STÄLLD UNDER LAGEN
 
 

"När tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen...

Att Jesus var jude har inte alltid varit en självklarhet. I Yad Vashem, minnesutställningen över nazitidens offer i Jerusalem, finns ett fotografi, utvalt med judisk galghumor, taget någonstans i en from katolsk bygd i Bayern eller Österrike. Man ser ett stort krucifix i en vägkorsning. Bredvid den korsfäste finns ett anslag: "Juden nicht erwünscht!"

Fortfarande har vi svårt att tänka oss juden Jesus i kindlockar och bönemantel med hörntofsar, sådana som kvinnan med blodgång rörde vid (Matt. 9:20). Vår uppfattning har ofta präglats av Thorvaldsens nyklassiska marmorkristus eller Sörensens ariskt blonde 1930-talsyngling i Linköpings domkyrka. Forskningens letande bortom evangelierna efter "den historiske Jesus" har resulterat i en livlös fantasigestalt, bortkopplad från den svettiga judiska verkligheten. Därför är det nödvändigt att vi försöker se honom infogad i hans egen tids miljö och strömningar.

Särskilda förutsättningar att förstå de bibliska sammanhangen har naturligtvis de judiska forskare som idag ägnar Jesus ett positivt intresse, de som talar om "die Heimholung Jesu in das jüdische Volk".
 

Jesus stod nära fariséerna

I likhet med den äldre judiska forskningen menar Schalom Ben-Chorin, författare, lekmannapredikant, forskare i Jerusalem, att Jesus stod närmare fariséerna än vad han gjorde gentemot sadducéerna och esséerna. I sin bok "Bruder Jesus" vill Ben-Chorin se honom som en deltagare i samtidens diskussion mellan olika fariseiska riktningar. I valet mellan Hillels mildare och Shammais strängare tilllämpning av Torah anser han att Jesus är en tredje, fristående auktoritet. I synen på kärleken till nästan är Jesus ännu mer radikal än Hillel. Fader Vår, bergspredikan och liknelserna befinner sig helt inom ramen för judisk tro samtidigt som de är unika nyskapelser.

Att det trots allt uppstod motsättningar till fariseismen är inte så märkvärdigt eftersom denna rörelse många gånger tenderade att skapa sig garantier och försäkringar gentemot Gud genom sin lagobservans. Fariséerna utgjorde emellertid ingen enhetlig grupp. Det fanns strömningar bland dem som var starkt självkritiska.

Ben-Chorins slutomdöme är att det inte går att helt inordna Jesus i någon av judendomens fållor. Men om man inte ser på Jesus som en jude, ställd under lagen, är det omöjligt att förstå honom.
 

Motståndare men inte fiender
 

Till liknande slutsatser kommer Pinchas Lapide, professor i Jerusalem och Frankfurt am Main. Han berättar i en intervju i norsk TV om hur hans intresse för Jesus och Nya Testamentet väcktes:
 
 

En dag gav en kristen missionär mig Nya Testamentet på originalspråket, alltså på grekiska. Jag började läsa och strax slogs jag av två saker: hur dålig grekiskan var och hur judisk Jesus var.

Dessa båda överraskningar bidrog gemensamt till att väcka mitt intresse. Jag fortsatte att läsa och läsa och efter att ha läst igenom det två gånger kom jag på varför grekiskan var dålig. Det var den därför att den slaviskt översatte ett hebreiskt evangelium som föreföll att ha gått förlorat. Författarna, evangelisterna, tycktes hålla sig så nära det hebreiska originalet att de inte brydde sig om att de gjorde våld på grekisk grammatik, grekisk syntax och andan i det grekiska språket.

Då jag kommit fram till detta och hade hållit på att läsa i ett år gjorde jag en annan upptäckt: Detta var ett judiskt dokument skrivet av judar. Hjältarna i det var nästan uteslutande judar och deras första åhörare eller läsare må också ha varit judar. För det vimlade av rabbinska allusioner och av hebreiska ordstäv och citat. Med andra ord var det ett typiskt hebreiskt dokument som var dåligt översatt till folklig grekiska.
 
 

När Lapide får frågan om hur vi skall bära oss åt för att få reda på vem Jesus var, svarar han:
 
  Först och främst är det Talmud. Jesus är nämnd 16 gånger i Talmud, några gånger kamoflerat, ibland dolt. Dessa ställen har inte blivit helt analyserade och tillräckligt utnyttjade för att belysa honom.

