ALL VÅR BÖRJAN

 

Under det lyckliga 50-talet brukade jag delta i gymnasistmöten på Åh kyrkliga ungdomshem, som det då fortfarande hette. Efter aftonbönen samlades vi på kyrktrappan. Ljuset släcktes vid ingången. Vi inväntade tystnadens ögonblick när ingen längre skrapade med fötterna. Någon i mörkret tog upp psalmen och hela gymnasistmötet sjöng "Härlig är jorden, härlig är Guds himmel".

Efter sista versens "Frid över jorden Herren bjöd" var det alldeles tyst, så när som på någon snyftande flicka. Man anade att Guds Ande svävade över vattnet nedanför kyrkan. Från Orust på andra sidan fjorden syntes svaga ljus. Ibland såg man också lanternorna från ett fartyg på väg in till Uddevalla. Över hav och jord lyste stjärnhimlen med Stella Polaris i norr. En kväll hade den fått konkurrens av en annan nordstjärna: den blinkande TV-masten på Herrestadsfjället.

Hur långt såg man egentligen? - Till Herrestadsfjället 2 mil, till Polstjärnan 650 ljusår, till andra stjärnor ännu längre en klar kväll i början av oktober. Hur stort kunde universum vara? - Fler gymnasister än jag hade under tidernas lopp funderat över den frågan.

 

 Är universum evigt?

 

Farfars astronomiska atlas från 1888 med sina helsidesplanscher i färg gav näring åt min fantasi när jag var pojke. Jag fick en hemkänsla bland planeterna i vårt eget solsystem. Men det var värre att få ordning på stjärnorna. 1 det avslutande kapitlet om Stjernhimmelen läste jag att "de nu meddelade iakttagelserna lemna intet tvifvel öfrigt, att den oss omgifvande fixstjernhimmeln icke oafbrutet fortsätter åt alla håll, utan bildar ett inom sig afslutadt helt, som på alla sidor omgifves af en vidsträckt stjerntom rymd". Men hur stor var denna rymd? Fanns det inget slut på den?

Gymnasiets fysikbok meddelade i kapitlet om "Vår nutida uppfattning om världsalltet" att det fanns många hundra miljoner galaxer utanför vår egen Vintergata. Man fäste stora förhoppningar vid "det nya stora spegelteleskopet på Palomar Mountain i Amerika" och hoppades att det skulle "hjälpa oss att finna svaret på frågan om det är sant att universum utvidgar sig med våldsam hastighet?" Men måste det i så fall inte ha varit mycket mindre en gång i tiden? Hur litet? För hur länge sedan?

Eller var det i stället Bondi, Gold och Hoyle som hade rätt när de utgick från att universum var statiskt? Enligt "den ideala kosmologiska principen var världsalltet evigt. Visserligen försvann galaxerna efter hand bortom horisonten. Men de ersattes oupphörligt av nyskapade galaxer, som bestod av nyligen kondenserade väteatomer. De hade t.o.m. räknat ut hur stora mängder som nybildades: 1032 ton per sekund.

Men om skapelsen var kontinuerlig fanns det ju varken begynnelse eller ände. Något "varde ljus" hade aldrig ägt rum. Detta var många astronomers övertygelse långt in på 1960-talet.

 

 Ointresserade teologer

 

Detta var ju illavarslande för en ung man som gärna ville tro att Bibeln var sann. Om det inte hade funnits någon skapelse kunde det ju inte heller finnas någon Skapare. Hur skulle man då kunna vara kristen.

Frågan dök upp i gymnasistmötenas frågelådor och i apologetiska småskrifter. Den behandlades vid nattliga diskussioner och gav anledning till oro.

Men de som var präster och teologer hade tydligen redan löst den. De omogna frågorna bemöttes med upphöjt lugn: "Bibeln är ingen lärobok i naturvetenskap!"

Sedan blev det dags för lärdomsstaden Lund. Även där tycktes auktoriteterna vara färdiga med livsgåtorna. Men här uttryckte man saken något mer sofistikerat: "Bibelns författare är inte intresserade av naturvetenskaplig kosmologi. "Men innebörden var densamma: "Du borde ha vett på att inte ställa så barnsliga frågor!"

Det var klokast att verka vuxen och se ut som om man behärskade situationen. Men de gymnasiala tankarna ville inte ge med sig. Givetvis var Bibeln ingen lärobok i naturvetenskap. Men låg det inte något av undanflykt i detta självklara konstaterande? Det kunde väl inte vara den helige Andes mening att använda Bibeln för att vilseleda oss.

