Gränsposten 9704:

Efter att ha genomgått biskopsvisitation med visitationsstämma på Palmsöndagen var det riktigt lugnt och skönt att få fira en vanlig påsk med gudstjänster i våra kyrkor. Sist i helgen kom Annandag påsk, alltid en av mina favorithelgdagar under året. Jag tycker om stämningen just den dagen och känner mig då alldeles särskilt inspirerad att predika.

Sedan blev det en veckas påsklov. Tillsammans med gemålen valde jag att tillbringa ledigheten i London. Där är det fint att möta våren. När vi åkte in med tunnelbanan från Heathrowflygplatsen ringlade sig tåget fram mellan radhusträdgårdarna i Londons sydvästra ytterområden, där magnolior, japanska körsbär och forsythior blommade.

Familjen Frithiof reser från London med tåg från Liverpool

Street Station. Nargareta och Anders vinkar av dem.

Moster Margareta visar ett fynd får Alma.I bakgrunden Elisabet och Jan.

Margareta och Elisabet

Väl inne i centrum träffade vi svägerkan med familj, som redan varit där några dagar. På kvällen kunde damerna roa sig med att gå på musical, medan vi herrar slapp ifrån teatern och i stället kunde äta en god middag och avhandla aktuella kyrkliga frågor. På det sättet blev alla nöjda

En annan dag tillbringade jag med släktforskning i det anrika The Reading Room på British Museum, där jag redan förut varit och utforskat en av mina skotska anor. Förra gången kom jag långt tillbaka i tiden, eftersom det då rörde sig om den kända klanen Erskine. Men jag hade två anor kvar, som jag inte hann med sist. Men det blev inte riktigt lika lyckosamt denna gång. Först hade jag svårt att hitta böckerna. Det visade sig att man höll på att göra ett helt klassificeringssystem eftersom biblioteket till hösten skall flytta över till nybyggda lokaler nära S:t Pancras. Och sedan, när jag med bibliotekariens hjälp funnit dem, insåg jag att det var svårare att hitta något om sådana släkter som inte räknas till klanerna.

Men en sak kunde jag i alla fall sluta mig till. Mina olika skotska förfäder, av släkterna Erskine, Bassett och Ewarth, lämnade Skottland för 400 år sedan av ett och samma skäl. De accepterade inte de biskopar som kungen tvingade på den skotska kyrkan. Och då började jag undra över mig själv, om jag möjligen ärvt min egen inställning i samma fråga från mina förfäder. Det är mycket som ligger i generna.

På söndagen var vi i högmässa i den lilla St. Margaret´s kyrka, underhusets egen kyrka mitt emot parlamentet. Nåja, kyrkan var egentligen ganska stor men såg liten ut eftersom den ligger alldeles intill den jättestora Westminster Abbey. En fin gudstjänst i högkyrklig stil, förnämlig kör och mycket duktig organist. Antalet gudstjänstbesökare var ungefär som i Istorps kyrka.

Efter gudstjänsten åkte vi ut till Kew Gardens, den stora botaniska trädgården en halvtimmes resa västerut med tunnelbanan. Där blommade redan många sorters Rhododendron. Därefter en timmes solig båtresa på Themsen tillbaka till Westminster. Det var första helgen båtarna gick efter vinteruppehållet.

En dag, medan makan var ute och shoppade, passade jag på att gå på London Transport Museum, en dröm för varje pojke. Detta nya museum vid Covent Garden visar utvecklingen av Londons kollektivtrafik. Först ser man några tidiga bussar, små passagerarvagnar, som drogs av hästar. Sedan kommer hästspårvagnarna. Som mest hade man inte mindre än 50000 hästar i kollektivtrafiken. Det var ett stort problem att förse dem med foder. Vid den tiden hade Sverige en stor havreexport, som gick just till att hålla igång alla Londons hästspårvagnar.

Så kom förbränningsmotorn och den elektriska motorn. Den kända röda dubbeldäckade Londonbussen växte fram. Med elmotorn blev det möjligt att köra tåg i tunnlar och därmed kunde man börja bygga ut vad som numera är världens största tunnelbanenät.

Det bästa av allt var att få stiga in i en förarhytt till ett tunnelbanetåg från 1937 och sedan köra det i simulator. Med vänstra handen sköter man bromsen och dörrarna, med högra håller reglerar man hastigheten och håller nere dödmansgreppet. Sedan är det bara att köra. Det märks att tåget är tungt. Det tar en stund innan man fått upp farten. Sedan kör man så länge signalerna i tunneln visar grönt eller tills man kommer in på en station. Då gäller det att stanna precis i bortre kanten av perrongen. Det var lättare sagt än gjort. Antingen började jag bromsa för tidigt och då ställde sig tåget mitt på med bakre delen fortfarande inne i tunneln. Eller så bromsade jag för sent och då hamnade främre delen av tåget inne i nästa tunnel. Men en underbar stund var det. Sanningen är den, att hade jag inte varit kyrkoherde i Istorp, så skulle jag velat vara lokförare.

Vi kom hem vid midnatt natten mot onsdag. På skrivbordet låg meddelanden om två dödsfall, som riktigt skakade om mig. Två av mina bästa vänner under alla år här i pastoratet var inte längre i livet. Anders i Strömmared, vår gamle kyrkvärd i Istorp, hade hastigt lämnat oss. När vi flyttade hit för snart nitton år sedan var det Anders som stod för välkomnandet. Den värme och goda vilja, som han då visade, fortsatte genom alla år. Medan han ännu var i sin fulla kraft hade vi att göra med varandra nästan varje dag. Han styrde och ställde med allt, både i Istorps församling och i pastoratet. Dessutom var han en duktig bonde. En söndagsmorgon i kyrkan, efter det att han haft kalvning att sköta under natten, frågade jag hur han egentligen orkade med alltsammans när han inte fick sova ordentligt. Han sade, att det var inte så farligt, "det jämnar ut sig fram på dagen".

Så var det också Elin på Höjden. Där var dödsfallet inte oväntat. Hon trodde nog att det skulle vara slut redan förra sommaren när hon tog avsked av mig innan jag åkte på semester, men hon levde också när jag kom tillbaka och ända till nu. Den sista kampen blev utdragen för henne. Hon som alltid ville styra och ställa och åkte runt på mopeden i sin röda hjälm blev helt utan möjlighet att göra något. Det frestade hennes tålamod, men nu har hon fått ro. Hon har bakat sina sista ringar åt oss, men andra har tagit vid i stället.