Ateism på retur?

 

1. En döende ateism och tomrummet efter Hedenius

 

En sökning på nätet ger vid handen att Peder Thalén är född 1957. Han är universitetslektor i såväl Umeå som Gävle samt dessutom ledamot av biblioteks- och kulturnämnden i Lemlands kommun på Åland. 1994 disputerade han på en uppmärksammad avhandling om Ingemar Hedenius uppgörelse med den kristna traditionen. Nu har han samlat några artiklar ur byrålådan, de flesta från 1990-talet, till en bok med den kaxiga titeln Ateismens fall, Den moderna religionskritikens kris.

     Enligt Thalén har ateismen som ideologi förlorat sin attraktionskraft. Den hade sin högkonjunktur på 1950-60-talen och har sedan dess, enligt Thaléns nyskrivna förord, fört en tynande tillvaro, även om den på sistone visat tecken på ett ökat engagemang till följd av den allmänt stigande religiösa temperaturen. Varför tempen har stigit går Thalén tyvärr inte in på, kanske för att den fortfarande var lägre då artiklarna en gång skrevs. Kämpande ateister tas inte längre på lika stort allvar i en kultur som numera betonar respekten för kulturell mångfald. Den starka tro på vetenskapen, som tidigare bar upp ateismen har också svalnat. Vetenskapen har förlorat sitt andliga monopol, varför ateismen blivit en livsåskådning bland andra. Precis som den traditionella religionen finns också ateismen kvar i en slentrianmässig form. Ett exempel är Christer Sturmarks Tro och vetande 2.0 som uppvisar en påfallande brist på förnyelse.

     Liksom det idag finns en ”privatreligiositet” finns det också en marginaliserad ”privatateism”, säger Thalén. Men denna passar inte in i den från upplysningstiden nedärvda sekulariseringsideologin enligt vilken den organiserade religionens nedgång borde innebära ateismens utbredning. Ateismens nedgång tvingar därför fram en ny förståelse av samtiden och framtiden. Thaléns bok riktar sig till dem som vill få distans till detta andliga arv och har behov av att gå vidare.

     Under Hedenius och Tingstens tid utövade namnkristendomen fortfarande en inre och yttre makt över människornas liv. Femtiotalsateismen trodde på framsteget, med religiösa övertoner. Vad Hedenius vände sig mot var, enligt Thalén, inte den bibliske kristne guden utan snarare en filosofisk kopia av denne, vilket berodde på den västerländska teologins nära symbios med antik förnuftsspekulation.

     Namngudens stilla bortdöende innebär dock, enligt Thalén, en möjlighet till något nytt. Vad detta nya skulle kunna vara får man däremot inte veta.

     Men visst kommer människor också i framtiden att använda beteckningen ”ateist” för att uttrycka sitt avståndstagande mot det man inte gillar i religionens värld. Men då är det snarare fråga om en moralisk reaktion av typen ”man skulle kunna bli ateist för mindre”.

     Den kristna tron är inte någon ideologi, fortsätter Thalén, inte någon teori, inte något abstrakt intellektuellt system. I stället var tron tidigare sammanvävd med tilliten till Gud som kunde föreligga som en konkret erfarenhet av att vila i Guds hand. Olika vardagliga händelser sågs som en bekräftelse på Guds närvaro i det egna livet. Föremålet för ateisternas kritik har däremot varit en gudstro omgjord till metafysik. Trons innehåll har blivit separerat från livet och erfarenheten.

     Därför betecknar Thalén en ateism av Sturmarks typ som ”retroateism”. Den står intellektuellt och kulturellt isolerad. Det som hos Hedenius var en väl sammanhållen tankebyggnad har förvandlats till lösa åsikter. Ju mer dessa åsikter säras från den filosofiska helheten, desto mer töms de på ett bestämt tankeinnehåll. Även hos Hedenius var inslaget av retorik betydande men hans ateism hängde inte i luften utan hade en tydlig filosofisk inramning. Retroateismen utgör däremot ytterligare ett steg i upplösningen av den religionskritiska tradition som upplysningen skapade.

     En av anledningarna till att inta en ateistisk ståndpunkt är för många teodicéproblemet. Men detta problem hör, enligt Thalén, hemma i en intellektualiserad version av den kristna tron där man tillskriver Gud egenskaper som ”godhet” och ”allsmäktighet”, vilka uppfattas som allmänna intellektuella åsikter som kan diskuteras isolerade från hur vi lever. Denna abstrakta och historielösa framställning förmedlar en suggestiv känsla av att omfatta hela verkligheten.

     Men den bibliska tron har inte något svar på teodicéproblemet i dess teoretiska form som ett abstrakt intellektuellt problem. Thalén framhåller att bibeln i stället talar om Guds handlande, att han skapat oss, att han ledde Israels folk ut ur Egypten, upprättade förbund, sände sin Son, befriar från det ondas grepp etc. Plågorna har ansetts bekräfta den kristna trons sanning att världen är fallen och behöver frälsas.

     I den ur filosofisk synvinkel okomplicerade bibliska gudsförståelsen lär vi känna Gud inifrån våra liv och inifrån vår plats i historien som deltagare i ett gudsdrama som vi varken kan överblicka eller ha kontroll över. Tanken att människan skulle kunna sätta sig till doms över Guds handlande och avfärda Gud med hur det ser ut i världen förutsätter att vi kan ställa oss utanför Gud och betrakta honom som ett avgränsbart föremål. En sådan Gud är en idol, en mänsklig skapelse. Hedenius gud finns inte, enligt Thalén.

