Biskopsvigning i Riga

 

Ärkebiskop Janis Vanags överlämnar
biskopskräklan till Hans Jönsson

 

Lördagen den 6 augusti vigdes Hans Jönsson från Hammenhög i Skåne till biskop över Liepaja stift, det västligaste av den lettiska kyrkans tre stift. Hans namn som biskop är Hanss Martins Jensons.

 

Hans Jönsson tillhör de teologer som fått problem i Svenska kyrkan på grund av sin traditionella uppfattning i ämbetsfrågan. Efter studier i Lund och en tid som tjänstebiträde i Småland sökte han sig 2000 till Lettland, där han under stora umbäranden fick tjänstgöra på landsbygden medan han lärde sig det lettiska språket. 2003 hade han lärt sig så pass bra att ärkebiskop Janis Vanags ansåg tiden vara mogen för prästvigning.

 

Under senare år har Hans Jönsson tjänstgjort som församlingspräst i Madona, 17 mil öster om Riga. Han har även varit ansvarig för den lettiska kyrkans finanser och är nu ordförande för dess utbildningsnämnd. Den 3 juni i år valde kyrkans synod honom till biskop. Som biskop kommer han att ha sin domkyrka i hamnstaden Liepaja vid Östersjökusten.

 

Biskopsvigningen ägde rum i Rigas berömda domkyrka, grundad 1211 av biskop Albert. Konsekrator var ärkebiskop Vanags. Medkonsekratorer var Hans Jönssons företrädare i Liapaja Pavils Bruvers, biskopen i Daugavpils Einars Alpe, biskop Tiit Salumäe från den lutherska kyrkan i Estland samt biskop Hans-Jörg Voigt från den konfessionella Selbständige Evangelisch-Lutherische Kirche i Tyskland (den kyrka som drottning Silvia vuxit upp i). Bland övriga assistenter märktes Bo Brander, tidigare föreståndare för Laurentiistiftelsen i Lund, numera för S:t Ansgar i Uppsala. I ekumenisk anda satt Lettlands tre katolska biskopar, den ortodoxe prästen samt baptistledaren framme i koret tillsammans med de lutherska biskoparna, men de deltog inte i själva konsekrationen.

 

Rik liturgi

Ordningen för gudstjänsten var i stort sett densamma som för en biskopsvigningsmässa enligt den svenska kyrkohandboken. Dock är det väl mer ovanligt att processionen i Svenska kyrkan leds av en präst med svängande rökelsekar. Så var det emellertid i denna liturgiskt medvetna kyrka när processionen gick fram genom katedralen under det att Schola Cantorum Riga sjöng en gregoriansk hymn.

 

Efter evangelieläsningen, Matt. 17:1–9 om Jesus på förklaringsberget, predikade Hans Jönsson på lettiska. Även om man inte begrep ett enda ord kunde man ana att det var en mycket gedigen predikan.

 

Därefter var det dags för själva vigningen. Enligt den svenska kyrkohandboken inleds vigningen med att konsekrator ställer fyra frågor till electus. I Lettlands lutherska kyrka är motsvarande frågor nio till antalet och de är dessutom mer utförligt formulerade. Först påminns electus om att det är Kyrkans ordning ända från de apostoliska fädernas tid att han ska hålla fast vid tron till dess den naturliga döden inträder. Electus får frågan om han är beredd att utan förvrängning föra vidare den apostoliska tro som Kyrkan överallt och i alla tider har ägt. Han får också frågan om han vill stärka Kyrkan, som är Kristi kropp, och alltid vårda sig om att bevara Kyrkans enhet. Vidare ställer konsekrator frågor om beredskapen att tillsammans med alla präster, diakoner och evangelister vara som en fader för alla Guds barn och leda dem på vägen mot frälsningen. Vidare ska den nye biskopen vara barmhärtig mot de fattiga, mot dem som lider och mot dem som saknar skydd. Han ska söka efter de förlorade fåren och återföra dem till Kristi fårahus.

