Konfrontation, dialog eller synkretism?
Om religioners möte, I


av Anders Brogren


Religionsdialog är inte bara en modern företeelse. I alla tider har religioner kommit i kontakt med varandra. Hur sedan mötet mellan olika religioner avlöpt kan bero på tillfälliga omständigheter och maktförhållanden. Ofta har resultatet blivit mer eller mindre våldsam konfrontation, men ibland har i stället en stillsam dialog uppstått. Inte sällan har religiösa element från olika kulturer smält samman i synkretism. Vi skall här först göra ett kort svep över religionsmöten genom tiderna för att sedan i nästa nummer av SPT ta del av en ny avhandling i ämnet.

Israel och avgudarna
När Elia mötte den föga tolerante kung Ahab var han tvungen att ligga lågt (1 Kung. 18). Han var i numerärt underläge och hade den politiska och militära makten mot sig. Uppe på berget Karmel föreslog Elia en sorts religionsdialog med Baalsprofeterna. Dock syftade han inte till samexistens. I stället ville han utrota avgudadyrkan. Elia vann visserligen debatten men nöjde sig inte med det. Han lät sedan dräpa alla Baalsprofeterna. Detta ledde i sin tur till en motreaktion, som fick till följd att han fick fly för livet. Hade det varit bättre om han hanterat situationen på något annat sätt?

Tolerans utmärkte däremot perserkungen Kyros, som lät judarna vända tillbaka från den babyloniska fångenskapen. Tacksamheten strömmade mot honom till den grad att han uppfattades som Herrens smorde, Messias (Jes. 45). Det kan löna sig att inte ta i med hårdhandskarna.

Makthungrig men mindre förståndig var Antiochos IV Epifanes som försökte tvångshellenisera judarna. Visserligen applåderades han av judiska medlöpare som ville vara med sin tid och önskade ett relevant och modernt tempel. De mera fundamentalistiskt sinnade bland judarna tog emellertid till vapen, rev ner »skändligheten» och tog makten över templet. »När kungen fick höra detta blev han djupt skakad. Han måste lägga sig till sängs, sjuk av sorg över att hans planer hade slagit fel» (1 Mack. 6:8).

Den judiska segern var inte nyttig för fromhetslivet. Tiden efteråt präglades av våld och dynastiska strider. Under Johannes Hyrkanos införlivades Iduméen med Judéen. Dess invånare tvångskonverterades till judendomen, däribland Herodes förfäder. Det är i stort sett enda gången i historien som judendomen varit missionerande och då med våldsamma metoder. Som »tack» fick man Herodes som härskare.

Nytestamentlig dialog
I evangelierna verkar det som att Jesus undvek kontakt med hedniska kulter, även om han gjorde strandhugg i gadarenernas land samt tog en sväng genom kananeiskt område. Han var ju bara utsänd till de förlorade fåren av Israels hus (Matt. 15:24). Trots att han vistades vid Gennesarets sjö tycks han inte ha besökt områdets största stad, det hedniska Tiberias. Däremot kunde han finna tro hos enskilda icke-judar (Matt. 8:10). För det mesta hade han dialog med representanter för det egna judiska folket. Ofta var tonläget högt. För en icke-judisk åhörare tycks konfrontationen ha varit djupgående, men debatterna höll sig oftast inom den diskussionslystna judendomens sedvanliga ram. Avgörande var till sist den fråga som översteprästen ställde: Är du Messias, Guds son? (Matt. 26:63). Svaret ledde till korsfästelsen.

Paulus mötte många religioner och kulter på sina resor. Mötet med dem utföll högst olika. I Lystra blev han hyllad och tagen för en inkarnation av Hermes (Apg. 14:12), medan folkmassan i Efesos greps av raseri, även om de flesta inte ens visste varför de hade samlats (Apg. 19:32).

Mera gynnsam för dialog var den »akademiska» miljön på Areopagen i Athen. På ett mästerligt sätt utlade Paulus en »kontextuell» teologi, som slog rot hos några av åhörarna men avvisades av desto flera. Om religionsdialogens främsta uppgift är att utan blodvite kunna presentera sin religion, måste man säga att framträdandet på Areopagen var lyckat.

