Fugue: Andante moderato
 

Vedi là il sol che’n fronte ti riluce;
Vedi l’erbetta, i fiori e gli arbucelli,
Che quella terra sol da sé produce.

PÅ ANDRA STRANDEN

När tredje satsen sätter in med temat "From Greenlands Icy Mountains" frågar man sig om det fortfarande är samma symfoni. Dess tonvärld är så helt annorlunda. Lider tonsättaren av personlighetsklyvning? Hur kan denna harmoniska musik existera parallellt med andra satsens smärtsamma vandring genom livet?

Charles Ives fångar min uppmärksamhet. Men vilken manipulation utsätter han mig för? Har dessa ljudvågor, som orkestern alstrar efter partiturets anvisningar, någon innebörd utom i min inbillning? Är hela symfonin en illusion, en meningslös samling av ljud? Kan tillvaron, så som kvantfysiken menar, uppfattas på miljoner olika sätt? Finns det, förutom längd, bredd, höjd och tid, ytterligare fem dimensioner som bygger upp ett för oss osynligt universum? Ar verkligheten endast det jag själv upplever? Eller finns det ett av mig oberoende medvetande som formar den? Upphör jag att existera bara för att min kropp dör?

Jag ser deras gravstenar på pastoratets kyrkogårdar. Vart tog de vägen, alla kära vänner? Hur har de det nu, Rya-Karl, lille Dan på Näset, Ernst i Hålan, Frans på Ryarås, Selma och Henrik i Backen, Maja i Prästgården, Bror i Rus, Einar på Lillakullen, Alfred på Loftsgården, Gerda på Heden, Kent, Wenche och Jan, fröken Hellström, Julia i Dalen, Mina på Kilen, Anna i Sotalyckan, Sven Aronius? Min farbror, som lämnade oss så oväntat? Min far, som gick över gränsen i sjukrummet på Sahlgrenskas fjortonde våning? Vart är jag själv på väg denna grönskande försommardag när sydvästen blåser utifrån havet och sliter i trädgrenarna?

Kanske avtecknar sig konturerna till svaret i ett brev som jag fick från Ellen H. för några år sedan:

Ökat intresse för nära-dödenupplevelser

Många ställer sig undrande eller direkt avvisande till sådana här upplevelser. Den, som har uppfattningen att endast materien är verklig, måste givetvis betrakta dem som inbillningsfoster, orsakade av hallucinationer, syrebrist i hjärnan, förändringar i blodgaserna, epileptiska anfall, chocktillstånd, dödsångest som väcker minnen från födelsen, påverkan av starka mediciner etc.

Någon allmänt omfattad medicinsk förklaring till de märkliga fenomen, som inte sällan uppträder i dödens närhet, tycks emellertid inte finnas. Varje insiktsfull bedömare måste konstatera att vi står inför något som inte är åtkomligt för empirisk naturvetenskap. Verifierbarheten av det hinsidiga livet ligger i den framtid som vi alla är på väg mot och varifrån inga forskningsrapporter kan nå oss.

Intresset för frågorna kring döden har emellertid ökat starkt på senare år. Man kan undra över vad det beror på. En av de tanatologiska auktoriteterna, Robert Kastenbaum, professor i Boston, ställer upp följande svar i sitt standardverk "Dödens psykologi" (sv. övers. 1979):

1/ Därför att vi står inför utsikten till massdöd (bomben).

2/ Därför att vi är mindre isolerade från våldsam död (TV).

3/ Därför att vi nu har fler mentalvårdsspecialister som har egna erfarenheter av livet — och döden (det finns fler äldre psykologer och psykiatrer än förr).

4/ Därför att den enkla tron på materiella framsteg håller på att ebba ut.

5/ Därför att vi misstänker att vårt sätt att leva har dödliga komponenter (miljö-hot).

Till dessa objektiva orsaker fogar Kastenbaum mångas subjektiva känslor av skuld, t.ex. för att man indirekt är inblandad i avlägsna krig eller utplundring av uländer.

Den, som mer än någon annan bidragit till att väcka intresset för frågorna kring döden, är den vittberömda Elisabeth Kübler-Ross, född i Schweiz, psykiater i USA. 1 mitten av 60-talet började hon att sitta vid sjukhusens dödsbäddar för att få insikt i vad som händer i människans sista stunder.

Resultatet av sin forskning publicerade hon 1969 i "On Death and Dying", som överraskande blev en bestseller över hela världen. Hennes där framlagda schema över döendets fem faser — förnekande och isolering, aggression, köpslående, depression, accepterande — är idag allmänt använt inom sjukvårdsutbildningen.

Av intresse för oss är hennes lidelsefulla plädering för att livet fortsätter efter döden i en utomkroppslig dimension. Indignerat avvisar hon alla förslag till "naturlig" förklaring av utomkroppsliga upplevelser. I en intervju, inspelad i ett schweiziskt kloster och sänd i svensk TV den 25 oktober 1985, ger hon några exempel för att styrka sin uppfattning:

a/ Blinda, som varit kliniskt döda, har sett färger och mönster i sjukrummet, som de sedan kunde beskriva när de vaknade upp igen och åter var blinda.

b/ Ett barn, som dog på sjukhus efter en trafikolycka, såg strax före dödsstunden sin bror, som tio minuter tidigare hade dött på ett annat sjukhus.

c/ En ung indiankvinna låg döende på vägen efter en trafikolycka. Hon såg då sin far, som bodde 70 mil därifrån. Sedan visade det sig att fadern just vid den tiden hastigt dött i hjärtinfarkt.

Av hennes böcker finns på svenska utgivna "Samtal inför döden", 1971, "Inför döden", 1975, "Döden", 1978.

Under många år har amerikanen Karlis Osis och islänningen Erlendur Haraldsson forskat i USA och Indien om dödsbäddsvisioner. Deras rön redovisas i "Vad de såg vid dödsögonblicket", 1980.

Den medicinska tekniken, som gör det möjligt att återuppliva kliniskt döda patienter har på senare år gett nya insikter beträffande gränsen mellan liv och död. Särskilt uppmärksammade har de intervjuer blivit som den amerikanske psykiatern Raymond Moody gjort med 250 personer, vilka återvänt till livet efter klinisk död. De finns sammanfattade i "I dödens gränsland", 1977 och "Frågor vid livets gräns", 1978. Med utgångspunkt från de många berättelser han fått höra har Moody urskilt vissa moment som återkommer i det ena fallet efter det andra. Han har funnit att när en människa är döende, och när hon nått höjdpunkten av fysisk utmattning (distress) hör hon hur hennes läkare förklarar henne död. Hon börjar höra ett obehagligt ljud, en hög ringning eller ett surrande och får samtidigt en känsla av att hon hastigt rör sig genom en lång mörk tunnel. Därpå befinner hon sig plötsligt utanför sin egen fysiska kropp men alltjämt i den omedelbara fysiska omgivningen och ser sin egen kropp på avstånd som om hon endast vore en åskådare. Hon iakttar upplivningsförsöket från denna ovanliga högre utsiktspunkt och befinner sig i ett tillstånd av emotionell upprördhet.

