VINDEN FRÅN VÄSTER

I begynnelsen var havet. Man anar det i dagrarna neråt Veddige. Det är närvarande i den fuktiga sydvästvinden som drar upp genom Viskadalen. Nederbörden ger marken liv. Det överflödiga vattnet rinner i miljoner rännilar ner i Viskan och sedan tillbaka till ursprunget, till havet, i ett evigt kretslopp.

Någon gång ibland måste jag åka ner till stranden och bara sitta en stund. Där går gränslinjen mellan elementen, mellan två olika världar: det fasta landet som ständigt förändras och det sekundsnabbt föränderliga havet som alltid är detsamma. Två världar samtidigt - den vi just nu lever i och den stora okända, som omsluter allt.

I kampen mellan elementen uppstår rörelse och utveckling. Mötet mellan kyla och värme ger vindar och moln. Det håller på att dra ihop sig till oväder. Plötsligt en blixt därute över Knarrskär. Snart står regnet som en vägg så tät att man inte ens kan se över till Årnäs på andra sidan Klosterfjorden.

Havet är kontinuitet, likadant nu som förr. I årtusenden har människor seglat på detta vatten. Gravrösen på uddarna vittnar om sjöfarande hövdingar under den tid vi kallar bronsålder. Också efter den tidiga järnålderns fimbulvinter, några århundraden in på vår tideräkning, fanns här en bofast befolkning. Visserligen vet vi inte mycket om dem som då bodde här. Men tydligen har de haft något de velat säga till oss efterkommande med sina gravfält: Broåsen i Grimeton, Jättahögen i Värö, Lii Fjärås, Höglanda i Tölö. Också de som reste dessa stenar levde i mötet mellan land och hav, liv och död.
 
 

Kristus kom före missionärerna

Över vattnet kom de, sjöfarare ur gånggriftsfolket, som paddlade upp längs den forntida Viskafjorden i sina primitiva farkoster, på väg mot den rika Falbygden. I "knarren" förde vikingen hem sina dyrbarheter, rövade eller köpta i väster-led. Av västanvinden fördes Sigfridstidens missionärer till hednisk kust i en tid när Knut den store gjort Nordsjön till danskt innanhav.

Men redan före Sankt Sigfrid fanns Kristus här. Enligt Tryggve Lundéns uppfattning predikade biskop Unni evangeliet i Västergötland redan på 900-talet. Men inte heller Unni kom till ett land där Vite Krist var helt okänd. Under sina färder i västerled hade vikingarna plundrat kyrkor och kloster, men dessemellan var kontakterna med kristendomen mindre våldsamma.

Våra förfäder var inte oemottagliga för intryck och kommunikationerna över Nordsjön var täta.

Redan när Ansgar kom till Birka, var det nu kan ha legat, fanns där åtskilliga kristna. En hel del föremål från 700-talet, som man funnit på olika platser, är försedda med det kristna korset. Så fann t ex en bonde i Ysby i Halland ett irländskt krucifix i guld, tillverkat i mitten av 700-talet, när han var ute och plöjde. I Kville i Bohuslän hittades ett hängsmycke från 600-talet i form av en bok, dvs en bibel eller ett missale.

I alla tider, på alla kontinenter, upprepar sig samma förlopp: Ryktet om Kristus kommer före missionärerna. Evangeliet ligger i luften som ett formbildningsfält.
 
 

En europeisk religion

När Paulus befann sig i Troas i provinsen Asien visade sig för honom i drömmen en makedonisk man som sade: "Far över till Makedonien och hjälp oss" (Apg.16:9).

Redan före Paulus hade alltså Andens vind kommit över vattnet till Europa. Efter pingstdagen riskerar aldrig missionen att gå Guds Ande i förväg. Gud har en plan. Han har fastställt i vilken ordning "hedningarna skall komma in i fulltalig skara".

När rösten kom till Paulus i Troas var det dags för ett nytt steg i Guds frälsningsplan, ett steg vars betydelse då ännu ingen kunde ana. Kristendomen skulle bli en grekisk-romersk, en europeisk religion. På yttersta kanten av den asiatiska landmassan skulle den kristna tron ge liv åt en helt ny, säregen kultur, som knappt två årtusenden senare skulle föra in hela jordklotet under sina märkliga tekniska framsteg. I Europa skulle en religion utvecklas, som i motsats till de österländska religionerna, ej skulle vara bunden av ceremoniella och rituella föreskrifter. Individen skulle träda ut ur kollektivet på personlighetsdaningens vanskliga väg.
 
