Moskvapatriarkatet om kvinnliga biskopar och Svenska kyrkan

Metropoliten Hilarion av Volokalamsk är Moskvapatriarkatets ”utrikesminister”. Den 9 september var han gäst hos ärkebiskopen av Canterbury vid en middag i Lambeth Palace. I sitt tal tog metropoliten upp de problem som möter i dagens ekumenik på grund av att protestantiska kyrkor brutit med den kristna traditionen. Bl. a. nämnde han situationen inom Svenska kyrkan som ett varnande exempel (han har besökt Sverige flera gånger).

Här följer ett utdrag metropolitens tal:

I förhållandet till den anglikanska kyrkan i England uppstod problemen 1992, när dess allmänna kyrkomöte (General Synod) beslöt att viga kvinnor till präster. Rysk-ortodoxa kyrkans avdelning för förbindelser med andra kyrkor avgav då ett officiellt uttalande, där man beklagade beslutet och uttryckte bekymmer över att det gick emot den äldsta kyrkans tradition.

Man kan fråga sig varför vår kyrka skall bry sig om sådana ting. Redan då, i början av 1990-talet, hade ju den protestantiska världen ordinerat många kvinnliga pastorer, ja, till och med kvinnliga biskopar. Men den speciella omständigheten i det här fallet var att den anglikanska kyrkogemenskapen (The Anglican Communion) länge sökt ett närmande med den ortodoxa kyrkan. Många ortodoxa kristna erkände att det fanns en apostolisk kontinuitet i den anglikanska kyrkan. Från och med 1800-talet började anglikanska medlemmar i Association of Eastern Churches att söka ”ömsesidigt erkännande” hos den ortodoxa kyrkan. Dess medlemmar ansåg att ”båda kyrkorna bevarat den apostoliska kontinuiteten och den sanna tron på Frälsaren och därför borde acceptera varandra i full gemenskap i bön och sakrament”.

Mycket har förändrats sedan dess. Införandet av kvinnliga präster i anglikanska kyrkan följdes av diskussionen om kvinnligt episkopat. Som reaktion på det positiva beslutet i det anglikanska kyrkomötet i denna fråga lät Moskvapatriarkatets utrikesavdelning tillkännage att detta beslut ”har i hög grad komplicerat den ortodoxa kyrkans dialog med anglikanerna” och ”har fört anglikanska kyrkans lära längre bort från den ortodoxa kyrkan och bidragit till ytterligare splittring av kristenheten”.

Vi har studerat de förberedande dokumenten till beslutet om kvinnliga biskopar och blev då förvånade över att i dem uttrycktes en övertygelse om att de ekumeniska förbindelserna med den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan inte skulle upphöra även om man införde kvinnliga biskopar. Hur kunde författarna till dessa dokument vara så säkra på den saken?

Där fanns ytterligare ett kontroversiellt uttalande. I dokumentet anfördes, att även om förbindelserna med katoliker och ortodoxa svalnade, så skulle man däremot stärka och bredda förbindelserna med Metodistkyrkan och de lutherska kyrkorna i Norge och Sverige. Införandet av kvinnliga biskopar skulle med andra ord ”medföra både vinster och förluster”. Då uppkommer denna fråga: Är inte kostnaden för denna förlust alltför hög? Jag kan med största eftertryck hävda att införandet av det kvinnliga episkopatet utesluter även den rent teoretiska möjligheten för de ortodoxa att erkänna en apostolisk kontinuitet i den anglikanska hierarkin.

Vi är också djupt berörda av och besvikna över andra skeenden i kyrkorna inom den anglikanska kyrkogemenskapen. Vissa protestantiska och anglikanska kyrkor har förnekat grundläggande kristna moraliska värden genom att ge offentlig välsignelse till samkönade äktenskap och genom att ordinera homosexuella till präster och biskopar. Många protestantiska och anglikanska gemenskaper vägrar att förkunna kristen moral i ett sekulärt samhälle och föredrar att i stället anpassa sig efter världsliga värderingar. Vår kyrka måste därför klippa av förbindelserna med dessa kyrkor och gemenskaper som trampar på den kristna etikens principer och moraltradition. Här står vi stadigt på den grund som är Den Heliga Skrift.

