DET FÖRLORADE PARADISET

Korna nedanför Istorps prästgård betar på gammal havsbotten. Under värmetiden, för 8000 år sedan, smälte polarisen så snabbt att havsytan började att stiga snabbare än landhöjningen. Viskadalen vattenfylldes och blev en fjord för andra gången efter det att inlandsisen smält bort. Med lite fantasi kan man riktigt se hur vattnet modellerat fram vad som idag är södra Västergötlands största slättbygd. Landsvägen från kyrkan bort mot Broby går sedan århundraden fram på den strandvall som avsattes för 5500 år sedan. På den tiden hade vi ett behagligt klimat. Det var varmare än nu. Den neolitiske bondens boskap gick ute och betade året runt.

Men vår klimatförbättring innebar en försämring längre söderut. Varmare och torrare i Orienten, det betydde förbränd växtlighet, sämre bete. När boskapen ätit av det torra gräset ner till marken blir det öknen som tar över, såsom det sker också i våra dagar i Afrikas Sahelbälte.

Vad innebar denna forntida klimatförändring för människor? Har den att göra med utdrivandet ur Paradiset?

Allopatrisk artbildning

Professor Yves Coupens från Musée de 1' Homme i Paris höll häromåret ett fördrag i Stockholm. Han berättade om vad som hände för 16 miljoner år sedan när den afrikanska kontinentalplattan efter sin seglats från Sydamerika kolliderade med Asien. En del apor tog sig över på den nya landförbindelsen och kom sedermera att bilda en egen art, orangutangerna. Mitt i Afrika vecklade kraften i sammanstötningen upp den bergskedja, numera starkt nedvittrad, som går längs med Great Rift Valley, vår jords längsta förkastningsspricka, som börjar långt uppe i norr vid Jordans källor, fortsätter genom Röda Havet och sedan genom Afrika ända ner till Malawisjön. Den uppveckade bergskedjan kom att som en mur spärra vägen för Atlantens fuktiga västvindar. Den livgivande nederbörden fortsatte att falla över Zaires regnskogar, men öster om Great Rift Valley blev resultatet torka. De apor som hamnade på östsidan fick det mycket besvärligt. Skogarna vissande ner. I savannens enstaka träd kunde de inte livnära sig. De tvingades ner på marken. Under fruktansvärda påfrestningar måste de anpassa sig till en ny sorts liv på två ben. "Detta var utdrivandet ur paradiset", utropade professor Coupens och lät blicken glida över auditoriet för att se vilket intryck hans ord gjorde. "Det var dessa vedervärdigheter i Östafrika som skulle driva fram vad som en gång skulle bli Homo Sapiens!"

Det är inte Bibelns utdrivande ur paradiset som professor Coupens talar om. Men likheter finns. Det tycks vara en princip i livets historia på var jord att det nya uppstår i den lilla gruppen, som rycks ur sitt gamla sammanhang och blir

utsatt för påfrestningar. Skaparen verkar genom allopatrisk artbildning.

 

Den mest anpassningsbara

Under de 70 miljoner år som däggdjuren utvecklades var jordens klimat behagligt och stabilt. Men så sent som för 700000 år sedan började det bli kallare. Några mindre förberedande nedisningar följdes av tre stora framryckningar från Arktis och bergens glaciärer.

Ungefär vart hundratusende år blev det emellertid en paus i kylan. För en tid blev klimatet varmare än vårt nuvarande. Därefter var det dags för ännu en istid. Den senaste började för 75000 år sedan.

De varelser, som i sinom tid skulle bli Homo Sapiens, hotades alltså omväxlande av snöstormar, översvämningar köldperioder och förtärande torrtider. Anpassning var nödvändig om man skulle överleva. De stora klimatsvängningarna skyndade på utvecklingen mot den mest anpassningsbara art, som någonsin funnits på vår jord: människan.

Påfrestningarna fortsätter, liksom anpassningen.

 

Två skapelseberättelser

De, som vill förneka Bibelns gudomliga inspiration, framhåller ofta med belåten min att det finns två olika skapelseberättelser i Första Moseboken, varav den andra börjar i kap. 2, vers 4. De tycks mena att deras upptäckt kastar omkull Skriftens auktoritet och att författarna som en gång skrev ner Bibeln måste ha varit ganska obegåvade, eftersom de tydligen inte fattade att de två varianterna upphäver varandra.