Efter en stund samlar hon sig och blir mera van vid sitt underliga tillstånd. Hon märker att hon alltjämt har en "kropp", men en sådan av en mycket annorlunda natur och med helt andra förmågor än den hon lämnat efter sig. Snart börjar andra ting hända. Andra varelser kommer för att möta och hjälpa henne. Hon ser en skymt av andar av släkt och vänner som redan förut dött och en varm, kärleksfull ande av ett slag hon aldrig förut mött — en varelse av ljus — visar sig för henne. Denna varelse gör henne en fråga utan ord om vad hon anser sitt liv ha varit värt och hjälper henne på traven genom att i blixtbelysning visa henne de viktigaste händelserna i hennes liv. Vid en viss punkt märker hon, att hon närmar sig ett slags barriär eller stängsel, som tydligen markerar gränsen mellan jordelivet och det nästa. Nu känner hon att hon måste återvända till jorden, att tiden för hennes död ännu inte kommit. Vid denna punkt gör hon motstånd, ty nu är hon helt och fullt absorberad av sin erfarenhet av livet efter detta och vill inte återvända. Hon är överväldigad av starka känslor av glädje, kärlek och frid. Men trots detta återförenas hon på något sätt med sin fysiska kropp och lever.

Längre fram försöker hon berätta för andra, men det vållar henne svårigheter att göra det. Först och främst kan hon inte finna några mänskliga ord som på rätt sätt återger dessa ojordiska episoder. Hon förstår också att de andra inte tar henne på allvar och slutar därför att berätta för dem. Likväl påverkar erfarenheten på ett djupgående sätt hennes livssyn och särskilt hennes syn på döden och dess förhållande till livet.

En skeptisk läsare av Moodys första bok var Michael Sabom, numera professor i kardiologi i Atlanta, Georgia. Eftersom han själv arbetade med patienter som drabbats av hjärtstillestånd, frågade han 116 personer som varit nära döden om de haft några utomkroppsliga upplevelser. Han gick till verket med stor noggrannhet och jämförde berättelserna med patientjournalerna och andra ögonvittnesskildringar från läkare och sjuksköterskor. Därvid fann han att vissa patienter i detalj kunde berätta om vad man gjort med deras kroppar på operationsbordet. "En man beskrev hur han svävade över sin kropp och såg operationspersonalen i arbete. Han beskrev instrumenten, hur hjärtat såg ut och hur själva operationen gick till. Jag blev helt förbluffad. Det fanns inget i hans förflutna som tydde på att han kunnat inhämta dessa medicinska kunskaper på annat sätt. I ett annat fall hade en mans hjärta stått stilla i fyra, fem minuter, och han beskrev — exakt — vad som hände under denna tid. Jag ser detta som det starkaste beviset för att det inte var frågan om hallucinationer eller fantasier. Det är något som händer här, och det går inte att förklara på traditionellt sätt."

Saboms undersökningar är framlagda i "Vi upplevde döden", 1985, där han också nämner en lång rad amerikanska universitet där forskning nu pågår om nära-dödenupplevelser. Både Sabom och Moody, som är kristna, säger sig i hög grad ha blivit andligt påverkade av sin forskning.

Även i Sverige har intresset kring upplevelser i dödens närhet ökat. Elisabeth Kiibler-Ross besökte Stockholm 1982. Samma år utgavs en antologi om nära-dödenupplevelser, "Medvetandet och döden", av Kersti Wistrand och Jan Pilotti. Det första vetenskapliga seminariet om dessa frågor hölls i Stockholm 1986. I maj samma år visades på TV filmen "Blomman ligger i din hand" av Anders Grönros, där bl.a. ett trafikoffer och en patient med hjärtstillestånd beskriver sina upplevelser utom kroppen.
 
 

Vad säger kyrkan?

Att intresset hos allmänheten är mycket stort kan man sluta sig till av alla de artiklar i ämnet som en del veckotidningar publicerar. Frågorna om "vadan och varthän" bär alla med sig, men mera sällan tycks man vänta sig att få dem besvarade av kyrkan.

Vad har då kyrkan att säga om nära-dödenupplevelserna? I sin uppföljningsbok "Frågor vid livets" gräns tar Raymond Moody upp saken i kapitlet Reaktionen från prästerligt håll. Han säger att många präster varit entusiastiska och inbjudit honom att tala i sina församlingar. Ett litet antal präster anser t o m att de beskrivna upplevelserna bekräftar vissa bibelställen.

Somliga däremot, som är anhängare av en liberal teologi, menar att kyrkan i första hand bör verka för ett bättre samhälle i detta livet och inte syssla så mycket med det kommande, vilket kan avleda uppmärksamheten från de missförhållanden som nu råder. Moody finner emellertid att personer, som haft dessa upplevelser, sedan får ett större engagemang för nästans välfärd.

Andra är försiktiga och anser att ämnet ligger inom medicinens område. (Åtskilliga läkare anser däremot att sådana upplevelser tillhör patientens religiösa liv.)

Slutligen finns det en grupp präster som menar att upplevelserna i dödens närhet dirigeras av sataniska krafter eller onda andar. Gentemot denna grupp hävdar Moody att upplevelsernas äkthet visar sig i den betydelse de sedan haft i vederbörandes liv. I fall efter fall kan man då se hur de som återvänt från döden har tyckt sig komma närmare Gud och blivit mera angelägna om att leva efter sin tro.

Moodys erfarenheter gäller USA. Hur är då läget bland svenska präster? Förre överläkaren Werner Duvernoy, Uppsala, har i många år intresserat sig för nära-dödenfrågorna. I en intervju (Medium för Psykobiofysik 15-17/1980) får han frågan: "Har du haft någon kontakt med prästerskapet och vad säger de i så fall om dina tankar?"

— De är som regel mycket tveksamma till det jag säger. Trots att hela Bibeln är full av sådana här upplevelser som vi har talat om, så vill de inte alls erkänna att det ligger något i problematiken. En del blir helt enkelt arga!

I en annan intervju (Svenska Dagbladet 19/3 1984) formuleras en liknande fråga:

"Vilka reaktioner har Werner Duvernoy mött när han talat om dödens gränsland?"

— Det finns ett stort intresse för dessa frågor, trots rädslan. Bland sjukvårdspersonal tycks sjuksköterskor vara mest öppna för att diskutera ämnet — läkare har betydligt svårare att tänka i dessa banor. De förtränger alla tankar om döden, eftersom de inte passar in i den medicinska världsbilden.