En trängd kyrka
Trots, eller tack vare, motstånd från den romerska överheten växte kyrkan. Den var synnerligen noga med att dra upp gränser mot de hedniska kulterna. Att sedan hedningar kom i kontakt med kristna och själva ville vandra på »den vägen» var resultatet av dialog på ett vardagligt plan, en dialog som kanske började som rent informationsutbyte men sedan gick över i missionsiver. Metoden var uppenbarligen effektiv. Inte ens Diocletianus kunde stoppa kyrkans tillväxt.

Situationen ändrades radikalt när Konstantin genom ediktet i Milano förklarade att fri religionsutövning inte borde förvägras någon enda människa, utan att var och en skulle vara fri att själv välja sin tro.

Ett nytt läge inträdde med den arabiska expansionen på 600-talet. Mycket är oklart beträffande dess egentliga drivkrafter och i vilken utsträckning Muhammeds lära och Koranen ännu hunnit bli fullt utbildade. Judar och förkalcedonska kristna under bysantinsk administration hälsade dock araberna som befriare. En viss religionsdialog uppstod. För icke-muslimer gällde dock en påtvingad status som underklass.

När de muslimska härarna började tränga upp i Europa blev det dock fråga om hård konfrontation. Efter att under några århundraden varit i underläge lyckades Västeuropa till sist samla sig till mottattack genom de s.k. korstågen. Dessa var ju inte, som man tidvis trott, någon sorts våldsam missionsverksamhet utan i grund och botten ett försvar mot den muslimska expansionen. Emicho av Leiningen, som brukar tas upp som exempel på korstågens grymhet, visade med sina härjningar hur grovt han missuppfattat påven Urban II:s avsikt, som var att skydda de kristna i Det heliga landet. Emichos massakrer på judar i Worms och i andra städer i Rhenlandet fördömdes av de biskopar som förgäves försökte skydda dem.

Religionsdialogens pionjärer
I det muslimska Andalusien levde islam, judendom och kristendom i varandras fysiska närhet. En pionjär vad gäller komparativ beskrivning av dessa religioner var sunnimuslimen Ibn Hazem (994–1064), som systematiskt studerade såväl Gamla som Nya testamentet. Han var även starkt kritisk mot shiavarianten av islam.

Påverkad av korstågsstämningarna och skakad av korsriddarnas övergrepp på judar författade Pierre Abélard (1079–1142) ett religionsdialogiskt pionjärverk, Dialogus inter Philosophum, Iudaeum et Christianum, en dialog mellan en filosof, en jude och en kristen. Han menade att de monoteistiska religionerna har en gemensam kärna utifrån vilken man skall försöka komma fram till den gudomliga sanningen.

Under medeltiden var den muslimska världen till yta och folkmängd betydligt större än den kristna. Muslimerna hade lagt större delen av det tidigare kristna området under sig. Det var bara i Västeuropa som de kristna lyckats stå emot. Århundrade efter århundrade kände man av hotet inom den västerländska kristenheten. Men i stället för att ta till vapen ville katalanen Ramon Llull (1232–1315) omvända muslimerna till kristendomen med fredliga metoder. Det skulle ske genom resonemang utifrån förnuftet. I Abélards anda författade han ett antal dialoger, bl.a. Libre del gentil e los tres savis, där tre visa män, en kristen, en jude och en muslim, i tur och ordning skall övertyga en hedning om sin respektive religions förträfflighet. Llull lärde sig arabiska och lyckades så småningom få till stånd lärostolar i detta språk vid flera universitet. Efter att flera gånger ha försökt få insteg i Nordafrika kom han fram till att omvändelse av muslimer endast kan åstadkommas genom bön. År 1314, vid 82 års ålder, blev han stenad av en muslimsk folkhop men räddades tillbaka till sin hemstad Palma de Mallorca där han avled följande år.