Naturligtvis hade det inte kunnat finnas något ögonvittne, som stod och tittade på när världen skapades. Men kunde man inte tänka sig Bibelns skapelseberättelse som en tillbakablickande profetia, en "postfetia", som Mose eller någon annan fått uppenbarad för sig under sju dagar eller i sju olika bilder? Den skulle i så fall vara en motsvarighet till Bibelns avslutningsvision, Johannes uppenbarelse. I Uppenbarelseboken är ju enskildheterna svåra att tolka, men vi tror ändå att de ger ett riktig beskrivning av vad som kommer att ske i framtiden. Vore det inte

lika motiverat att tänka sig att Mosebokens skapelseberättelse åtminstone i någon mån anknöt till vad som faktiskt hänt i tidens begynnelse?

Jag kände på mig att det låg ett dolt budskap bakom alla kloka ord om att Bibeln inte är intresserad av naturvetenskap. Kanske var det i själva verket så här svararen menade: "Jag själv är inte intresserad av naturvetenskap. Den stör mig. Jag vill bygga upp min egen teologiska värld. Jag vill inte att min ideala värld skall kunna sättas ifråga av verkligheten. Om bara jag får sköta mitt, så får naturvetenskapen gärna sköta sitt. Förresten ändrar den sig jämt och ständigt i motsats till teologin, som alltid är densamma."

Jag märkte också att det fanns intresse för livsåskådningsfrågor hos en del fysiker. Somliga av dem menade att fysiken och filosofin var på väg att flyta samman. Skulle man då bara snoppa av dem med att säga: "Om ni sköter ert, så sköter vi vårt! Våra respektive verkligheter har inget att göra med varandra!"

Naturvetenskapliga fakta började tala ett nytt språk. Det verkade som om man var på väg ut ur den mekanistiska parentes, som börjar med Isaac Newton och avslutas med Max Planck. Fler och fler hävdade teorin om "the Big Bang".

Hela universum skulle en gång ha varit sammanpressat i ett klot med bara några kilometers diameter. Allt efter som åren gick tycktes klotet bli mindre. Det hade varit som en fotboll eller som en apelsin. Vid mitten av 1970-talet kunde det rymmas i en fingerborg. 1 National Geographic juni 1983 tycktes det ha varit mindre än ett knappnålshuvud.

 

En skapelsedag på Råö

 

En mild höstdag strax före Första Advent besöker jag Olof Rydbeck på Onsala rymdobservatorium. Han har haft professurer i radioteknik, elektronik och elektronfysik. Som emeritusforskare är han fortfarande aktiv radioastronom på jakt efter nya interstellära molekyler.

Hela sitt liv har han funderat på frågorna om livets och universums uppkomst. Den första stjärna han utforskade var Gottfrid Billings serafimerkraschan. Som treåring i biskopens knä lyckades han lossa muttern som höll fast den i prästrocken. Det blev sedan ett nattligt stjärnfall när biskopen tappade sin fina orden i Lundagård.

Redan 1922 byggde Olof Rydbeck sin första radioapparat. Med den kunde han varje söndag få in en timmes militärmusik från Köpenhamn. Liksom för Charles Ives blev marschmusiken en positiv upplevelse, en hälsning från andra sidan sundet. Numera lyssnar han till sfärernas harmoni i de avancerade radioteleskopen ute på Råö.

"Den som är mån om sin själ kan inte vara oberörd av kosmos." - Olof Rydbeck citerar Einstein medan vi delar hans smörgåspaket i en sal på övre våningen med utsikt över ett höstgrått Kattegatt.

Det var faktiskt en präst som lanserade Big Bang-modellen, fortsätter han, den belgiske jesuiten Georges Lemaître (1894-1966), som var professor i Louvain. Han blev sedermera också preses i den påvliga vetenskapsakademin.

Med hjälp av Einsteins allmänna relativitetsteori räknade han redan 1927 fram att det expanderande universum en gång måste ha uppstått ur en exploderande uratom. Han trodde att "der Urknall" ägde rum för 20-60 miljarder år sedan. Senare fick han pruta ner på årmiljarderna. Men huvuddragen i hans teori visade sig vara riktiga.

