1. Erfarenhet av att "GUD ÄR" är grunden för tillit och förtröstan inför
framtid och förändring. Vi behöver fördjupad gudserfarenhet.
 

2. Kyrkans språk för "GUD" har till uppgift att fånga upp människans
gudserfarenhet och bära den vidare, också på ett sådant sätt att
språkets gränser sprängs.
Vi behöver ett sådant frihetens samtalsklimat att vi vågar pröva vårt
eget språk mot kyrkans nedärvda. Vi behöver ett vägfararnas språk.
 

3. Hela kyrkan kommunicerar. Vad kyrkan tror på djupet framgår mera av
vårt "vara" än av vårt "göra" (= förkunnelse och undervisning). Vi
behöver en djupare medvetenhet om denna helhetskommunikation och om vad
det är som talar till människor på avstånd från kyrkans "inre
verksamhet".
 

4. Kyrkans liv levs inifrån och ut, från centrum till periferi, från
mottagande till delande. Men det är ett liv med kärleken som grundtema
och med oändliga variationer i ständigt nya situationer. Vi behöver en
koncentration i vad vi gör som kyrka så att vi inte framträder som ett
antal "verksamheter" utan just som "liv".
 

5. Under de senaste femtio åren har Svenska kyrkans präglats av sin
"statliga & kommunala kostym" så till den grad att vi har svårt att
tänka oss våra inomkyrkliga relationer i den nya maktlösa/maktbefriade
situationen.Vi behöver en radikal mentalitetsförändring så att frihet,
ansvar och sammanhållning blir det utmärkande för vår kyrka.
 

6. Kyrkan kommunicerar med den omgivande "världen" främst genom möten
mellan människa och människa. Betydelsen av det vi "inbjuder till" är
begränsad. Vi behöver en resursöverföring från det som sker i våra egna
lokaler till det som sker i många gånger oplanerade möten.
 

7. Kyrkan är inte bara anställda och förtroendevalda utan framför allt
ett "folk", alla de döpta, alla tillhöriga, alla som vill vara ett med
sin kyrka, "den tredje kraften". Vi behöver väcka nytt liv i en
utbildning av lekfolket som rustar "den tredje kraften" för mötena med
människor.
 

8. Kyrkan är en kropp med många lemmar, en organism med många
samverkande delar, där alla delarna är beroende av varandra men också
resurser för varandra. En dels glädje är allas glädje och en dels sorg
är allas sorg. Varje del är "myndig" i förhållande till andra delar.
Vi behöver komma bort ifrån det nivåtänkande som omyndigförklarar och
det särtänkande som isolerar delar av kyrkan från varandra.
 

9. Kristi kyrka är större än Svenska kyrkan. Samfundsgränser blir allt
mindre viktiga för de nya generationerna samtidigt som den ekumeniska
utvecklingen avstannat. Vi behöver en ny ekumenisk glöd och göra mer
tillsammans, våga mer, utmana mer.
 

10. Gud är större än kyrkan. Det kan därför inte vara meningen att
kyrkans folk isolerar sig till kyrkliga sammanhang. I dag föreligger en
bred, öppen inbjudan till samarbete från samhället.
Vi behöver en förnyad övertygelse att kyrkan inte är till för sin egen
skull och att denna syns.
 

KG Hammar
Oktober 1999
 
 

Här följer Per Åkerlunds debattinlägg i Kyrkans Tidning 44/45/99:
 

I alla tider och kulturer har det varit likadant: kristendomen är ett
glatt budskap om Jesus frälsaren. Men i ärkebiskopens tal om framtidens
Svenska kyrka finner jag bara tom retorik utan förankring i allmännelig
kristen tro. Det finns inget tilltal, det erbjuds ingen räddning, menar
Per Åkerlund.

Hjälp, jag har hamnat i ett svårt dilemma! Normalt är det ju så att om
jag har en åsikt eller övertygelse men motsägs av flera andra av god
vilja och gott omdöme så ändrar jag mig. För det har livet lärt mig, att
jag ofta har haft fel och att det finns skäl att ifrågasätta mitt
begränsade förnuft.