Påverkad av Llull var kardinalen Nicolaus Cusanus (1401–1464), som oroad av fanatismen i samband med Konstantinopels fall 1453 fick en vision om samgående mellan alla jordens religioner (detta var före reformationen). I De Pace Fidei, (Om trosfred, sv. övers. 1985), kommer företrädare för olika trosriktningar samman till ett himmelskt konsilium. På kallelse från Gud och från Ordet samlas nationernas skyddsänglar. Där infinner sig tysken, italienaren, spanjoren, fransmannen och engelsmannen, alltså katoliker från olika traditioner, samt en grek och en italier (antika filosofer). Vidare en böhmare, alltså en hussit. Från Orienten infinner sig en armenier, en kaldé och en syrier (miafysit), en arab, en tartar, en skyt och en turk (muslimer), en perser (zoroastrier), en indier (hindu) samt Petrus och Paulus. När man förmår uppfatta de olika religionernas relation till Guds uppenbarelse, menar Cusanus, försvinner alla motsättningar vad gäller de olika kulterna. Mångfalden blir en tillgång. Olikheter kan behållas i en fredlig samexistens om man visar respekt för andras trosövertygelse och religionsutövning. Alla kommer då så småningom att inse att Kristus är medlaren mellan Gud och människor. Till sist blir alla kristna, samtidigt som var och en behåller sina religiösa traditioner.

Judendom och kristendom – två skott på samma rot
Kristendomen var från början en judisk rörelse bland sådana som uppfattade Jesus som den utlovade Messias. Detta är bakgrunden till överskriften på korset: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Namnet Nasaret har att göra med ordet netzer, som betyder rot, något som syftar på Jesu messianska anspråk enligt Jes.11:1: »Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, och en telning från dess rötter skall bära frukt.» Än idag kallas de kristna i Israel för notzrim (av netzer).

Ur kristen synpunkt fullbordas judendomen genom bekännelsen till Jesus som Messias. Ur judisk synpunkt är kristendomen ursprungligen en judisk sekt, ja, kanske rent av en sorts judendom för gojim, hedningar. Avgörande är Messiasfrågan. Professor David Flusser, expert på antikens judendom, hävdade att den definitiva åtskillnaden, som innebär att vi numera talar om judendom och kristendom som två olika religioner, inträdde när rabbi Akiba i samband med upproret 132–135 utropade Bar-Kokhba till Messias. Något sådant kunde de Jesustroende judarna inte acceptera. Åtskillnaden förstärktes när den hednakristna grenen av kyrkan blivit många gånger större än den judekristna grenen och kyrkomötet i Nicea 325 förbjöd judiska bruk som omskärelse, sabbat och matregler.

Judarna i Europa
Allteftersom judar bosatte sig runt om i Europa uppfattades judendomen som ett hot. Man var orolig för att kristna skulle förledas att avfalla till judendomen. Därför blev det viktigt att övertyga judar om kristendomens överlägsenhet. Stor uppmärksamhet väckte de religionsdebatter som hölls i Barcelona 1263 mellan den berömde judiske rabbinen Nachmanides (1194–1270), även kallad Rambam, och den från judendomen konverterade dominikanen Pablo Christiani (d. 1274). Debatten gällde framför allt frågan om Jesus är Messias eller inte. Nachmanides utlovades full yttrandefrihet, något han utnyttjade så väl att han anses ha vunnit debatten.

I Giovanni Boccaccios novellsamling Decamerone (ca 1353) finns en berättelse om köpmannen Giannotto di Civigni i Paris som enträget försöker övertala sin vän juden Abraham att omvända sig till kristendomen. Efter att ha utsatts för många övertalningsförsök lovar juden till sist att bli kristen, men på villkor att han först får besöka Rom för att där själv få se »den du säger vara Guds vikarie på jorden, samt betrakta hans och hans bröders, kardinalernas, leverne och seder». Gianotto blir förskräckt eftersom han känner till det lastbara livet i kurian. Han försöker därför avråda Abraham att resa. Juden fullföljer emellertid sin avsikt och anländer till Rom, där han iakttar där prelaternas lösaktiga liv, deras frosseri och fylleri samt deras girighet och simoni. När han sedan återkommit till Paris rapporterar han för Gianotto om det moraliska förfallet i kristendomens centrum. Hans slutsats är att kyrkans ledning gör allt den kan för att tillintetgöra och fördriva den kristna religionen. Men eftersom de inte lyckats med detta – tvärtom växer kyrkan – så har han blivit övertygad om att det måste vara Den Helige Ande som upprätthåller kyrkan. Därför vill han bli kristen och låta döpa sig.

