SÅ KRISTNADES MARK

av Anders Brogren

Alla har väl hört talas om Ansgar, Nordens apostel. Men när det gäller kristnandet av Mark kan vi glömma honom. Hit nådde aldrig hans verksamhet.

För tusen år sedan hade det område vi kallar Västsverige sina förbindelser västerut över havet. Under vikingafärder, som oftare var fredliga handelsresor än krigståg, kom många i kontakt med den kristna kyrkan, framför allt i England. Kristna tankar vann tidigt insteg i våra bygder. Detta avspeglar sig redan i "Beowulf", den forngermanska diktningens största verk, tillkommet i England på 700-talet, där brytningen mellan hedendom och kristendom hos "gautarna" (=götarna) skildras (Brogren, sid.83ff).

Kristus kom före missionärerna

Våra förfäder blev naturligtvis påverkade av den överlägsna kristna kultur, som mötte dem i västerled. En del av dem tog också steget fullt ut och lät sig genom det heliga dopet upptagas i den kristna kyrkans gemenskap därborta i England.

Många nordbor blev bofasta på andra sidan Nordsjön. Några av deras ättlingar blev senare missionärer i sina fäders land. En av dem var Unni, som tycks ha lidit martyrdöden i Västergötland på 900-talet (Lundén, sid.35ff).

I Sverige övergick kung Erik Segersäll till kristendomen men återföll till sin gamla tro och dog som hedning 996. Hans son Olof Skötkonung förblev emellertid kristen livet ut. Denne förlade, i motsats till fadern, sin maktbas till det av kristendomen genomsyrade Västergötland i stället för till det hedniska Uppland.

Under denna tid blev Nordsjön ett danskt innanhav. Knut den store, död 1035, härskade som kristen monark över England, Danmark och Norge inklusive nuvarande Sveriges västkust. Att engelska missionärer då började strömma in för att organisera en kristen kyrka är inte förvånande.

Mark infogas i Skara stift

Främst av dem var Sigfrid. Han var troligen av nordisk härstamning. Som missionär blev han biskop i Västergötland med biskopskyrka i Husaby på behörigt avstånd från den hedniska kultens centrum i Skara (eller möjligen Götala strax intill). Ännu hade långt ifrån alla götar antagit den nya tron, varför det fortfarande var säkrast för kyrkan att ha sitt centrum borta vid Kinnekulle under beskydd av Olof Skötkonung (se vidare Hellström, sid.45ff och Palme, sid.115ff).

Efterträdare på biskopsstolen blev Sigfrids systerson Osmund (Lundén, sid.148ff.) Under dennes episkopat, c:a 1030 - 1060, flyttades biskopssätet till Skara.

Osmund synes ha varit en nitisk missionär. Han utvidgade sitt stift söderut och verkade ända nere i mellersta Halland. Ett vittnesbörd om detta är Sankt Osmunds källa i Sibbarp. Under denna period inordnades troligen Mark i Skara stift.

Mellan öst och väst

I denna internationella (eller snarare för-nationella) tid mottog Sverige även impulser från söder och öster. Olof Skötkonungs mor var polsk prinsessa. Hans drottning Estrid var också av slavisk härkomst. Deras dotter Ingegärd giftes bort med storfursten Jaroslav av Novgorod.

Förmodligen var hertig Boleslav i Polen intresserad av att hans systerson Olof skulle övergå till kristendomen, vilket i sin tur föranledde polska och tyska missionärer att ta sig an saken. Mycket tyder på att Turgot, en prelat från Bremen, var den som döpte Olof Skötkonung och sedan blev den förste biskopen i Västergötland (Lundén, sid.53f).

I den ovan nämnde Osmund möts öst och väst. Han var född i England. Då han vägrades biskopsvigning i såväl Rom som Bremen blev han i stället vigd till sitt ämbete av den självständige polske ärkebiskopen Stefan av Gnesen (Svennebring. sid.40, Lundén, sid.153).

Om östliga förbindelser talar även en tradition om Kattunga kyrka, som upptecknats av förre rektorn vid Helsjöns folkhögskola, teol. doktor Bror Jansson (återgiven i Hansson, sid.56):

"En man från Kattunga tog tjänst vid kejsarens hov i Konstantinopel, där han tjänstgjorde som livvakt i kejsarens personliga skyddskår. Genom umgänget med de kristna blev han omvänd till kristendomen. Efter slutad tjänst i Konstantinopel, återvände han till sin hembygd Kattunga och övertog då sin fädernegård. Intill fädernegården byggde han en privat kyrka, en så kallad gårdskyrka. Några enstaka människor i västra Sverige hade på den tiden blivit kristna och de fick då naturligtvis komma till den enda kyrka, som då fanns, den unga kyrkan i Kattunga."