Lemaître fanns i bakgrunden som rådgivare när Pius XII 1951 höll ett anförande i den påvliga vetenskapsakademin, där han berörde frågan om universums uppkomst. "Det tycks", sade påven, "som om dagens vetenskap med ett långt kliv tillbaka genom miljoner århundraden har lyckats med att bära fram vittnesbörd om det ursprungliga Fiat lux, som yttrades i det ögonblick då materien tillsammans med ljus och strålning bröt fram ur ingenting, medan partiklar av kemiska grundämnen sprängdes sönder och formade sig i miljontals galaxer. "

Påven fortsatte med att lovorda vetenskapen "som nu med bindande bevisning har kunnat bestämma en början för universum, den tidpunkt då kosmos kom fram ur Skaparens händer. Följaktligen har skapelsen ägt rum i tiden. Därför finns det en skapare. Därför existerar Gud."

  

Skapelse ur intet

 

Men hur stort var då universum från början? Kan det verkligen ha varit mindre än ett knappnålshuvud?

Olof Rydbeck tar fram ett rutpapper och ritar upp ett diagram och förklarar: - Från början fanns det ingen materia alls, inte ens så mycket som ett knappnålshuvud. Allt var energi av en sådan täthet att vår uppfattning om tid och rum bryter samman enligt kvantfysikens lagar. Vi kan inte göra oss någon föreställning om det liksom inte heller om själva skapelseögonblicket. Om det följande förloppet har vi emellertid numera en ganska god uppfattning, inte minst genom de beräkningar som gjorts av Harvardprofessorn och nobelpristagaren Steven Weinberg. I sin bok "De tre första minuterna" redogör han för universums tillblivelse.

Först när det gått 10-43 sekunder och temperaturen sjunkit till 1032 grader är det möjligt att tillämpa våra matematiska beräkningsgrunder. Då består universum av fria elementarpartiklar, som bildats direkt ur energin under den ofattbart höga fälttätheten.

"Ursoppan" är tillredd av fotoner, kvarkar, elektroner, neutriner, gluoner och X-partiklar. De senare klarar inte den sjunkande temperaturen utan faller sönder i kvarkar och antikvarkar, nästan lika många av varje sort. Men inte riktigt. Det blir ett litet kvarköverskott. På varje miljard par av kvarkar och antikvarkar blir det en kvark för mycket. Denna överflödiga kvark blir avgörande för framtiden.

 

 Den stora förintelsen

 

När temperaturen sjunkit till 1013 grader och det har gått 10-6 sekunder från begynnelsen, slås alla kvarkar och antikvarkar ihop i ett dödligt famntag. Ömsesidigt förintar de varandra. I varje kollision bildas två fotoner och ett elektron-positronpar. Gluonerna, som följer kvarkarna, förvandlas till fotoner.

Men de enstaka överskottskvarkarna hittar ingen partner. Det blir deras räddning. De överlever. De söker upp varandra, slår ihop sig tre och tre, av olika "färger". Dessa mycket starkt sammanhållna treenigheter bildar protoner och neutroner. De skall i sin tur bilda all materia som finns idag.

 

De gåtfulla neutrinerna

 

Det har nu gått en tusendels sekund sedan skapelseögonblicket. Universum är inte längre riktigt lika tätt. Därför är inte längre neutrinerna tvingade att växelverka med omgivningen. De börjar leva sitt gåtfulla liv på egen hand. Det är fortfarande en tvistefråga om de överhuvud taget har någon massa eller om de kan ha en massa som är en tusendel av elektronens. Men hur som helst passerar varje sekund 1000 miljarder av dem genom vår egen kropp. 1 ofattbara mängder strömmar de ut bl a från vår egen sol, fortsätter sedan rätt genom jordklotet och ut på andra sidan.

I denna bråkdel av den första sekunden börjar också alla elektroner reagera med sina antipartiklar, d.v.s. positronerna. De möter samma öde som förut kvarkarna:

annihilation. Elektron-positronparen förintas och ger framför allt upphov till fotoner. Världsalltet fylls av ljus och bara enstaka elektroner överlever.

 

 De första atomerna

 

Efter 3 minuter, när temperaturen sjunkit till 900 miljoner grader, börjar protoner och neutroner att koppla ihop sig till deuterium, tungt väte, med kort livslängd. När två deuteriumkärnor stöter ihop kan de bilda en stabil heliumkärna. Överskottsenergin i kollisionen strålar ut som fotoner, d.v.s. ljus. Efter 30 minuter består den skapade materien av 77 % väte och 23 % helium.