Vi skall emellertid inte underskatta Bibelns författare. Visserligen hade de inte tillgång till de forskningsresultat, som vi äger idag, men de hade säkerligen andra kunskaper, som har gått förlorade för oss. De hade också en viss avsikt med att kombinera olika bibelberättelser just som de gjorde.

Tanken bakom sammanställningen av "de båda skapelseberättelserna" tycks vara att "den andra" skall vara en förklaring och utvidgning av "den första".

En ordagrann översättning av hebreiskan i 1 Mos 2:4 lyder ungefär så här:

"Detta är toledot om himmelen och jorden vid deras skapelse." "Toledot" betyder "släkthistoria" eller "följdhistoria". Versens innebörd är alltså att det som nu följer är en fortsättning av det föregående, som ger kompletterande upplysningar om vårt släktes äldsta historia.

Isaac Asimov, som gjort en naturvetenskaplig och historisk kommentar till Bibelns inledande kapitel, säger så här: "It is much simpler and more straightforward (if one can bear to abandon the theory of divine inspiration) to recognize that we have one Creationtale based on the best science of the day and a second one that is a folktale derived from relatively unsophisticated sources."

Att berättelsen i kapitel 1 har slående paralleller i modern naturvetenskap har vi redan sett. Den måste vara en uppenbarad vision.

När det sedan gäller fortsättningen, den "folkliga berättelsen", kan vi då inte helt enkelt anta att det är frågan om en muntlig tradition, nedärvd från dem som själva var med i Edens lustgård?

Gudagnistan

Berättelsen om människans skapelse handlar inte bara om biologiskt liv. Något tillkommer, det som Michelangelo vill visa i Sixtinska kapellet, där den biologiska varelsen Adam tar emot gudagnistan av Fadern.

I skapelseberättelsens första kapitel läser vi att människan blev skapad till Guds avbild. Hon får ett medvetande av Skaparen, som ger henne andlig förbindelse med honom. I andra och tredje kapitlen får hon en begynnande insikt om sina resurser och börjar upptäcka sin omgivning.

Under den äldre stenålderns många årtusenden hade människan ännu en stark känsla för sin släktskap med djuren. Det är djurmotiven som dominerar grottmålningarna. Den totemistiska föreställningsvärlden har ända in i vår tid levt kvar i skymundan hos folket på landsbygden, där jakten varit betydelsefull. Uråldriga aningar stiger upp ur det kollektivt undermedvetna och får sitt utlopp i älgjakten, årets viktigaste händelse för många.

När människan blir Guds avbild, medveten om sig själv, lyfts hon ut ur djurens bekymmersfria tillvaro. Genom sitt medvetande når hon utöver materien. Hon har tagit ett språng i utvecklingen som inte går att förklara i vanliga evolutionstermer.

Människan är visserligen en del av djurriket. 1 bibeln har hon ingen egen skapelsedag utan skapas liksom de högre djuren på den sjätte dagen. Som biologisk varelse är hon danad av stoft från jorden, av materia.

Men Gud blåser in sin ande i henne och ger henne en gudalik autonomi. Detta är en unik handling i den långa evolutionskedjan.

Thomas Nagel, filosofiprofessor vid New York University, säger: "Vi kommer aldrig att kunna få en objektiv teori om medvetandet på samma sätt som vi har en objektiv kemisk teori eller objektiv teori om hjärnans fysiologi. Subjektiviteten kommer aldrig att kunna beskrivas i fysikens objektiva termer. Jag tror inte att vi kan göra oss av med vår känsla av att vi faktiskt har en gudalik autonomi, men samtidigt kan vi inte bilda oss någon riktig uppfattning om vad den skulle innebära."

 

Tillvaron blir uppfattad

Den medvetna människan är inte längre bara en del av naturen. Hon stiger ut ur sin kollektiva anonymitet och börjar betrakta sig själv som en unik individ. Hon lever inte längre efter sin instinkt utan börjar att reflektera över tillvaron. Hon blir nyfiken.

Adam blir naturforskare och ger namn åt alla djur som Herren för fram till honom. Ur kvantmekanikens synpunkt är det först då som vår värld får någon mening. Hur då?

All materia består av elementarpartiklar. Vi vill gärna tänka oss ett välordnat mikrokosmos, där elektronerna ständigt snurrar runt i sina regelbundna banor som planeter runt solen.