Att bli "väring" hos kejsaren i "Miklagård" var inget ovanligt. I National Geographic, March 1985, sid.316, finns ett foto från Hagia Sofiakyrkan i Konstantinopel med "grafitti", där man ser hur någon med runor ristat in namnet "Halvdan".

Det började i Kattunga

En annan tradition lyder: "När kristna läran kom in i Mark voro de, som bodde längst söder ut, de som först övergåvo fädrens tro, och dessa byggde sig en kyrka i Kattunga. Härifrån har kristendomen utbrett sig över Marks härad, och Kattunga är därför häradets moderkyrka. När hon byggdes, funnos flera kyrkor i Halland, men mot norr var Rångedala i Ås och i öster Byarum i Östbo /Vaggeryds kommun/ de närmaste. Varken i Kind, Bollebygd eller i Västbo fanns någon kyrka, utan voro folket där ännu hedningar." (Från "Ur saga, sägen och folkliv i Västergötland, urval och studier av Johan Götlind", återgivet efter Boberg, sid.5f.)

Än idag lever i bygden en stark tradition angående Kattunga kyrkas särställning. Åtskilliga gånger har jag själv hört talas om personer från olika socknar, som hade stolrum i Kattunga kyrka, alltifrån Vessige i söder (jfr. Osmundtraditionen i Halland) till Gällstad i öster och Lödöse i norr. En gammal Förlandabo berättade för mig om några personer som varje år brukade gå förbi hans barndomshem på väg från Göteborg till Kattunga, där de skulle se till sin släkts gravar.

Det tycks ha varit så under den tidigaste kristna tiden, medan det ännu inte fanns några geografiska församlingsgränser, att man från ett stort västsvenskt område "socknade" sig till Kattunga, den enda plats där det fanns en kyrka.

De kristna samlades i bygdens utkant

Under missionstiden, medan hedendomen ännu stod stark, blev den kristna verksamheten ofta hänvisad till gränstrakter i bygdens utkant. Man kunde fira gudstjänst vid en "helig sten", i senare tider ibland kallad "predikstolssten". Gärna förlades dessa sammankomster till platser där flera gränser möttes. Där kunde man bygga de första enkla kyrkorna och konsolidera församlingen. Från denna plats kunde man sedan arbeta sig in i bygden, in i det gamla ättesamhället (Persson).

Kattunga kyrka synes ha varit en häradskyrka, belägen just där Marks tre häradsfjärdingar möttes (brev från lektor Einar Persson till förf.). De tre fjärdingarna var följande (Lundahl, sid.153): Stennestorpa Fierding, uppkallad efter byn Stenastorp i Kinnarumma, bestående av Kinnarumma, Seglora, Fritsla, Skephult, Örby, Kinna och Svenasjö (denna socken upphörde efter reformationen) socknar. Vidare Halttz Fierding, uppkallad antingen efter Hult i Grimmared eller Hult i Kungsäter, bestående av Istorp, Öxnevalla, Horred, Kungsäter, Gunnarsjö, Karl Gustav, Grimmared, Torestorp, Älekulla och Öxabäcks socknar. Slutligen Hiortorpa Fierding, uppkallad efter Hjorttorp i Hajom, bestående av Berghem, Hajom, Sätila (som under medeltiden även innefattade kapell i Tostared och Ubbhult), Hyssna, Surteby, Fotskäl och Kattunga.

Hedniskt motstånd

Det var inte utan motstånd som kyrkan tog över de gamla ättebygderna. De gammaltroende tyckte inte om att man byggde helgedomar åt en ny gud. Men de kristna lät sig inte hejdas, trots att man säkerligen många gånger med våld försökte hindra deras kyrkbyggen, något som troligen utgör bakgrunden till de otaliga traditioner som finns i hela vårt land om jättar och troll som försökte kasta stora stenar på kyrkan utan att lyckas träffa den.

Här är några exempel på hedniska attacker i Mark (efter Melander, sid.13f): I Hyssna stod jätten på en kulle vid gården Glafsared. Stenen föll ner i "Hämmret" mellan Klateberg och Rya Södergården.

I Sätila tycks de gammaltroende ha haft ett fäste på andra sidan sjön, eftersom jätten stod "på Tostare kolla" och kastade en stor sten, som föll ner mellan kyrkan och Lygnern.