Osökt inställer sig frågan huruvida många präster delar den medicinska världsbilden, d v s uppfattningen att medvetandet släcks i dödsögonblicket. Vid en samtalsdag på Sigtunastiftelsen om eskatologi i mars 1980 yttrade författaren Birger Norman: "De som läser evangelierna och tänker på de här frågorna blir ofta lämnade i sticket av predikanter och teologer. De talar om Jesu uppståndelse men inte så gärna om de yttersta tingen."

Man får en stark förnimmelse av att Birger Norman har rätt när man läser en intervju i Svenska Dagbladet 1981 med en av Sveriges biskopar. På en fråga om vad som händer när en människa dör svarar biskopen med att anföra Jesu ord på korset till den botfärdige rövaren: "Sannerligen säger jag dig: idag skall du vara med mig i paradiset." Paradiset var ursprungligen ett persiskt ord som betydde inhägnad trädgård", säger han, och fortsätter: "Vad Jesus menar med sina ord är att det ännu finns tid, att tillfället inte är förspillt, att det så att säga ligger och vantar."

Det är inte lätt att förstå vad denne biskop egentligen menar, men tydligen skall man inte tro att orden helt enkelt betyder att rövaren samma dag skulle vara med Jesus i paradiset. Att han på något sätt skulle fortsätta att existera efter sin kroppsliga död är av allt att döma uteslutet efter vad biskopen sedan svarar på frågan huruvida själen eller anden lever vidare när kroppen dör:

— Detta att anden frigör sig och stiger uppåt kommer ifrån Platon och den grekiska filosofin och det är inget genuint bibliskt, fortsätter han. Vår dröm är ju också att efter döden leva vidare ungefär som vi gör nu. Det är den mänskliga synen, men inte heller den är genuint kristen. — Bibeln säger att allt (ande, själ och kropp) bryts ner och går under i döden. — Men Kristi uppståndelse visade att Gud kan åstadkomma en total nyskapelse, en helt ny kropp, vad Paulus kallar en härlighetskropp.

Har han rätt, denne biskop? Är det verkligen Bibelns lära att själen och anden bryts ner i döden? Är brevet från Ellen H. utan värde? Måste tron på uppståndelsen utesluta en okroppslig tillvaro efter döden? Ar människan helt utplånad från dödsstunden till uppståndelsedagen?

Många gånger har jag suttit här i prästgården och diskuterat dessa frågor med mina vänner från Jehovas vittnen, som här har ungefär samma uppfattning som den ovan citerade biskopen i Svenska kyrkan. De kommer till rätta med Jesu ord till rövaren genom att flytta ett skiljetecken så att meningen blir denna: "Sannerligen, sannerligen säger jag dig idag: du skall vara med mig i paradiset." Enligt deras lära utplånas människan i döden och finns sedan bara i Jehovas minne för att till sist bli helt och hållet nyskapad på uppståndelsens dag. Jesu berättelse om den rike mannen och Lasarus i pinorummet resp. Abrahams sköte uppfattar de som en liknelse, som inte har till uppgift att ge information om förhållandena efter döden. — Men vad handlar berättelsen då om, frågar man sig. Och vidare: Är det inte märkligt att Jesus väljer ett exempel som inte kan annat än befästa människor i den förmenta villfarelsen att livet fortsätter efter dödsstunden.

Den utbredda uppfattningen att kroppen och själen förintas i döden kan spåras till början av 1900-talet, skriver Per Beskow (i "Medvetandet och döden", utg. av Wistrand-Pilotti). Vid den tiden började man på medicinskt och psykologiskt håll att betona enheten mellan kropp och själ. En del teologer fann då att detta stämde med Bibeln, särskilt med en del utsagor i Gamla Testamentet, eftersom israeliterna före den babyloniska fångenskapen tycks ha varit tämligen ointresserade av livet efter detta. Den som i Norden särskilt betonade den gammaltestamentliga enheten mellan kropp och själ var den kände danske exegeten Johannes Pedersen. Man drog nu den något förhastade slutsatsen att tanken på en skilsmässa mellan kropp och själ inte hörde hemma inom den kristna tron.

De nya tankarna togs sedan upp av den s k Lutherrenässansen. Av särskild betydelse blev Göttingenprofessorn Carl Stanges arbete "Das Ende aller Dinge" från 1930, som lär "den lutherska antropologins principiella motsats till den katolska klyvningen mellan kropp och själ".

I sin bok "Eskatologisk nyorientering", 1937, skriver Folke Holmström att kritiken mot odödlighetstanken inte vill beröva den kristna tron något positivt värde utan bara ta bort skeva och riskabla stöttor. Det bibliska evangeliets äkta grundtankar skall komma till klart uttryck. Det är överflödigt att bygga på hoppet om själens odödlighet eftersom den kristna tron förfogar över sin egen visshetsgrund, det som Gud gjort vid Jesu Kristi uppståndelse och lovat att i framtiden göra med oss vid de dödas uppståndelse. "Äkta kristen tro kommer till stånd icke tack vare, utan trots det naturliga förnuftets rationaliserade frälsningsväg."
 
 

Förnekad erfarenhet

"Den bibliska synen" och "Lutherrenässansen" avvisar alltså förnuftet och den egna erfarenheten. Denna uppfattning har efter hand fått ett fast grepp om många teologer och präster i vår kyrka. Det är så behändigt att låta tron leva i sin egen värld där den inte behöver utsättas för den vanliga verklighetens påfrestningar. Eftersom kristendomen sysselsätter sig med en annan, högre verklighet och har sin egen inre visshetsgrund, är den sann inom sitt eget slutna sammanhang. Det som ligger utanför, förnuft, forskning, upplevelse, erfarenhet, vardagslivets villkor, kan därmed aldrig hota den kristna tron.

Jag kan inte frigöra mig från tanken att läran om en dubbel sanning ligger hotande nära på sina håll inom vår kyrka. Risken finns att den kristne blir offer för en andlig personlighetsklyvning och i praktiken känner det som om Gud hade tappat kontrollen över sin skapelse. Många lider inne i det teologiska fängelset och kan inte bli befriade förrän de ecklesiocentriska och dualistiska murarna rivits.

Om kyrkans företrädare motar bort de tankar och erfarenheter, som människor bär inom sig, kommer många att söka sig åt andra håll, om de inte redan har gjort det. Samtidigt kommer den teolog, som blockerar sig mot det konkreta och empiriska, att till sist hamna i Rudolf Bultmanns tillämpning av den lutherska principen Sola Fide: "Guds osynlighet utesluter varje myt, som söker göra Gud och hans handlande synligt; Gud undandrar sig varje försök att se eller iaktta honom. Vi kan tro på Gud endast trots vår erfarenhet — avmytologiseringen är den radikala tillämpningen av läran om rättfärdiggörelse genom tro på kunskapens och tankens område. Liksom läran om rättfärdiggörelsen omintetgör avmytologiseringen varje längtan efter säkerhet." (Ur "Jesus Kristus och avmytologiseringen", sv. övers. 1968.)