För det andra tror jag på en översättning tillbaka av Markus, Matteus och stora delar av Johannes till det ursprungliga hebreiska språket. För jag är övertygad om att bakom de grekiska evangelier vi har idag finns ett proto-evangelium eller protoevangelier skrivna på hebreiska av judar och för judar. Där kan vi kanske få kunskaper som de grekiska evangelisterna inte fick själva men som de, lyckligtvis för mig, översatte slaviskt till grekiska så att det på många ställen vållar mig små svårigheter att översätta tillbaka till det semitiska originalet.
 
 

Lapide trycker alltså mycket starkt på den judiska bakgrunden till Jesus och Nya Testamentet. Huvudmotståndarna till Jesus var den sadduceiska riktningen, vars ekonomiska och politiska intressen Jesus hotat, när han drev ut månglarna ur templet.

Men utmanar inte Jesus också fariséerna med att säga att det inte är nödvändigt att hålla de gamla buden om att tvätta händerna och att ha en sträng syn på sabbaten? - Lapide svarar:

Jag är rädd att jag gör er besviken, men jag har kontrollerat vartenda svar Jesus gav i sammanstötningarna med fariséerna och jag har inte funnit ett enda ord eller en enda handling hos Jesus där han har överträtt gränserna för det vi idag skulle kalla ortodox judendom. Självklart diskuterade han. För vi judar har ingen påve som kan säga oss hur vi skall tolka Bibeln. Rabbinerna lärde att varje ord i Bibeln kan tolkas på sju olika sätt. Med andra ord: Jesus diskuterade med sina medfariséer för av alla de olika skolorna stod han fariséerna närmast.

Ta frågorna om att tvätta händerna, om att bota sjuka på sabbaten, om att sälja det man äger, om att plocka kornax - för att bara ta fyra exempel. Skulle detta slags frågor vålla fiendskap idag så skulle blodet flyta i Jerusalem. För fortfarande diskuterar vi rabbinska frågor om bibeltolkningen med samma lidelse som på Jesu tid. Vi judar tror att dialogen är det bästa sättet att komma det sanna närmare. Det var just det Jesus gjorde. Det var med andra ord en mening i alla diskussioner med fariséerna. I Talmud har vi rabbiner som delar Jesu syn på handtvättningen och rabbiner som går emot honom. Men att de skulle vara fiender därför att de har olika uppfattning om hur ett bibliskt avsnitt skall tolkas, det är fullkomligt omöjligt i den miljö Jesus och samtidens rabbiner levde i.
 

Lapide menar att det var de sadduceiska makthavarna som såg till att Jesus blev dömd:
  På inget ställe i passionshistorien i de fyra evangelierna kan man finna en farisé bland hans fiender, men man finner fariséer bland dem som försökte ge honom behövlig dryck på vägen till Golgata för att lindra hans smärtor. Ni finner fariséer bland dem som följer honom med kärlek. Fariséerna är dem som sadducéerna är rädda för när de säger "inte vid högtiden". För Jerusalem var fullt av pilgrimer med fariséiska sympatier, judar från Galiléen och diasporan. Och en farisé tog av kärlek ned honom från korset för att ge honom en judisk begravning. Fariséerna försvarade sedan den unga kyrkan inför de styrande. Historien om att fariséerna var hans motståndare är sann därför att båda ville söka sanningen. Men att fariséerna var hans fiender, det är helt ohållbart.
 
Vad anser då Lapide om Jesu uppståndelse?
  Detta har jag funderat på i 20 år och jag har kommit till det resultatet att det den unga kyrkan upplevde på denna påskdag måste ha varit en sann och äkta troserfarenhet.

Jag har två anledningar till att tro det. Först av allt vet vi från alla evangelierna och från judiska källor att lärjungarna på Långfredagen var på gränsen till total förtvivlan. "Låt oss dra ut och fiska", säger Petrus. Innebörden ar: Låt oss glömma hela saken. Jesus är död och vår sak är förlorad. Jag tror att de måste ha börjat tvivla på Guds allmakt och vishet. För hur kunde en så rättfärdig man, deras lärare, deras älskade mästare, få en så grym död? Aldrig har jag hört en så brutalt kort och knapp beskrivning av en korsfästning som den hos Markus: "Han ropade med hög röst och gav upp andan". Men från evangelierna och från historien vet jag att just denna samling av judar under loppet av mycket kort tid förvandlades till det mest medvetna och framgångsrika missionssällskapet i världshistorien.