 

Sagan om Beowulf

"Och Guds Ande svävade över vattnet." - Nu har åskskuren upphört. En mild bris blåser in från väster. Därifrån blåste också Andens vind på 600- och 700-talen, när England och Irland var Europas kristna och kulturella centrum. Vid denna tid verkade Beda Venerabilis i Jarrows kloster och författade bibelkommentarer, avhandlingar i grammatik, stilistik, astronomi. Vidare den stora engelska kyrkohistorien samt universalhistorien, den första historiebok som i sin kronologi utgår från Kristi födelse.

I denna blomstrande nordengelska kultur sitter en för oss okänd skald och skriver ned Beowulf, den forngermanska diktningens väldigaste verk. Själv kristen skildrar han en hednisk tid, troligen 500-talet. Fortfarande är det hedniska arvet levande. Huvudpersonen, den ädle Beowulf, står på gränsen mellan hedendom och kristendom. Som "gautarnas" kung hjälper han framgångsrikt sina fränder danerna i deras kamp mot odjuret Grendel. I diktens senare del framträder svearna som farliga fiender. Beowulf har blivit en gammal man. Han blir tvungen att bekämpa en drake, som han visserligen besegrar men till ett högt pris: han blir sårad, får drakgift i blodet och dör.

Dikten skildrar en tid som är mörk och hård. Ännu har inte det kristna evangeliet överbringats av engelska munkar. Men vid horisonten anar man gryningen. Hos Beowulf finns begynnelsen till en kristen tro. Man skulle kunna beteckna Beowulf som proto-kristen. Kristus finns där vid götarnas kust redan innan den första missionären landstigit, vandrar osedd vid Beowulfs sida. (Om teologin i Beowulf se Christian Braws uppsats "Himladrottens härman" i "Tro och tradition, Festskrift till Bengt Hägglund," 1985.)

Har den ädle Beowulf funnits i verkligheten? - En sådan fråga är givetvis omöjlig att besvara. Men oavsett om Beowulf har sin förebild i en historisk person eller om han är ett personifierat kollektiv, en legend eller en önskedröm, så ger ändå dikten en stark känsla av verklighet. Trots strider mot fantastiska drakar och andra överdrifter finns det säkert en historisk kärna. Filtrerat genom diktarens missionsperspektiv når oss ekot av händelser i Danmark, Götaland och Sverige under 500-talet.

Dikten om Beowulf innehåller skildringar av landskap och natur av ett slag som man annars inte finner i den forngermanska litteraturen. Man får en känsla av lokalfärg. Någonstans här på vår västkust har Beowulf och hans folk sin hembygd. Fullastade stiger de i båten, som ligger vid klippbranten. På havet härutanför seglar de söderut för att undsätta Hrodgar, troligen identisk med sköldungarnas kung Roar, som hade sin bas i Lejre nära Roskilde. Denne behöver götarnas hjälp mot Grendel, som terroriserat danerna i tolv år. "Eggad av vinden" ilar fartyget över vågorna "en fågel lik". På andra dagens morgon

börja nu siömännen
skönja en kust,
branta bergstup,
blänkande klippor,
mäktiga uddar:
målet är nått
(vers 221 - 223 i Björn Collinders översättning)
 
 
Var bodde Beowulf?

Låt mig här få kliva in med några geografiska synpunkter. Låt oss ställa frågan:

Vilka är de uddar som Beowulf och hans män ser på andra dagens morgon? Som Beowulfforskningen mycket riktigt tidigare framhållit passar ju denna beskrivning inte in någonstans på Danmarks kust. Den kännetecknas knappast av "branta bergstup" och "blänkande klippor". Eller är det fråga om en överdriven skildring av de flacka uddarna vid inloppet till Roskildefjorden?

Låt oss här inte glömma att vi befinner oss ett och ett halvt årtusende tillbaka i tiden. Således är vi inte bundna av de nuvarande gränserna mellan Sverige och Danmark. Vi bör också lägga märke till att Hrodgar är "östdaners drott". Om vi sedan låter blicken svepa över det gamla östdanska området kan vi faktiskt finna en plats som svarar mot diktens beskrivning. Kanske kommer stridsmännen seglande i "ädelformad båt" förbi Hovs hallar, där Hallandsåsen stupar brant i havet. Morgonsolen blänker ännu i daggfuktiga klipphällar. Kursen går innanför

Hallands Väderö rakt mot Kullen, som träder fram i morgondiset med "branta bergstup". I Skälderviken någonstans i närheten av Arild vadar "vädermarksborna" iland.

