Från Istorps prästgård:

 

Kattunga Konstantinopel tur och retur

Vår bygds kyrkohistoria börjar i Kattunga, men av Kattunga kyrka återstår numera bara en ruin och Kattunga är inte längre egen församling. Dock äger fortfarande gravsättningar rum på kyrkogården och man firar gudstjänster i ett kapell strax intill, som uppfördes 1962.

Bror Jansson, som tidigare var rektor vid Helsjöns folkhögskola, nedtecknade en del av de traditioner som finns kring Kattunga. Här är en av dem, återgiven i "Landet kring Veselången, del II", av Knut Hansson:

"En man från Kattunga tog tjänst vid kejsarens hov i Konstantinopel, där han tjänstgjorde som livvakt i kejsarens personliga skyddskår. Genom umgänget med de kristna blev han omvänd till kristendomen. Efter slutad tjänst i Konstantinopel, återvände han till sin hembygd Kattunga och övertog då sin fädernegård. Intill fädernegården byggde han en privat kyrka, en så kallad gårdskyrka. Några enstaka människor i västra Sverige hade på den tiden blivit kristna och de fick då naturligtvis komma till den enda kyrka som då fanns, den unga kyrkan i Kattunga."

En samlare av gamla sägner var friherre Nils Gabriel Djurklo, som från 1865 tjänstgjorde som "antikvitetsintendent". Han berättar: "När kristna läran kom in i Mark voro de, som bodde längst i söder de som först övergåvo fädrens tro, och dessa byggde sig en kyrka i Kattunga. Härifrån har kristendomen utbrett sig över Marks härad, och Kattunga är därför häradets moderkyrka. När hon byggdes funnos flera kyrkor i Halland, men mot norr var Rångedala i Ås och mot öster Byarum i Östbo de närmaste. Varken i Kind, Bollebygd eller Västbo fanns någon kyrka, utan voro folket där ännu hedningar."

När min kära maka en dag i vintras frågade om jag kunde eskortera henne till Konstantinopel var det därför inte svårt att säga ja. Eftersom hustrun översätter böcker om historia och kultur vill hon gärna bilda sig en uppfattning på ort och ställe för att bokens svenska upplaga skall bli så tillförlitlig som möjligt, helst bättre än originalet. Och eftersom det har sina sidor att resa ensam som kvinna i Turkiet, så fick jag ställa upp som trunkbärare. En fördel var dessutom att jag inte skulle behöva släpa någon båt mellan de ryska floderna utan kunna använda modernare fortskaffningsmedel, dock tyvärr inte den legendariska Orientexpressen, som gjorde sin sista resa 1977.

Makans bok gäller egentligen det osmanska rikets historia, alltså det turkiskt muslimska välde, som avlöste den östromerske kejsarens kristna imperium. Ett av resans huvudmål var därför Topkapi Sarayi, sultanens palatsanläggning, där vi kunde vandra runt i sultanens harem, en deprimerande anläggning, på sin tid ett lyxfängelse för hundratals kvinnor. Vi kunde också beskåda den smaragdbesatta dolken, känd från filmen "Topkapi" (1964) med Melina Mercouri.

Ett annat mål var den 21 kilometer långa stadsmuren, som på sin tid skyddade det ointagliga Konstantinopel. Ytan innanför muren var så stor att man t.o.m. kunde ha jordbruk och på så sätt vara självförsörjande och uthärda långa belägringar. Inte undra på att vikingarna kallade staden för Miklagård, som betyder "den stora staden". Den måste ha gjort intryck en resenär från det lilla Kattunga.

Turkarna, som ursprungligen var ett ryttarfolk som misslyckats med att storma den kinesiska muren, ryckte fram västerut under loppet av några århundraden. Till sist behärskade de såväl Anatolien som Balkan och inringade det stolta Konstantinopel, som därefter bara hade kontakt med Europa sjövägen. År 1453 lyckades äntligen turkarna under ledning av Mehmet Erövraren att inta den väl befästa staden sedan de släpat sina fartyg över land genom en dalgång strax bakom vårt hotell. På så sätt kunde de ta sig in i den vik, som kallas Gyllene Hornet och som var avspärrad med en kätting. En del av kättingen kunde vi bese på det arkeologiska museet. Den siste kristne kejsaren Konstantin XI föll i denna Konstantinopels sista strid.

Sedan 1926 heter staden Istanbul. Den är nu en snabbväxande turkisk stad om 15 miljoner invånare. Den berömda stadssiluetten från Bosporen domineras av moskéernas minareter. Det är svårt att fatta att detta en gång var något av kristenhetens huvudstad, varifrån den kristna tron fördes till våra bygder.


Bartolomeos I, ekumenisk patriark av Konstantinopel.
Foto: A.B.

Men börjar man leta kan man finna en del spår av stadens förgångna. Fortfarande residerar här patriarken av Konstantinopel, som är nummer två i rang efter påven i Rom. Tillsammans med en liten tynande församling och tillresande grekiska turister fortsätter patriarken Bartolomeus envist att fira den gudomliga Chrysostomosliturgin i en undanskymd kyrka i stadsdelen Fener. Det kändes gott att komma dit på söndagen. I en kompakt muslimsk omgivning kändes det nästan som hemma. Vi har ju också fått en viss vana vid den ortodoxa gudstjänsten genom våra kontakter med S:ta Eufrosyniaförsamlingen i Ivenetz i Vitryssland.

Här och var upptäcker man gamla kristna kyrkor, som antingen ligger i ruiner eller blivit ombyggda till moskéer. Paradnumret är Hagia Sofia, en gång kristenhetens största kyrka, byggd i en för sin tid nydanande kupolteknik, som stått emot många jordbävningar. När det av gyllene mosaiker glänsande väldiga kyrkorummet invigdes 532 skall kejsar Justinianus ha utropat: "Salomo, jag har överträffat dig!"

Mehmet Erövraren gjorde om kyrkan till moské. Altaret fick ge plats för en bönenisch något på snedden framme i koret för att visa riktningen mot Mecka. De bildskyende muslimerna täckte de kristna mosaikerna med puts och färg. Under flera århundraden kunde man bara ana Jungfru Maria med Jesusbarnet som en mörk skugga högt uppe i valvet. Men det moderna Turkiets fader, Kemal Atatürk, som ville göra sitt land till en modern europeisk icke-religiös stat, beslöt att byggnaden skulle bli museum Mosaikerna rengjordes och strålar nu åter i all sin glans.


Efter träget letande fann vi runorna, som våra förfäder ristat i Hagia Sofia.
Foto: AB.

Efter mycket letande hittade vi till sist vad vi sökte. På balustraden på södra läktaren finns några runinskrifter. För tusen år sedan har våra förfäder här ristat in sina namn i den blanka marmorn. Med litet god vilja kan man läsa "Halfdan". Kanske var det här uppe på läktaren som vår man från Kattunga blev så överväldigad av den kristna gudstjänsten att han lät döpa sig och sedan byggde sig en egen kyrka hemma på gården.

Sent på kvällen, på hemväg från Landvetter, svängde vi av i Björketorp och körde över Viskan till Kattunga. Vår församlingsassistent Kerstin, som är Kattungabo, fyllde 60 år. Vi blev kvällens absolut sista gratulanter. På något sätt kändes det då som att cirkeln var sluten.

Anders Brogren
Tillbaka till hemsidan