Kvinnliga präster förändrar kyrkan

När beslutet 1958 togs om kvinnliga präster hävdade förespråkarna att detta inte var någon lärofråga utan bara en ordningsfråga. Många har sedan fört fram åsikten att budskapet är det viktiga, medan det betyder mindre om det är en man eller kvinna som bär fram det. Att ifrågasätta reformen är lika irrelevant som att ifrågasätta kvinnliga brevbärare. Ett brev påverkas ju inte av vem det är som stoppar det i lådan.

Men vad skulle man säga om brevbäraren ångar upp brevet, ändrar på innehållet, stoppar tillbaka det i kuvertet för att sedan överlämna det till adressaten? Har reformen om kvinnliga präster fungerat på det viset? Framför den genomsnittliga kvinnliga prästen ett annat budskap än sin manliga motsvarighet?

Att det verkligen förhåller sig så visade Ulla Carin Holm redan 1982 i sin doktorsavhandling Hennes verk skall prisa henne : studier av personlighet och attityder hos kvinnliga präster i Svenska kyrkan. Där fick vi veta att med de kvinnliga prästerna förändras också kyrkans teologi.

Själv är Ulla Carin Holm ett gott exempel på saken. Hon har numera lämnat sin kyrkoherdetjänst i Malmö och driver ett företag som heter Trilogisk Hälsoutveckling. Hon arbetar med analytisk trilogi, en psykoanalytisk metod hon lärt av Norberto Keppe i Sao Paulo. Enligt en hemsida, där hon inbjuder till att delta i en andlig räddningsaktion för jorden, ligger hennes fokus numera på frågan om Moder Jord (Gaia) och mänsklighetens överlevnad. Via en amerikansk konferenstelefon erbjuder hon varje vecka en ny meditation i ämnet. Priset är 100 kronor för 6 månader.

Att Ulla Carin Holm redan för tre decennier sedan hade rätt understryks av ett nyligen publicerat arbete. Ett ökat inflöde av kvinnliga präster förändrar kyrkans teologi och attityd. Detta är huvudtesen i en undersökning, publicerad i augusti 2011, som Kati Niemelä, forskare vid kyrkans forskningsinstitut i Tammerfors, genomfört av attityder hos präster i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Man kan förmoda att en undersökning bland prästerna i Svenska kyrkan skulle komma till liknande resultat. Niemeläs artikel Female Clergy as Agents of Religious Change? kan laddas ner som pdf-fil från www.mdpi.com/2077-1444/2/3/358/pdf.

Niemelä anser att införandet av kvinnliga präster är en av de viktigaste orsakerna till att kyrkan förändrat sin praxis, sin policy och teologiska inriktning, »female clergy are important agents of change in the Church». Sitt antagande grundar hon på enkätundersökningen bland medlemmarna i Finlands kyrkas prästförbund, vilket 92 procent av prästerna tillhör. Frågorna ställdes vid tre tillfällen, 2002, 2006 och 2010, i samband med valen till prästförbundets fullmäktige. Svarsfrekvensen var 45, 41 resp. 39 procent, alltså inte särskilt hög.

Man kan således undra över den majoritet som inte behagat svara. Vilka attityder finns där representerade? Är det så att de flesta prästerna hukar och inte vill ta ställning? Enligt min åsikt är detta fallet inom Svenska kyrkan.

Undersökningen visar att kvinnliga präster är teologiskt mer liberala än sina manliga kolleger, 68 jämfört med 46 procent. Endast 13 procent av kvinnorna betraktade sig som konservativa jämfört med 33 procent av männen.

Den liberala inställningen var vanligare hos de yngre kvinnorna än hos de äldre, medan det var tvärtom bland männen. Av de manliga prästerna under 35 år ansåg sig hälften vara teologiskt konservativa mot endast en tiondel av de yngre kvinnorna. En s.k. regressionsananlys av materialet visar att frågan om teologisk inriktning är klart könsbunden.

Av de yngre kvinnliga prästerna var det bara 28 procent som läste Bibeln flera gånger per vecka medan det var 73 procent i gruppen över 55 år. Bland männen var motsvarande siffror 45 resp. 67.

Finlands kyrka har (ännu) inte infört välsignelseakt för personer av samma kön. Trots detta har sådana ceremonier genomförts, i nästan alla fall med kvinnliga präster som officianter. 58 procent av de kvinnliga prästerna kunde tänka sig att själva genomföra sådana akter. Andelen direkt entusiastiska kvinnor uppgick 2002 till 20 procent men hade åtta år senare ökat till 42 procent, medan andelen till nyordningen negativa kvinnor minskat från 30 till 14 procent.

Bland manliga präster var det emellertid bara 38 procent som kunde tänka sig att själva officiera. De direkt avvisande hade under de åtta år som gått sedan 2002 minskat från 57 till 45 procent. Bland de teologistuderande ser det likadant ut. De manliga studenterna är negativa i samma utsträckning som de manliga prästerna medan de kvinnliga studenterna är betydligt mer positiva.

Både manliga och kvinnliga präster rankade gudstjänster och förrättningar som det viktigaste i sin tjänst. Men sedan skiljer de sig åt. Näst viktigast anser kvinnorna det vara att hjälpa människor och att ge dem goda råd medan männen i stället framhåller förkunnelsen av Guds ord. Kvinnorna lägger större vikt vid jämställdhet, rättvisa, minoriteters rättigheter, vägledning, familjearbete, utbildning och musikaktiviteter. Det enda ytterligare område som männen prioriterar mer än kvinnorna är mission.

Niemäläs artikel visar att ökningen av andelen kvinnliga präster för med sig stora förändringar i kyrkans liv. Hittills har kvinnorna i Finlands kyrka ansetts ha mindre att säga till om än männen, men eftersom andelen kvinnliga präster snabbt ökar kommer också deras inflytande att växa. De kommer att driva kyrkan i en ännu mer liberal riktning genom att förändra tro och lära samt genom att utöva sitt inflytande på policyfrågor såväl i kyrkan som helhet som ute i församlingarna. De kvinnliga prästernas trosuppfattning är mer individualistisk och inte lika avhängig av traditionella auktoriteter som de manliga prästernas. Kvinnorna utgår inte lika tydligt från traditionella dogmer. De läser visserligen inte heller Bibeln lika mycket som sina manliga kolleger men ägnar sig dock mer åt bön samt samhällsengagemang.

När sådana förändringar sker inom kyrkan kan de uppfattas som en indikationer på organisationens sekularisering (organizational secularisation). Sådana indikationer är strävanden att sekularisera eller modernisera kyrkans lära för att den skall anpassas till de värden som samhället i övrigt omfattar. Ytterligare indikationer är svagare anknytning till traditionell kyrkolära, svagare ställning för Bibeln och en mer tolerant hållning till allmänmänskliga attityder gentemot bekännelse till traditionella kristna läror, värden och praktiker. Niemälä anser att hennes studie klart visar att de kvinnliga prästerna på olika sätt moderniserar kyrkan vad gäller dess undervisning, dess policy och dess praxis.

Kyrkan i Finland har haft kvinnliga präster sedan 1988 medan Svenska kyrkan har mer än ett halvt sekels erfarenhet. Det är hög tid att utvärdera. Till de argument som framfördes mot reformen i diskussionerna kring 1958 t.ex. Jesu apostlaval, bibelställen i Pauli brev, den entydiga lärotraditionen, kan vi nu foga ännu ett, nämligen resultatet.

Niemeläs undersökning visar vad många redan anat. Införandet av kvinnliga präster är mer än bara en ordningsfråga.