Kyrkan medan den däremot förekommit hos sådana sekter som Kyrkan tagit avstånd från: gnostikerna, Marcions kyrka, montanismen och andra. Han insåg att den fråga som 1958 lanserades som en ordningsfråga i själva verket öppnade dörren för ett synsätt där Kyrkans tradition fick vika för stundens ingivelser bakom mer eller mindre fromma etiketter. Han insåg, att när Svenska kyrkan väl slagit in på gnostikers och svärmeandars väg, skulle det inte vara nog med kvinnliga präster. Nu kunde allt hända. Vägen till synkretismen låg öppen.

Så fick vi en förödande debatt, där professor X tyckte si, pastor Y så och kyrkoherde Z mittemellan. Det individualprotestantiska sättet att lösa frågan kom att skymma bort det allmänkyrkliga perspektivet.

Stormig seglats

Det blåste upp en sydlig bris. Nu trodde man att det skulle lyckas. Men så vräkte plötsligt stormen fram från nordost. Seglatsen blev inte så framgångsrik som man hoppats. I stället förde tidsandans vindar ut fartyget på en vansklig seglats där man till sist inte visste vart man var på väg. Man såg varken sol eller stjärnor och hade därför ingen aning om var man befann sig. Besättningen kastade själva utrustningen i havet, det som alltså behövdes för att navigera. Lasten gick samma väg, alltså den last som det var fartygets uppgift att ta hand om och lämna till adressaten. Man slog trossar kring det bräckliga skrovet eftersom dess egen sammanhållande kraft inte var tillräcklig. Det rådde panik. Nu gällde bara fartygets egen överlevnad.

Panik tycks prägla Svenska kyrkans ledning idag. Hur skall man navigera när kyrkan är så marginaliserad att man tappat tron på kraften i den egna övertygelsen? Att kasta den apostoliska traditionen överbord och driva med vinden är den metod som fartygsbefälet valt. Navigeringsutrustningen, som man ändå inte kan använda, är då en ballast. Den outtalade tanken bakom kyrkoledningens agerande tycks vara att fartyget, själva institutionen, skall räddas till varje pris. Lasten, alltså det bibliska budskapet, får man lämpa över bord i den mån det blir nödvändigt för kyrkoinstitutionens överlevnad. Man hoppas kunna reda ut krisen genom att omvandla Svenska kyrkan till en Public Service-kyrka.

Problemet är de gammaltroende, som inte accepterar nyorienteringen. De kan inte tillåtas få sabotera denna för kyrkoorganisationen livsviktiga förändring. Till nästan varje pris måste de tystas, helst före år 2000. Därför upplever vi för närvarande en hysterisk McCarthyism inom Svenska kyrkan.

Katastrofal kyrkostatistik

Panikens verkliga orsak är kyrkostatistiken. Sanningen är att en stor del av Svenska kyrkans församlingar inte längre är några församlingar. Många av landets kyrkor saknar en gudstjänstfirande menighet som samlas till gudstjänst varje söndag. De gudstjänstbesökare som ändå redovisas är ofta ströbesökare: dopföljen, konfirmander, sorgehus. Första advent och en del evenemang höjer upp siffrorna. På sina håll annonseras "söndag kl 11 dopgudstjänst". Man förväntar sig inte att några andra än dopföljet skall infinna sig. För att undvika mässfall har man "jourhavande gudstjänstbesökare". Ett system är att några personer infinner sig till gudstjänstens början och är beredda att sitta av den, alternativt gå hem igen om det, mot förmodan, skulle dyka upp någon utomstående. Ett annat system, som tillämpas där det är något "kyrkligare", där det händer att kyrkobesökare ibland infinner sig "frivilligt", är att hembygdsföreningen har gjort upp en lista på några som har bakjour i hemmet en viss söndag. Om det då inte kommer någon till gudstjänsten, ringer man bara till dem som står på listan, så infinner de sig efter en liten stund.

Någon har räknat ut att i Malmö är antalet gudstjänstbesökare en normal söndag inte ens så många som antalet anställda i Malmö kyrkliga samfällighet. Det är sannolikt att det finns paralleller på andra håll. Man har också konstaterat att på genomsnittssöndagarna är det, i absoluta tal, flera i Malmö som besöker de katolska gudstjänsterna än gudstjänsterna i Svenska kyrkan. En katolik jag talade med förmodade att situationen är likadan i Stockholm. I Göteborg kan det en höstsöndag vara två (2) gudstjänstbesökare i den ena stora kyrkan medan det är femhundra i den andra några spårvagnshållplatser längre bort.

