Från Istorps prästgård:

Den 20 januari insomnade Elin Johansson stilla på Ekås servicehus i Horred i en ålder av 92 år. Det var ingen händelse som gav upphov till stora rubriker i tidningarna. TV hade inget extra nyhetsinslag. Men för dem som kände Elin var det en stor händelse. Hon var den sista av Krokadäkera som gick ur tiden. Därmed har en epok avslutats. Det gamla Istorp är för alltid borta.

Från början var de tre systrar, Anna, Julia och Elin, som bodde med sina föräldrar i det lilla torpet Kroken i Istorp. Och när jag säger "lilla", så är det bokstavligen sant. En person av normallängd kunde inte stå rak inne i huset, men för Krokadäkera var det inget problem. De var så små och nätta. Att besöka dem var nästan som att komma in i ett dockskåp. Den lilla stugan är avbildad i "Känn Sjuhäradsbygden, del 7 Bebyggelse", sid.28.

Julia dog vid endast 16 års ålder i dubbelsidig lunginflammation till följd av den s.k. spanska sjukan, den svåra influensaepidemi som svepte fram över hela världen strax efter första världskriget och orsakade mer än 20 miljoner människors död. Bara i Sverige dog 38 000 personer, mest unga. Under en enda månad, januari 1919, var det 9 personer i Istorp som dog i denna sjukdom. Julia var en av dem.

Anna och Elin blev emellertid gamla. Anna dog förra våren vid 96 års ålder. Också sedan föräldrarna gått bort bevarade de barndomshemmet precis som det var. De hade visserligen elektriskt ljus, men för övrigt var allt omodernt men rent och snyggt. Anna lagade maten på vedspisen. På sommaren stod de ute på backen och bykade. En gång, när jag kom dit, stod Elin, som var blind, och höll på med tvätten. Hon förklarade för mig hur bra brunn de hade, en källa som aldrig sinade. Och så gjorde hon en för henne naturlig anknytning till bibelordet i Psaltaren 65:10: "Guds källa har vatten till fyllest."

Döm då om min förvåning och förtjusning när jag häromdagen fick ett elektroniskt brev från Birgit i Ljungås, som är Istorps dataorakel. Jag klickade med musen på brevet och så fylldes hela bildskärmen av en färgbild, där man ser Anna vid bykgrytan och Elin vid tvättbrädan. Det var ett foto, som grannen Vivan i Rus tagit någon gång. Jag lät denna bild få utgöra s.k. skrivbordsunderlägg i Windows 95. Sedan berättade Birgit att hon fått samma idé. Även hon får se Anna och Elin i byktagen varje gång hon sätter på datorn.

Rummet i den låga stugan var enkelt möblerat. Matbordet och stolarna var tillverkade i seklets början av snickaren Jansa-Börjes-Edvard. Längs väggen stod två utdragssoffor. I dem sov Anna och Elin. Större delen av golvytan fylldes av två vävstolar, med vilka de förtjänade sitt knappa levebröd. När de så småningom fick folkpension tyckte de sig plötsligt ha fått det så mycket bättre. Nu kunde de plocka ner vävstolarna. De gjorde inte av med så mycket pengar utan skänkte bort en stor del av sin inkomst till missionen och kyrkan.

Rummet pryddes av några oljetryckstavlor med bibliska motiv samt ett stort fotografi av den avlidna systern. På väggen hängde också en liten bokhylla. I den låg deras andaktsböcker, samtliga klädda med vitt omslagspapper. Kring dessa böcker och innehållet i dem tycktes deras liv kretsa. Varje morgon och kväll läste de Roos betraktelser med Hillers sånger. Dessemellan läste de i de andra böckerna. Under senare år, sedan Elin blivit blind, var det Anna som ensam fick sköta läsningen. När de sedan inte längre orkade gå till kyrkan var de mycket tacksamma över att få lyssna till bandinspelningar från kyrkan. På så sätt gjorde den moderna tekniken sitt intåg även i Kroken.

De sista åren bodde de på Ekås i Horred. De förstod att de inte hade långt kvar. Ett av deras största bekymmer var hur det skulle bli med deras gamla predikoanteckningar. De frågade om jag kunde ta hand om dem, och det lovade jag. När Elin hade dött stod där en kasse predikningar och väntade på mig.

Som många ungdomar i bygden blev de starkt påverkade av pastor Gösta Nelson, som kom till Istorp som "hjälpepräst" 1914 och sedan blev komminister i Öxnevalla 1919, för att 1924 flytta som kyrkoherde till Bokenäs i Bohuslän. Anna tillhörde gamle prosten Relfssons sista konfirmandkull, men hon kom sedan att hålla sig till Nelson. Ett år arbetade hon också som "piga" hos familjen Nelson i Aplagården, som prästgården i Öxnevalla heter. Julia och Elin var båda konfirmander till Nelson.

Med fin och prydlig handstil har de antecknat predikningar och tal av Nelson. Troligen har de antecknat i kyrkan och sedan skrivit rent med bläck i små anteckningshäften när de kommit hem. Här och var har de inte riktigt hunnit med allt och då lämnat en lucka. Ibland kan man se att luckan sedan är ifylld med någon annans handstil.

En skrivbok med gula pärmar innehåller några predikningar av pastor Nelson. Den sista av dem har hållits en annandag påsk över ämnet "Ett ord till dem, som sörja efter Guds sinne. Gråt icke. Jesus har vunnit seger." I slutet av predikan kommer en uppmuntran till den som "sörjer efter Guds sinne": "Herren skall hjälpa dig att oförhindrad gå hans ärenden medan du vandrar här, och att en gång där uppe hos Fadern sjunga om seger, om Jesu seger som hulpit dig fram till målet. Där får du se och röra vid Honom som du här icke kunde skåda och taga på. Där får du tjäna Honom frälst från allt ondt och gå hans ärenden utan svaghet och brist." Sådana ord tog Anna och Elin till sig. Nu tror vi att de äntligen kommit fram till målet.

Predikan avslutas med en bön om väckelse: "Du kan giva en väckelse ibland oss, du kan låta din Andes vind blåsa i våra församlingar och väcka själar till ett allvarligt salighetssökande. Du har nu låtit oss fira Påsk, men gif oss och af din nåd en Pingst med riklig andeutgjutelse i din församling." Den bönen gick i uppfyllelse på 1920-talet, då det tycks ha gått fram en väckelse bland ungdomarna i pastoratet. Också idag behöver vi be om väckelse och om sådana trosvittnen som Anna och Elin.

Anders Brogren

Tillbaka till hemsidan.