Fram mot 1400-talet försämrades villkoren för de spanska judarna. Många ansåg det bäst att låta döpa sig, även om somliga fortsatte att utöva judendomen i hemlighet. Sedan Ferdinand och Isabella 1492 erövrat Granada från morerna fick judarna välja mellan att låta döpa sig eller gå i exil inom fyra månader. Muslimerna i Granada fick tills vidare behålla sin religion och sina sedvänjor, men efter några år tvingades även de att emigrera.

Lutherska judar
Luther närde vissa förhoppningar om att judarna skulle ta emot evangeliet i reformationens renade form, men han blev snart besviken och for ut i polemik i Von den Juden und ihre Lügen (1543). Dock förekom enstaka judiska konversioner, t.o.m. i Sverige.

I sin bok Judarna i Sverige (1964) redogör Hugo Valentin för ett sådant fall. Den 17 maj 1681 anlände två judiska familjer till Stockholm från Holland. De uppsökte prästerna vid Tyska församlingen och förklarade att de företagit resan till Stockholm av begär efter den rena evangeliska läran. De anhöll om att bli undervisade i denna lära och att därefter bli upptagna i den kristna församlingen. Att de drivits av enbart ideella motiv framgick av att de vid sin avresa lämnat kvar all egendom för att deras judiska trosförvanter inte skulle kunna lägga hinder i vägen för deras omvändelse. Intyg från två präster i Haag och en till ärkebiskopen ställd rekommendationsskrivelse från den svenske ministern i Holland vitsordade deras redliga uppsåt. På Mickelsmässodagen den 29 september ägde dopet rum i Tyska kyrkan i närvaro av kungen, drottningen och änkedrottningen, vilka fungerade som dopvittnen, samt en mängd högre och lägre ståndspersoner. De tolv judarna förhördes utförligt på sina kristendomskunskaper. En av dem, Israel Mandel, höll ett kort tal över en bibeltext varefter själva dopet förrättades.

Mot europeisk tolerans
Religionsfreden i Augsburg 1555 liksom ediktet i Nantes 1598 var visserligen inomkristna uppgörelser, men visade att parallella religionsformer var tänkbara. Även om senare händelser satte dessa överenskommelser ur spel kan man se dem som förebud om senare tiders tolerans. Samtidigt upplevdes det muslimska hotet påtagligt, framför allt av Österrike som var frontstat mot det osmanska väldet under sultanen, som tillika var muslimernas »summus episcopus». Först efter slaget om Wien 1683 inleddes den sydosteuropeiska »reconquistan», där dock muslimska minoriteter lämnades kvar i Bosnien och Albanien. Huset Habsburgs expansion slutade, ironiskt nog, med att det muslimska Turkiet i religionsöverskridande anda slöt upp på Österrikes (och Tysklands) sida i första världskriget, något som ledde till båda väldenas upplösning.

De europeiska judarna var för det mesta utsatta för restriktioner. Först med upplysningen blev det fråga om viss dialog då Moshe bar Mendel (1729–1786) kom ut ur ghettot som Moses Mendelsohn och blev de tyska judarnas företrädare. Han utgav 1783 Jerusalem oder über religiöse Macht und Judentum (Jerusalem, sv. övers. 2014) där han argumenterade för åtskillnad mellan stat och religion. Mendelsohn verkade för tolerans. Han såg religion som något individuellt, något som inte kunde underkastas tvång. Hans syfte var inte att övertyga de kristna om judendomens överlägsenhet utan snarare att skapa bättre möjligheter för judar att utöva sin religion. Intressant nog ansåg han att den judiska ceremoniallagen inte bara gällde de judiska trosbekännarna utan även var giltig för judar som konverterat till kristendomen.