Men kvantteorin lär oss att det inte är så enkelt. Det går aldrig att förutsäga en elektronbana. En elektron går hit, en annan dit, till synes av en slump. Om man vill ta reda på banan för en enstaka elektron visar det sig att den påverkas av själva observationen. När observatören mäter och registrerar blir han ett störande inslag. Men å andra sidan kan man inte säga något alls om elektronen om man inte observerar den. I så fall skulle den sakna all mening i sin oåtkomliga tillvaro. Men observatören får nöja sig med att räkna ut hur en sannolik bana för genomsnittselektronen kan komma att gestalta sig.

Här vacklar verkligen grundvalarna. I partiklarnas värld tycks det råda ett mikroskopiskt kaos, som endast hålls i schack av sannolikhetens lagar. Det är först betraktaren, människan, som i sitt medvetande formar elementarpartiklarna till en meningsfull helhet. Det är som att se på en målning av Carl Wilhelmsson. Den består rent objektivt av en mängd små fläckar i olika färger. Men för den mänsklige iakttagaren på museet bildar färgfläckarna en helhet. Tavlan visar sig föreställa kyrkfolk i en båt med Fiskebäckskil i bakgrunden.

På liknande sätt förhåller det sig med hela den värld vi lever i. Framstående vetenskapsmän menar idag att det avgörande steget i verklighetens tillblivelse tas när informationen når observatörens hjärna. Utan mänskligt medvetande inget universum. Världen existerar som en helhet först när någon varseblir den, dvs när Adam betraktar tillvaron och namnger djuren.

I Edens lustgård utvecklas språket till en högre funktionsnivå. Det blir ett verktyg för Adam att strukturera sinnesintrycken med. Grottmålningarnas tid är förbi. Människan har gjort ett mentalt genombrott av den allra största betydelse för framtiden. Den nya insikten sprider sig genom hela det mänskliga formbildningsfältet jorden runt. Från nu bär orden kraft från det Ord som var av begynnelsen.

 

Invandrare till Eden

Varifrån kom Adam? Enligt Bibeln planterade Gud först lustgården och därefter satte han människan i den. Adam var alltså invandrare. Men varifrån kom han?

När den franske arkeologen Henri Lhote på 1950-talet under stora mödor trängde upp i Tassili mitt i Sahara, upptäckte han hundratals förhistoriska klippmålningar från olika perioder. De tidigare av dem hade motiv med jaktanknytning. De visar män med stora runda huvuden, försedda med horn och fjädrar. På målningarna från följande period finns elefanter, noshörningar, antiloper, mufflonfår. Efterhand blir formerna mer graciösa och detaljrika. Sedan tycks det komma en förfallsperiod med mera dekadent stil. Den följs av vad Lhote kallar boskapsskötarnas period. Neolitiska bönder tränger in med buffelhjordar. I Sahara finns då elefanter, noshörningar, flodhästar, giraffer, gaseller, vildgetter, lejon, vildåsnor, hästar, strutsar. Samt fisk. Mitt inne i vad som idag är världens största öken. Man har t.o.m. funnit rester av forntida fiskredskap.

I själva verket har det ödsliga Sahara under långa tider varit en av världens tätast befolkade trakter. Mänskliga varelser bodde där för redan 200000 år sedan. När rymdfärjan Columbia gjorde sin jungfrufärd i april 1981 upptäckte dess radar ett forntida landskap några meter under sanddynerna. Där fanns gamla flodbäddar, några lika breda som Nilen. Senare har dessa observationer bekräftats av provgrävningar, genom vilka man även har kunnat konstatera att området för 5000 år sedan blev så torrt att de sista invånarna tvingades lämna det. Samtidigt var det behaglig värmetid i Skandinavien. Med båtar på Viskafjorden färdades gånggriftsfolket upp mot Falbygden.

Redan dessförinnan, troligen mot slutat av 5OOO-talet f.Kr., tycks semiterna ha lämnat Sahara och vandrat österut till mera fruktbara trakter. "Och Herren Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte däri människan som han hade danat."

 

Var låg paradiset?

För många är Edens lustgård bara en symbol för en lyckligare tid som en gång varit. Redan kyrkofäderna tvistade om paradiset. Skulle det fattas allegoriskt eller bokstavligt? Idag har det första alternativet flest förespråkare. Men å andra sidan kan man inte komma ifrån att Bibelns paradisskildring innehåller detaljer som ger lokalfärg och leder in tankarna på en geografiskt bestämbar plats.