Jag kommer att tänka på Jesu ord i Joh. 10:38: "Men om jag gör de gärningarna, så tro åtminstone på dem, om ni nu inte kan tro på mig. Då skall ni fatta och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern." Därefter frågar jag mig om det finns två verkligheter, den teologiska och den vanliga. Vilken verklighet har i så fall brevet från Ellen H. att göra med?

Hans Cavallin har i sin gradualavhandling "Life after Death", 1974, gjort en inventering av vad den judiska litteraturen i nytestamentlig tid har att säga om "kroppens uppståndelse" och "själens odödlighet". Han finner att det råder stor pluralism. De båda synsätten kombineras på många olika sätt utan svårigheter. Genomgående är tanken på en yttersta dag där Guds rättfärdighet återställes. Detta utesluter emellertid inte en omedelbar frälsning för de döda strax efter dödsögonblicket. Läran om ett mellantillstånd åstadkommer harmoni mellan "uppståndelse" och "odödlighet".

Det finns inget i Nya Testamentet som tyder på att Jesus eller Paulus i denna fråga skulle ha haft en annan uppfattning än sin tids judendom. Även de äldsta kristna såg på döden som en skilsmässa mellan själ och kropp, skriver Per Beskow och fortsätter: "En del extrema riktningar, framför allt de så kallade gnostikerna, menade att detta [döden] var en befrielse ur kroppens fängelse, men de kyrkliga författarna, som bekämpade de gnostiska åskådningarna, trodde likafullt på att själen lämnar kroppen i döden. Den i våra dagar så omhuldade ‘heldödsteorin’ finns omtalad i gammalkristen litteratur som ‘den arabiska villfarelsen’, eftersom den tydligen omfattades av en del kristna i östern — den finns för övrigt kvar hos de s k nestorianerna i Irak ännu idag, och har också övertagits av islam. Den allmänna tron bland de kristna var att den döde förs till de himmelska boningarna av änglar eller ibland av ärkeängeln Mikael (eller i motsatt fall att han störtas ned i avgrunden av onda andar, om nu detta blir ens lott)."
 
 

Tiden fortsätter efter döden

I nutida teologi har man försökt undkomma mellantillståndet genom att hävda att tiden upphör att existera efter döden. Även om det skulle dröja länge till uppståndelsens dag, så betyder detta ändå inget i en tidlös tillvaro. I vilket fall som helst upplever man att uppståndelsen följer direkt efter dödsögonblicket.

I äldre tider skulle denna uppfattning utan tvekan ha betecknats som en mycket allvarlig heresi, skriver Rune Söderlund i "Döden, tiden och evigheten" (ingår i "Tro och tradition, Festskrift till Bengt Hägglund", 1985). Både ur den katolska och lutherska traditionens synpunkt innebär detta att man tillskriver den döda människan en egenskap som endast Gud själv äger. "Förklaringen till att denna lära så allmänt har kommit att uppfattas som en oproblematisk självklarhet torde vara, att man ej observerat, att evig i den äldre traditionen betyder något annat, när det är fråga om t.ex. evig fördömelse, än när det talas om, att Gud är evig. Eftersom man ej observerat denna skillnad, har man, när det predikats om evigt liv och evig fördömelse genast associerat till den Guds evighet, som utesluter tidsmässighet." I anslutning till Cullman och Odeberg betonar Söderlund att evigheten i Nya Testamentet beskrivs som en räcka av varandra avlösande tidsåldrar, vilka sammanfattas i begreppet "den kommande tidsåldern".

För min del tror jag att vi har mycket att lära från människors upplevelser i dödens närhet. Om vi tolkar dem med Bibelns hjälp, hjälper de oss att tolka Bibeln. Även andra slag av möten med den hinsides världen i drömmar och syner kan ha stort uppbyggelsevärde. Det finns inget som ger oss anledning att tro att Gud skulle ha inskränkt sina möjligheter att meddela sig direkt med oss människor efter det att Nya Testamentet blev färdigskrivet. Här tänker jag bl a på den rikedom av exempel som finns i Hillerdal-Gustafsson, "De såg och hörde Jesus", 1973, samt Hillerdal, "I drömmen om natten", 1982.

Ett verkligt ymnighetshorn vad gäller olika slag av kontakter med den översinnliga världen finns också i den danske domprosten H. Martensen-Larsens "Om döden och de döda", 1-III, 1925-27, även läsvärd för de varsamma och själavårdande kommentarerna. Åtskilligt av uppbygglig läsning bjuder också Sven Danells antologi "Sagt inför döden", 1979. Jag skulle vilja föra vidare några händelser som jag själv fått berättade för mig (namnen är fingerade). Först besöker vi Anna och lyssnar till vad hon har att säga.
 
 

Där står Kristus

"När jag var 17-18 år hade jag plats hos rektorn vid seminariet i X. Där låg lasarettet, vattentornet, seminariet och rektorsvillan intill varandra. På andra sidan gatan bodde en väninna till mig. En kväll sade hon: ‘Vet du vad jag såg i går kväll vid tiotiden? Jag stod och tittade ut genom fönstret bort mot lasarettet. Då fick jag plötsligt se en stor änglaskara komma flygande.’

Jag svarade att det var väl någon på lasarettet som dog då. Eftersom vi hade en väninna som var kokerska hos överläkaren och vi därför kände honom kunde vi ta reda på det. Vi frågade alltså honom om någon patient hade dött på lasarettet under gårdagen. ‘Jo, det hade det’, sade han, men det var först på kvällen vid tiotiden.’"

Sedan berättar Anna om när hennes dotter Birgit låg för döden endast 22 år gammal. När Anna en dag besökte Birgit på lasarettet sade dottern till henne att gå och sätta sig "på ottomanen där borta". Anna förstod att hon stod i vägen för något.

När sedan fästmannen Erik kom in och ställde sig vid fotändan av sjuksängen sade Birgit till honom att han skulle flytta sig "för där står Kristus". Hon sade också till Erik att hon skulle resa hem och "dit kan du inte följa mig".En timme senare var hon död. Det var mycket uppbyggligt att se henne då, säger Anna.

Anna berättar också att en bekant till henne hade sett sig själv i en likkista en vecka före sin egen död. Kistan var klädd med tyll. Bredvid den stod två änglar. Deras kläder fladdrade för vinden.
 
 

Jesus är här

För några år sedan, det var en lördag i början av juli, döpte jag ett barnbarn till Maria, som då var 87 år. Efter dopet berättade hon för mig att hon en kort tid dessförinnan hade suttit ensam och tänkt på sig själv och sin höga ålder. Hon knäppte då sina händer och bad till Jesus:

"Du, som en gång kom till Marta och Maria, kan du inte komma också till mig, så att jag får ett bevis på att du finns."