Allteftersom upplysningens idéer vann insteg förbättrades situationen för de västeuropeiska judarna, trots bakslag som Dreyfusaffären. Men i ryskkontrollerade områden intensifierades pogromerna. Många emigrerade därifrån till USA. Så fortsatte det tills Adolf Hitler skakade om förutsättningarna.

Perspektivet vidgas
Djärva sjöfarare som Columbus och Vasco da Gama vidgade européernas värld, vilket innebar möten med helt andra religioner än dem som utgått från västra Asien och Medelhavsområdet. När Cortés blev vittne till aztekernas människooffer övergav han dialogmetoden, krävde att gudabilderna skulle avlägsnas och allt blod tvättas bort. Ormguden Quetzalcoatl ersattes av Vår Fru av Guadalupe, numera mest besökt av världens alla katolska vallfartsorter. De jesuitiska missionärer som senare anlände visade dock respekt för vissa inhemska religiösa föreställningar och kunde delvis integrera dem i kristendomen.

I södra och östra Asien med deras gamla kulturer kunde inte européerna lika lätt vinna militära segrar och utfärda dekret i religiösa frågor. Med utgångspunkt från det portugisiska brohuvudet Goa vandrade Frans Xavier (1506–1552) runt i indiska byar och förkunnade evangeliet för de lågkastiga. Han misslyckades dock med att ta sig in i Kina, något som däremot blev möjligt för Matteo Ricci (1552–1610). Denne lyckades omvända många kineser genom att, vid sidan av den kristna kulten, tillåta vördnaden för förfädernas andar och Konfucius. Ricci hade även vänskapliga kontakter med de s.k. Kaifeng-judarna.

Men liksom en förändrad inställning hos Kinas kejsare tidigare hade satt stopp för såväl den nestorianska som den franciskanska missionen blev också jesuiternas verksamhet förbjuden. Under 1700-talet fick européerna bara bedriva handel på stranden av Pärlfloden utanför Kantons stadsport, avskilda från kontakt med det kinesiska samhället. Gustaf Fredrik Hjortberg, prästen på den berömda Hjortbergstavlan i Släps kyrka, fick på sina tre resor som fartygspastor bara se stadens hustak från fartygsdäcket inklusive »den släta pagoden», en minaret som tillhör Kinas äldsta moské, och »den utsirade pagoden» i sjutton våningar intill De sex bananträdens buddisttempel. Det hindrade honom inte från att uppröras över kinesernas avgudadyrkan. Han beklagade »dessa i mörkret och dödsens skugga sittande själar».

Lika negativ till kinesernas religion var 1800-talets store missionär Hudson Taylor. Han ville rädda så många som möjligt från evig förtappelse. Varje månad dör en miljon i Kina utan Gud, sade han. »Every day, every day, oh how they sweep over! There is a great Niagara of souls passing into the dark in China!»

Sedan kommunisterna 1949 tagit makten i Kina utestängdes all kristen västerländsk mission. Under kulturrevolutionen 1966–76 förföljdes alla religioner. Utifrån sett ansågs den kinesiska kristenheten ha blivit närmast utplånad. I själva verket startade under dessa omöjliga villkor den kristna väckelse som fortfarande pågår och som betecknats som kristenhetens genom tiderna största väckelse. Med sin starka bekännelsemedvetenhet kännetecknas den knappast av öppenhet för andra religioner.