Under århundradens spekulationer har man velat förlägga paradiset till alla vår planets världsdelar samt till månen och himlasfärerna. Den grekiska mytologin talar om hesperiderna, som vaktar en trädgård med gyllene frukter ytterst i väster. Platon berättar om det lyckliga Atlantis, som sjönk i havet när moralen hos dess invånare försämrades. Paradisskildringar finns hos romerska författare som Ovidius och Vergilius. I indisk mytologi strömmar paradisfloderna ut från en äng på berget Meru. Medeltidens kartor har Jerusalem i mitten och paradiset längst upp på bladet, dvs i öster. På en karta i Karl XII:s bibel är landet Eden med Paradisus Terrestris placerat vid Shatt-al-Arab, söder om Eufrats och Tigris sammanflöde, en plats som under forntiden i själva verket låg på Persiska Vikens botten.

Linné ansåg att den bebodda jordytan ursprungligen inskränkte sig till en liten ö, som stack upp ur havet söder om ekvatorn. Efter hand som vattnet sjönk (vattenminskningsteorin) torrlades det afrikanska landet runt omkring jämte övriga kontinenter. Paradiset låg kvar på sitt nu brant uppskjutande berg. På sluttningarna var olika klimattyper representerade.

Columbus avsåg sig ha funnit paradiset i "östra Indien". Det låg på ev ö som hade formen av ett högt berg. Han beskriver det i ett brev 1498 till Ferdinand och Isabella. Vid ett annat tillfälle trodde han att Orinoco rann upp i Eden.

I gångna tider avsåg man ofta att paradiset låg på Ceylon. En legend berättade att Adam skulle ha blivit begravd där. Denna uppgift citeras bl a av Haqvin Spegel.

Även Armenien och Elbursbergens sluttning mot Kaspiska Havet har haft sina förespråkare. Man har velat se "det ljungande svärdets lågor" i Bakufältets brinnande oljekällor. Ön Bahrein i Persiska Viken har pekats ut därför att ett sötvattensfiöde rinner upp där.

I den mån man numera alls befattar sig med frågan tycks de flesta föredra Mesopotamien. Där flyter ju både Hiddekel och Frat (Tigris och Eufrat) och området ligger "österut" från Israels synpunkt sett.

Här en källa rinner

"Österut" heter i den hebreiska grundtexten kedem. Ordets ursprungliga betydelse är troligen en annan. Från början kan det vara namnet på ett område, för oss obekant vilket, som ansågs ligga längst bort i den riktning vi kallar öster. Sedan fick väderstrecket sitt namn efter detta avlägsna område. Detta kan då betyda att Eden låg efter vägen "åt Kedem till", alltså någonstans längs "The Fertile Crescent", där semiterna färdades på sin väg från Afrika för 6000 år sedan. Kanske färdades de på den urgamla karavanvägen genom Jordandalen upp till Gennesaret. Var det i dessa trakter som människan lämnade sitt omedvetna tillstånd och utrustades med Guds Ande? Låt oss fundera något över den saken!

Av profetian i Hesekiels 31:a kapitel kan vi utläsa att det växer cedrar i Edevs lustgård. Cederns hemvist har framför allt varit Libanons berg. Under forntiden var de klädda med mäktiga cederskogar. Idag återstår endast några hundra exemplar av trädet, som en gång användes för att bygga Jerusalems tempel.

Enligt Hes. 28:13 bodde kung Tyrus "i Eden, Guds lustgård". I Höga Visan, kap. 4, ser vi bruden komma ner från Libanon. Hermon liknas vid "en tillsluten lustgård" och vid "en källa i lustgården" med "ett rinnande flöde ifrån Libanon".

Bibelställen som dessa leder tankarna till Jordans källflöden och trakten däromkring. Kartan i Karl XII:s bibel tycks vara inne på något liknande. Förutom det allmänt vedertagna Eden med stora bokstäver i södra Mesopotamien har kartritaren också placerat ett litet finstilt Eden i norra Libanon. Och inte nog med det! Vid Orontes källa i Libanons berg har hav placerat ett fivstilt "Paradisus"!

Idag är Libanon ett land som mer än de flesta andra lider under syndafallets följder. Det håller på att slitas sönder mellan en mängd olika gruppers kortsiktiga intressen med resultat att alla får lida. Vi finner där ett koncentrat av mänsklig synd.

Men profetian i Jesajas 29:e kapitel talar förtröstansfullt om att när Jerusalem en gång upprättas skall det sargade Libanon "förvandlas till ett bördigt fält". I det messianska riket skall Libanons härlighet komma till Jerusalem, Jes. 60:13. När de förskingrade israeliterna en gång har kommit tillbaka till sitt land skall Herren sedan "föra dem till Gileads land och till Libanon", Sak. 10:10.