Det hör till saken att Maria har en avlägsen släkting, en kvinna i medelåldern, som är folkskygg. Ibland brukade de tala med varandra i telefon, men släktingen hade aldrig vågat visa sig eller kommit på besök. Maria visste därför inte hur hon såg ut, fastän de kände varandra väl.

Dagen efter det att Maria bett sin bön kom den folkskygga släktingen på besök för första gången. Hon ställde sig strax innanför dörren men tog inte av sig hatten och kappan. Plötsligt gick hon emellertid in i rummet där Maria satt och sade: "Jesus är här! Han har ett budskap till dig: Mitt älskade barn, mitt älskade barn, jag har behag till dig." Därefter började släktingen att tala en lång stund på ett främmande språk.

Maria fick ett snabbt svar på sin bön. Några dagar efter vårt samtal var hon död.
 
 

En hälsning från himlen

Tilda brukade ägna sin mesta tid åt att bedja för sina anförvanter och andra människor. Hon levde nära det himmelska. Vid ett av mina besök berättade hon om när hennes make låg på lasarettet. Då hörde Tilda en röst som sade, högt och tydligt, "precis som jag hör kyrkoherden nu": "Bed för din make!" Senare kom det bud om att maken dött just vid den tidpunkten.

Tilda talade ofta om sin mor, som tydligen var en mycket helgad människa. När modern dog syntes ett mycket starkt ljus i hela sjukrummet, så bländande att de närvarande var tvungna att blunda. Tildas son sade därefter att "det var en hälsning från himlen".
 
 

I dag skall jag dö

Elsas far sade plötsligt en morgon: "Idag skall jag dö!" Därefter gick han upp, klädde sig, rakade sig och läste sin husandakt. Fram på dagen började han känna sig dålig, gick och lade sig på soffan och dog efter en kort stund.

På tal om förutsägelser av dödsfall säger Britta att också hennes far kunde förutsäga tidpunkten för sin död. Märkligt var det även när hennes faster låg på sitt yttersta. Fastern ville att Britta skulle läsa psalmen 103 i psalmboken, Sitt öga Jesus öppnat har. Britta kände knappast till den psalmen, men fastern sade att Jesus själv hade kommit och visat henne på den. Den sjöngs också en kort tid därefter vid begravningen.

Elin, som många gånger tyckte sig ha fått budskap från andra sidan, var bortrest några dagar hos sin dotter. Då såg hon plötsligt på väggen en tavla med två vitklädda knäböjande kvinnor. Den ena föreställde Lisa, dotter till Elins väninna i Horred. Elin gick till telefonen och ringde upp Lisa, som just tagit på sig kappan för att ge sig iväg till lasarettet eftersom hon kände sig dålig. En vecka senare var Lisa död.
 
 

Allting skimrar

Margits mor låg sjuk i cancer. Hon var alldeles gul. 1 handen hade hon en näsduk med vilken hon gjorde ett korstecken över bröstet. Margit och hennes svägerska satt vid sängen. Efter en stund gick svägerskan ut och grät medan Margit satt kvar. Då säger plötsligt modern: "Jesus kommer mot mig!"

Hon fortsatte att tala och sträckte ut handen mot ett äpple, efter vad hon sade. Margit kunde emellertid inte se något. Modern sade då: "Nej, du ser inte det jag ser.

Då började Margit att gråta. Men modern fortsatte: "Gråt inte över mig, Margit. Jag är så lycklig, så lycklig. Jag har sett mitt hem. Det glänser av — (stenar mm, hon kunde inte förklara allt). Allting skimrar."

Därefter lade hon sig ner och vilade. Hon kunde sedan inte tala mera. Dagen därpå dog hon.

Sven vakade över sin far, som legat i coma. Denne blev tillfälligt bättre och kunde tala redigt och klart. Han sade då att han hade sett stranden på andra sidan och att det var något underbart vackert. "Jag vet att jag skall få komma dit", sade han, "inte riktigt ännu, men snart." Några dagar senare dog han.

Agneta dog i en olyckshändelse strax före midsommar, men redan i februari kände hon att hon skulle dö. Hon ville att hennes make skulle fortsätta sitt liv som förut och att han skulle gifta om sig. Hon sade också att hon skulle komma till ett ställe som är utan sorg och smärta men att man ändå på något sätt följer de sina. När dödsfallet sedan inträffade kände sig maken förberedd och det som Agneta hade sagt blev till stor tröst för honom.

Lennart dog vid 27 års ålder i en obotlig sjukdom. Under de långa sjukdomsåren var han hela tiden glad, trots allt lidande, berättar hans mamma. På nätterna, när smärtan under sömnen släppte sitt grepp, kunde han ligga och skratta högt för sig själv. Då såg han änglarna och var glad. Som en följd av sin sjukdom hade han blivit blind, men han visste att han en dag skulle få se igen.
 
 

Ryckt ur elden

Eva berättar från ett ålderdomshem där hon tidigare arbetat. Där fanns en kvinna som legat sjuk i fjorton dagar. Det började att lida mot slutet. Föreståndarinnan, syster Ester, ville ge henne ett tröstens ord. Hon gick in i sjukrummet och satte sig ned vid sängen för att läsa något ur Bibeln.

Men då blev det liv i den döende kvinnan. Hon grep tag i Bibeln, slängde den i golvet så att bladen yrde och skrek till syster Ester att "dra åt helvete".

Senare på kvällen gick syster Ester in i sitt rum och bad ivrigt för den sjuka kvinnan att det måtte bli en förändring med henne så att hon kunde få frid med Gud.

Fram på natten vid halvtvåtiden hördes det ljud inifrån sjukrummet. Eva, som då tjänstgjorde, gick fram och lyssnade vid dörren. Till sin stora förvåning hörde hon kvinnan ligga där inne och be till Gud, högt för sig själv.

På morgonen, när syster Ester åter kom in i sjukrummet, var kvinnan som helt förvandlad jämfört med föregående dag. Hon tittade på syster Ester och sade: "Nu får du läsa för mig, för i natt har jag varit i himlen."

Ett par timmar senare var hon död. Under hennes sista stunder var det som ett skimmer i rummet. Det riktigt lyste om henne.

På samma ålderdomshem hade en kvinna fått lunginflammation. Hon var svårt sjuk och blev medvetslös. Men så inträdde en vändning och hon fick tillbaka medvetandet.

Nu kunde hon berätta om något märkligt hon varit med om under det medvetslösa tillståndet. Hon hade träffat Jesus och ridit tillsammans med honom på en vit häst. Hon strålade av glädje när hon berättade om detta.