Nära Stora Hålsjön, vid Långhall, stod den jätte, som försökte slå ner Örby gamla kyrka, "hvilken då var byggd å Assbergs ägor i närheten av Kongsfors".

Enligt Alfred Brag (Boberg, sid.7) fanns det 300 meter söder om Kattunga kyrka en stor sten, kallad Vita sten. "Den skall ha kommit dit på så sätt att en jätte, som hade sitt hemvist på Gallåsen, förtretat sig på klangen från kyrkklockorna och kastat stenen mot kyrkan men missat." Enligt Bror Jansson skulle stenen förr vitkalkas varje år vid midsommar.

Motstånd mot reformationen

Den av Gustav Vasa vid riksdagen i Västerås 1527 anbefallda reformationen hade väl till att börja med ingen större religiös inverkan ute i landet. Allmogen var konservativ. Församlingarna var de samma som förut. På söndagarna samlades man till gudstjänst i sin gamla kyrka som man var van vid. I många socknar stannade den gamle prästen kvar och fortsatte verksamheten som förut efter nödvändiga justeringar.

Reformationen i Sverige var aldrig lika omstörtande som i andra länder. Kontinuiteten med det gamla var stark. Vad som väckte störst förargelse var i allmänhet inte den reformatoriska läran utan kungens hänsynslösa konfiskering av kyrkors och klosters egendomar och inventarier. Gustav Vasas bevekelsegrunder för reformationen var uppenbarligen mer ekonomiska än religiösa.

I Mark var avogheten stor mot kungens egenmäktiga framfart. Under sommaren 1526, alltså året före reformationsriksdagen i Västerås, fick Gustav Vasa höra talas om att allmogen i en socken i Marks härad höll på att bygga ett kapell för att hedra minnet av en helig "pigha". Bönderna hade samlat in gåvor i form av vax, oxar och penningar samt påbörjat byggnadsarbetet.

Men kungen tyckte att dessa hopsamlade offergåvor kunde komma till bättre nytta. Han befallde länsherren Seved Ribbing att gåvorna skulle beslagtas. Hundra mark skulle levereras till att bygga upp Nya Lödöse. Resten skulle ställas till kungens egen disposition. Vax och andra gåvor skulle avyttras och pengarna skickas till den kungliga kammaren. Däremot skulle man inte försälja oxarna utan de skulle "nesth tillkommandis sommer hiit op skickas til wårth behoff" (Olsson, sid.30).

Det är inte klart var i Mark man försökte bygga detta helgonkapell. Av källorna framgår endast att det byggdes på ett berg i Marks härad. Några olika platsförslag finns redovisade i en artikel i Borås Tidning 27/5 1990. Vissa omständigheter talar för ett berg i Bostebygd i Älekulla. Ett annat förslag är en ås i Falghults skogsmarker i Örby. En annan möjlig plats är en udde i Svänasjön. Tänkbart är också att det är fråga om ett försök att bygga Tostareds första kyrka på Kyrkberget mellan Dyrenäs och Torrås (Borås Tidning 12/7 1990).

Den kyrkliga indelningen

Den kyrkliga indelningen vid reformationstiden var i stort sett densamma som nutidens. Tillsammans med Bollebygds härad bildade Marks härad ett prosteri (kontrakt), kallat Beriems (Berghems) prosteri. Pastoraten och församlingarna i Mark var följande enligt prostarnas register över kronotionden för år 1546: Beriems gäld (pastorat) med Hagem; Thoristorps gäld med Yxabäck och Älekolla; Seglora gäld med Kinnarom, Frysla och Skipholth; Kongsethers gäld med Skitsema (Karl Gustav), Gwnnarsryd och Grymaridh; Örby gäld med Kynna och Svenningsrydh (Svenasjö); Settela gäld med Tostarijd och Hysna; Ystatorps gäld med Horryd och Yxnavalla; Swrtaby gäld med Kattunga och Fotzskel.

Till prosteriet hörde alltså även Bollebygds härad, bestående av Ballaby gäld med Tolse och Börcketorp.

När Gustav II Adolf 1619 grundade Göteborg förordnade han att stadens nye kyrkoherde även skulle vara "superintendent över de undersåtar,som tillförne i Nylöse bott hava". Till den nya superintendentian lades dessutom tio härader från Skara stift, däribland Marks härad. Efter Sveriges framgångar i krigen mot Danmark lades senare även Halland och Bohuslän till Göteborgs superintendentia, vilken 1665 upphöjdes till biskopsdöme (Kjöllerström, sid.63ff). Sedan dess hör alltså Mark till Göteborgs stift, något som skulle visa sig bli av stor betydelse när vi kommer fram till 1800-talets väckelse.