Men det går att fortsätta verksamheten så länge det finns pengar. I dagligt tal blir då "församlingen" det samma som de anställda, som producerar mer eller mindre välbesökta program. Det sägs också allt oftare att diakoni är kyrkans framtid. Det låter vackert, men verkligheten innebär ofta att några anställda diakoniarbetare på kontorstid utför uppsökande verksamhet utanför kyrkans murar, något som ger meningsfull sysselsättning men i praktiken inte fordrar någon gudstjänstfirande församling som bas.

Antalet konfirmerade ungdomar understeg 1996 för första gången 50 %. Det innebär att det numera är en minoritet som går och läser. På många platser rör det sig om 20-30 %. Vi är alltså på väg in i en situation där de flesta av kyrkans medlemmar inte haft någon som helst personlig kontakt med kyrkan. Samboförhållanden dominerar sedan länge över de kyrkligt ingångna äktenskapen. Nu ökar också antalet begravningar utan ceremoni, alltså där man kör kistan direkt till krematoriet. I Stockholm var de enligt ett TV-program nyligen 100 stycken under 1996 för att 1997 ha ökat till 700, vilket borde innebära ungefär 10 % av dödsfallen i Stockholms kommun. Enligt Västnytt har det i Göteborg under 1998 varit ett hundratal kremationer utan föregående ceremoni. Förrättningskristendomens dagar är räknade.

Detta är den tidsinställda bomben. Alltfler kommer att fråga sig varför man är med och betalar till en kyrka som man inte behöver och inte bryr sig om. Ett tillfälligt uppflammande kyrkligt engagemang i samband med katastrofer lär inte vända utvecklingen. Den våg av utträden, som kvällstidningarna verkat för i många år genom att då och då publicera blanketter för utträde ur Svenska kyrkan, kommer att rulla igång efter sekelskiftet. I västra Tysklands evangeliska kyrkor, som i betydligt större utsträckning än vi lidit under liberalteologin, har många utträtt sedan "die Wende". När man höjde skatten för att rusta upp de nya förbundsländerna upptäckte många att man i stället kunde sänka sin skatt genom att gå ur kyrkan. Därför har Västtysklands förr så välmående evangeliska kyrkor börjat få ekonomiska problem. Där har också ceremonilösa begravningar blivit allt vanligare.

Men om ekonomin sviktar, kommer då politikerna att vara intresserade av kyrkan? Om man inte har någon gudstjänstfirande församling, som är beredd att offra något, vilken bas har man då för verksamheten? Om personalstyrkan måste skäras ner i församlingarna, vem skall då producera programverksamheten? Om framtidens politiker dessutom vill lägga över ansvaret för samhällets begravningsverksamhet på kommunerna, vad blir då kvar för kyrkan?

Naturligtvis är kyrkoledningen medveten om problemet, men man talar inte om det. Läget påminner om Tyskland hösten 1944. Allt fungerar fortfarande hjälpligt, tågen rullar ännu, man tänker ut nya strategiska planer men inser samtidigt att slutet närmar sig, även om man inte bör säga det högt.

Förberedelser för skeppsbrottet

Låt oss återvända till Paulus på Medelhavet! När hoppet om räddning tycktes vara ute grep besättningen tag om det sista halmstråt. Sent omsider lyssnade man till honom som bar fram det apostoliska budskapet. Paulus var den ende som behöll lugnet mitt i paniken. Han uppmanade sina medresenärer att vara vid gott mod: "Ingen av er kommer att förlora livet, bara skeppet skall gå förlorat!"

Detta är Svenska kyrkans situation idag. Förfallet har gått för långt och står inte att hejda. Skeppet är förlorat. Entropin ökar på riks- och stiftsplan. Organisationen är på väg mot sin undergång. Men kyrkan är inte organisation, pengar och byggnader. Den består av människor som vill vara Jesu lärjungar. Dessa kommer att överleva om de håller fast vid det apostoliska ordet.

Vad hade då Paulus att säga? – Gud hade sagt honom att alla ombord på fartyget skulle hamna på stranden av någon ö. Det var fortfarande natt och mörker men man började förstå att man närmade sig land. Några matroser försökte då rymma och ta sig iland på egen hand, men Paulus stoppade flyktförsöket och betonade hur nödvändigt det var att inte överge fartyget.