 

Ännu ett tecken på den rikare liturgiska gestaltningen i den lettiska kyrkan var att den nye biskopen lade sig raklång på golvet (prostration) medan ärkebiskopen bad en litania för Kyrkan. Efter bönen under Veni Sancte Spiritus blev electus smord med olja som ett tecken på att han rustas med den helige Andes kraft. Därefter överlämnades insignierna, men då inte som i Sverige bara kors, kåpa och mitra utan även bibel och biskopsring.

 

Efter den avslutande mässan gick processionen ut till tonerna av – vad annars? – Widors Toccata ur femte symfonin, spelad av domorganisten Ilze Reine på den berömda Walckerorgeln från 1884. Egendomligt var att höra den kraftiga orgelklangen samtidigt som man inte såg några pipor i den tomma orgelfasaden. Den väldiga orgeln är ännu inte färdigrenoverad, endast hälften av de 124 stämmorna fungerar, men klangen är ändå mäktig så det räcker och blir över. Processionen upplöstes i den angränsande gotiska klostergården. Därefter var det mottagning med många tal och lyckönskningar i den ståtliga pelarsalen i det gamla klostret, en byggnad som numera inrymmer Museet för Rigas historia och sjöfart.

 

Brobyggarkyrka

Det var i detta kloster som Gustav II Adolf 1621 mötte den åldrade Kloster-Lasse, Laurentius Nicolai Norvegus. I Svenska folket underbara öden skriver Carl Grimberg:

 

Får man tro jesuiternas berättelse, skall Gustav Adolf, upptänd av ungdomligt protestantiskt nit vid tanken på allt vad den gamle jesuiten ställt till i Sverige, ha förivrat sig och tilltalat honom på latin i följande hårda ordalag: »Hur länge skall du, avfällige gubbe, fortsätta med din vantro? Skall du då aldrig öppna dina ögon, eländige, eller vet du icke om den eviga elden, som snart väntar dig efter döden, därest du icke antager den sanna religionen.» 

 

Gubben lät emellertid icke skrämma sig av det hotfulla språket. Hovsamt men oförfärat svarade han: »Jag vet nog, att lutheranerna äro hemfallna åt eviga pinor, men mitt hopp är, att min katolska tro skall från dem befria mig.» 

 

Kloster-Lasse fick sedan fri lejd till Vilnius, där han avled följande år. År 1524 sålde Rigas siste katolske ärkebiskop sin katedral för 18 000 mark till lutheranerna, som rev ut helgonbilderna och alla sidoaltaren. Några århundraden senare kom Sovjetregimen och förvandlade kyrkan till konsertsal.

 

Nu firas åter gudstjänster i Rigas domkyrka, något som kan upplevas som en symbol för Lettlands lutherska kyrka. Den tycks närmast ha uppstått från de döda och håller på att bli den brobyggarkyrka som Svenska kyrkan tidigare ansett sig vara, fjärran från dispyten mellan Gustav Adolf och Kloster-Lasse.

 

Svenska kyrkan har under senare år bränt många av sina broar och har numera sina bästa vänner bland krympande liberala mainstreamkyrkor. Tiden har gått henne förbi. Hon är inte välkommen hos de lutherska kyrkor som på senare år blivit världens största, nämligen de i Etiopien och Tanzania. Hon håller karismatiska rörelser på armlängds avstånd. Till den katolska kyrkan är relationen i stand-by-läge. Den ortodoxa kyrkan i Ryssland vill inte ha med Svenska kyrkan att göra. Men vid biskopsvigningen i Riga fick man däremot uppleva en öppen ekumenisk brobyggarkyrka med stadigt fäste i sin egen konfession.

 

Kompetensförlust

En högtid som denna ger mycket att tänka på. Bland annat kan man fundera över vad det betyder att Svenska kyrkan av politiskt korrekta skäl stänger ute många av sina duktigaste och mest hängivna prästkandidater. Otvivelaktig medför detta en kompetensförlust, något man ofta tycker sig märka. Men samtidigt söker sig det andliga livet nya och oväntade vägar.

 

Anders Brogren

 

Till hemsidan