Vårt gemensamma kulturarv

av ANDERS BROGREN

Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 17/2009

Att det finns kyrkor överallt i det svenska landskapet är så självklart att man inte ens tänker på det som något märkvärdigt. Men den som kommer från en annan världsdel med annan kultur lägger säkert märke till dessa byggnader som finns i stort antal.

Det berättas om några indier som besökte Sverige för en del år sedan. När de fick se de många kyrkogårdarna och allt arbete som läggs ner på att sköta gravarna drog de slutsatsen att svenskarna måste vara ett mycket religiöst folk Vad de sa om de låsta och tomma kyrkorna förmäler dock inte historien.

En som på sätt och vis kommit utifrån och upptäckt våra kyrkor är den mångfrestande litteraturdocenten Göran Hägg. Tillsammans med konsthistorikerna Catherine Bonnier och Ingrid Sjöström har han skrivet texten till den av fotografen Malin Gezelius rikt illustrerade Svenska kyrkor, En historisk reseguide (Medströms bokförlag, 2008). De har för presentation valt ut 195 stycken av Sveriges omkring 3500 församlingskyrkor.

Hur fungerar Göran Hägg, med sina breda utblickar, sitt goda omdöme och sin formuleringskonst, som kyrkopresentatör? - Han är en ögonöppnare. Som litteraturkritiker vet han att man skall vara sparsam med adjektiv, särskilt i superlativ. Men tydligen har Sveriges kyrkor gjort ett så överväldigande intryck på honom att han glömmer av sig och slösar med ord som ”fantastisk”, ”alldeles enastående”.

Habo kyrka ”låter sig knappast beskrivas. Den måste ses.” Amiralitetskyrkan i Karlskrona är ”världsberömd” och ”Sveriges utomlands antagligen mest kända kyrka”. Anledningen är scenen med gubben Rosenbom i Nils Holgerssons underbara resa. Sofiakyrkan i Jönköping är ”märklig även med nationella och internationella mått”. Dörby kyrka utanför Kalmar är inte bara en vacker medeltidskyrka, ”smakfullt utvidgad i omgångar och belägen i behaglig Smålandsnatur. Här skapade även skalden Stagnelius, okänt för de flesta, sina vackraste dikter.” Kalmar domkyrka är tillsammans med slottet ”i klar världsarvsklass”.

När Hägg kommer till Gotland är det som att alla spärrar släpper. Gotlands kyrkor ”överträffar i ovanlighet, skönhet och historiskt intresse samtliga företeelser som i vårt land hittills fått världsarvsstämpel. Kan förbiseendet av Gotlands kyrkor bero på fördomar mot religiös konst och kyrkligt kulturarv?” Just hemkommen från Gotland kan jag inte annat än hålla med honom.

Om Stockholms kyrkor skriver han att ”precis som de medeltida kyrkorna på Gotland eller i södra Uppland är de ett kulturarv i världsklass”. För att inte tala om Oscar Fredriks kyrka i Göteborg: ”Om det funnes en gotisk katedral i Disneyland skulle den se ut så här, och locka horder av betalande besökare. Med all rätt.”

Våra församlingar och kyrkliga samfälligheter förvaltar alltså den viktigaste delen av Sveriges kulturarv, något som vi i vår hemmablindhet inte alltid tänker på. Göran Hägg gör oss medvetna om att även en högst ordinär Tegnérlada är en kulturskatt.

De kyrkliga kanslierna har börjat ta tag i frågan om kyrkobyggnaderna. Flera stift har på senare år tillsatt en stiftsantikvarie, bland annat med uppgift att handlägga ansökningarna om den kyrkoantikvariska ersättningen. Man har arbetat med kyrkobyggnadsinventeringar och underhållsplaner. I Göteborgs stift har inventeringen gett ett synligt resultat i boken Kyrkor i Göteborgs stift, Rapport över kyrkobyggnadsinventering och karakterisering 2001-2007 (red. Maria Mellgren, Göteborgs stifts skriftserie 2009:1). Den illustrerade boken ger en stilhistorisk översikt utifrån ett urval av stiftets kyrkor och är försedd med en förteckning som upptar alla de 414 inventerade kyrkorna och kapellen.

Kyrkokansliet i Uppsala har gett ut Levande arv, Teologisk eftertanke och praktiska råd vid förändring och bevarande av kyrkobyggnader (red. Boel Hössjer Sundman, Verbum 2007). Boken, som ger grundläggande kunskap om kyrkobyggnaderna och deras teologi, mynnar ut i frågor man måste beakta i samband med underhåll, ombyggnad och restaurering. Den borde studeras av alla förtroendevalda.