Nå, något måste ha hänt mellan dessa två ytterligheter: total förtvivlan och fullkomlig självtillit och framgång. Med andra ord, uppståndelsen är nästan det mindre onda, om jag så får säga, om jag vill dissekera den fullständigt i rent historiska begrepp.

Och ett bedrägeri kan jag inte tro på för jag känner mina judiska bönder och fåraherdar. Detta är min andra grund till att räkna med en äkta upplevelse. Detta är ett folk med en synnerligen nykter och realistisk inställning utan anlag till extas och mirakelverk. Om de alla samstämmigt sa att de såg Jesus i kroppslig gestalt och att han bevisade sin identitet som den samme man som de hade trott på som sin Mästare, sin Herre, sin profet, och för någras vidkommande sin Messias, så måste de ha sett honom och han måste ha uppstått från de döda. Det finns inget annat sätt som det kan ha skett på eller någon annan förklaring till kyrkans födelse. Den kom ju inte till genom korsfästelsen utan genom uppståndelsen.
 
 
 

Det nya är kristologin

En av vår tids mest betydande bibelforskare är professorn i Nya Testamentet vid Hebreiska universitetet i Jerusalem David Flusser. Han är ortodox jude och bekänner: "Jag älskar Jesus!". Liksom Lapide är han övertygad om att det finns en eller flera hebreiska förlagor bakom evangelierna.

I boken "Jesus in Selbstzeugnissen und Bilddokumenten" betonar han det judiska hos Jesus men även det individuella och originella. Jesus företräder en judendom, som genom honom renats och drivits till fullkomning. I tillämpningen av kärleksbudet går Jesus längre än sin judiska samtid: "Älsken edra ovänner!" På det moraliska området gör han en revolutionerande omvärdering, svår att acceptera för många: "Publikaner och skökor skall före er gå in i Guds rike." Ifråga om himmelriket anser han inte bara att Guds herravälde snart skall bryta in utan att detta är något som redan kommit igång.

När Jesus kallar sig Människosonen anknyter han till en judisk uppfattning om en övermänsklig himmelsk gestalt, som vid tidens ände skall sätta sig på Guds tron och döma hela mänskligheten. Flusser hänvisar till den apokalyptiska skriften "Abrahams testamente", samtidig med Johannes Uppenbarelse. Där jämförs Människosonen med den oskyldigt dödade Abel. Människan skall dömas av en människa. Därför är domen en uppgift för Människosonen. Vid ett därefter följande domstillfälle skall Israels tolv stammar döma över skapelsen. Först vid det tredje och sista domstillfället är det Gud själv som dömer.

Ifråga om domsförfarandet mot Jesus anser Flusser att det inte förekom någon regelrätt process i Stora Rådet. Jesus överlämnades till Pilatus av översteprästen och hans närmaste efter ett högst inofficiellt förhör. De var rädda för ett messianskt uppror, som kunde förstöra samarbetet med den romerska ockupationsmakten. Pilatus lät avrätta Jesus som "judarnas konung", d.v.s. Messias.

Flusser tvivlar inte på att den korsfäste visade sig för Petrus, sedan för de tolv, därefter för mer än femhundra bröder på en gång, sedan för Jakob och alla apostlarna och till sist för Paulus på vägen till Damaskus (1 Kor. 15:3-8).

Jesu förhållande till fariséerna är komplicerat. Redan i Jesu samtid kritiserades fariséer som religiösa hycklare. De angrips i den rabbinska litteraturen. Fariseismen utövade alltså kritik mot avarter och missförhållanden inom de egna leden. Jesu hårda omdömen om dem utesluter honom inte ur de fariseiska sammanhangen. Enligt de synoptiska evangelierna tycks fariseismen vara den riktning som står Jesus närmast.