Och gäller det kristen tro har jag sedan länge förstått att mina
ombytliga tankar om än det ena än det andra ofta måste korrigeras av
kyrkans allmänneliga tro. Men nu har jag råkat i besvärligheter. Så här
var det: I oktober var ärkebiskopen här i Skellefteå och höll ett
strålande tal om Svenska kyrkan, tio teser om framtidens kyrka. Biskopen
var i helform och den stora publiken njöt. Efter talet fick han stående
ovationer.

För mig var det tvärtom, jag blev djupt konfunderad. De som stod omkring
mig och applåderade, många gamla kollegor och bekanta, är alla av både
god vilja och gott omdöme. Själv var jag betryckt. Jag tyckte att talet
var tom retorik utan förankring i allmännelig kristen tro.

I normalfallet skulle jag alltså böja mig för de andra och inse att jag
nog hade fel i mina funderingar. Men när det gäller vad som är
allmännelig kristen tro, den som överallt bekännes, den som känns igen,
är det så att jag nu i snart trettio år i mitt förlagsarbete har ägnat
all tid åt denna tro. Alltifrån kväkare från Nordamerika till staretser
i de djupa ryska skogarna, alltifrån syriska kristna i Damaskus till
laestadianer i Karesuando, alltifrån de tidiga asketerna till högst
levande förkunnare i dag. Och jag känner inte igen det biskop Hammar
säger! Detta är ett magnifikt dilemma. Däremot kände jag igen en
modernistisk, akademisk teologi som excellerar i språkdekonstruktioner.
Jag trodde inte att de gick att ta på allvar, ty i kyrkan har orden
alltid betytt något, ibland ända till martyriet.

Jag har aldrig känt mig hemma i någon kyrklig gruppering. Allt sedan min
omvändelse har den stora kyrkans tro varit livet för mig. Därför denna
bredd, denna mångfald i uttryck av kristen tro i mitt förlagsarbete. Men
här står jag inför min ärkebiskop och är allvarligt tveksam till vad han
säger. Han talar en timme om framtidens kyrka utan att nämna
förkunnelsen av Jesus Kristus som korsfäst och uppstånden.
Alltifrån den första Pingstdagen till denna dag har alla kristna
överallt gjort som Petrus, de har tilltalat sina medmänniskor:
"Israelitiska män, lyssna till vad jag säger. Jag talar om Jesus av
Nasaret denne Jesus har Gud gjort till både Herre och Messias. När de
hörde detta, kände de ett styng i hjärtat. Och de sade till Petrus och
de andra apostlarna: "Bröder vad skall vi göra?" Petrus svarade dem
"Omvänd er och låt döpa er då skall ni få den heliga Anden" (Apg
2:14-41)
 

Detta har på tusen sätt, i tusen miljöer, i tusen kulturer framsagts av
kristna under två tusen år. Om detta finns inte ett ord i ärkebiskopens
tal.

Däremot ett återkommande tal om att inte tala uppifrån om att inte ha
svaren. I stället för det evangeliska tilltalet talar biskopen om mötet,
öppenheten och bekräftelsen. Men om vad som ska sägas i mötet, vad som
ska lysa fram i öppenheten, vad som ska bekräftas säger biskopen
ingenting. Jo, förresten, biskopen började sina teser med att säga att
"Gud är" är grunden för allt vad vi gör. Men ingenstans i den kristna
kyrkans historia har man väl ändå inskränkt budskapet till detta. Att
Gud är, vet både demoner, obotfärdiga och hädare. Om jag hade hållit ett
sådant tal, i juni 1977, så tror jag inte att biskop Stig Hellsten hade
prästvigt mig. Om någon hade hållit ett sådant tal på Kyrkornas
Världsråds möte i Uppsala 1968 tror jag att deltagarna hade lämnat
lokalen.
I min högst vardagliga värld, med många barn och modernitetens alla
välsignelser och förbannelser, har jag, liksom de flesta andra kristna,
ofta funderat över den snabba utvecklingen. Den kyrkliga situation som
fanns för bara trettio år sedan, gudstjänstlivet, kyrklig sed,
ungdomsarbete, Kyrkliga gymnasistförbundet, teologiskt intresse hos
prästerskap och lekfolk - allt detta är förändrat, något på gott annat
på ont. Jag kan verkligen inte göra något slags entydig värdering om vad
som är bra eller dåligt för kyrkan i denna omvandling.
 