Kyrkorna på den politiska agendan

Att våra kyrkor bör bevaras och underhållas är en uppfattning som de flesta delar, oberoende av religiös inställning. Kyrkorna är ett gemensamt kulturarv som inte bara berör kyrkomedlemmarna. De flesta kyrkorna står under kulturminneslagen. Därför åtog sig statsmakten i kyrka-statuppgörelsen att under tio år, till och med 2009, bidra till kyrkornas underhåll genom kyrkoantikvarisk ersättning.

Vad gäller fortsättningen finns i skrivande stund (juli 2009) ännu inget beslut. Regeringen har lämnat en skrivelse till riksdagen med analys och uppföljning av hur den kyrkoantikvariska ersättningen hittills fungerat. Skriftligt underlag är bl a kyrkokansliets sammanställning samt riksrevisionens utvärdering. Ett belopp kommer att anges i den budgetproposition som läggs fram i september. Det har sagts att det kommer att bli en ”kontrollstation” vart femte år. Vidare har det betonats att beloppet inte är något bidrag utan en ersättning.

Statens ansvar för kyrkobyggnaderna var ämnet för huvudledaren i Dagens Nyheter den 22 april. Staten borde ta större ansvar för det kulturarv som kyrkorna utgör. ”I år betalas 465 miljoner kronor ut i kyrkoantikvariskt stöd – vilket är 70-110 miljoner mindre än vad olika statliga utredningar slagit fast som behövligt”, enligt DN. ”Under den senaste tioårsperioden rör det sig om en underfinansiering på flera miljarder.”

DN påpekade även att Leif Pagrotsky då han var kulturminister plockade ut 15 miljoner från kyrkostödet för att finansiera ett nytt filmavtal. Pagrotsky försökte reparera denna politiska skada genom att några dagar därefter föreslå ett tillfälligt rotavdrag för kyrkor och andra kulturbyggnader, något som skulle ge jobb inom kultur- och byggsektorn samtidigt som kulturhistoriska byggnader bevaras. Dock måste man se Pagrotskys inlägg som ett slag i luften. Församlingarna betalar inte någon inkomstskatt på kyrkoavgiften och kan därför inte heller göra några ROT-avdrag.

Att Pagrotsky dock har ett genuint intresse för kyrkor visade han för en del år sedan då han som näringsminister efter ett stort elavbrott besökte ställverket i Öxnevalla (i mitt dåvarande pastorat). Han passade då också på att besöka den närbelägna kyrkan och tyckte att ”det var en fin kyrka” (som nu blivit ännu finare efter renovering).

Ärkebiskop Anders Wejryd följde upp frågan med ett inlägg på DN Debatt den 20 maj med den provocerande rubriken ”Regeringen värre än mögel för kyrkans kulturskatter”. Här pekade Wejryd på att Statskontoret gjort en utredning av de årliga kostnaderna för att antikvariskt arbete i kyrkorna. I dagens penningvärde är det 573 miljoner kronor, men så mycket har aldrig staten bidragit med. Skillnaden mellan Statskontorets bedömning och faktiskt utbetalda medel under de gångna tio åren utgör 3,5 miljarder kronor, enligt Wejryd. Han begärde därför att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skulle ta initiativ till att skapa ett regelverk som garanterar långsiktighet och tillräckliga medel. Ett led i denna bör vara att regeringen permanentar prästlönetillgångarnas skattebefrielse och på så sätt bidrar till att församlingarna kan underhålla sina kyrkor.

På detta svarade kulturdepartementets stabschef Henrik Toremark (prästson från Sunne) att ärkebiskopens siffror kommer från en av flera utredningar men inte från den faktiska överenskommelsen (DN 090522). Inte heller kan regeringen ta ansvar för en överenskommelse som gjordes under den tidigare regeringen. Han tycker annars att dialogen varit bra och är därför förvånad över ärkebiskopens ton i debattinlägget.

Riva eller inte – det är frågan

Förr var det ingen större kostnad för att till exempel kalka en kyrka. Sockenstämman beslöt om dagsverken, hemmansägarna skickade sina drängar med oxe och vagn. Man grävde en märgelgrav och tillredde kalken på plats. Ett sådant arbete drog knappast några reda pengar i kostnad. Men idag rullar miljonerna när firmor skall anlitas. Alltfler församlingar hamnar därför i en ekonomisk rävsax.