Reformationen tog lång tid

Meningen med reformationen var att varje kristen skulle få ordentlig kunskap om sin tro. Den mycket målmedvetna satsningen på undervisning gav utdelning efter hand. Med grundliga predikningar, förhör och katekesundervisning i olika former ökade befolkningens kristna kunskap och därmed över huvud taget dess förmåga att tillägna sig information och abstrakta resonemang. Konsten att läsa bredde ut sig. Det antas att Sverige under 1700-talet hade störst andel läskunniga i hela världen.

Men det var inte bara fråga om att inhämta yttre kunskaper. Kristendomen skulle också visa sig i levnadssättet. Inte minst genom undervisning i de tio budorden inskärptes en kristen livsstil. Ett ursprungligen rått och brutalt samhälle genomsyrades sakta men säkert av kristna ideal på kärleksbudets grund med Jesus själv som förebild. Ärlighet, ödmjukhet, hjälpsamhet och förnöjsamhet blev dygder som kom att prägla folket i Mark ända in i vår egen tid.

En kyrklig industribygd

När för hundra år sedan avkristningen började sätta in med full kraft på många håll, bibehölls emellertid det starka kyrkliga inflytandet i Mark, trots att området tidigt blev industrialiserat. Ett indirekt vittnesbörd om bygdens förankring i kristen tradition är kanske förhållandet att Kinna polisdistrikt under flera år noterade den lägsta brottsligheten i hela Sverige.

Att Mark, i motsats till andra industribygder, har en gedigen kyrklig tradition, har uppmärksammats av religionssociologen Berndt Gustafsson: "Den stora kyrkligheten i denna del av Sjuhäradsbygden är så mycket märkligare som det till ej ringa grad rör sig om industribygd. Möjligt är att textilindustrins rekrytering från närmast omgivande socknar under äldre tid bidragit till att bevara bygdens slutenhet" (Gustafsson, sid.115).

Väckelsens vagga

Den verkliga anledningen till att den kyrkliga traditionen i Mark varit levande in i vår tid ligger dock på ett annat plan: det kristna trosinnehållet och den kyrkliga organisationen har varit fylld av liv från den västsvenska väckelsen. Carl Fredrik af Wingård, som var biskop i Göteborg 1818 - 1839 och som ivrigt bekämpade väckelseprästerna, lokaliserar väckelsens ursprung till Mark. I ett brev kallar han Örby för "läseriets vagga". Om väckelsefolket skriver han i ett annat brev: "I sjelfva de så beryktade 7 häradena hafva de af ålder haft sitt stamhåll" (Nelson, sid.44).

Mark hade redan dessförinnan varit omgivet av olika väckelsehärdar. I Fritslas grannpastorat Sexdrega verkade under 1700-talet den nitiske kyrkoherden Erik Rosenius. Från hans berömda privatskola utgick inte endast hans egna söner, de berömda bröderna Rosén, däribland radikalpietisten Sven, som blev ledare för de s.k. gråkoltarna, utan även andra elever (Hedström, sid.56 ff).

I Kinnarummas grannpastorat Toarp fanns under slutet av 1700-talet ett centrum för herrnhutismen. I Sätilas grannförsamling Lindome var den store väckelsepredikanten och sångförfattaren Lars Linderot komminister från 1800 till sin död 1811.

I Varberg med dess många förbindelser med Mark bodde fru Abela Gullbransson, som gav andlig ledning åt många genom sina sånger och sin omfattande korrespondens. Dessutom tog hon hand om de ynglingar som gick i skola i Varberg med tanke på att sedan bli präster (Lindblad, sid.66 ff).

I Örbys grannpastorat Svenljunga verkade Jacob Otto Hoof under åren 1803 - 1839. Han var född på Lida i Sätila 1768 (Fägerhall, sid.128). År 1808 gick han igenom en omvändelse, som gav till resultat att han blev en vida omtalad väckelsepredikant. Han blev upphovsman till den hoofianska sekten, vars medlemmar bl.a. utmärkte sig genom en ytterst asketisk livsföring. Men hans inflytande sträckte sig betydligt längre än till de närmaste anhängarna. Också från det andligt öppna Mark var det många som gick genom skogen till kyrkorna i Svenljunga pastorat för att höra "Hoofen". Avståndet avskräckte inte knallar, som var vana vid att färdas långa vägar. Från södra delarna av Mark var det ingen lång vandring till Hoofs "predikosten" i Floghult i Holsljunga.