Namnet Skälderviken anses ha att göra med "skiold", dvs "sköld", som betecknar en markant höjdprofil i landskapet, i detta fallet Kullen. Det har även framförts att mellanstavelsen -er- i Skälderviken skulle innebära att det geografiska begreppet syftar på en för oss okänd folkstam, som fått sitt namn efter berget och bör ha kallats "sköldungar". Eftersom vi från Beowulf vet att såväl daner som vädermarksbor var av "skyldungars att ar det mycket som talar för denna förmodan.

Har vädermarksborna något att göra med Hallands Väderö? - Bestämningen "Hallands" är efter närheten till Hovs hallar. "Halland" kallas landet vid hallarna och norr därom.

På gamla kartor ser man formen "Hallands Waerö". Men denna väderbitna ö är allt för liten för att kunna vara vädermarksbornas hembygd. Dessutom ligger den för nära stamfränderna vid Skälderviken.

Kan vi istället finna någon Väderö eller Waerö som ligger ett dygns seglats åt norr? Hittar vi något intressant bland våra gamla ortnamn, som ofta är från 300- och 400-talen.

Det kommer så många tankar här på stranden. Fortfarande är molnen tunga. Vinden vispar vitt skum i vågtopparna. En liten båt guppar långt därute, precis som på Beowulfs tid:

Havsgångarn for
skumhalsad flöt den
fram genom böljorna
med sirad stam
över strömmande sjö,
tills Gautalands klippiga
kust de skönjde,
de kända skären;
skeppet sköt far,
drivet av luften,
tills land det nådde.

(1908-1913)

Var det här ute som "havsgångarn for"? Om man kommer söderifrån är det först vid Varberg som kusten blir klippig och skären börjar dyka upp. "De kända skären", kan de vara Prästaskär, Sönnre och Norre Horten, Arvaskär, Gyltan?

Eftersom det drar ihop sig till ytterligare en skur sätter jag mig i bilen och kör in till biblioteket i Varberg för att ta mig en titt i "Ortnamnen i Hallands län". Vad står det där att läsa om Värö?

- "Värö, svarar mot fomhalländska Werre, vistelseort. Formen har uppfattats som en sammansättning med -ö och omtytts till Värö."

Werre, vaerelse, en plats där man vistas. Inte kan man påstå att namngivningsfantasin flödat i det gamla Värö. Men vad hette socknen under tidigare medeltid och dessförinnan? Vi har inga skriftliga belägg från den tiden. Men skulle inte Werre i sin tur kunna vara en omtydning av ett ursprungligt "väder-ö"? Frågan är öppen.

Var det någonstans i Värö som Beowulf satt som kung "i skyldungars borg" (53)? Var det i Båtsfjorden som "han band vid sandstranden sidbukigt skepp" (1917)? Var det vid Lahall, den gamla lastplatsen intill Värö bruk, som båten låg "vid klippbranten" (211) när "vädergauten" och hans män gav sig iväg till danerna.

Kanske är det malplacerat att försöka göra geografiska bestämningar i ett diktverk där hjälten kämpar mot livs levande drakar? Men jämför med Aeneiden! Även om Aeneas stiger ner i underjorden och möter Charon och helveteshunden, drottning Dido och andra hädangångna, förtas inte känslan av stark lokalfärg från "Latiums slätter". Hur mytisk Aeneas än må vara så är i alla fall den mark verklig där han satte fötterna när han "kom till Italiens jord och lavinska stränder beträdde". Och även om både Dido och Aeneas är sagogestalter upplever man ändå genom dem motsättningen mellan Rom och Kartago, nog så verklig när det begav sig.

Vem är då odjuret Grendel, som i många år har hemsökt danerna och kung Hrodgar? - Den store Beowulffomskaren J R R Tolkien, känd som författare av "Sagan om ringen", hävdar poesins primat och vill att man skall strunta i hela frågan om den historiska bakgrunden. Men nog är Grendel något mer än drömsyner, som väller upp ur det omedvetnas djup. Drömmen har alltid anknytning till verkligheten. Är det inte rimligt att tänka sig att draken representerar en ond makts fientliga krigare? Sett ur engelskt missionsperspektiv är den främmande makten inte lika öppen för det kristna evangeliet som vad daner och götar är. När Beowulf besegrat odjuret blir dess hednasjäl därför "helvetets fång" (852).