Pekar inte de bibliska antydningarna mot ett Eden, beläget i det vattenrika och natursköna området kring Gennesaret och upp mot Libanons berg? Är paradisets fyra flodgrenar Jordans olika källflöden, som på ett symboliskt sätt ger liv åt floddalarnas högkulturer i Egypten och Mesopotamien? Har floden mellan livsträden i det himmelska Jerusalem i Upp. 22 sin jordiska förebild i Jordan, gränsfloden till det utlovade landet? Förlägger Jesus större delen av sin verksamhet till trakten kring Gennesaret för att därigenom visa att det återupprättade paradiset är nära? Är det på platsen för Edens lustgård som Petrus i Matt. 16:18 avlägger sin bekännelse? Är det från det sedan urminnes tid vördade berget Hermon som Guds röst hörs över paradiset när gränsen mellan vår materiellt betingade tillvaro och den andra sidan öppnas för ett ögonblick vid Kristi förklaring? Har Dans stam, som enligt 1 Mos. 49:17 "skall vara ev orm" och som inte är med bland de 144000 i Upp. 7, något att göra med ormen i paradiset? Tyder 5 Mos. 4:48 på att Sions berg i Jerusalem är en tillfällig utlokalisering av det otillgängliga Hermon, cheraem, som betyder "det för människor otillåtna"? "Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd, berget Sion längst uppe i norr, den store konungens stad"(Psalt.48:3).

 

Asiens äldsta bosättning

1 Qumranbiblioteket vid Döda Havet har man bl a funnit en apokalyptisk skrift, som heter Levis testamente. I den förekommer ett berg som står i förbindelse med både himlens och helvetets portar. Pater Milik har identifierat detta berg med Abel Mayin, som är beläget nära Jordans källor med utsikt mot Hermon. Till denna plats hänförs viktiga händelser, som påverkar människors och änglars öden. I närheten ligger "ett mycket högt berg, som förband himmelen med jorden", dvs Hermon. Levi säger, enligt den rekonstruerade arameiska texten: "Och jag såg himlarna öppnade, och jag såg under mig ett högt berg, som nådde upp till himlarna och jag förblev kvar på det. Och himmelens portar öppnades för mig..."

I den på Jesu tid betydelsefulla Första Henoksboken, av vilken fragment återfunnits i Qumran, uppsöker den rättfärdige Henok de fallna änglarna som församlats vid Abel Mayin. Där hör han en gudomlig röst tala "vid Dans vatten, söder och väster om Hermon" (Hen. 13:7).

Petrusapokalypsen från 130-talet e. Kr. slutar med att rösten från himlen talar över förklaringsberget, varefter en sky tar bort Jesus och Moses och Elias. Därefter öppnas himlen och dessa tre går tillsammans in i "den andra himmelen".

1 Mellanösterns torra och karga landskap framstår den underbart vackra trakten kring Gennesaret som ett paradis. Hela denna lustgård ligger skyddad nere i den gravsänka, som bildades då den arabiska halvön bröts loss från Afrika för 5 miljoner år sedan. Genom Jordan får området sitt livgivande vatten från Hermons berg.

Det har alltid varit lockande att bosätta sig här. I Ubeidiyeh, strax söder om sjön, har man funnit spår efter Asiens förmodligen äldsta bosättning, 1,5 miljoner år gammal. Vid Ein Gev, strax öster om sjön, finns resterna av den äldsta boning man funnit i Mellanöstern, en rund hydda, fyra meter i diameter, uppförd för mer än 14000 år sedan.

 

Det öde landet

Här någonstans gick Jesus upp på "berget" och predikade om liljorna på marken (Matt. 6:28). På en plats som i den torra Orienten utmärktes av att där fanns "mycket gräs" bjöd Herren 5000 personer på en himmelsk bröllopsmåltid, varefter han drog sig "undan till berget, helt allena" (Joh. 6:10, 15). Vilket berg?

Kanske låg det ändå ett korn av sanning i "Vie de Jésus", Ernest Renans europeiska bestseller från 1863. Renan besökte Bibelns land och tog starka intryck av naturen och landskapet. Hela den bibliska världen, "som på avstånd tycktes sväva i en skenvärlds moln, antog sålunda en gestalt, en påtaglighet, som förvånade mig". Utifrån sin upplevelse fick han en ny syn på Jesu liv och verk. Han menade att Jesus hade framgång så länge han var kvar i det vänliga Galiléen. Det var andliga vårtider. Men i det dystra Judéen var misstänksamheten stor och mottagligheten liten. Jesu förkunnelse blev skarpare, mer utmanande. Det vilda landskapet gav näring åt mörka stämningar. Jesus blev dödad.