En vecka senare dog hon. På dödsbädden låg hon hela tiden och bad och sade högt: "Jag vet att du kommer och hämtar mig, för du har redan visat dig för mig."
 
 

Tack för plåga

Christina, som är verksam inom sjukvården, berättar i ett brev om en upplevelse för några år sedan:

En präst i stiftet berättar:

När jag var redaktör för Julboken fick jag ett manus av prosten Nils Oderstam, där han skrev om hur det är att vara pensionerad under ämnet "Att ha gjort sitt" (Julboken till församlingarna i Göteborgs stift, 1983).

Så här slutar han sin artikel:

Min gode vän Roland Wälivaara, assistent vid sjukhuskyrkan i Boden, har välvilligt låtit mig ta del av en intervju han gjort med sin syster Astrid, som förlorade medvetandet i samband med ett astmaanfall natten till den 4 januari 1983.

Det började med att allt blev svart. Därefter möttes Astrid av ett ljus som inte var som vanligt ljus. Det var värme och hon kände sig innesluten i den värmen. Men ändå var hon medveten om att hon var kvar i sin kropp och låg i sängen.

Sedan såg hon massor av vackra änglar som for förbi i ljuset. De skiftade i vitt, orange och gult, såsom eld. De var stora som människor och hade inte några vingar. De var klädda i långa klänningar och utstrålade värme.

Astrid hörde inget, men hon kände lycka och kärlek. Det var något som öppnades inom henne. Hon erfor en känsla av njutning och fullkomlig frid. Det fanns inga negativa tankar och känslor som störde. Det var en känsla av fullkomlighet.

— Ingenting i världen kan jämföras med detta, säger Astrid. Men när jag ser kärlek mellan människor, då upplever jag en känsla av det jag såg. Jag växlade mellan detta förunderliga och vanligt medvetande. Jag minns att jag sade åt min man att "jag ser himlen, nu dör jag". Jag minns att tankar kom att jag måste skiljas från min man. Men ljuset och värmen, kärleken i upplevelsen, gjorde att jag ville bli kvar där. Jag ville stanna. Ingenting i världen brydde jag mig om. Upplevelsen var det enda som existerade. Min man berättade sedan att jag bara låg och tittade rakt ut och att jag slutade att andas. Jag minns att allt blev svart.

Därefter fick Astrid konstgjord andning av sin svärfar, vaknade upp igen varefter hon fördes till sjukhus i ambulans. Efteråt kände hon sig lycklig och till freds och tänkte att hon verkligen var på väg till himlen.

— Jag upplevde att till himlen fick jag komma, trots att jag var en syndare, som uppförde mig illa och gjorde fel i mitt liv, att jag ändå var värdig trots min ruttenhet. Jag bad min man och min svärfar om förlåtelse för jag tror att de i enlighet med Joh.20:19, 20 förmedlar Guds förlåtelse. (Astrids familj tillhör den laestadianska fromhetstraditionen.) Jag kände hur det gick in i mitt inre när de sade att jag får tro mina synders förlåtelse i Jesu namn och blod. Jag minns att det kom upp en speciell sak som jag hade förträngt, men jag kände att jag skulle inte dölja något, för Gud vet ändå allt. Om jag döljer det, då är det synd. Jag fick tala ut.

Sedan upplevde jag frid. Inget annat existerade för mig än en underbar känsla av frid och att Gud älskade mig. Jag levde en lång tid som i ett rus. Jag tänkte inte på något tråkigt. Jag orkade inte prata så mycket. Jag levde av en känsla av lycka och frid inom mig.

Astrid säger att hon genom denna upplevelse har mognat i sin tro och mognat som människa. Det har blivit mycket mer påtagligt att Gud finns. Himlen har kommit närmare och tron betyder mer i vardagen. Hon anser att hon lärt känna sig själv bättre. Hon har blivit en mer självständig person, som ifrågasätter andras åsikter och vågar ta konflikter. Förut var hon beroende av vad andra tyckte och tänkte om henne, men nu bryr hon sig inte längre om det.

Hon har börjat läsa Bibeln mycket mera. Dessutom läser hon nu Luthers skrifter. Hon ber oftare och har lättare att lämna svåra saker åt Gud. Hon har blivit mera finkänslig, blir lättare glad men också lättare ledsen när människor gör fel. Ibland har hon fått tanken att hon är en tvivlande Tomas som måste få se. Hon tänker på bibelordet "saliga är de som inte har sett men ändå tror.
 
 

Invändningar

Från början var min avsikt att analysera de berättelser som jag här presenterat. När jag nu väl skrivit ner dem tycker jag emellertid att det bjuder emot att gå in och peta i något som talar så mäktigt i sig självt. Det är bättre att läsaren får dra sina egna slutsatser.

Min egen uppfattning om dessa upplevelser är att de har en naturlig förklaring, nämligen att det är fråga om kontakter med en verklighet som ännu ligger bortom våra sinnens förnimmelser. Inte kan man bara förneka det som vi för tillfället saknar möjligheter att förklara. Även det oförklarliga kan vara naturligt. Över huvud taget tror jag inte att det finns något "övernaturligt". Däremot finns det sådant som är "översinnligt".

Någon kanske höjer Bultmanns varnande pekfinger och ser en hotande "gärningslära". Man skall inte bry sig om detta. Det hör hemma i veckotidningarna, inte i teologin. "Vi får tro på Gud endast trots vår erfarenhet", säger Bultmann.

Men det är säkerligen ingen lätt sak att övertyga Astrid om att det var falskt alarm och att det är bäst att hon glömmer det hela för att gå tillbaka till sin gamla tillvaro där Gud inte var lika påtaglig och där hon var mer beroende av vad andra tyckte och tänkte om henne.

Och den döende kvinnan på ålderdomshemmet? Borde hon ha struntat i den himmelska synen och fortsatt att slänga Bibeln i golvet?

En och annan vill kanske vifta bort alltsammans med att säga att detta är hallucinationer som t ex beror på syrebrist i hjärnan. Och det är ju tänkbart. Men som förklaring är det lika upplysande som att säga att en lampa tänds när man trycker på strömbrytaren. Ett sådant i och för sig riktigt påstående säger ju inget om hur ljuset uppstår av elektrisk ström, inget om vad elektricitet är för något, hur strömmen kommer till lampan, var någonstans den alstras.

En invändning från kristet håll har varit att de nära-dödenupplevelser som presenteras av Kiibler-Ross, Moody m fl aldrig har något att säga om helvetet. Därför skulle dessa upplevelser kunna vara ett verk av Satan, som "förskapar sig till en ljusets ängel", som vill invagga oss människor i tron att det går väl för alla efter döden, oavsett hur vi har trott och levat.

