Betraktelse för Borås Tidning för Kyndelsmässodagen, 8/2 1998:

På fyrtionde dagen efter sin födelse blev Jesus framburen i Jerusalems tempel av Josef och Maria. Till minne av denna händelse firar vi Kyndelsmässodagen fyrtio dagar efter jul, d.v.s. den 2 februari. I Svenska kyrkan firas dagen numera på närmast efterföljande söndag, såvida den inte råkar vara Fastlagssöndagen. I så fall blir det i stället på söndagen närmast före 2 februari.

Fyrtio dagar efter födelsen betraktas en judisk kvinna som oren enligt Mose Lag, d.v.s. under den tiden skall hon få vara i fred för mannen och läka efter förlossningen. Detta är ingen nedvärdering av kvinnan utan en bestämmelse som skall skydda henne under en ömtålig tid.

Enligt Mose lag skall förstfödda judiska barn återlösas genom ett offer. Det har att göra med israeliternas räddning ut ur Egypten. För länge sedan i Egypten fick man offra ett lamm för att dödens ängel skulle gå förbi den med blod bestrukna dörrposten och skona det förstfödda därinne. Egentligen skulle Maria och Josef därför offra ett lamm, precis som man gjorde den gången i Egypten, men eftersom de var fattiga räckte det med två duvor.

På något sätt skulle de i alla fall påminnas om att det är ingen självklar rättighet att få ett barn. Det behöver friköpas från döden. För oss kristna gäller att Jesus har friköpt oss från döden eftersom han är Guds eget offerlamm.

I Jerusalem bodde en from man som hette Simeon. Möjligen kan han ha tillhört den essenska riktningen inom judendomen, som var känd för sina profetiskt sinnade anhängare. Han var öppen för vad Guds Ande hade att säga till honom. Genom Anden hade han fått veta att Messias, världens frälsare, snart skulle födas i Israels folk. Det skulle ske innan han själv lämnade detta jordiska.

Kanske hade han väntat i många år. Men nu var i alla fall tiden inne. När vi väntar på Herren och tycker att han dröjer, då får vi tänka på att för varje dag som går, så kommer vi en dag närmare honom.

Simeon tog barnet i famnen och prisade Gud. Sedan sade han en lovsång, där han tackade Gud för att han äntligen skulle få lämna jordelivet. Nu när han fått bekräftat att Guds löfte står fast, kunde han vara förvissad om att han nu gick till något bättre.

Simeon fick skåda frälsningen. Han sade att den gällde alla folk, således inte bara judarna. Annars var det vanligt, och är kanske fortfarande bland judar, att man glömmer sitt uppdrag att vara Guds egendomsfolk inte för sin egen skull utan för hela världen. Israel skall vara ett prästfolk, som förmedlar kunskapen om den ende sanne Guden till alla andra folk.

Eftersom Simeon var ledd av Anden förstod han att Guds frälsning gäller hela världen. Först skulle den komma som "ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna". Från Jerusalem skulle evangeliet gå ut till alla folk över hela jorden och sprida ljus i andligt mörker. Den helige Ande uppenbarade hela världsmissionen för Simeon.

Märkligt nog skulle Israel, det judiska folk som Jesus själv tillhörde, inte ta emot evangeliet, inte förrän det kommit till alla andra folk. Men sedan skulle även Israel nås av budskapet om att Jesus, Marias son, är Messias. Anden uppenbarade för Simeon att sedan skulle det också uppenbaras en "härlighet åt ditt folk Israel". Paulus skriver till församlingen i Rom: "När hedningarna har kommit in i fulltalig skara skall hela Israel bli frälst."

Tillbaka till hemsidan