I diktens förra del talas det ännu inte om svearna. De var alltså ännu inte att räkna med. Kan det hemska odjuret då möjligen syfta på ett sjöfarande folk med drakornament på sina skräckinjagande hjälmar. Jag tänker alltså på Vendel, inte för att det rimmar på Grendel, utan för att denna härskarklass i 500-talets Uppland måste ha haft sina vägar genom Öresund förbi östdanernas område. Deras karaktäristiska båtgravar har man funnit även i Skåne och på Bornholm. De tycks ha haft en stödjepunkt på Vendsyssel, norr om Limfjorden, som ännu idag bär sitt namn efter dem. Kanske tog de sig vidare genom Limfjorden till Nordsjön och slapp därmed att runda Skagens rev. Kungagraven i Sutton Hoo i East Anglia med dess enastående gravgods och livvapen tillverkade i Sverige vittnar om deras förmåga att göra sig gällande över långa avstånd. Kan rent av Vendelsö, strax utanför Värö, ha med dem att göra? I det fallet har nämligen inte ortnamnsforskningen kunnat lägga fram någon övertygande etymologi.
 
 

Striden mot svearna

I senare delen av dikten är Beowulf en gammal man. Svearna har blivit en makt att räkna med. Kanske har de störtat de gamla Vendelhärskarna efter att först ha tillägnat sig deras kultur. Bland sveakungar nämner dikten Angantyr, Ale, Ottar, Anmund och Adils. De har dittills låtit "Beowulf hålla högsätesstolen, råda över gautarna" (2389). Men en skärpning inträder i det politiska läget. När Angantyrs ättlingar blivit "fullvuxna, vapenföra" börjar de uppträda hotfullt. "Vädermarksdrotten" drar ut i sin sista strid. Han lyckas besegra draken, "den fräcke folkplågaren", men under kampen får han ett dödligt bett i halsen. Han "tackar ödmjukt alltings Herre, ärones Konung, den evige Drotten"(2795) och befaller härsmännen att bygga en gravhög åt honom

på Hronesnäs
ett minnesmärke
för mina män.
Det näset skall sedan
nämnas av sjöfolk
som Beowulfs berg,
då de båtarna styra
över dunkla fjärdar
på färd från fjärran.

(2804-2808)
 
 

Livlös ligger "vädermarks styresman" pa stranden av Earnanäset (Aranäs, Årnäs?). Vädermarksborna bygger ett hägn på brinken "vida synligt för seglarna på sjön" (3158). Beowulf blir lagd i högen och dikten slutar i ett läge när framtiden ser dyster ut för götarna.

Birger Nerman har velat identifiera Beowulfs grav med den väldiga gravhögen i Skalunda på Kålland, som ligger synlig ut mot Vänern. En liknande jordhög finner vi inte på de klippiga uddarna i norra Halland. Men omöjligt är väl inte att Beowulfsminnet kommit att bli knutet till något av de gamla bronsåldersrösena, som alltid är placerade med havsutsikt, t ex "Olas våle", belägen på Ringhals udde. Kanske Beowulfsagan har spunnits kring sägner om den forntida hövding som en gång begravdes i Jättahögen på gravfältet söder om Värö kyrka.
 
 

Är kyrkan svensk?

Så där kan tankarna löpa. Till sist förblir ändå historiens detaljer oåtkomliga för oss, sentida gautar. Men den tid, då Andens vind började blåsa in över våra bygder, har något att lära oss om Göteborgs stift idag.

Vi har blivit så indoktrinerade med att vi tillhör Svenska kyrkan, att vi lätt låter blicken göra halt vid den nuvarande svenska riksgränsen. Men kyrkan är dock i första hand internationell och övernationell. Andens vind kom utifrån och "blott barbarit var en gång fostemländskt".

Det landområde, som idag utgör Göteborgs stift, har alltid varit vänt ut mot havet, mot väster, medan Svearikets, Sveriges, historiska centrum ligger på den skandinaviska halvöns baksida. Även om Dag Stålsjö ibland skjuter över målet i sina TV-program har han ändå rätt i sin huvudpunkt, nämligen att den historia som tidigare lärts ut varit en historia ur uppsvenskt perspektiv.

