Från Istorps prästgård:

Så var det nytt år igen. Januari är en grå och lång månad. Somliga upplever den som årets längsta. Det känns alltid litet trögt att komma igång igen efter julens alla helger. Fortfarande står granen kvar, lika fin och grön som när vi fick den av vår granne Karl-Erik för en månad sedan. Inte ett barr har den tappat, så den får nog stå kvar till "lillejul".

Är det någon som fortfarande firar "lillejul"? För de yngre läsarna får jag tala om, att det är ett gammalt namn på kyndelsmässodagen, som förr alltid firades den 2 februari, 40 dagar efter jul. I kyrkan läser man då om när Maria och Josef bar fram Jesusbarnet i templet och där träffade Simeon och Hanna. Förr var det vanligt med en liten julskinka till "lillejul", men på sina håll lär det också ha förekommit julklappar till barnen.

Vid kyndelsmäss sade man förr att vintern var halvliden och att man då skulle ha förbrukat hälften av kreatursfodret. Men just idag, den 16/1, verkar det som om vintern redan skulle ha gett med sig. Den stränga kylan har avlösts av en rad varmluftsbringande lågtryck från Atlanten. Snön, som legat över en månad, försvann hastigt. Det går inte alls åt så mycket småfågelsfrö i fröautomaten. Bofinkarna, talgoxarna och nötväckorna hittar tydligen andra sätt att försörja sig. Inte heller sjunker nivån lika snabbt i oljetanken. Pohlman utlovar ytterligare blidväder. Men ännu är det bäst att inte ropa hej.

Dock måste även den, som i likhet med mig inte tycker om vintern, erkänna att julen var ovanligt vacker. En sådan juldag med strålande sol över gnistrande snövidder! Jag kommer inte ihåg något liknande.

Julen är en lugn och skön tid - också för oss präster. Inför julen är det alltid somliga som liksom brukar beklaga mig och säga att "nu får du väl mycket att göra". Jag brukar svara, att julen är så behaglig. Då har man inget annat att göra än att gå i kyrkan, och det är alltid en glädje. För övrigt har Sverige stannat. Inga tråkiga telefonsamtal, inga bruna kuvert, bara trevliga samtal med välgångsönskningar och posten har bara julkort med sig. Jag slipper att gå på sammanträden på kvällarna och får vara hemma med familjen.

Det är en stor förmån att få fira julen i Istorp, inte minst när snön lyser vit på taken och varje dagning möter med rimfrost på alla de gamla lindarna. Bakom dem ser man den vita kyrkan i den vita snön. På julmorgonen ringer klockorna. I mörkret går jag nerför backen och ser de levande ljusen genom kyrkfönstren. Jag känner ingen längtan efter att resa bort. Julen i Istorp är kanske en sådan drömjul, som många stadsbor längtar efter.

Familjen brukar återförenas vid jul. Alla pojkarna plus sonhustru var hemma över julen. Och så viktigast av allt, släktens huvudperson, vårt barnbarn Elias, som tyckte om att leka med julklappspappren.

Också till nyår brukar det bli familjehögtid. Då kommer nämligen svärmor Greta och moster Gudrun. På nyårsnatten sitter vi på hallen på andra våningen. När klockan blir tolv öppnar vi fönstret och lyssnar efter de tre klockorna, som ringer ifrån Horreds kyrktorn, där några entusiaster brukar fira sitt nyår. Sedan hör vi också Sveriges domkyrkoklockor på radio. Hela tiden sitter vi på parkett och ser alla raketer som skickas upp från Horred. Vi ser de säkert bättre än Horredborna själva. Och då blir detta även ett ytterligare inlägg i den gamla debatten om vem som har den vackraste utsikten, Istorp eller Horred. Åtminstone på nyårsnatten håller jag på Istorp.

En stor del av januari tillbringar jag vid skrivbordet. Efter helgerna kommer de bruna kuverten. Det är också hög tid att planera inför det nya året. Man känner sig som en papperspräst. I år har jag dessutom fått extra att göra med ett frågeformulär inför den biskopsvisitation, som snart skall äga rum. För varje församling är det ett stort antal frågor som skall besvaras. Det är med detta som med deklarationen. Det är en ganska tråkig sysselsättning, men det kan vara nyttigt att se hur man har det ställt.

Hur vi har det ställt ser jag också när jag skall fylla i förra årets kyrkostatistik, där bl.a. antalet gudstjänstbesökare ingår. När jag jämför med förhållandena vid förra visitationen, som ägde rum i februari 1980, märker jag att vi inte har lika många gudstjänstdeltagare som då. Åtskilliga av våra mest trogna kyrkobesökare ligger på kyrkogården. Dagens kyrkobesökare är inte alltid lika regelbundna som de gamla, som kom varenda sön- och helgdag, vare sig det var tidig eller sen tjänst, solsken, regn eller snöstorm. Men samtidigt har vi ändå rekryterat många nya deltagare till våra gudstjänster. Inte minst är det roligt att se hur de, som var med i Kyrkans Ungdom under mina första år, nu har egna familjer och kommer till kyrkan med alla sina barn.

Under 1996 ökade antalet deltagare i söndagarnas gudstjänster i våra kyrkor från 14569 föregående år till 14785, en ökning på 1,5%. År 1995 lär Istorps pastorat ha varit det näst kyrkligaste i Sverige. Endast Stockholms storkyrkoförsamling hade fler gudstjänstbesökare per invånare. Hur vore det om vi tog upp kampen och försökte att bli nummer ett i Sverige? Är inte det en ädel tävlan? Det betyder, att du som tycker att du borde gå till kyrkan men inte har kommit iväg, du får samla ihop dig och komma oftare. Då kan det öka ytterligare.

Men det är inte fråga om att gå till kyrkan bara för att slå något slags rekord. Vad det gäller är, att vi som är kristna också visar det genom att samlas på söndagarna inför vår himmelske Fader och ger honom ära och tjänar honom i gudstjänsten.

Anders Brogren

Tillbaka till hemsidan.