I Maglarp utanför Trelleborg fick Hammarlövs församling till slut regeringsrättens medgivande att riva den söndervittrade kyrka som var uppförd 1908. Där var annars renoveringskostnaden beräknad till 30 miljoner kronor. Kyrkan revs hösten 2007.

Likaså ville Foss-Sörbygdens kyrkliga samfällighet norr om Uddevalla riva en av sina kyrkor, nämligen den i Valbo-Ryr, byggd 1903. På grund av rasrisk hade den hållits stängd sedan hösten 2005. Motståndet i bygden blev dock så stort att samfälligheten i stället ansökte om kyrkoantikvarisk ersättning och beviljades 3,6 miljoner kronor. Men eftersom en renovering skulle gå på åtskilligt mer ansåg man sig trots anslagstilldelningen inte kunna gå i land med arbetet. Fem av elva ledamöter i kyrkonämnden röstade för rivning. Vid kyrkofullmäktiges sammanträde den 19 maj 2009 beslöts dock med tolv röster mot sju att renovera kyrkan.

Maglarp och Valbo-Ryr är bara toppen av isberget. När samfälligheternas ekonomi försämras och glesbygderna töms på skattebetalare rycker frågan om kyrkobyggnaderna fram som den kanske viktigaste kulturpolitiska frågan. Församlingar och samfälligheter med klent underlag klarar inte längre av att både bekosta verksamhet och att underhålla kyrkor. Samtidigt har de omistliga kulturvärden att förvalta.

Allt eftersom tiden går ökar också insikten om att det inte bara är medeltidskyrkor som är skyddsvärda. När Oscar Fredriks kyrka i Göteborg, en nygotisk skapelse av Helgo Zettervall, på sin tid behövde renoveras, tyckte biskop Giertz att den lika gärna kunde rivas eftersom den såg ut som ”en kraschlandad drake”. Men i våra dagar anses även Tegnérlador och Zettervallskatedraler vara enastående arkitektoniska skapelser, något som bland annat Göran Hägg gör oss uppmärksamma på. Kanske var kyrkorivningen i Maglarp den sista i sitt slag.

Kyrkobyggnaderna är i hög grad identitetsskapande för församlingarna. De alstrar inte bara utgifter utan också inkomster. Utan kyrkobyggnaderna skulle vi i längden inte kunna behålla medlemmarna och därmed skulle vi tappa våra inkomster, som en av pastoratets revisorer en gång påpekade för mig.

Ur strikt kyrklig synpunkt är kyrkobyggnaderna inget esse men väl ett bene esse. Inget går upp mot att med en levande församling få fira högmässa i en vacker kyrka. Problemet är emellertid att på många håll i Svenska kyrkan, kanske på de flesta håll, existerar inte längre någon gudstjänstfirande menighet, vare sig detta nu beror på andlig torka eller avfolkning. I många kyrkor är det bara gudstjänst varannan eller var tredje månad. För att ”locka folk” har man, särskilt på sommaren, dessutom någon eller några musikkvällar, ofta med mer eller mindre profant innehåll.

Även om man på landsbygden vill behålla sin sällan använda kyrkobyggnad som bygdens identitetsmarkör, så orkar den krympande och åldrande medlemsstocken inte med några större renoveringskostnader, även om man får tilldelning av kyrkoantikvariska medel. Situationen är på väg att bli ohållbar.

Vem skall betala?

På Gotland med dess 92 medeltidskyrkor har man länge sett problemet. Där bildades redan 1984 Samfälligheten Gotlands kyrkor som en partiell kyrklig samfällighet. Sedan sådana samfälligheter i övrigt upphörde i och med Kyrkoordningens ikraftträdande har man dock fått behålla Gotlandssamfälligheten genom en övergångsbestämmelse.

Under sina 25 år har Gotlandssamfälligheten visat sig fungera mycket väl. Det finns en klar gräns mellan vad som är samfällighetens ansvar, nämligen kyrkounderhåll, och församlingens ansvar. Finansieringen sker genom en kyrkoavgift om 15 öre per skattekrona från kyrkans medlemmar i Visby stift. Till detta kommer ett stiftsbidrag samt kyrkoantikvarisk ersättning.