30 000 år senare har universum svalnat så mycket att protonerna och heliumkärnorna kan fånga in fria elektroner och bilda kompletta väte- och heliumatomer. Nu finns det ordentliga klossar för framtida materiabyggen.

  

Rester av "varde ljus"

Efter 300 000 år tackar fotonerna för sig och börjar leva sitt liv utan att växelverka med andra partiklar. Efter hand förlorar de energi och svalnar till 3 grader över den absoluta nollpunkten.

Men i så fall borde de finnas kvar ännu i vår tid som en bakgrundsstrålning i hela kosmos. Så är också fallet. På våren 1964 fångade Arno Penzias och Robert Wilson upp denna ljusrest från universums skapelse på våglängden 7,35 cm med sin antenn vid Holmdel, New Jersey. Deras upptäckt, som belönades med nobelpris 1978, innebär en nutida observation av den kosmiska urexplosionen. Den är ett starkt indicium för Big Bang.

 

De första stjärnorna

 

När det gått 1 miljon år från skapelse ögonblicket är materien homogen och stabil. Universum är en het gas av väte och helium. Efter 1 miljard år uppstår små variationer i gasens täthet. Här och var börjar gasen att kondenseras. Med sin gravitation drar kondensdropparna till sig materia i omgivningen. Gasmolnen börjar rotera allt hastigare. Materien förtätas i centrum. Till sist blir det en termonukleär reaktion, en vätebombseffekt. Atomkärnor av väte och helium smälter samman till andra grundämnen. En stjärna börjar lysa. Och så ännu en. De blir kortlivade stjärnor, som strax slutar sin tillvaro i supernovaexplosioner. Splitterresterna av dessa explosioner får sedan lämna material till alla de galaxer och himlakroppar som därefter bildas och som idag rusar iväg från varandra, ut mot världsrymdens gränser.

  

Energi blir materia

 

Einstein lärde oss att det finns ett samband mellan massa och energi. Materia är detsamma som energiförtätning.

I skapelseögonblicket var universum supertätt. De fyra grundläggande krafterna - gravitationen, elektromagnetismen, den starka och den svaga kärnkraften - hölls ännu samman i en enda kraft. Men därefter måste, enligt teorin, den svaga kärnkraften ha förmedlats av några kortlivade jättepartiklar, 80 gånger så stora som protonen, nästan som en liten fluga i storlek. Existensen av dessa bosoner förutsattes i den teori för elektrosvag växelverkan som Glashow, Salam och Weinberg fick nobelpris för 1979.

I CERN-acceleratorns 7 km långa tunnelrunda i Genève kan man köra runt partiklar mellan Schweiz och Frankrike med sådana hastigheter att den energi som uppstår när de kolliderar med varandra motsvarar vad som en gång utvecklades i den första skapelsesekunden. Med apparatur, konstruerad av Simon van der Meer, lät Carlo Rubbia någon miljard protoner och antiprotoner krocka under förhållanden som motsvarar 10 miljoner miljarder grader.

Och se! I något tiotal fall fann man det kraftiga spår som uppstår när den "jättelika" W-bosonen efter en livslängd på 10-24 sekunder faller sönder. Den förvandlas till en neutrin och en elektron. Elektronen lämnar platsen med inte mindre än 40 protoners rörelseenergi. Den ritar ett "långt" streck i mätutrustningen.

På en presskonferens i januari 1983 kunde Rubbia meddela att han hittat den felande länken. En kort tid därefter kunde han också konstatera förekomsten av Z-bosonen. Därmed var det experimentellt bevisat att materien har uppkommit ur ett supertätt energifält. Rubbia och van der Meer fick 1984 års nobelpris för sin insats.

  

Det finns antimateria

 

Hur kan man förutsäga partiklar som ännu ingen observerat? - Jo, säger Olof Rydbeck, man kan göra det eftersom det råder lag och ordning i universum. Det finns ett inbyggt krav på symmetri i själva systemet. Varje slag av partikel förutsätter att det finns en antipartikel. Upptäckten av nya partiklar bygger helt på förutsägelser utifrån symmetribegreppet. Det gäller också mera komplexa strukturer.

