Betraktelse för Borås Tidning 14:e söndagen efter trefaldighet, 13/9 1998:
Minst är störst
När Jesus hade samlat lärjungarna i salen på övre våningen instiftade han nattvarden åt dem som ett testamente. Han skulle strax lämna dem för att dö på korset, uppstå och sedan återvända till himlen. De skulle få klara sig själva med hjälp av den helige Ande. När Jesus inte längre var kroppsligen närvarande hos dem skulle de i stället fortsätta gemenskapen med att fira Herrens måltid. "Fortsätt med detta så ofta ni kan", ville Jesus säga dem. Men han var också orolig för att församlingen skulle splittras. Därför uppmanade han dem att vara eniga i tron.
I detta högtidliga ögonblick, så mättat av gudsnärhet och andlig kraft, började de tvista om vem som var den främste av dem. Så har ofta tvister börjat som sedan fortsatt i allvarliga motsättningar och kyrkosplittring. Alltför länge har kristenheten på jorden utvecklats mot större oenighet, samtidigt som vi på senare år, glädjande nog, fått uppleva hur kristna från olika traditioner kommit närmare varandra i andlig gemenskap.
Granskar man vad som legat bakom olika splittringar finner man att de verkliga orsakerna ofta varit fåfänga, maktbegär, prestige. Även i de frommaste sammanhang kan tävlingsmentaliteten smyga sig in. Den gamla oomvända människan vill gärna bli beundrad för sin fromhet.
När lärjungarna började tävla om vilken av dem som var bäst fick Jesus tillfälle att undervisa dem om att det är störst att tjäna. Den som är högfärdig kan inte komma in i Guds rike. Där är det ödmjukhet som gäller. Den som vill vara stor är den minst lämpade. Men den som gör sig liten och oansenlig blir upphöjd av Gud.
Jesus själv lämnade sin upphöjda position i himlen och steg ner till oss. Han utblottade sig och antog tjänaregestalt. Han kom för att tjäna och ge sitt liv för oss. Då skall vi inte göra oss större än honom.
Lärjungarna var alltså bristfälliga och fåfänga människor. Men Jesus visste ändå var han hade dem. Han visste att Gud, trots allt, skulle kunna visa sin kraft genom dessa ofullkomliga mänskliga redskap. De skulle lära av egen erfarenhet och av den helige Ande. Efterhand skulle de bli föredömen i ödmjukhet.
Fastän Jesus visste att Petrus snart skulle förneka honom kunde han därför ändå lova lärjungarna att de skulle få konungslig värdighet och att de skulle få äta och dricka vid Herrens eget bord samt få sitta på troner och döma Israels tolv stammar. Snart skulle de nämligen på ett mer eller mindre hårdhänt sätt få lära sig hur litet de själva förmådde och därmed skulle de desto mera lita på Guds kraft.
Du är också kallad att vara en lärjunge. Det betyder att du måste lära dig ödmjukhet och våga lita på Herren. Han skall upphöja dig när tiden är inne.
Anders Brogren