Julen – kristen eller hednisk högtid?

Ofta sägs att julen är en gammal hednisk högtid som "kapats" av den kristna kyrkan. Senast kunde man läsa om detta i en debattartikel av Christer Sturmark och Patrik Lindenfors i Svenska Dagbladet den 21 december 2017. Julfirandet skulle anknyta till en fest, Sol Invictus, som firades i det gamla Rom vid vintersolståndet den 25 december samt till Saturnaliefesten som firades 17–23 december. Dessa hedniska fester skall ha varit så populära att den kristna kyrkan inte kunde få bukt med dem utan i stället lät dem få ett kristet innehåll. Men hur vet vi det? Kan detta i själva verket vara en faktoid, en falskt påstående som behandlats som faktum utan att vara besvisat?

Teorin om julens hedniska ursprung har tidigare varit spridd, men efter hand har den satts i fråga. Det finns inget hos kyrkofäderna, som t.ex. Irenaeus eller Tertullianus, eller i något annat äldre material som stöder en sådan tanke. Clemens av Alexandria talar med viss ironi om dem som inte bara vill veta året för Jesu födelse utan t.o.m. dagen. Själv stannade han för den 20/5, men påpekade också att det fanns förespråkare för 23/3, 9/4, 18/4, 17/11. En skrift från år 243 uppger den 28/3 som Frälsarens födelsedag, medan en annan tradition lyfter fram den 25/3, vårdagjämningen enligt den julianska kalendern.

Ingen solkult den 25 december

Redan under andra hälften av 200-talet förekom det att man firade Kristi födelse. Då var det emellertid viktigare för de kristna att distansera sig från omgivningens hedniska sedvänjor än att anpassa sig efter dem. Visserligen firade man Jesu födelse den 25 december, men detta datum har då beräknats utifrån att man, enligt Tertullianus, ansett att Jesu korsfästelse ägde rum den 25 mars. I antikens judendom var det en vanlig uppfattning att Israels stora profeter hade dött på samma datum som de blivit födda eller avlade (William J. Tighe: Calculating Christmas ur Touchstone, December 2003). Då borde Herren, enligt tidens sätt att tänka, även ha undfått livet den 25 mars. Därför firades Marie Bebådelse den 25 mars och därmed inföll Jesu födelse när Marias graviditet var fullgången nio månader senare, den 25 december.

Detta datum har alltså inget att göra med någon solkult. Möjligen fanns en sådan redan i det republikanska Rom, men officiell solkult infördes först år 274 av kejsar Aurelianus med särskilda tävlingar till solens ära som hölls 19–22 oktober. Solkulten hade annars sina högtidsdagar den 8 augusti, 28 augusti och 11 december.  (Steven Hijmans,  Sol Invictus, the Winter Solstice, and the Origins of Christmas, Mouseion Calgary 3.3: 377–398). I den s.k. Kronografen, ett kalendariskt verk från 354, alltså från en tid då kristendomen redan blivit dominerande, nämns att festen Natalis Invicti (den obesegrades födelse) firas den 25 december. Inget tyder på att denna skulle vara en fest för solen, snarare tyder den på kristet julfirande. Först Julianus avfällingen, kejsaren som ville ersätta kristendomen med solkult, försökte förlägga firandet av solen till slutet av december. Det gör han i hymnen till kung Helios som han skrev år 363. Se vidare artikeln Sol Invictus i engelska Wikipedia!

Att julen skulle höra samman med ett romerskt firande av vintersolståndet är omvittnat först på 1100-talet i en anteckning hos den syriske bibelkommentatorn Dionysios bar-Salibi. Denne gör gällande att man i gamla tider flyttade Kristi födelses fest från den 6 januari till den 25 december med avsikten att den kristna högtiden skulle sammanfalla med firandet av Sol Invictus. (Andrew McGowan: How December 25th Became Christmas ur Biblical Archaeology Review 18/6 2002). Teorin om julen som en kristnad hednisk högtid lanserades sedan i början av 1700-talet av Jean Hardouin och Paul Ernst Jablonski (Tighe, a.a.). Jablonski var professor i orientaliska språk i Frankfurt a.d. Oder och expert på koptiska medan Hardouin mest blivit känd för sin märkliga uppfattning att de flesta litterära verken från antiken i själva verket är förfalskningar från 1200-talet samt att Nya testamentet från början skrevs på latin. Tanken på julen som en från början hednisk högtid fördes vidare av forskare på 1800-talet då den komparativa religionsforskningen kom att dominera.

Sakarias i templet

En annan motivering för att fira Jesu födelse den 25/12 finns i en julpredikan från 380-talet av Johannes Chrysostomos. Han menade att Sakarias, Johannes döparens far, gick in i templets allra heligaste på den stora försoningsdagen den 25/9. När hans hustru Elisabet varit havande i sex månader (Luk. 1:26), d.v.s. den 25/3, blev ängeln Gabriel sänd till Maria, som nio månader senare, den 25/12, födde Jesus. Chrysostomos uträkning var emellertid en utpräglad efterrationalisering. Sakarias var bara vanlig präst och inte överstepräst. Därför fick han inte gå in i det allra heligaste.

En annan ganska spridd uppfattning är att Jesus föddes vid Sukkot, lövhyddohögtiden, som infaller i september-oktober strax efter Stora försoningsdagen. Tanken är då denna: Enligt 1 Krön 24 fanns 24 olika avdelningar av präster som tjänstgjorde i templet. De skall ha svarat för en halv månad var under året. Abias avdelning, som Sakarias, Johannes döparens far tillhörde enligt Luk. 1:5, var den åttonde i ordningen. Eftersom det religiösa året började med månaden Nisan skulle Sakarias ha haft sin tempelsyn i den fjärde månaden, Tammuz. Jesus skulle i så fall ha fötts femton månader därefter, i månaden Tishri, då lövhyddohögtiden infaller. Möjligen anspelar Joh. 1:14 på detta: »Och Ordet blev kött och slog upp sitt tält bland oss.»  I så fall skulle Marie bebådelse, själva livgivandet, ha ägt rum vid Chanukka.

Detta sätt att räkna innehåller flera osäkra faktorer, bl.a. anses prästavdelningarna i Nya testamentets tid ha tjänstgjort en vecka i sänder vid två olika tillfällen under året och i så fall håller inte beräkningen.

Det finns alltså en hel del osäkerhet kring Jesu födelsedatum och julfirandets uppkomst. Det viktiga är  att »Kristus till jorden är kommen, oss är en Frälsare född».

Anders Brogren

En utförligare version av artikeln finns här!