Ta t. Ex. aminosyrorna, som bygger upp äggviteämnena och därmed är en förutsättning för allt organiskt liv. Här på jorden är de alltid uppbyggda så att deras molekyler är spiralvridna i vänstervarv. Men symmetrin i skapelsen säger oss att det också någonstans i universum måste existera högervridna aminosyror. Vi har ett påtagligt bevis för den saken: en meteorit, en gäst från rymden, som slagit ner i Australien. Den innehåller både vänster- och högervridna aminosyror. En del av dessa finns inte i naturligt tillstånd på vår planet.

Symmetribegreppet säger också, att eftersom det finns materia, måste det även finnas antimateria. Det kan mycket väl vara så att de delar av universum som ligger i vår närhet är dominerade av materia, medan de avlägsna delarna, som är mera okända för oss, består av antimateria.

  

Det finns en början

 

Långt fram på kvällen lämnar jag Olof Rydbeck och den 30 meter höga fiberglasradomen med det känsliga millimetervågteleskopet. Jag startar bilen och låter strålkastarna slunga ut fotoner i höstmörkret.

Vädret är mulet. Anders braskar inte. Men ovanför molnen far Vintergatans 100 miljarder stjärnor "fram i räknade hopar". Längre bort rusar miljarder andra galaxer iväg åt olika håll. De existerar som sällsynta undantag i den nästan tomma intergalaktiska rymden.

De röda lanternorna nere vid stranden visar att centimetervågteleskopet har vridit sitt rymdöra rätt upp mot skyn. Över det mörka vattnet mellan Svartskärs och Nidingens fyrblink svävar Guds Ande.

Det finns alltså en början. Materien är inte evig som Aristoteles, den västerländska kyrkans normalfilosof, påstod.

"I begynnelsen skapade Gud himmel och jord." Före begynnelsen fanns varken tid, rum eller materia. Det som ligger där bakom är ännu oåtkomligt för oss. "Nu se vi på ett dunkelt sätt såsom i en spegel." En teleskopspegel.

Därför är det inte märkligt att en del fysiker intresserar sig för livsåskådningsfrågor. Det är också fullt begripligt att de öppnar sig för mystikens värld. Men det är egendomligt att fysiker som Fritiof Capra och Harald Fritzsch vänder sig till indisk och kinesisk religionsfilosofi,

"turning east" för att tala med Harvey Cox.

För att den cykliska österländska tidsuppfattningen skall passa ihop med modern fysik måste vi förutsätta att universum är pulserande, att det expanderar och kontraherar, gång på gång, i all evighet. Men en sådan förutsättning är en ren spekulation, bortanför det empiriskt verifierbara.

Kanske ligger den kristna traditionen med Bibeln alltför nära för att locka lika mycket som det exotiska österlandet. För antikens människor, som levde i en cyklisk tidsuppfattning var det tvärtom. Då var det Bibelns linjära syn på tiden och historien som var ny och spännande. Kanske är det dags för den kristna skapelsesynen att bli återupptäckt.

  

Biblisk skapelsesyn

 

Varför börjar inte Bibeln med "alef", den första bokstaven i det hebreiska alfabetet? Frågan ställs i en Midrash (gammal hebreisk bibelkommentar). Ligger det en undervisande avsikt i att bokstaven "bet" får inleda?

Man läser den hebreiska skriften från höger till vänster. Det innebär att Bibelns första bokstav är sluten åt höger men öppen åt vänster. Sluten åt de hemligheter som ligger före tiden, öppen mot den skapelse som följer efter begynnelsen.

Så långt Midrashtolkningen. Kanske vågar vi sedan komplettera den med att säga att själva stapeln i bokstaven "bet", det tunna strecket mellan tiden och evigheten, är den bråkdel av den första sekunden som vi inte vet något om, 10-43 sekunder efter det skapande ordet "varde ljus".

Att skapa heter på hebreiska "bara". Ordet har samma rot som adverbet "bar", utanför. Ordet "bar" kan också betyda son. Enligt rabbinsk kommentar har världen kommit till genom att Gud satt den utanför sig själv. Gud födde fram himmel och jord ur sig själv. Därför har världen ett gudomligt ursprung. Den är skapad genom Ljuset, som är något helt annat än solens ljus. Det var ju först på fjärde dagen som solljuset syntes enligt skapelseberättelsen.

Eller annorlunda uttryckt: Det ursprungliga superheta och supertäta kraftfältet gick in i ett kritiskt skede. I en ljusexplosion sände Kraften ut oerhörda energimängder. All existerande materia har bokstavligen danats ur denna Kraft, solen och alla himlakroppar, jorden och allt liv på den.

