för konfirmander i Istorps pastorat
av Anders Brogren
När Jesus lämnade sin tillvaro på jorden och återvände till himlen sade han till apostlarna:
Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.
Hur skulle apostlarna bära sig åt för att göra alla folk till lärjungar? –
På pingstdagen fick de svaret. Då fylldes de av den helige Ande. Därmed kunde Gud själv använda dem som sina verktyg. De blev ledda av Anden.
Den första kristna församlingen (urförsamlingen) fanns i Jerusalem. De första kristna blev förföljda för sin tros skull. En diakon, som hette Stefanus, blev dödad. Han kallas för "den förste martyren". Sedan tvingades de kristna att fly från Jerusalem till landsbygden och till Samarien. Därigenom spreds den kristna tron även utanför Jerusalem.
Paulus förföljde de kristna. Han var med när man dödade Stefanus. När sedan Paulus var på väg till Damaskus för att spåra upp kristna uppenbarade sig Jesus för honom. Paulus blev då omvänd och blev därefter en stor missionär. Han gjorde flera långa missionsresor. Om dem kan man läsa i Apostlagärningarna. Han avrättades under kristendomsförföljelserna i Rom omkr. år 64.
Trots förföljelser från den romerska statens sida växte den kristna kyrkan hela tiden. Den hårdaste förföljelsen var under kejsar Diocletianus, som under åren 303 – 305 försökte utrota kristendomen. Under denna period dödades många av de helgon som är kända från almanackans namnsdagslängd: Lucia, Georg, Barbara, Sebastian m.fl. Diocletianus lyckades dock inte förinta den kristna kyrkan, utan drog sig tillbaka år 305.
Efter honom blev Konstantin kejsare. Denne förstod att det inte gick att krossa kyrkan. I stället gjorde han 313 kristendomen till en tolererad religion. Han intresserade sig för kyrkan och blev 337 döpt på sin dödsbädd. Från 380 blev kristendomen statsreligion i det romerska riket.
Den kristna kyrkan utbreddes till allt fler länder och folk. Så småningom nådde den ända upp till Norden. Den förste missionären i Sverige var Ansgar. Han predikade evangeliet i Birka omkr. år 829. Men Ansgar besökte aldrig det område som vi idag kallar Västsverige. Hit kom i stället kristendomen genom vikingar som mött den kristna kyrkan i England och andra länder och blev kristna och döptes där. Senare kom även missionärer till Västsverige. Mest känd av dem är engelsmannen Sigfrid.
Den första kyrkan i våra trakter uppfördes i Kattunga av en viking som varit livvakt åt kejsaren i Konstantinopel. Senare byggdes också kyrkor i Öxnevalla, Horred och Istorp. De tidigaste kyrkorna var små träkyrkor. De behövde inte vara så stora eftersom det inte fanns några bänkar som tog plats utan man stod upp under hela gudstjänsten.
Från första början var vår kyrka en del av den katolska kyrkan, som leddes av påven i Rom. Men på 1500-talet var det en munk i Tyskland, som hette Martin Luther, som protesterade mot avlatshandeln, vilket medförde att han blev bannlyst av påven. Många furstar höll med Luther. Den svenske kungen Gustav Vasa såg en möjlighet att stödja sig på Luthers tankar och sedan kunna lägga beslag på kyrkornas och klostrens egendomar. Han skilde kyrkan i Sverige från den katolska kyrkan genom beslut på riksdagen i Västerås 1527.
Göteborgs stift bildades på 1600-talet genom att man slog ihop södra delen av Skara stift med Halland, som erövrades från Danmark och Bohuslän, som erövrades från Norge. I Lund upprättade den svenske kungen ett universitet, som skulle verka för att försvenska de erövrade landskapen, de s.k. Skånelanden. Där studerade många som skulle bli präster i Göteborgs stift. Omkr. 1800 predikade Henric Schartau i Lunds domkyrka. Han predikade en mer personlig tro. Hans predikan var mer själavårdande än vad man var van vid. Han påverkade de blivande prästerna, som sedan kom till Göteborgs stift, och där började predika på ett levande sätt. Med början i Mark blev det en stor väckelse över nästan hela stiftet under 1800-talet och början av 1900-talet.
1900-talet har kännetecknats av att allt fler blivit främmande för kyrkan och den kristna tron. Detta kallas ibland för sekularisering. Samtidigt känner man också i vår tid mer samhörighet med kristna i andra kyrkor och samfund. Denna strävan efter kristen enhet kallas ekumenik.
Också bland biskopar och präster är det idag inte självklart att kyrkan i första hand skall följa Bibeln och den lära som funnits under två årtusenden. År 2000 förändrades relationen mellan Svenska kyrkan och staten, även om den politiska kontrollen kvarstår genom att de poltiska partierna behärskar de flesta kyrkliga organen. Dessutom finns det en ramlag, som binder kyrkan inom vissa gränser. Genom att kyrkan också fått ansvar för begravningsväsendet är den också bunden. Dock har församlingarna blivit mer självständiga i förhållande till stifts- och rikskyrka. Till att börja med kommer det inte att märkas så mycket, men efter hand kommer det att bli allt större skillnader mellan olika församlingar. Kristendomen kommer att bli en minoritetsrörelse, så som den var från början. Samtidigt kommer ekumeniken att bli allt viktigare. Vi kommer kanske att få uppleva helt nya konstellationer inom kristenheten, kanske i en visserligen mindre men mer livaktig och profilerad kristen kyrka.