Om vi däremot går till det fjärde evangeliet kommer vi kontakt med en helt annan strömning inom judendomen. Såväl i Johannesevangeliet som i Pauli brev och Hebréerbrevet finner vi, enligt Flusser, påtagliga likheter mcd Qumranlitteraturen. I "The Dead Sea Sect and PrePauline Christianity" (ur Scripta Hierosolymitana, Vol. IV, Jerusalem 1958) visar han, punkt efter punkt, på tankar hos Dödahavssekten som tas upp och berikas först av Jesus och sedan av urkristendomens kreativa krafter. Dessa tankar rör dualismen gott-ont, den dubbla utgången, nådavalet, gudsrikestanken, det nya förbundet som går utöver det gamla, dopet såsom ett medel för syndernas förlåtelse, Guds helige Ande samt förhållandet mellan kött och ande i människan. Dessa tankar var inte allmänna i den tidens judendom och motsäger delvis den rabbinska judaismen.

Vad den kristna kyrkan däremot inte tog över från Qumran var sektens slutna organisation. Och det verkligt nya, säger Flusser, det är själva kristologin. Till den finns ingen parallell i Qumran.

I samma volym som Flussers ovan nämnda uppsats finns också en artikel om "The Dead Sea Scrolls and the Epistle to the Hebrews" av mannen som en gång köpte in Dödahavsrullarna, den framstående arkeologen och utgrävaren av Massada, förre generalstabschefen Yigael Yadin.

Yadin anser, att Hebréerbrevet är skrivet till kretsar som stod nära Qumran. Brevet tycks nämligen korrigera vissa av sektens läror. I Qumran menade man att änglarna, särskilt ljusets ängel Mikael skulle ha kontroll över den kommande världen långt mer än de två Messiasgestalter, en prästerlig och en kunglig, som sekten väntade på. Mot detta hävdar Hebréerbrevet att Jesus är större än änglarna.

I Qumran trodde man också att den profet som utlovas i 5 Mos. 18:18 skulle vara en sorts Mose nr.2. Men Hebréerbrevet framhåller att Jesus är större än Mose och profeterna.

Vidare ansåg sekten att den prästerlige Messias skulle stå högre i värdighet än den kunglige. I Hebréerbrevet framhålls däremot att Jesus tillhör en annan prästerlig ordning än Aron. Han är "en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt" (Hebr. 5:6, 7:11), både präst och kung.

Det var alltså en välfunnen karakteristik av Hebréerbrevet när Charles Darwin sade: "Jag kallar den för den kungliga boken!"

Som ett komplement till Flussers syn på fariséer-esséer resp. synoptiker-Johannes bör det också nämnas att man kan spåra samröre med Qumrantraditionen även hos Matteus, vilket Krister Stendahl påvisat i "The School of St. Matthew".
 
 

Esséerna på Sionsberget

Efterhand som dokumenten från Qumran under 1950-talet blev tillgängliga för forskningen utgavs en mängd arbeten där man lät kristendomen belysas av de nya fynden. För arbetet med Gamla Testamentets text blev Dödahavsrullarna ovärderliga. När det gällde spännande hypoteser om Jesus och Johannes Döparen eller de i Qumranlitteraturen nämnda "den onde prästen" och "Läraren" kunde däremot forskarfantasin någon gång skena iväg alltför snabbt. Det uppstod en reaktion och man blev mera återhållsam med att se esséer bakom allt. Men nu kan det åter bli aktuellt med esseiska hypoteser efter de sensationella rön som lagts fram av den tyske benediktinen Bargil Pixner (i Sion III, "Nea Sion", Topographische und geschichtliche Untersuchung des Sitzes der Urkirche und seiner Bewohner samt Der Sion, Sitz Zweier Religionsgemeinschaften, der Essener und der Judenchristlichen Kirche, införda i tidskriften Das heilige Land, Köln, nr. 2-3/1979 resp. nr. 2-3/1981).

Det är en kylig februarimorgon när Bargil Pixner, iförd pälsmössa, tar emot oss vid Dormitiokyrkans konvent på Sionsberget i sydvästra delen av Jerusalems gamla stad, där han undervisar studenter i biblisk arkeologi. Från början hette han Virgil i förnamn. Men när han skulle transskribera sitt namn till ovokaliserad hebreisk konsonantskrift blev uttalet Bar-Gil, som betyder "glädjens son". Heter du verkligen Bargil, frågade man honom. Det gjorde han nu inte, men han ändrade gärna till det nya fina namnet.