Den hoofianska rörelsen kom att tjäna som vägröjare för den dominerande väckelse, som fått sina impulser från prosten Henric Schartau i Lund och som från 1820-talet började sätta sin prägel på våra bygder. Sådana som tidigare varit lärjungar till Hoof slöt sig nu i stället till Schartaus lärjungar, ofta utan att de själva tyckte att det innebar någon förändring i deras tro (Rydholm, sid.152).

Hos andra innebar emellertid anslutningen till Schartauväckelsen att man ställde sig i skarp opposition till Hoof. Så gjorde t.ex. Otto Martin Torell, en av de mest betydande Schartaulärjungarna. Han var född i Surteby 1791. Efter tjänstgöring i Örby, Svenljunga, Surteby, Sätila och Kungsäter var han kyrkoherde i Sätila 1840 - 1874 (Nelson, sid.105ff).

Efter Hoofs död blev kampen hård mellan de lagiska hoofianerna och de mera evangeliska Schartaulärjungarna. Att hoofianismen så snabbt försvann i våra bygder berodde, enligt Gösta Nelson, till stor del på dess ledare, lekmannen Lars Nilsson i Korslid i Berghem, en man av "mera osympatisk läggning" (Nelson, sid.325).

Ett andligt levande Mark

Till skillnad från hoofianismen, som var en väckelse som huvudsakligen bars upp av lekmän och kom att utvecklas i separatistisk riktning, var Schartauväckelsen strängt kyrklig och stod under prästerlig ledning. Därför kunde den på bred front genomsyra församlingarna i Mark. Bland präster, som kom att betyda mycket för att efter pionjärtiden konsolidera väckelsen i bygden kan nämnas Peter Béen, kyrkoherde i Sätila 1893 - 1931, Anders Herder Block, komminister i Istorp 1868 - 1873 och kyrkoherde i Örby 1873 - 1919, Johan Samuel Berg, kyrkoherde i Istorp 1872 - 1875 samt Olof Öhrwall, kyrkoherde i Torestorp 1889 - 1927.

Naturligtvis har sekulariseringen gått hårt fram i Mark under 1900-talet. Kyrkligheten i bygden är inte längre vad den en gång varit. Men läget är ändå bättre än på många andra håll i Sverige. Det beror på att de flesta församlingar och präster i bygden ända in i våra dagar har kunnat skörda väckelsens frukter. Och om väckelsen inte urartar i formalism och sekterism kan den förnyas och fortsätta att ge liv åt Mark.

Anförd litteratur:

  • Boberg, Natan: Byarum och Kattunga- två grannkyrkor. (Byarums Hembygdsförenings årsskrift 1980.)
  • Borås Tidning.
  • Brogren, Anders: Den Gudomliga Symfonin. 1987.
  • Fägerhall, William: Väckelse i Västgötabygden. (Julhälsningar 1987.)
  • Gustafsson, Berndt: Svensk kyrkogeografi. 1971.
  • Hansson, Knut: Landet kring Veselången, II. 1980.
  • Hedström, Ernst: Sju bröder. (Julhälsningar 1921.)
  • Hellström, Jan Arvid: Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid. 1971.
  • Kjöllerström, Sven: Det nya stiftet kommer till. (Göteborgs stift i ord och bild. 1950.)
  • Lindblad, Carl: Abela Gullbransson. En stor kvinna i vår kyrka. (Julhälsningar 1922.)
  • Lundahl, Ivar: Det medeltida Västergötland. 1961.
  • Lundén, Tryggve: Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare. 1983.
  • Melander, August: Anteckningar om Marks och Bollebygds härader. 1913.
  • Nelson, Gösta: Den västsvenska kristendomstypen, I. 1933.
  • Olsson, Gunnar: Västgötadelen av stiftet före 1620. (Göteborgs stift i ord och bild. 1950.)
  • Palme, Sven-Ulric: Kristendomens genombrott i Sverige. 1962.
  • Persson, Einar: Predikstolsstenar och vandringsbiskopar, IV. (Nya Lidköpingstidningen 23/3 1987.)
  • Rydholm, Peter: Ett stycke kyrkohistoria. (Julhälsningar 1925.)
  • Svennebring, Otto: S:t Sigfrid i Södra Möre. 1979.
Tillbaka till hemsidan.