Under 1800-talet låg trakten norr om Gennesaret till största delen öde. En resenär, dr. Porter, skriver: "En vemodsfull och enslig tystnad vilar över hela nejden. Naturen har slösat på denna trakt några av sina härligaste gåvor; men människan har övergivit densamma. I hela Jordandalev alltifrån sjön Huleh till Galileiska havet finnes där icke en enda fast boning. Utmed hela östra stranden av floden och sjöarna alltifrån Hermons fot ända till Hieromaxpasset - en mycket bördig 5 mil lång och över 1 mil bred landsträcka - finnes det blott tre bebodda byar!" Paradiset väntar ännu på sina inbyggare!

En samtida resenär, dr. Samuel Manning, beskriver lyriskt trakten kring Jordans källa i Banias. "Platsen ligger inbäddad i sin dalsänkning vid södra foten an det väldiga Hermon, som majestätiskt reser sig däröver till en höjd av sju tusen åtta hundra fot, under det att den härliga källans ymniga flöden sprida över bergsluttningen en yppig bördighet, jämte den behagligaste omväxling av småskog, grönskande ängar och böljande åkerfält. Alla resande förvånas över den omgivande traktens parklika natur. Den gröna gräsmattan är översållad med grupper av resliga och vackra träd. Oräkneliga bäckar och vattenfall liva landskapet."

Författaren C A Wetterbergh (Onkel Adam) berättar om en svensk som en gång besökte det heliga landet. En morgon fick denne till sin överraskning höra någon sjunga psalmen "Vak upp min själ, giv ära" uppe bland Libanons cedrar. Han letade reda på sångaren och fick då se en man, "som mellan tvenne träd uppsatt sin portativa, enkla svarvstol och sysselsatte sig med att svarva träskålar av cederträ. Det var en 'skålknalle', en inföding från Marks härad, som förirrat sig ända dit, och som ej hade en aning om, att han arbetade mjölkskålar av Libanons cedrar. Med sin lilla konst hade han vandrat genom många land, skyddad av sin fattigdom och överallt välkommen för sitt glada ansikte."

Hade den barnafromme knallen från Mark i själva verket hamnat i utkanterna av Eden? Varför skulle lärjungarna återvända till Galiléen efter Jesu uppståndelse för att få se sin Herre (Mark. 16:7)? Var det på Hermons berg (Matt. 28:16) som Jesus befallde apostlarna att göra alla jordens folk till lärjungar? Ville Jesus på det sättet tala om att den stängda paradisporten hade blivit öppnad?

 

Syndafallet

Varifrån kommer det onda? Varför hindrade inte Gud människorna att äta av kunskapens träd? Varför straffades de så hårt?

Ingen har kunnat snara tillfredsställande på dessa mänsklighetens urgamla frågor. Det tycks röra sig om sådant som går utöver vår nuvarande fattningsförmåga. Men låt oss därför inte bara lämna dem. Även om vi inte kommer fram till något uttömmande svar är det ändå viktigt för vår själsliga hälsa att dessa frågor får formuleras och diskuteras.

Varifrån kommer det onda? Enligt Bibelns berättelse var det Gud själv som lät alla träd växa upp ur marken, däribland "livets träd mitt i lustgården, så ock kunskapens träd på gott och ont". Gud ställer fram "gott och ont" för den människa som han har skapat till sin avbild. Såväl det goda som det onda kommer i sista hand från Gud själv.

Så här uttrycks denna tanke i Jesajas 45:e kapitel: "Jag är Herren och eljest ingen, jag som danar ljuset och skapar mörkret, jag som giver lyckan och skapar olyckan. Jag, Herren, är den som gör allt detta."

I Bibeln finns det alltså inte två gudar, en god och en ond, som svarar för var sin del av skapelsen. Den ende Guden är ensam ansvarig för allt. "Du hade alls ingen makt över mig om den icke vore dig given ovanifrån", säger Jesus till Pilatus.

Men hur kan Gud, som är kärleken, tillåta människorna att komma i förbindelse med det onda? Tydligen är det så att Gud utvecklar sin skapelse genom spänningen mellan gott och ont, ljus och mörker, liv och död. Det finns en dialektik redan i begynnelsen mellan mörkret som var över djupet och "varde ljus". Spänningen fortsätter i den första sekundens massförintelse av kvarkar och antikvarkar, i gravitationskrafternas kamp om materia för att bilda stjärnor som snart förintas, i det organiska livets kamp för överlevnad som drivkraft i evolutionen, i konflikten mellan olika folk och samhällsklasser under årtusenden av historia.