Jag tror emellertid att det finns ett enkelt svar på frågan varför de kliniskt döda som vaknar upp inte har varit i "pinorummet". Om Satan lyckas med att behålla sin dominans över en människa ända till hennes dödsstund, så släpper han inte frivilligt tillbaka henne. Då skulle hon ju med största säkerhet vända om från sitt gamla liv och därmed gå förlorad för helvetet.

Däremot kan Gud ha anledning att låta somliga få komma tillbaka för att de skall vittna om det som väntar och utföra något speciellt uppdrag i Guds rikes tjänst. Kanske vi kan jämföra dem med spejarna i 4 Mos.13 som gick in i det utlovade landet och sedan, när de kom tillbaka, kunde berätta om ett land som "flyter i sanning av mjölk och honung, och här är dess frukt".

Sedan kan man undra över betydelsen att just vår tid p g a medicinens landvinningar får del av så många rapporter från gränsområdet. Detta påverkar säkert en del människor, men många är ändå märkligt oberörda, vilket understryker orden i Luk. 16:31: "Lyssna de icke till Moses och profeterna, så skola de icke heller låta övertyga sig om någon uppstår från de döda."

En del kanske reagerar mot att även personer som inte varit aktivt kristna kan få så här angenäma förnimmelser av den andra sidan. Är det inte risk för att saligheten verkar så lättåtkomlig att evighetsallvaret går förlorat?

Men det är inte vårt bekymmer. Gud kallar vilka han vill på det sätt han själv

önskar. Vi får se upp så att vi inte reagerar som den förlorade sonens storebror. Han blev avundsjuk när fadern hade slaktat den gödda kalven och ställt till fest för brodern som misskött sig. Fadern sade då till honom: "Min son, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din broder var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är återfunnen."

Inte heller skall vi bortse från att det faktiskt finns dödsbäddar, som av allt att döma har inneburit en övergång till något slag av helvete. Tänk på Lena i brevet från Ellen H., hon som dog med ett avgrundsskri på morgonen till Domssöndagen 1932. "Ögonen var vidöppna, skräckslagna, stirrande. Aldrig sedan har jag sett någonting så förfärligt."

Osis-Haraldsson berättar om en hemmafru från Rhode Island som vaknade upp med skräckslagen blick och sade: "Jag trodde jag var död, jag var i helvetet."

I ett kapitel om självmord hos Moody tyder vissa vittnesbörd på att självmordet medför någon form av straff, som delvis består i att bevittna det lidande man genom sin handling tillfogat andra.

Martensen-Larsen berättar om flera hemska dödsbäddar. En kvinna på Själland skrek att djävulen stod utanför och väntade på henne. Hon dog med ett utdraget skrik. Händerna var knutna och de vidöppna ögonen fyllda av fasa. — En man i Sönderjylland låg och skrek några dagar under fruktansvärda samvetskval. Till sist såg han djävulen komma och hämta honom. — En man på Fyn dog med en svordom på läpparna. Efter döden såg han ohygglig ut. "Han låg där som en bild av fasa. Alla håren hade rest sig på hans huvud. Det var som om han i döden blivit ställd inför något förfärligt, och det hade tagit sig detta synliga uttryck."
 
 

En vidareutveckling

I Moodys undersökningar av nära dödenupplevelser har många personer mött en ljusgestalt, som utstrålat värme och kärlek. En del har identifierat denna gestalt med Kristus. I det sammanhanget har den döende sett hela sitt liv passera förbi som på en film. Ljusgestalten har sedan liksom ställt en ordlös fråga med innebörden "är du beredd att dö, vad har du gjort av ditt liv som du nu vill visa mig, har du gjort något av ditt liv som håller måttet?" De döende har då sett mycket i sina liv som varit fel. De har känt sig avslöjade och skämts. När de sedan återvänt till den gamla tillvaron har de försökt att rätta till felen.

Det finns alltså ett starkt inslag av etisk uppfordran i nära-dödenupplevelserna. Den som är på väg att gå över gränsen är ännu inte någon färdig människa, men förväntas kanske kunna bli det.

Ingen av oss är redan här i jordelivet sådan att vi skulle kunna smälta in i en himmelsk tillvaro inför Guds ansikte. Det behövs därför en förvandling, en vidareutveckling av våra andliga egenskaper på andra sidan.

I några artiklar, som troligen orsakat höjda ögonbryn i en och annan prästgård, har docent Sten Philipson föreslagit att vi borde aktualisera skärselden (Svensk Kyrkotidning 25-26/1983, 29-30/1984, 43/1984, Kyrkans Tidning 17/1985). Naturligtvis avser han inte en sådan skärseld som förekommer hos Dante eller i senmedeltidens avlatshandel. Vad han tänker sig är i stället ett tillstånd efter döden där vi kan fortsätta att bli renade och utvecklade. Varför skall vi förutsätta att allt skall levas och hända oss blott inom ramen för den epok som begränsas av vår vagga och vår grav? Varför skulle vi inte kunna tänka oss att Gud har skapat oss så att vi genomgår ett flertal olika stadier i vår utveckling, varav livet på jorden blott är ett? Kanske skall vi uppfatta döden som ett moratorium, en paus, liksom sömnen, på vägen till en ny existensform där nya och rikare möjligheter väntar oss?

Kanske någon tycker att Philipsons frågor inte hör hemma i den lutherska traditionen. För min del tror jag emellertid att om vi förbjuder oss själva att ställa dem, så begränsar vi också våra möjligheter att förstå Guds plan med våra liv.

Den engelske teologen Ulrich Simon säger (i Resurrection in a post-religious age, ingår i Life after Death, Contributions by Arnold Toynbee, Arthur Koestler and others, 1976): "I long for Purgatory, because I do not want to remain what I am. I affirm Purgatory because nothing can be left as it is, and yet, when all is burnt away which is dross, there is a nucleus of true worth on which is built the eternal radiant, Christ-like face, which wants to reflect its light which it has ceived in a cosmic harmony of exchange or love."
 
 

Den långa resan

Frågan är om någon färdats längre in på andra sidan än den amerikanske psykiatern George Ritchie (Från andra sidan, 1979). Under sin militära grundutbildning i Abilene i Texas 1943 drabbades han av dubbelsidig lunginflammation av så allvarligt slag att han avled. När ett värnpliktigt sjukvårdsbiträde nio minuter efter dödsfallet skulle flytta över kroppen till bårhuset fick han en ingivelse att be läkaren att ge den döde en adrenalinspruta i hjärtat. Märkligt nog följde läkaren biträdets förslag, fastän han var medveten om att det inte tjänade något till eftersom hjärnan efter så pass lång tid utan syre skulle ha fått obotliga skador.

Emellertid hände det oväntade att hjärtat kom igång i den döda kroppen och Ritchie tillfrisknade utan några framtida men. Överläkaren på avdelningen betecknade detta som "det mest häpnadsväckande medicinska fall jag någonsin stött på". Senare skrev han: "Att menige George G Ritchie faktiskt uppstod från döden och återfick full hälsa måste förklaras på ett övernaturligt sätt."

