Betraktelse för Fjärde söndagen efter trettondedagen 1/2 1998:

Den som varit sjuk i 38 år brukar man betrakta som ett hopplöst fall. Men det gjorde inte Jesus. Han gick fram till mannen, som legat vid Betesdadammen nästan så länge han kunde minnas, och ställde en märklig fråga: "Vill du bli frisk?"

Det är väl självklart att den som varit sjuk i många år vill bli frisk. Men frågan kan vara motiverad. Den långvarigt sjuke kan ha vant sig vid sitt tillstånd till den grad att man inte väntar sig något tillfrisknande. Man kan bli vad som kallas "hospitaliserad", så van vid sjukvården att man gett upp all ambition att klara sig själv. Det kan kännas tryggare med gemenskapen i vården än att kastas ut i ensamheten. Och om den verkliga viljan att bli frisk saknas, då är prognosen betydligt sämre.

Därför frågade Jesus. Han ville veta om mannen hade sjukdomsinsikt, om han verkligen insåg vad som var problemet i hans liv. Och då förstod Jesus att mannen verkligen ville få en förändring till stånd.

Jesus Kristus är densamme igår, idag och i all evighet. Han har uppstått och lever. Därför kan han bota sjuka även i denna tid. Gud har lovat att höra alla böner i Jesu namn. Därför skall vi inte försumma att be för sjuka utan verkligen ta var på den möjligheten, även om det många gånger kan se hopplöst ut, mänskligt sett.

Vi kan inte alltid veta vad Gud har för avsikt när han tillåter sjukdomar och lidande att drabba människor. Framför allt är det var och en som för sig själv och sig eget liv måste komma underfund med detta. Även om det betyder mycket med andras omtanke, så är det ändå till mig själv som Herren vill tala. Varför den lame skulle behöva ligga och vänta i hela 38 år innan han blev botad är bara något som han själv kan finna ut svaret på.

Och alla de andra olyckskamraterna, som låg där vid Betesdadammen, varför blev inte de botade? – De kanske blev botade efterhand, när deras tid var inne. Det vet vi inget om. Det vet bara de själva Men Gud har inte glömt bort någon enda människa på jorden.

Alla sjuka blir inte botade av förbön. Det kan var någon, som många i församlingen har bett för och där man hoppats på ett tillfrisknande, men det blev inte så. Cancern, eller vad det nu var, tog överhanden. Hur skall vi se på sådant? Har inte förbönen lönat sig då?

Jo. förbön lönar sig alltid. Men Gud kan ha andra planer än vad vi önskar i vårt mera kortsiktiga perspektiv. Vad han i sista hand syftar till är att vi skall beredas här på jorden till att komma rätt hem i evigheten. När Gud anser att vi inte behöver någon ytterligare beredelsetid har han inte heller någon anledning att förlänga den. Då är tiden ute. Eller rättare sagt: då är tiden inne. Tiden är inne för att kallas till fadershemmet därovan.

Det finns något som är värre än bli allvarligt sjuk, ja, t.o.m. värre än att dö. Jesus sade till mannen vid Betesdammen: "Du har blivit frisk. Synda inte mer, så att det inte händer dig något värre!"

Det värsta som kan hända med dig är att du kommer bort från Gud. Genom sitt ord och genom olika händelser livet, t.o.m. genom att låta sjukdomar drabba, kallar han människor till sig. Men en dag har han kallat för sista gången. Den som hela tiden har slagit dövörat till är då borta från Gud. Men den som låtit Guds helige Ande komma in hjärtat för att ge syndernas förlåtelse och skapa ett nytt hjärta har något stort att se fram mot. I jämförelse med fullkomligheten hos Gud får alla jordiska lidanden och problem sina rätta proportioner.

Tillbaka till hemsidan