Herre, förbarma dig!
Vid vägkanten utanför Jeriko satt en blind man och tiggde. Vi läser om det i fastlagssöndagens evangelium. Mannen hörde talas om att Jesus från Nasaret närmade sig. Eftersom Nasaret i det fjärran Galiléen bara var en liten by med kanske 100 –150 invånare, så sade det honom inte någonting. I stället tänkte han på vad namnet Nasaret betyder, nämligen "skott", av hebreiska netzer, samma ord som förekommer i Jesajas profetia (11:1) om att det skall skjuta upp ett skott ur roten till Isais, kung Davids faders, avhuggna stam.
Den blinde tiggaren uppfattade det alltså som att den utlovade Messias, Davidsättlingen, var i annalkande. Därför ropade han: Jesus, Davids son, förbarma dig över mig." När man sade åt honom att vara tyst ropade han om igen: "Davids son, förbarma dig över mig." Från Jesajas profetior visste också mannen vid vägkanten att när Messias kommer, skall han göra så att de blinda ser. Därför bad han: "Herre, gör så att jag kan se igen." Genom att använda ordet Herre bekände han sin tro på Jesus. Och hans tro hjälpte honom så att han kunde se igen.
Dessutom blev den blinde tiggaren en bidragsgivare till den kristna liturgin. Sedan äldsta tider har hans bönerop varit en del av den kristna gudstjänsten: "Herre, förbarma dig!"
Att blinda får sin syn är ett positivt tecken. Det stämmer bra med vad vi anser om att Gud bör göra. Svårare att förstå är att livskraften och segern föregås av offer och lidande. Jesus talade om för de tolv att han skulle gå upp till Jerusalem för att profetiorna skulle fullbordas. Han skulle bli utlämnad åt hedningarna, hånad, skymfad, bespottad, pryglad och dödad. Detta skulle föregå uppståndelsen.
Varför skulle han lida? Det kunde lärjungarna inte förstå. Inför ett sådant chockbesked kunde de inte ta till sig fortsättningen, nämligen att det hela skulle sluta med seger. Det mörka och svåra invaderade deras tankar och gjorde dem oförmögna att se ljuset i tunneln. Och vem har inte varit med om något liknande. När det är mörkt i ens eget liv är det svårt att se någon ljusning längre fram.
Men att följa Jesus är att följa med in i det mörker där avklädandet sker och grunden läggs för förvandling och ett nytt liv. Livets väg är inte något som är lätt att köpa på en stormarknad. Vägen till livet kräver tvärtom att man själv engagerar sig och inte drar sig för att gå in i mörkret och uthålligt fortsätta hela vägen fram till ljuset.
Men hur är detta möjligt? Hur skall man orka? – Vi måste inse att på lärjungavägen är vi alla som blinda tiggare vid vägkanten. Själva kommer vi ingen vart. Också vi måste ropa av hjärtat: "Herre, förbarma dig!"
Anders Brogren