Det är alltid segrarna som skriver historien. Konsekvenserna av detta har blivit så egendomliga att skolbarnen i det urdanska Skåne suttit och läst om Sten Stures och Gustav Vasas krig mot den danske inkräktaren Kristian Tyrann. Däremot har man försummat sin egen historia med Gorm och Tyra, Knut den Store, Valdemar Atterdag och Kristian den gode.

I kyrkohistorien har de fått höra om Ansgar i Birka och Olaus Petri i Stockholms Storkyrka, båda helt irrelevanta för Skånes kyrkohistoria. Samma uppfattning om ursvensk härstamning har överförts till hallänningarna, som dock hörde till Lunds stift ända till 1646. Och bohuslänningarna, som fram till 1658 ingick i Oslo bispedöme, har de bibringats någon känsla för Halvard och Olav den Helige?

Är det inte ett vemodigt vittnesbörd om framgången i den uppsvenska indoktrineringen, att erövraren Karl X Gustav utan protester har blivit uppsatt som ryttarstaty i både Uddevalla och Malmö? Så framgångsrikt har man lyckats lura på oss en främmande kulturell identitet. Bättre är det då i Halmstad, där torgskulpturen förutom Tjuren också föreställer "Europa"!

I göteborgska hjärtans djup finns emellertid en djupt rotad känsla för det egna värdet. Göteborgs stift har av tradition haft höga tankar om det egna kyrkolivets förträfflighet och sett med viss misstro på de övriga stift som det genom historiens skickelser blivit sammanfört med. Men egendomligt nog har den gammalkyrkliga inställningen gått hand i hand med uppskattning av den storsvenska historia som dominerats av Mälarlandskapen.

Kristendomen kom från väster. Redan före 1000-talets missionsperiod hade myllan i västgötska hjärtan beretts att ta emot ordet. Genom västgötakungar som Olof Skötkonung och Inge den äldre vann kristendomen så småningom insteg även i det avlägsna Svealand.

Under medeltiden förde de nordiska kungahoven en ambulerande tillvaro. Statsförvaltningen var ej lokaliserad till någon viss ort. Huvudstäder fanns inte. Varje stift hade tillfälle att utveckla sin särart med egen gudstjänstordning och stor inre självstyrelse. Gustav Vasas statskyrkoreform 1527 blev början till en centraliserande strypning, som fullbordades genom Karl XI:s enhetsverk i vilket de från Danmark erövrade landskapen också blev indragna. Den ännu gällande kyrkolagen av 1686 föreskrev "likformighet i gudstjänstens övning".

I Skåne genomdrevs försvenskningsprocessen av biskop Canutus Hahn. Genom målmedveten agitation lyckades denne förmå prästerna att själva ödmjukt anhålla om att den svenska gudstjänsten måtte införas och att de av deras kollegor, som under kriget 1675-79 sympatiserat med danskarna skulle straffas! Hahn lyckades alltså med att driva Sveriges intressen så skickligt att prästerna i Skåne frivilligt avsade sig sin tidigare tillförsäkrade rätt att få fortsätta med dansk kyrkoförfattning, gudstjänst och kyrkosed!

Efter skånskt föredöme genomfördes därefter försvenskningsprocessen i Halland och Bohuslän under göteborgsbiskoparna Wallerius och Carlberg. Göteborgsstiftarna var dock inte riktigt lika villiga och snabba med att anpassa sig efter de nya makthavarna som sina skånska kollegor.

Den stockholmsstyrda enhetsångvälten rullade vidare under några århundraden. Men under hela denna period var det fortfarande något ofullgånget i den kyrkliga organisationen. Visserligen beslutade konung, regering och riksdag om saker och ting som var betydelsefulla för kyrkan, men de utgjorde ändå inte någon kyrklig centralstyrelse. Man behöll fortfarande den uråldriga struktur som övertagits från medeltidens kyrka. Det fanns egentligen inte någon nationalkyrka, utan varje stift med sina församlingar utgjorde en alldeles egen kyrka. Vad som hände genom Gustav Vasas reform 1527 var att påven lyftes bort ur organisationen utan att få någon ersättare. Ett av Gustav Adolf och Axel Oxenstierna planerat Consistorium generale, en kyrklig överstyrelse, förverkligades aldrig.