De flesta av världens gamla religioner och filosofier räknar med ett ursprungligt befintligt ljus i en forntida guldålder. Sedan kommer mörkret och förstör. Historien är en utförsbacke.

I Bibeln är det tvärtom. Med skapelsen blir det ljus, ordning, kosmos. Det är en process som inte går att stoppa när den väl kommit igång. Skapelseverket skall föras framåt till dess att den messianska tiden kommer.

Enligt judisk-kristen tradition slutar denna tidsålder med Messias ankomst. Hela utvecklingen är inprogrammerad från begynnelsen. Den rabbinska traditionen uppfattar nämligen "Guds Ande" som "Messias Ande". Paulus anknyter till den traditionen när han skriver till församlingen i Kolosse om Kristus som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himmelen och på jorden, synligt såväl som osynligt, både tronänglar och herrar och furstar och väldigheter i andevärlden. Alltsammans har blivit skapat genom honom och till honom. Ja, han är till före allt annat, och alltsammans äger bestånd i honom."

 

 Mysteriet att finnas till

 

Att finnas till är något ofattbart stort. Wittgenstein skriver i sats 6.44 i Tractatus: "Nicht wie die Welt ist, ist das Mystische, sondern dass sie ist.

Chansen att någonting över huvud skall existera är så mikroskopiskt liten. Varje sandkorn är ett mirakel. Redan en miljondels sekund efter begynnelsen förintade ju nästan alla kvarkar och antikvarkar varandra.

Men det fanns en liten, liten obalans i förhållandet mellan dem. "När var tar sin, så tar jag min." Medan en kvark per miljard blev utan och "fick i ringen stå, för ingen ville ha ´na".

Obalansen blev räddningen för livet och framtiden. De utstötta kvarkarna blev utkorade till att överleva den stora holocausten. Tillsammans var de tillräckligt många för att sättas ihop till atomkärnor. Dessa fångade sedan upp de fåtaliga elektroner, som inte annihilerats. Av dessa utkorade partiklar bildades all materia som idag finns i vårt universum. Alltsammans blev möjligt på grund av en liten oregelbundenhet i tillvaron.

 

 En hemlig sammansvärjning

 

Om denna gudomliga oregelbundenhet skriver Chesterton i seklets början: "Det är som funnes det en hemlig sammansvärjning i universum. Ett äpple och en apelsin är runda nog för att man skall kalla dem runda och ändå är de inte runda när allt kommer omkring. Jorden själv är skapad som en apelsin blott för att kunna lura någon enfaldig astronom att kalla den en glob. Svärdsliljans blad har fått sitt namn av svärdsbladet därför att det slutar i en spets; men det gör det inte. Överallt finns det i tingen detta element av lugn och oberäknelighet. Det undflyr rationalisterna, men det flyr inte förrän i sista ögonblicket."

Samma antal kvarkar och antikvarkar, samma antal elektroner och positroner. Samma antal - men inte riktigt. "Det är som funnes det en hemlig sammansvärjning i universum!"

Redan i den första miljondels sekunden av skapelsen träffar vi alltså på den metod, som Skaparen sedan använder, gång på gång, för att driva utvecklingen fram mot det mål han har bestämt. Det är utkorelsen som är evolutionens motor, detta att välja ut en liten grupp och ställa den inför påfrestningar. Nästan, men inte alldeles, omöjliga påfrestningar. Så utvecklar Skaparen sin skapelse.

 

 Precisionsarbete

 

Den sexcylindriga motorn på min gamla Ford spinner mjukt när jag kör hem från Råö. Motorn är ett resultat av många ingenjörers noggranna beräkningar. Men den är ändå en mycket enkel sak jämfört med det mjukt spinnande universum. Där kan man tala om precision.

Fortfarande, efter årmiljarder, expanderar det lika jämnt och fint. Hade ursmällen bara varit något litet svagare hade universum inte orkat utvidga sig mer än under några miljoner år eller kanske bara under några minuter. Likadant om det hade funnits litet mer materia. Gravitationskrafterna skulle ha sugit ihop alltsammans i ett praktfullt motorhaveri.

Eller om ursmällen varit något litet kraftigare. Då hade inte gravitationskrafterna orkat göra sig gällande. Inga gaser hade kondenserats och dragit till sig materia. Det hade inte blivit några galaxer, inga stjärnor, inga planeter, inget liv.