Vi som vill hålla fast vid det apostoliska ordet skall inte lämna Svenska kyrkan, för det är just det som kyrkoledningen vill. Det vore detsamma som att legitimera de krafter som tagit makten i Svenska kyrkan och erkänna deras rätt att byta ut den apostoliska läran mot en piratkopia. Vi skall i stället göra som Paulus. Mitt i mörkret och stormen tog han ett bröd, läste välsignelsen och tackade Gud i allas åsyn, bröt det och började äta. Så länge det är möjligt skall vi samlas kring Herren vid nattvardsbordet. "Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn."

Problemet för många är att det inte är möjligt att gå till nattvarden i den egna hemförsamlingen. Därför måste vi lämna territorialförsamlingsbegreppet bakom oss. I dag får många räkna med att resa en stund för att komma till en gudstjänst som man med gott samvete kan delta i. Samåkning i bil anbefalles. Där avstånden blir alltför stora får man samlas till lekmannaledda andakter och försöka få någon präst att komma till nattvardsfirande någon gång ibland, ungefär som i många byar i t.ex. Afrika.

I semestertid har jag själv ställts inför problemet att hitta någon högst vanlig gudstjänst på söndagen, en sådan gudstjänst som var det normala för inte så många år sedan. Det är inte alltid så lätt. Desto större har glädjen blivit när jag, något avvaktande, har gått in i en främmande kyrka och sedan fått vara med om en gudstjänst full av ande och liv.

Vi får hjälpa varandra med att hitta en gudstjänstgemenskap. Där det finns församlingar med en gudstjänstfirande menighet får vi tacka för detta, verka för att bevara och bygga vidare på det som finns samt också öppna dessa gemenskaper för vilsna medkristna som inte kan fira gudstjänst i sin hemförsamling. Så får vi hanka oss fram den korta tid som återstår till det definitiva skeppsbrottet.

När det blir morgon

När det blev morgon gick skeppet på grund. Först hoppade de simkunniga i vattnet. Sedan följde de andra efter. Med hjälp av plankor och vrakdelar från skeppet tog de sig i land. På stranden möttes de av främlingar, som tog emot dem med en ovanlig vänlighet.

I praktiken håller Svenska kyrkan på att upplösas, medan den som juridisk storhet säkert kommer att existera ännu några årtionden. När helheten faller sönder gäller det därför att ta tag i plankorna. Vi tvingas i praktiken att uppge den episkopala ordningen. Biskopsämbetets uppgift är att leda hjorden och skydda den från villoläror. När biskopen inte gör detta är biskopsämbetet inte längre något bene esse, snarare tvärtom. Det omöjliga i situationen understryks ytterligare av att Svenska kyrkans två största och prästrikaste stift leds av kvinnliga biskopar, vilket har till följd att en allt större andel av prästerna inte längre är vigda i apostolisk ordning.

Glädjande är därför att den nya kyrkoordningen med lokalanställda präster ger bättre möjligheter att arbeta för en ren kongregationalism. I nuvarande nödläge, i viss mån jämförbart med reformationstidens turbulens, kan det tillfälligt bli fråga om lokala prästvigningar, varav somliga är kompletterande och konditionella.

Detta är långt ifrån en idealsituation, men så får det haka sig fram till dess att vi sköljs i land och tas emot av välvilliga medkristna. Med sönderslagna strukturer bakom oss hamnar vi då i ett nätverksliknande sammanhang av ett slag som vi ännu inte vet så mycket om. Men den senaste tiden, när tumultet har ökat i Svenska kyrkan i samband med "Ecce Homo" och andra yttringar av samma anda, då har vänner dykt upp på de mest skilda håll, från påven till pingstvänner och orientaliska kristna. Nog är det sann ekumenik när Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro har sin sammankomst i katolska kyrkans lokaler, när syrianska och ortodoxa invandrare demonstrerar mot "Ecce Homo" utanför Annedalskyrkan, när öst- och västlæstadianer som inte längre kan gå i kyrkan skaffar ett gemensamt missionshus, när fristående misionsorganisationer med gemensam grundsyn bygger upp ett gemensamt nätverk, när friförsamlingen "Staden på Berget" föreslår att vi skall bjuda in "Moder superior" i SSB till Horreds församlingshem. Vi har fler vänner än vi tror! Och naturligtvis blir de internationella kontakterna allt viktigare. Vi behöver ta vara på alla tillfällen att bekräfta vår förankring i den världsvida kyrkan.

Under tre månader hade Paulus och hans vänner en mycket fin tid på Malta. Därefter gick resan vidare till Rom. Men det får vi återkomma till litet senare.

Tillbaka till hemsidan