Men jag har i min närhet några gånger, första gången för trettio år
sedan och nu helt nyligen, fått vara med om när en vuxen människa blir
omvänd. Varje gång är det samma under som sker.

Denna enskilda människa lämnar ett liv i meningslöshet och synd och ges
upprättelse. De nittionio fåren som tragglat i sin söndagskristendom
gläds och får nytt liv också de. När man får vara med om denna levande
kristendom blir Nya testamentet åter självklart och så även alla de
heliga i kyrkans historia. Det som skedde i den tidiga kyrkan och i
Franciskus Italien, det som skedde under 1800-talets väckelser i Sverige
och under 50- och 60-talets väckelse i den koptiska kyrkan i Egypten och
den karismatiska väckelsen i Sverige 1970 med flera tusen andra exempel
- allt detta talar samma språk. Kristendomen är ett glatt budskap om
Jesus frälsaren oavsett i vilken kultur eller tid detta budskap
framträder.

Under sitt strålande tal till 1 300 anställda i Luleå stift säger
ärkebiskopen inte ett ord om att kristendomen åstadkommer räddning för
förlorade.

Snarare sprider sig en förfärande tanke inom mig. Är det de som inte
vill göra sinnesändring som ärkebiskopen värnar om? Är den nya Svenska
kyrkan en gemenskap av människor som aldrig ska behöva känna ett styng i
sitt samvete och heller inte erbjudas ett nytt liv i Kristus?

Förvisso kommer det också att bli en kyrka som behagar den politiska
makten och mediaetablissemanget.

Den djupa demokratiska syn som genomtränger allt vad KG Hammar säger,
den avsaknad av varje maktanspråk han gör sig till tolk för blir i bästa
fall en teologi om allas litenhet, om allas svaghet, om allas likhet och
om mötet på denna låga plats. Det är i sanning ett djupt religiöst tema
i alla stora religioner. Men den allmänneliga kristna tron stannar inte
där, den börjar där. Den Jesus Kristus som uppstår och som har kraft att
ge mig ett nytt liv nämns inte i ärkebiskopens förkunnelse, det finns
inget tilltal, det erbjuds ingen räddning.

Denna fundamentala demokratiska syn på människan leder ärkebiskopen till
att i andligt sammanhang (kanske överhuvud, jag vet inte) lägga all vikt
vid den subjektiva upplevelsen. Men om det är som ärkebiskopen säger,
att ytterst vilar all tro i min erfarenhet av Gud, vad ska jag då hålla
mig till när mitt inre sviker, gör uppror, är förvirrat, när cancern
slår sina klor i mig och jag nalkas döden?

Min erfarenhet av sju år som församlingspräst i Lappmarken är att ingen
dör på sin tro. Vid de dödsbäddar jag satt, var den sjuke och döende
upptagen av sin smärta, rädsla och ytterliga trötthet. De som varit
kristna, kort eller lång tid, dog inte på sin tro, de dog på kyrkans
tro. Jo, visst ja, någon överlämnade sig i Jesu händer strax innan
dödsögonblicket.

Hos de stora gudsälskarna genom tiderna, de som haft de mest strålande
erfarenheterna av Gud, är detta en paradox: de lämnar sin subjektiva
erfarenhet och förlitar sig på Bibeln och kyrkans tro.

Många tror att de så kallade mystikerna står över allt vad trosläror
heter. Om man gör sig mödan att bli förtrogen med dem visar det sig att
det är tvärtom, de står under dem.

Jag har intensivt lyssnat på ett väl förberett tal av ärkebiskopen i min
kyrka. Mina applåderande kollegor av god vilja och gott omdöme till
trots, står min övertygelse kvar. Jag har hamnat i ett svårt dilemma.
Jag kan inte se att detta föredrag var ett uttryck för den kristna tro
som alla, överallt, i alla tider söker sin räddning i.
Blir dessa tio teser grundval för Svenska kyrkans väg i framtiden kommer
hon helt visst att vara en folkkyrka, men kommer hon att vara kristen?
 

PER ÅKERLUND
 

Tillbaka till hemsidan