Det verkliga precisionsarbetet är att någonstans i universum åstadkomma en planet som kan hysa liv. Det är många villkor som då måste uppfyllas. En sådan planet måste kretsa kring en stjärna, som inte befinner sig alltför nära någon annan stjärna. Planeten måste vara försedd med vatten men även med torrt land. Kol är nödvändigt för det organiska livet. Planeten måste vara på lagom avstånd från sin stjärna, så att inte vattnet helt och hållet blir till ånga eller is. Här är marginalerna mycket små. Stjärnan måste vara långlivad och avge en jämn energiström tillsammans med synligt och ultraviolett ljus. Planeten å sin sida måste ha en atmosfär som släpper genom ljus men sorterar bort röntgenstrålning och det mesta av den ultravioletta strålningen. Den får inte härjas av meteorbombardemang och måste ha rätt rotationshastighet o.s.v.

Märkligt nog finns det faktiskt en sådan planet. Den är bebodd av människor, som för en stund sedan kommit hem från arbetet i Göteborg.

Hur många av dem vet att de danats ur intet, direkt ur Skaparens hand?

Ur deras villors fönster ser jag ljuset från TV-apparaterna när jag kör förbi. Vad skall de tänka när de några dagar senare får möta den vänligt leende Carlo Rubbia, intervjuad från nobelmiddagen i Gyllene Salen?. Kommer de att förundras när han talar om den fullkomliga ordningen i universum, om materien som skapats ur energi? Eller fångas deras intresse mer av vad nobelpristagarna får att äta?

 

 Finns det ett antiuniversum?

 

Jag kör förbi min konfirmationskyrka. Därinne ligger kaparen Lars Gathenhielm och sover i sin marmorkista. Längst i norr syns det blinkande ljuset från TV-masten i Brudaremossen, pulsen m den elektroniska byn.

Vad finns där bortom? Finns det ännu mindre partiklar än kvarkarna? Finns det ett mikrouniversum av "preoner"?

Hur skall man kunna förena relativitetsteorin, där himlakropparna rör sig förutsägbart, med den kvantmekaniska teorin, där universums minsta partiklar rör sig slumpmässigt?

Består materien av supersträngar, 10-33 centimeter långa, som fungerar i nio rumsdimensioner, vilket bl. a. Chalmersprofessorn Lars Brink hävdar.

Finns det, som Cambridgeprofessorn Stephen Hawking räknat sig fram till, miljarder svarta hål i universum? Ar det sant att vart och ett av dem inte är större än en proton men har lika stor massa som Mount Everest? Producerar de en ständig ström av partiklar?

Förutsätter symmetribegreppet att det finns ett antiuniversum, ett alternativt universum, skapat genom Big Bang, bestående av för oss osynlig materia? Var det ljuset från detta andra universum, fotoner som är sina egna antipartiklar, som lyste över förklaringsberget när Frälsaren samtalade med Moses och Elias? Syftar gudsnamnet "Jag är" i 2 Mos. 3:14 på att allt har uppstått direkt ur Herren JHWH, att han finns i allt skapat, han som var och som är och som skall komma? Finns det en enhet i den galaktiska splittringen?

Frågorna har blivit fler sedan i morse. Jag tänker på vad Arthur Koestler sade i en intervju i L'Express 1979: "På 20-talet, i min ungdom, uppfattade man universum som en öppen bok, skriven i matematiska formler, tryckt på de fysiska ekvationernas och den sociala dynamikens språk. Idag blir det allt tydligare att den är skriven med osynligt bläck. Vi kan bara, i vissa lyckliga ögonblick, tyda en och annan passage."

Det är svårt att tyda tillvaron. Varför då inte ett förtroendefullt samarbete mellan alla goda krafter i den för själshälsan så viktiga uppgiften att tolka universum? CERN-professorn Harald Fritzsch skriver: "Trons och naturvetenskapens världar är komplementära världar, som ömsesidigt förutsätter varandra. Att draga en skarp gräns mellan dem, som så många teologer försökte i det förflutna och som så många försöker på nytt, är absurt.

- Bibeln är framför allt ett historiskt dokument, som ständigt måste tolkas på nytt. Efter Darwin och Einstein, efter Hubble och Gamow, efter molekylärbiologernas, astrofysikernas och partikelfysikernas upptäckter är en nytolkning av nöden. Men det saknas teologer som vågar sig på en sådan!"

Till nästa kapitel.

Till innehållsförteckningen