Konferensdialog
I samband med världsutställningen i Chicago 1893 hölls ett »religionernas världsparlament», en manifestation av USA som den nya ekonomiska stormakten och religionsfrihetens förebildliga stamort på jorden. De mest uppmärksammade deltagarna var hindun Vivekananda (1863–1902) och buddisten Anagarika Dharmapala (1864–1933). Islam representerades av en amerikansk konvertit, Mohammed Alexander Russel Webb (1846–1916). Konferensens ordförande var presbyterianen John Henry Barrows (1847–1902). (Det är påfallande att kristendomen oftast är den religion som tar initiativ till dialogaktiviteter.) Till hundraårsminnet 1993 samlades 8 000 deltagare till en jubileumskonferens i Chicago. Mest bemärkta talare var då Hans Küng (f. 1928) och Dalai Lama (f. 1935). Katolska kyrkan representerades av Chicagos ärkebiskop kardinal Joseph Bernardin (1928–1996). I det mångkulturella USA ordnas numera mängder av interreligiösa arrangemang där vissa av deltagarna nästan uppnår rockstjärnestatus. Det är inte utan skäl man talar om the interfaith industry.

Efter Auschwitz och i samband med avkolonialiseringen har dialogfrågorna blivit allt mer angelägna. Betydelsen av andra Vatikankonsiliets dokument Nostra Aetate kan inte överskattas. I dess anda har påven sedan 1986 vid fyra tillfällen inbjudit världens religiösa ledare till Assisi för att be för freden.

Bortom konferenserna

Samtidigt blossar nya konflikter upp. Kanske beror dessa inte på religionsmotsättningar utan snarare på att man använder religionen som identitetsmarkör, t.ex. i Nordirland och i de jugoslaviska krigen 1991–99.

Det pågår heta diskussioner om vad som är den egentliga drivkraften bakom de pågående islamistiska krigen, samtidigt som buddistiska regimer bekämpar kristna i sydöstra Burma och muslimer i södra Thailand. I Sri Lanka organiserar buddistmunkar pogromer mot muslimer och kristna. Islamister i Mali har förstört bokskatter i Timbuktu, som i hundratals år varit centrum för en tolerant form av islam, medan man i Japan intar en mer synkretistisk attityd. Där tillämpas shintoceremonier vid ett barns födsel, men när det är dags för bröllop är det populärt med en pseudokristen prägel i ett »kapell» på ett hotell där vigselförrättaren, utstyrd med kors, läser 1 Kor. 13 och använder annan kristen rekvisita. När det blir dags för begravning föredras dock i allmänhet en buddistisk ceremoni. Är detta framtiden även i det individualistiska och postmoderna väst?

Svenska initiativ
Efter andra världskriget kom judar till Sverige med de vita bussarna. På sina håll uppstod religionsmöten. I Norrköping kunde Hedvigs församling hjälpa några judiska kvinnor med att upprätta en kibbutz i prästgården. I Stockholm bildades 1979 samarbetsrådet för judar och kristna. Immigration från framför allt muslimska länder har gjort religionsdialog till en vardagsfråga även i Sverige. Ärkebiskop Anders Wejryd arrangerade i november 2008 ett interreligiöst möte kring klimatfrågan i Uppsala domkyrkan, som bl.a. ledde till att han utnämndes till agronomie hedersdoktor vid Sveriges lantbruksuniversitet. Wejryd tog även 2010 initiativ till att bilda Sveriges interreligiösa råd.

I Göteborg bildade företrädare för olika religioner 2007 Göteborgs interreligiösa råd, som har sina rötter i den judisk-kristna samtalsgrupp jag var med om att starta i början av 1980-talet. Rådet stöds av Göteborgs kommun med 1 000 000 kr. per år. I Malmö har man organiserat s.k. kippavandringar som motvikt mot den omfattande antisemitismen.

Men viktigare än organiserad religionsdialogisk aktivitet är kanske de spontana möten som kan uppstå, t.ex. som när moster får hjälp av en muslim från hemtjänsten och denne förklarar att han går till moskén lika sällan som moster går till kyrkan. Då kan de finna en gemensam plattform.

Nu har något så ovanligt hänt som att en svensk teolog disputerat på en avhandling om religionsdialog. Då finns det skäl att läsa den, i synnerhet som författaren är teologisk sekreterare till biskop Antje. Den avhandlingen ska vi grans
ka i nästa nummer av SPT.

Publicerad i SPT 11/2015