Inte förrän 1982. Det året sammanträdde på Lidingö ett kyrkomöte, som med stor majoritet anhöll hos regeringen att dess egen medverkan vid stiftande av kyrkolag skulle upphöra. Detta extremt självutplånande beslut fattades helt frivilligt. I utbyte mot det gamla kyrkomötets formella självständighet fick man den nuvarande kyrkliga riksorganisationen med

centralstyrelse m. m., som alltså sattes in på den plats som sedan 1527 stått tom efter påven.

Det nationalkyrkliga systemet, som förut hade en provisorisk prägel, har nu blivit permanentat. I 1982 års lag införs beteckningen "Svenska kyrkan". Redan i det nya officiella namnet ligger med andra ord en markering av att kyrkan är konstitutivt nationell.
 
 

Kyrkan är gränsöverskridande

Men Anden blåser in över vattnet. Redan med sitt geografiska läge, en öppen famn ut mot världen, har Göteborgs stift fått uppgiften att ta emot förnyelsens vindar utifrån världshavet. Att stiftet är inordnat i en nationellt och politiskt betingad organisation behöver inte betyda så mycket, bara vi inte också låter våra tankar bli låsta i nationalkyrkliga banor. Det är många fördelar med att höra till Sverige. Om vi å andra sidan hade haft vår huvudstad i de mera närbelägna Köpenhamn eller Oslo, så hade det också gått bra. Likaså om Göteborg hade varit huvudstad i ett självständigt Götaland. Politiska förhållanden och statsgränsem står under förgängligheten. Men kyrkan är gränsöverskridande.

I sin prästmötesavhandling från 1945, "Vägar vi gått och vägen fram", skriver Viktor Södergren: "Mest verklig, påtaglig, innerlig och obeskuren möter emellertid Nordens enhet i kyrkan. En nordisk kristenhet finnes utan all fråga...

Så kände man det säkert vid slutet av andra världskriget. Sällan har svenskarnas sympati för Danmark, Norge och Finland varit större än under krigsåren. Dessutom fanns en tradition att anknyta till. Både inom kyrkan och inom kulturlivet i stort hade man intresse för andelivet i de nordiska grannländerna.

Tyvärr är det inte så idag. Fastän kommunikationerna utvecklats och Norden sedan 1955 utgör ett gemensamt passområde har de kyrkliga och kulturella gränsmurarna växt sig högre.

Liksom Västsveriges näringsliv idag vill bygga upp sin styrka genom nordiskt samarbete bör också Västsveriges kyrka ta vara på det större sammanhangets fördelar. Ett större andligt kapital på en större andlig hemmamarknad borde ge större andliga vinster. De nordiska kontakter, som redan finns i vårt stift, är mycket värdefulla och bör kraftigt förstärkas som motvikt till den nationalkyrkliga insnävningen.

Att närbelägna regioner kan samverka över riksgränserna i ekonomiska frågor ser vi nere i Europa i t ex samarbetet mellan Nordrhein-Westfalen och provinsen Liège. Även runt Skagerack och Kattegatt kommer utvecklingen att gå mot ökad integration. Göteborgs stift bör bejaka denna sunda utveckling. Tiden arbetar för oss!
 
 

Hopp för freden

Göteborgs stift har en märklig bakgrund, hopplockat som det är av bitar från Lunds, Oslo och Skara stift. Här möttes en gång i tiden tre nordiska länder. Under århundraden plågades den lokala befolkningen av växlande kungadynastiers krigiska nycker. Ute i socknarna hade man inga varmare känslor för de av överheten uppdragna riksgränserna. Veddige betraktades som en grannsocken till Istorp, inte i första hand som en del av en fientlig främmande makt. Att herrarna i Stockholm och Köpenhamn försökte demonisera varandra brydde man sig inte om när man hade svågrar och kusiner på andra sidan gränsen. Bondefred rådde, och den bästa överheten var den som höll sig borta.

I en värld, som plågas av våld och strider mellan folkgrupper, är den nordiska utvecklingen en ljuspunkt. Det krigsvansinne, som en gång rådde är nu bara ett dystert minne. Krig mellan två nordiska länder är idag en psykologisk omöjlighet.

Efter andra världskrigets kännbara läxa har Västeuropa utvecklats i samma riktning. Åtskilliga stridsyxor är nedgrävda. De gamla ärkefienderna Tyskland och Frankrike har slopat alla gränsformaliteter. Den västeuropeiska integrationen är ett faktum, även om det fortfarande kan gnissla i EG-maskineriet.