Skulle Gotlandsmodellen kunna fungera även på fastlandet? Jag hade nyligen tillfälle att fråga samfällighetens mångårige ordförande Åke Sjöberg om den saken. Han tror att den modellen bara kan fungera på Gotland. Anledningen är att socknarna och deras kyrkor är så homogena. Kyrkorna är av samma typ med liknande behov. Församlingarna (före de senaste sammanslagningarna) är ganska jämstora (med undantag av Visby). Det blir inte konflikter där den ena församlingen tycker sig bli missgynnad på den andras bekostnad. På fastlandet är det däremot en helt annan variation vad gäller församlingar och deras kyrkor. Där blir det svårare att komma överens.

Man kan fråga sig om kyrkounderhållet är något som bara skall bekostas av de ”kyrkotillhöriga”. Är det inte i första hand en kulturarvsfråga? Ibland kan man undra om det inte varit att bättre om vi haft det som i Frankrike 1905. Där tog staten över äganderätten till den kyrkliga egendomen inklusive kyrkobyggnaderna men kyrkan får disponera dem utan kostnad.

Frankrike är nästan lika sekulariserat som Sverige. En medelstor fransk stad har i stadskärnan ofta flera stora kyrkor av stort kulturhistoriskt värde men kanske hålls det bara söndaglig mässa i en enda av dem. När man går i gatorna en söndag morgon får man leta sig fram till gudstjänsten genom att lyssna efter kyrkklockorna. I den kyrka som används samlas kanske ett hundratal mässbesökare, påtagligt andäktiga och engagerade. Alla funktionärer utom prästen tycks vara frivilligmedarbetare, även organisten. Det finns en stark känsla av gemenskap och delaktighet. Kanske är det så framtiden ser ut även i vår kyrka.

Inom få år kommer säkerligen frågan om begravningsväsendet att väckas till liv av Christer Sturmark eller någon annan. Det klagas redan på att begravningsavgifterna varierar mellan samfälligheterna. Det tycks också vara egendomligt att Svenska kyrkan skall tillhandahålla gravplatser för muslimer och ateister, men detta blev en nödlösning, rakt emot utredningsdirektiven, när relationsförändringen genomfördes år 2000. Utredarna undvek den konsekventa men då alltför radikala lösningen, nämligen att överföra ansvaret till kommunerna.

Kommunal kyrkobyggnadsavgift

Inom tio år får vi förmodligen uppleva att det allmänna tar över begravningsväsendet. Kommunernas entusiasm inför en sådan reform är visserligen ringa, men kommunalt motstånd har tidigare inte hindrat statsmakten att lägga ytterligare uppgifter på dem. Dessutom skulle kommunerna då få tillgodoräkna sig begravningsavgiften. Skulle man också kunna tänka sig att kommunerna tar över de byggnader som finns på begravningsplatserna, det vill säga kyrkobyggnaderna? De är ju offentligt finansierade, på sin tid byggda av hela socknen. Eventuellt kan man tänka sig att kommunen också får ta ut en kyrkobyggnadsavgift.

Eftersom vi inte lever i de revolutionära kastens Frankrike utan i kompromissernas Sverige skulle man kunna tänka sig ett frivilligt förfarande. De församlingar och samfälligheter som sällan använder sina kyrkor och som inte längre klarar av att underhålla dem får möjlighet att överlåta dem till kommunen. Till kommunerna utgår statliga bidrag för kyrkornas underhåll. Svenska kyrkan äger av traditionsskäl rätt att använda kyrkorna för de gudstjänster som kan komma ifråga. Eventuellt kan kyrkorna även upplåtas till konserter och till andra samfunds gudstjänster. Kyrkorna står under skydd av kulturminneslagen. Länsstyrelserna utövar tillsyn under Riksantikvarieämbetet.

Kanske är detta en alltför pessimistisk syn på framtiden. Om någon har en bättre lösning på problemet är det bra. Men nu brådskar det. Man kan inte bara låta våra kyrkobyggnader falla ihop. Vi är skyldiga att, vad det än kostar, bevara vårt enastående kulturarv till eftervärlden.

Men framför allt måste den andliga tempelbyggnaden restaureras och byggas upp igen. Inom Svenska kyrkans ledande organ måste man våga erkänna att modernismens, liberalteologins och den allmänna urvattningens väg visat sig vara misslyckad. En kyrka måste i stället bygga på ”apostlarnas och profeternas grundval där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef.2:20).

Tillbaka till startsidan