Tredje söndagen efter påsk påminner oss om att vi fortfarande är på väg. Vi är ännu inte framme vid det himmelska målet. Därför är det fortfarande ofta tröttsamt och besvärligt att leva.

Nu för tiden är det bekvämt att resa jämfört med hur det var på apostlahästarnas tid. Men även en bilresa kan vara tröttsam. Efter ett par timmar bakom ratten önskar man att man vore framme. Men det är bara att fortsätta att köra, intill den sista kilometern. Annars kommer man inte fram.

Vi befinner oss på en resa genom livet. Vissa dagar går den kanske som på räls, lugnt, fint och säkert. Men andra dagar är vägen gropig och smal. Ibland verkar det som om det inte ens finns någon väg utan man får ta sig fram genom obanad terräng, rätt genom buskar och snår. Det kan vara taggiga buskar som man river sig på. Till slut börjar man undra över om man har tappat bort sig och gått vilse.

Jesus har inte sagt att livet är enkelt. I stället var det prövningar som han lovade sina lärjungar: "Ni kommer att gråta och klaga….., ni kommer att sörja." Men han lovade dem också att prövningarna skulle bli kortvariga, ungefär som när en kvinna skall föda barn.

När födslovärkarna håller på känns timmarna långa och det gör mycket ont. Men när väl barnet kommit fram, då glömmer den nyblivna modern sina plågor. I stället koncentrerar hon sin uppmärksamhet på det nyfödda barnet. Då är allt glädje.

Jesus är i himlen, men hans lärjungar är kvar på jorden. Inte undra på att de ibland kan känna sig övergivna. Om de då dessutom märker hur oförstående omgivningen är blir det knappast lättare: "Ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig." Att under sådana omständigheter hålla fast vid sin kristna tro kan bli mer än vad somliga orkar med. Men den som inte släpper taget kommer stärkt ut ur prövningen.

I dagens text från profeten Jesaja finns några stora trösteord: "Så säger Herren: Ett litet ögonblick övergav jag dig, men i stort barmhärtighet vill jag åter församla dig. - Ja, om än bergen viker bort och höjderna vacklar, så skall min nåd inte vika från dig och mitt fridsförbund inte vackla, säger Herren, din förbarmare." Detta innebär, att det finns korta ögonblick under livet som man kan tycka sig vara övergiven av Gud. Man kan tycka, att när man som bäst behöver honom, så håller han sig borta. Men så är det aldrig. Gud överger ingen - utom med ett undantag. När Jesus hängde på korset blev han faktiskt övergiven av sin himmelske Fader under några mörka timmar, då när han ropade: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig." Gud övergav sin egen Son för att vi skulle slippa bli övergivna.

Herren glömmer inte bort dig. Om det skulle bli alltför svårt för dig, så griper han in. Men han vill visa, att i hans Andes kraft kan du klara mer än du själv tror.

Men kan man inte bli övergiven? Står det inte så hos Jesaja? - Nej, vad det är fråga om är att man själv kan uppleva sig vara övergiven av Gud. Men han vet hur du har det. Och just då kan det vara så att han tillåter dig att bli prövad. Han vill se hur du själv hanterar situationen för att du skall lära dig något av den, utvecklas och växa till i din inre människa och på så sätt bli ännu bättre formad för det himmelska livet.

"Om än bergen viker bort och höjderna vacklar…" Lyckligtvis bor inte vi i något av jordklotets seismiska bälten och är därmed vi förskonade från större jordbävningar. Men det kan inträffa sådant som vi själva upplever som jordbävningar i våra egna liv. När det händer måste vi lita på Herren, för vad finns det annars att ta till när allt annat sviker? Vägen till himlen är inte alltid så bekväm som man kunde önska. Jesus säger: "Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er."

ANDERS BROGREN

Tillbaka till hemsidan.