Världen krymper och överhetens "härska-genom-att-söndra-mani" förs därmed upp till hittills oanade globalpolitiska nivåer. Den västeuropeiska folkförsoningen äger rum i Bemlinmurens skugga. Där bakom förskansar sig fruktans politiker. Moskva, "det tredje Rom", förvaltar troget arvet av misstänksamhet och främlingsskräck från Konstantinopel och det östromerska riket.
 
 

Vindarnas möte

Göteborgs stift är alltså hopplockat av lossbrutna utkantsbitar från tre medeltida stift i tre olika länder. Väckelsen på 1800-talet smidde ihop styckena till en andlig enhet med egen profil. Kanske är detta något unikt i världens kyrkohistoria.

Vårt stift borde därför ha särskilda möjligheter att ta emot impulser från olika håll och omforma dem till något eget och levande. När stiftet idag hämtar andlig inspiration från England är det en anknytning till traditionen. Från Nordsjön blåste en gång Andens vind in över vår kust, under den protokristna Beowulfstiden, under Sigfridstidens kyrkouppbyggande och under 11- 1200-talen med deras engelskinspirerade landskyrkor och dopfuntar. Från England kom också 1800-talets lågkyrkliga väckelse, "den andra riktningen". Även högkyrklighetens tidigaste representanter i stiftet, sådana som Fredrik Elmgren-Warberg, Olof Elmgren-Warberg och Simon Lüders, fick inspirationen från England.

Även i detta västutblickande stift har emellertid kontakterna söderut varit betydelsefulla. Från 1000-talets mitt inordnades hela Norden under ärkebiskopen av Hamburg-Bremen. Ledningen övergick 1104 till ärkebiskopen av Lund. Inte långt därefter överfördes emellertid Oslo och Skara stift till de nybildade kyrkoprovinserna kring ärkebiskoparna i Nidaros resp. Uppsala.

Under hela medeltiden styrdes den internationella kyrkan söderifrån. Påvliga legater reste fram och tillbaka över gränserna. Ärkebiskoparna fick sitt pallium från Rom.

Under reformationstidevarvet kom det starkaste andliga inflytandet från Tyskland. Även om stiftsorganisation, kyrkobyggnader och församlingar förblev intakta, leddes fromhetslivet in i nya banor genom Luther och den lutherska ortodoxins lärofäder. Psalmsång och katekesundervisning satte djupa spår i folksjälen. Från Tyskland kom även huvuddelen av den mest värdefulla uppbyggelselitteraturen, Arndt, Scriver, Rambach, Roos för att nämna några av de viktigaste författarna.

Från söder, från Lunds domkyrka och Henric Schartau, kom impulserna till den väckelse, som mer an något annat satt sin prägel på Göteborgs stift, med sin unika kombination av introspektiv omvändelsefromhet å ena sidan och betoning av ämbete och kyrkoorganisation å den andra.

Ända in på 1980-talet har mötet i vårt stift mellan västanvind och sunnanvind inneburit korsdrag. Den riktning, som ivrigast bekände sig till arvet från Schartau, tycktes tidigare ibland omge sig med något av en andlig Berlinmur. Den tiden är nu dessbättre i stort sett förbi. Numera lyssnar man till varandra och vill öppet möta all äkta fromhet. Gammalkyrklighet, lågkyrklighet och högkyrklighet är i Göteborgs stift på väg in i en symbios, ur vilken morgondagens andliga traditioner växer fram.

Göteborgs stift är ur både organisatorisk och andlig synpunkt en produkt av konflikter och strider. Historiens processer har infogat oss i en ödesgemenskap med de tolv övriga stift, som befinner sig inom Sveriges gränser. Eftersom Gud styr historien har han väl också en mening med detta.

Vilken uppgift har då Göteborgs stift inom den svenska kyrkan? Kanske att öppna sig mot havet, mot kyrkor i andra länder och på andra kontinenter, för att låta förnyelsens vindar blåsa vidare in över den skandinaviska halvön. Inofficiella förbindelser med kristna bröder och systrar runt om i världen bör ytterligare stärkas och utvidgas. Då går vi inte bara och trampar inom vår nationella begränsning.

Och vågorna fortsätter att slå mot den strand som är gränsen mellan två världar. Årtusende efter årtusende.

Till nästa kapitel

Till innehållsförteckningen