Det onda finns nedlagt i skapelsen och måste därför ha en uppgift att fylla i Guds hushållning. Dess krafter måste emellertid tyglas för att inte bli fördärvsbringande. Detta klarar ännu inte människan, men det är Guds avsikt att hon skall utvecklas till allt större likhet med honom och i framtiden bli "såsom Gud och förstå vad gott och ont är". När hon i förtid äter av frukten i lustgården får hon del av en kunskap som hon ännu inte kan hantera. Hon leker med döden så som småpojkarna i inbördeskrigets Libanon leker med upphittade handgranater.

 

Kunskapens tribut

Att människan har blivit skapad till Guds avbild innebär att hon handlar på eget ansvar. Hennes frihet innebär att hon kan göra misstag. Men då får hon också själv ta konsekvenserna. Efter syndafallet får hon ett större medvetande om sig själv och om hur utsatt hon är. "De blev varse att de var vakna." Skulden blir hennes följeslagare. Därmed får hon också längtan efter försoning på alla nivåer. Denna insikt sprids över hela det mänskliga formbildningsfältet.

Genom att bli utdriven ur paradiset tvingas hon anpassa sig till hårdare villkor. Prövningar och påfrestningar blir hjälpmedel i Guds stora pedagogiska projekt: att utveckla varelser för ett himmelskt liv tillsammans med honom. Gud vill ha sällskap!

Kunskapen kräver sin tribut. Under de sista 500000 åren har varelserna på den härstamningslinje, som leder fram till människan, tredubblat sin hjärnvolym. Människohjärnan har utvecklats till vad som är fysiskt möjligt för vår art. Huvudet är den största delen av fostrets kropp. Hjärnskålen är egentligen för stor för en föderskas bäcken. Så vitt man vet är Homo Sapiens den enda art som föder sina barn med smärta (1 Mos. 3:16).

Marken blir förbannad

Var det med hjälp av en klimatförsämring som Herren Gud drev ut Adam och Eva ur lustgården? Tiden 7500 - 4500 f.Kr. var ganska fuktig i Jordandalen. Därefter inträdde en tusenårig torrperiod, som finns registrerad i mäktiga saltlager vid Döda Havet. Det torra gräset betades ner till marken. Kvar blev "törne och tistel", som boskapens mular inte ger sig på. Marken blev förbannad.

Utvägen blev emigration till den ogästvänliga slätten mellan Eufrat och Tigris. I världens hetaste område på styva jordar kunde man odla med hjälp av konstbevattning från floderna. I ett brännande och lerigt inferno öster om Eden, öster om Great Rift Valley, tvingades man äta sitt bröd i sitt anletes svett.

Redan i lustgården kände människan till jordbrukets teknik. Mannen blev satt "i Edens lustgård till att bruka och bevara den". Men under de hårdare villkor som nu följer blir det konkurrens om den produktiva marken. Nu inleds årtusendens konflikter mellan utrymmeskrävande extensiv boskapsskötsel och arbetsintensivt åkerbruk, nödvändigt för att föda en växande befolkning. Abel, vars namn enligt hebreisk härledning betyder "vindfläkt, intighet", görs till intet av Kain. Abel lever direkt av vad naturen ger och är i sin barnsliga förtröstan älskad av naturens Herre.

Men hans levnadssätt har ingen framtid. Nomaderna måste bort liksom fallet är i Sahelbältet idag. Det är inte ett nytt pastoralt Eden, som skymtar framme vid historiens horisont, utan en stad: det himmelska Jerusalem. För mänsklighetens framtid är det inte nog med ett offrat lamm ur Abels fårahjord. Det fordras en Människoson. Namnet Abel kan också härledas ur akkadiskans "aplu", som betyder "son". Abels död pekar fram mot Jesus, Guds Son, offrad på korset för att bereda vägen till den himmelska staden.

 

Alla som arbetar och är betungade

Blodsbesudlad, fylld an ångest, är Kain en pionjär för kulturen, dvs odlingen. Hans onda gärning vänds till något gott. Jorden kan ge mera föda, så att människosläktet kan föröka sig och uppfylla den. Kain bestraffas för sin synd. Han drivs bort och blir fredlös. Men hans liv och verk måste ändå bevaras för allas bästa. "Herren satte ett tecken till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle slå honom ihjäl."