Pixner har kommit att intressera sig för esséerna, som ju är mest kända genom sitt kloster vid Döda Havet. Utgrävningarna i Qumran visar att klostret förstördes vid en brand år 37 f Kr i samband med det krig då Herodes tog makten i landet. Därefter stod Qumran öde i 40 år.

Var fanns esséerna under tiden? Hade de något annat centrum? De var trots allt ganska många. Josefus uppger deras antal till 4000 medan antalet fariséer enligt samma källa skall ha varit 6000.

Esséerna var spridda över landet. I sin organisation efterbildade de Israel under ökenvandringen med uppdelning i läger, stammar, familjer och tusenden. Filon av Alexandria skriver: "De bor tillsammans i stora kommuniteter i de flesta av Judas städer och i många byar."

Pixner anser, att de erhöll ett område i Jerusalem sedan den välvilligt inställde Herodes blivit kung och avrättat deras huvudmotståndare i det hasmoneiska prästerskapet. Området var beläget just där vi befinner oss i denna februarimorgon.

Vi klättrar ner längs sluttningen mot Hinnomsdalen, Gehenna. Utsikten förbi Oljeberget bort över Juda bergsbygd är milsvid. Vi tar oss ner i en grop. Där har Pixner låtit frilägga resterna av en gammal stadsport, vars understa skikt härstammar från herodiansk tid. Detta måste vara den av Josefus nämnda Esséerporten i stadsmuren från Jesu tid.

Ett stycke längre bort visar han de framgrävda lämningarna av Bethso, ett avträde, utformat efter föreskrifter i den s.k. Tempelrullen från Qumran och likaledes omnämnt av Josefus.

Längre upp ser vi två stora gropar i marken med stensättningar. De innehåller ritualbad från Jesu tid, sådana som esséerna använde för sina tvagningar enligt 5 Mos. 23:11, 12. Eftersom man vet att esséerna var mycket noga med att använda "levande vatten" har Pixner frågat sig varifrån tillflödet kom. Han har också funnit svaret: en vattenränna, uthuggen i klippan. Den leder till en samtida cistern, 50 meter längre bort, som är gjord för att ta emot regnvatten från hustak. När man då betänker hur skrupulöst esséerna iakttog sina rituella föreskrifter måste man dra slutsatsen att de byggnader som levererade det rituella vattnet också stod under deras kontroll.

Slutsatsen blir att esséerna på Jesu tid hade ett kloster innanför Esséerporten i Jerusalem. Platsen tycks också vara beskriven på den s.k. kopparrullen från Qumran, som befinner sig på muséet i Amman.

Pixners forskningsresultat kastar ett förklarande ljus över många förhållanden i Jesu liv och den kristna kyrkans första tid. Esséerna är visserligen inte uttryckligt nämnda i evangelierna, men det kan ju ha att göra med det tillbakadragna och esoteriska i deras attityd. Att Johannes Döparen, som var verksam bara några kilometer från Qumran, har haft med dem att göra är troligt. Enligt Joh. 1:38, 39 bodde också Jesus i närheten. Vilka var hans förbindelser med dem?

Själva beteckningen "esséer" härleder Pixner från arameiskans Hessaja, vilket motsvarar hebreiskans Hassidim, i Septuaginta översatt med grekiskans evlabeis. Detta ord används vid fyra tillfällen i Nya Testamentet och anger kanske då personer som var esseer:
 

a) den gamle Simeon i templet (Luk. 2:25).
b) männen som var samlade på pingstdagen (pingsten var en mycket stor högtid enligt Qumranlitteraturen) (Apg. 2:5).
c) männen som begrov Stefanus och höll dödsklagan efter honom (Apg. 8:2).
d) Ananias i Damaskus (esséerna hade ett av sina centra i öknen utanför Damaskus) (Apg. 22:12).
 
Nattvardssalen

När Petrus och Johannes skall gå och tillreda påskmåltiden säger Jesus till dem enligt Mark. 14:13-15: "Gå in i staden. Där skall ni möta en man, som bär en kruka med vatten. Följ honom. Och där han går in skall ni fråga den som förestår huset: 'Mästaren frågar: Var är mitt härbärge där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?' Då skall han visa er en stor övervåning, belagd med mattor och färdigberedd."