2003 nödgades den ryska ortodoxa kyrkan avbryta sin förbindelse med episkopalkyrkan i USA eftersom den hade vigt Gene Robinson, en man som själv förklarat sig vara homosexuell, till biskop. Moskvapatriarkatets utrikesavdelning gjorde med anledning därav ett särskilt uttalande där man djupt beklagade saken såsom varande antikristen och blasfemisk. Dessutom beslöt vår kyrkas heliga synod att avbryta all verksamhet i samarbetsorganet för rysk-ortodoxa kyrkan och episkopalkyrkan i USA (The Joint Coordinating Committee for Cooperation between the Russian Orthodox Church and the Episcopal Church in the USA), som annars under många år haft en framgångsrik verksamhet. Situationen förvärrades när en kvinnlig biskop år 2006 installerades som överhuvud för episkopalkyrkan i USA samt när en lesbisk kvinna utnämndes till biskop i Los Angeles 2010.

Det var liknande skäl som låg bakom vårt avbrytande av förbindelsen med Svenska kyrkan 2005 då denna kyrka tog sitt beslut om att välsigna samkönade ”äktenskap”. Och nyligen har den lesbiska Eva Brunne blivit ”biskop” av Stockholm.

Vad har dessa kyrkor att säga till sina troende och till det sekulära samhället? På vilket sätt är de världens ljus (jfr. Matt. 5:14)? Hur kan de vara ”salt”? Jag befarar att Kristi ord kan tillämpas på dem: ”Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.”

Vi känner till de argument som används av dem som stöder de ovan nämnda liberala innovationerna. Traditionen utgör ingen auktoritet för dem. De anser att man, för att kunna tillämpa orden i Den Heliga Skrift på den moderna människan, måste ”aktualisera” dem, d.v.s. de måste omprövas och tolkas i passande ”modern” anda. Den Heliga Traditionen betraktar man som en möjlighet för kyrkan att kontinuerligt reformeras och förnyas och tänka kritiskt.

De ortodoxa ser emellertid traditionen på ett annat sätt, enkelt förklarat så här av Vladimir Losskij: ”Traditionen är den Helige Andes liv i Kyrkan – det liv som gör att varje lem i Kristi kropp kan höra, ta emot och lära känna Sanningen i dess eget inneboende ljus i stället för i det naturliga ljus som kommer ur det mänskliga förnuftet.”

Det är omöjligt att tiga inför den liberalism och relativism som utmärker dagens anglikanska teologi. Redan på den tid då Michael Ramsay var ärkebiskop av Canterbury kunde man iaktta hur en så kallad modernism framträdde och tillbakavisade själva grunden för kristendomen såsom uppenbarad av Gud. En av dess mest vältaliga representanter var den anglikanske biskopen av Woolwich, Dr. John A. T. Robinson, författare till den uppseendeväckande boken Honest to God (”Gud är annorlunda”). Biskopens uppfattning kan beskrivas som ”kristen ateism”. Han avvisade faktiskt existensen av en personlig Gud, av en världens Skapare och av Försynen. Han förnekade också existensen av en andlig värld och i synnerhet det tillkommande livet. Det skall erkännas att dessa uppfattningar gav upphov till protester från ett antal anglikanska biskopar under ledning av ärkebiskop Michael Ramsay av Canterbury.

Det är på sin plats att här upprepa vad Hans Högvördighet patriarken Kirill av Moskva och hela Ryssland sade vid biskopskonferensen i februari 2010. Beträffande de liberala nymodigheter som införts av vissa protestantiska gemenskaper fastslog han följande: ”Det som inträffat klargör endast alltför tydligt vad som är den grundläggande skillnaden mellan ortodoxi och protestantism. Grundproblemet är att ortodoxin skyddar den apostoliska tron och ämbetet så som det föreligger i kyrkans heliga tradition och ser som sin uppgift att ständigt levandegöra och förverkliga denna norm för att kunna fullgöra sitt pastorala och missionerande uppdrag. Inom protestantismen tänker man sig däremot att uppgiften inbegriper en teologisk utveckling som omformar normen. Rent ut sagt har vårt gemensamma sökande efter läromässig konsensus, så som var fallet med dop, nattvard och ämbete i den multilaterala dialog som Kyrkornas Världsråd tog initiativ till, nu förlorat sin mening. Och detta beror på att varje konsensus skulle löpa risken att förstöras av olika innovationer och tolkningar som skulle bestrida själva innebörden i dessa överenskommelser.”

Läs hela talet på engelska här!

Läs även metropoliten Hilarions yal vid öppningsmötet med centralkommittén i Kyrkornas världsråd i Geneve den 13 febr 2008!