Den judiske forskaren Robert Eisler anser det vara sannolikt att Kains tecken, som hans efterkommande keniterna (4 Mos. 24:21) hade på handen eller i pannan, var den hebreiska bokstaven tau, föregångare till vårt "T". Ordet tau betyder "tecken". Den äldre formen av tau såg ut som ett kors. Detta skulle i så fall betyda att Kain skyddades av korsets tecken.

Låt också Kain och hans söner få beteckna alla dem som "arbetar och är betungade", det stora flertalet av folkkyrkans medlemmar, som visserligen är tecknade med korset men ändå lever sina strävsamma liv utan att få frid. Kains yngre bror, löftessonen Set, får då representera dem som tror och bekänner. Av honom utgår ett nytt släkte, ett litet utvalt folk, Kristi sanna lärjungar, som skall bli till välsignelse inte bara för sig själva utan för hela mänskligheten. Genom utkorelselinjens allopatriska utveckling skall det bli en ny skapelse med befrielse också för dem som nu är tyngda an bördor.

Kains flit och företagsamhet lever vidare. I landet Nod, öster om Eden, byggde han en stad. Hans efterkommande Tubal-Kain var smed och gjorde alla slags redskap av koppar och järn. Den tekniska utvecklingen startar m.a.o., och den visar sig bli både till välsignelse och förbannelse liksom Kain själv.

 

I krukmakarens ugn

Utanför paradiset gäller det att överleva. På Eufrat-Tigrisslätten, som är både för torr och för våt, bland sanddyner och sumpmarker, uppstår den första högkulturen, den sumeriska. Där måste de stora och livsnödvändiga arbetsinsatserna samordnas och ledas av en administration. Det behövs olika specialister. För att kunna distribuera order och föra räkenskaper uppfinner man skrivkonsten. Samhället splittras i olika klasser, de styrande och de styrda. Med alla tillgängliga muskelinsatser, umbäranden och järnhård disciplin bemöts naturens utmaning. Här finns ingen plats för barmhärtighet.

Mönstret upprepas i Nildalen. Runt om trycker öknen på. Under oerhörda mödor går man i närkamp med floddeltats träsk och djungler. Som resultat an dräneringsarbetet blir det nyodling, dvs ny kultur. Likadant reagerar människan på naturens tryck kring Indus och Gula Floden. Historien rullar igång och blir under århundradens lopp allt tätare. Utvecklingen accelererar till den grad att under perioden 1960 - 1985 blir mänsklighetens vetande mer än fördubblat.

I lera, i brännande hetta, skall människan härdas. Den store krukmakaren avvaktar

resultatet med spänning. I en beskrivning av gamla tiders keramikframställning heter det:

Redan vid drejskivan kunde det hända att arbetet gick snett, att ett verkstycke måste förkastas och proceduren börjas på nytt. Men det mest kritiska ögonblicket - eftersom verket då redan hunnit så långt - var bränningen i en igenmurad ugn, som kunde pågå upp till 36 timmar. Först genom bränningen fick kärlet den motståndskraft och skönhet, som gjorde det brukbart.

Det berättas att de medeltida krukmakarna bad en bön innan de började öppna ugnen efter avslutad bränning. Spänningen var stor, och genom bönen ville man hämta kraft och mod för att vara beredd på alla eventualiteter. Ett misslyckande innebar mer sorg och förtvivlan för den jordiske krukmakaren än vrede över de kärl som gått till spillo.

* * *

Människorna kämpar vidare med sig själva, med varandra och med naturen. Paradisfloderna Hiddekel och Frat för ut sitt grågula slam i Persiska Viken. Sekel efter sekel, mil efter mil, flyttar sig kustlinjen utåt. Människan följer efter. De två floderna blir till en i Shatt-al-Arab. Där många anser att landet Eden var beläget anläggs sedermera oljestäder som Basra och Abadan. På paradismarken utkämpas sedan flera år ett ovanligt bittert och blodigt krig. Den iranska revolutionen skickar ut sina söner som levande minsökare. Välsignad under den stolte faderns uträckta Koran går 17-årige Muhammed bort mot den irakiska fronten. Texten på hans röda huvudbindel åkallar den tolfte imamen. De invävda bokstäverna på hans svarta sockar förkunnar "Död åt Israel". Snart skall hans unga kropp ligga söndersliten i sanddynerna utanför Khorramshar. Hans blod skall ropa från jorden. Det är långt från paradiskällan till splittringens trögflytande delta.

 Till nästa kapitel

Till innehållsförteckningen