Kan det möjligen vara så att nattvarden instiftades hos esséerna på Sionsberget på den plats där idag den s.k. Nattvardssalen (Coenaculum) är belägen? Pixner ställer några frågor som leder till den slutsatsen:
 
 

a) Var kunde man hämta vatten i Jerusalem på den tiden? - Endast vid Siloadammen. Där mötte de alltså mannen med vattenkrukan.

b) Varför var det en man som hämtade vattnet? Det är ju alltid en kvinnosyssla i Orienten. Var det en man som inte hade någon fru, en esseisk munk?

c) Vad skulle vattnet användas till? -Kanske för ritualbaden. I så fall gick det åt mycket vatten. Munkarna var ofta nere vid Siloa och fyllde sina krukor, varför lärjungarna inte behövde vänta länge innan någon av dem dök upp.

d) Varför gick inte lärjungarna in efter mannen? Var de tvungna att vänta vid porten på den munk som hade hand om de besökande?

e) Varför skulle de fråga efter "härbärget", samma ord som förekommer när Josef och Maria söker efter rum i Betlehem? Var det fråga om esséernas gästhus? Esséerna var kända för sin gästfrihet och hade gästhus för grupper som ville fira påsk med dem.

f) Varför "mitt" härbärge? Betyder det att salen var reserverad för Jesus, Mästaren, som de väl kände och väntade på? Hade Jesus själv redan tidigare tagit i besittning denna sal, som var belagd med mattor och nu också beredd, d.v.s. rituellt rengjord från syrat bröd?

g) Hur kunde salen redan nu vara rituellt rengjord? Eftersom påskalammet i normala fall åts på fredagskvällen kunde man rengöra huset först på fredag eftermiddag. Hade nattvardssalens vårdare en annan kalender?
 
 

Professor Annie Jaubert vid Sorbonne framförde 1957 en hypotes om att Jesu påskmåltid tillsammans med lärjungarna skulle ha firats enligt den esseiska kalendern. Denna, som var en solkalender, hade alltid påsken på en onsdag. I den officiella månkalendern, som användes vid templet, skiftade däremot veckodagen. Med dessa olika kalendrar kunde hon förklara den skenbara motsägelsen mellan synoptikerna, som tycks förutsätta att påskmåltiden ägde rum i vanlig ordning på kvällen före den 15 Nisan, och Johannesevangeliet, som menar att Jesus och lärjungarna var samlade dessförinnan, "före påskhögtiden", så att själva korsfästelsen ägde rum dagen före sabbaten, d.v.s. på fredagen.

Denna teori har tidigare mötts av skepsis från de flesta exegeter. Vad fanns det för anledning för Jesus att följa esséernas kalender? - De nya rön som nu Pixner för fram ger ett välförtjänt, men tyvärr postumt, erkännande åt Annie Jaubert.

Jesus skulle därmed ha instiftat nattvarden på tisdag kväll, då dygnet började enligt judiskt sätt att räkna. (Seden att fira nattvardens instiftande på en torsdag uppkom först under 300-talet.) Han ställdes inför översteprästen på onsdagen och torsdagen samt inför Pilatus på torsdagen och fredagen, varefter han fördes ut till Golgata och dog på korset medan alla påskalammen slaktades i templet.

I motsats till synoptikerna brydde sig inte Johannes om att anknyta till den "ursprungliga" esseiska kalendern. Han skrev inte sitt evangelium förrän vid det första århundradets slut och då var redan esséernas olika centra utplånade. De johanneiskt influerade församlingarna i Mindre Asien kom därför att fira Pascha på kvällen till den 15 Nisan. I Rom och Alexandria använde man däremot den äldre beräkningen, som byggde på esséernas kalender. Där firade man Jesu tillfångatagande på onsdag, korsfästelsen på fredag och uppståndelsen på söndag. Onsdagen och fredagen blev fastedagar året om och har så förblivit.

Dessa olika traditioner ledde så småningom till en av de allvarligaste kontroverserna i fornkyrkan, den s.k. påskstriden i slutet av andra århundradet. Den utmynnade i att påven för första gången försökte göra sitt primat gällande och genomdriva den romerska ståndpunkten också i österns kyrka.

En tanke, som jag inte vill lasta Pixner för, är denna: Om Jesus dog fredag den 3 april år 33, så blev han förrådd av Judas Iskariot natten till den 1 april. Är det därför man har brukat narra april den dagen? Enligt en gammal tradition var 1 april också Judas födelsedag.

Till nästa kapitel

Till innehållsförteckningen