Vad upplevde då Ritchie under dessa nio minuter? — I samband med att han svimmade under en skärmbildsundersökning och för omgivningen syntes vara död, hörde han ett surrande ljud. Sedan vaknade han upp i ett rum där han inte kände igen sig. Han steg upp ur sängen för att leta efter sina kläder men hittade dem inte. I sängen han just lämnat låg det kvar en ung man, vilket han inte kunde begripa. Han rusade runt i sjukhuset för att få fatt i sina kläder. Han frågade efter dem, men ingen svarade. Han behandlades som luft. Därefter begav han sig ut ur sjukhuset för att ta sig hem till Richmond i Virginia.

Då märkte han att han förflyttade sig med väldig fart uppe i luften. Han passerade en stor flod (vilken senare visade sig vara Mississippi). I en stad, som han inte kände igen, försökte han komma i kontakt med människor på gatan. Han iakttog hus och skyltar, som han senare i livet skulle känna igen när han för första gången, som levande, besökte Vicksburg.

Han återvände till det stora militärsjukhuset i Abilene och lyckades där till sist hitta sin kropp, som han kunde identifiera med hjälp av en karaktäristisk ring på fingret.

Då fylldes sjukrummet plötsligt av ett ofattbart ljus. Ljuset kom från en man som verkade vara gjord av ljus. Ritchie reste sig upp och fylldes av övertygelsen "Du står inför Guds Son". Han förstod att ljusgestalten älskade honom med oändlig kärlek. För sitt inre såg han därefter en mängd episoder ur sitt tidigare liv, varefter han fick frågan: "Vad har du gjort av ditt liv?"

Han rannsakade sig själv en stund. Därefter förde Jesus ut honom på en resa. De kom till en stad, där människor arbetade i fabriker och på kontor. Bland de levande gick sådana döda osynligt omkring som hade fäst sitt hjärta vid något jordiskt. En död man försökte förgäves styra och ställa med sina gamla medarbetare på kontoret. En kvinna tiggde några rökare om cigaretter utan att dessa märkte henne. En mor följde efter sin son och gav honom, förgäves, förmaningar med udd mot sonhustrun.

Sedan fick han se självmördare som försökte be sina anhöriga om förlåtelse för vad de gjort men utan att lyckas nå dem och kunna ställa till rätta.

Därefter kom han till en bar i närheten av en marinbas, där sjömännen svepte den ena drinken efter den andra. Mitt ibland dem fanns törstiga och desperata andevarelser, som försökte komma åt deras glas utan att lyckas. De tycktes vara sådana, som varit alkoholberoende under sin livstid. Begäret följde dem efter döden, men nu hade de ingen kropp att hälla spriten i. Ritchie upplevde detta som helvetet — att vara uppfylld av ett starkt begär som man inte kan mätta.

Jesus förde honom därefter till en folktom slätt som var fullpackad med horder av spöklika andevarelser, de mest besvikna, ilskna och fullständigt förtvivlade varelser han någonsin sett. De tycktes vara inbegripna i strider på liv och död. De slogs och klöstes utan att det blev någon blodsutgjutelse. De kunde inte döda sina fiender eftersom deras tilltänkta offer redan var döda. I sin vanmäktiga vrede slungade de ut fraser som "Vad var det jag sa?", "Det var det jag visste!" "Jag varnade dig!"

Ritchie blev efterhand medveten om att över alla förtvivlade varelser där på slätten, ja, i alla städer, på gator, i fabriker, barer, överallt där människor uppehöll sig, svävade stora skaror av änglar, som ägnade sig åt dem, vakade över dem, vårdade dem. Han insåg att det fanns en gemensam nämnare för allt han dittills hade sett. Det var oförmågan att se Jesus.

Därefter ändrade sig scenen. Bortom det helvetiska kunde Ritchie uppfatta en helt annorlunda tillvaro. Han såg väldiga byggnader i en vacker park, ordnade så att de påminde om ett välplanerat universitet. Anläggningen var fylld av människor klädda i löst hängande kåpor. Det gick inte att avgöra om de var män eller kvinnor, gamla eller unga. I luften var det som om det vibrerade av spänning över stora upptäckter. I de stora hallarna verkade alla upptagna av något som fångade hela deras uppmärksamhet. De föreföll vara helt osjälviska. Somliga var sysselsatta med mycket komplicerade experiment, andra komponerade och uppförde ytterst avancerad musik. Vandringen gick vidare genom väldiga bibliotek och laboratorier.

Ritchie undrade om detta kunde vara himlen och ställde frågan: "När dessa människor var på jorden, utvecklades de då bortom själviska begär?" Jesus svarade honom: "De växte och de har fortsatt att växa.

Inte heller dessa fridfulla varelser tycktes alltså ha kommit ända fram. Kanske hade också dessa osjälviska människor i viss mån misslyckats med att se Jesus sådan han verkligen är.

Eftersom Ritchie nu riktade sin uppmärksamhet mot Jesus märkte han först inte att de höll på att lämna jorden. Vad han dittills sett hade trots allt på något sätt varit knutet till en materiell värld, men strax tycktes han nu befinna sig i ett enormt tomrum. Detta var emellertid inte skrämmande. Något slags onämnbart löfte verkade vibrera genom denna vidsträckta tomhet.

Då såg han en stad, oändligt långt borta, alldeles för långt bort för att kunna ses med vanliga ögon. En glänsande, till synes oändlig stad, tillräckligt ljus för att synas på detta otroliga avstånd. Ljuset verkade komma från väggarna och gatorna och från varelser som rörde sig där. Det var som om hela staden var gjord av ljus, precis som Jesus själv.

Vilka var då dessa strålande varelser? Var de sådana som hela sitt liv hållit Jesus för ögonen? Hade de följt honom så helhjärtat att de blivit lika honom?

Just som Ritchie funderade över detta var det som om två av ljusvarelserna lämnade staden och kom i riktning mot honom. Med ljusets hastighet rörde de sig genom oändligheten.

"Men hur fort de än närmade sig oss, avlägsnade vi oss ännu fortare. Avståndet växte, synen bleknade. Jag ropade högt när jag förstod vad jag gick miste om, men i samma ögonblick kände jag att min ofullkomliga uppfattningsförmåga inte kunde tåla mer nu än ett ögonblicks glimt av denna verkliga, slutliga himmel. Han hade visat mig allt Han kunde. Nu avlägsnade vi oss. Väggarna slöt sig omkring oss. Väggar som var så trånga och lådliknande att det tog flera sekunder innan jag kände igen det lilla sjukrummet..
 
 

Till nästa kapitel

Till innehållsförteckningen