     En hel kulturs ytliga förhållningssätt till gudstron ligger inkapslad i bundenheten vid den abstrakta existensfrågan. Dess rötter finns i det grekiska filosofiska arvet där allmänna och kontextlösa existensfrågor alltid stått högt på dagordningen. Men i bibeln förekommer inga uppmaningar till att tro på Guds existens. Inte heller i våra psalmböcker eller i de nedtecknade böner som kyrkan tillhandahåller. Hos Luther, reformatorerna, finns inte denna centrala fråga med. Detta visar hur långt vi avlägsnat oss från det mer verklighetsnära sätt att närma sig Gud som varit en självklarhet i äldre tider, menar Thalén.

     Den kristendom som Hedenius talar om passar dock väl in på den kristendom som vi har idag. Ett exempel är, enligt Thalén, boken ”Befrielsen” [en produkt av ”Svenska kyrkans bekännelsearbete” som pågick under ett decennium och avslutades 1993 vid 400-årsminnet av Uppsala möte med publiceringen av Befrielsen. Stora boken om kristen tro], där man talar om den kristna tron som ett omfattande av en livsåskådning, livstolkning, livstydning etc. Denna typ av kristen tro har delvis sin upprinnelse i upplysningstidens tänkande. Föremålet för Hedenius kritik kan alltså, förenklat sett, sägas vara dagens kristna tro, en tro som blivit andligt stum och förlorat mycket av sin kristna identitet. Egentligen har Hedenius och de kristna ett gemensamt intresse av att komma till rätta med denna utväxt på den kristna traditionen.

 

* * *

 

Thaléns synpunkter är mycket tänkvärda även om han sannolikt inte skulle ha lyckats omvända en återuppväckt Hedenius. Men hans bok ger också anledning till nya frågor. När han talar om den klassiska kristna traditionens död som en nödvändig reningsfas undrar man över vad han själv tror på. Det tycks som att Thalén har sin bakgrund i Svenska kyrkan alt. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Förmodligen har han också sett tomheten i den politiskt motiverade folkkyrkan. Ibland verkar han luta åt Give me that old time religion. Men ytterligare sökning på nätet uppenbarar något helt annat.

     Det visar sig att Thalén på påskdagen den 4 april 1999 publicerat en artikel med rubriken  ”Skulle Jesus ha trott på uppståndelsen?” i Svenska Dagbladet. Där hävdar han att Jesu uppståndelse inte har något att göra med en enstaka märklig händelse som bryter mot naturens ordning. Han stöder sig på en artikel i STK 1/98 av en religionsfilosof som heter Stefan Eriksson samt på den kände exegeten Willi Marxsen ”som utifrån en närläsning av det bibliska materialet ifrågasätter om uppståndelsen alls skall uppfattas som en beskrivning av en händelse i Nya Testamentet. Talet om en uppståndelse bör enligt honom [Marxsen] snarare förstås som den för lärjungarna naturliga förklaringen till att deras tro kunde väckas på nytt efter Jesus korsfästelse, hur han kunde vara verksam även efter sin död. Det är alltså deras nya tro som är själva händelsen, det centrala budskapet. ----- Redan i den apostoliska trosbekännelsen kan man se, menar Marxsen, hur det skett en omformning eller ’teologisering’ av det kristna budskapet. Talet om uppståndelsen framstår inte längre som ett bland andra tänkbara religiösa uttryck för en bakomliggande, omedelbar erfarenhet av själslig förnyelse, utan har objektiverats till att beteckna en separat händelse som nu måste omfattas i en särskild trosakt.”

     Thalén anser i sin artikel om påsken att ”Marxsens och Erikssons analyser är viktiga därför att de lösgör oss från tvånget att betrakta uppståndelsen som något som skulle behöva omfattas som ett vanligt faktum, om man vill vara en sann kristen”. Det var erfarenheten av en helt ny kvalitet i livet, en inre delaktighet i en försonande och villkorslös kärlek, fylld av ömhet, värme och smärta, riktad både mot den egna livet och andra människor, som ledde lärjungarna till att tala om Jesus som närvarande även efter döden. Att plocka fram ökenfäder och medeltida mystiker ur den kristna traditionens bortglömda skrymslen är ingen lösning för framtiden. ” Vi står inför ett skede i den kristna traditionens utveckling där vi kan förvänta oss något helt nytt, och därför inte i någon större utsträckning kan bli vägledda av historiska förebilder.”

     Vad en återuppväckt Hedenius skulle ha sagt om denna tolkning av Jesu uppståndelse är inte svårt att räkna ut. Den är ett exempel på vad han kallade för ”övertalningsdefinition”. Hedenius förklarar detta begrepp i en essä om den danske teologen P G Lindhardt (ingår i den utökade upplagen av Tro och vetande från 1959). En övertalningsdefinition är när man försöker göra något tilltalande (eller avskräckande) genom att ge det ett nytt namn. ”Man tar ett ord, låt oss säga ’kristendom’, som redan förut har en positiv (eller negativ) känsloladdning, och man ger detta ord en förändrad betydelse genom att låta det beteckna det som man vill rekommendera (eller varna) för. Övertalningen sker alltså genom att införa en ny definition som ger en ökad känsloton åt det sålunda definierade.”

     En övertalningsdefinition bör aldrig lura folk, fortsätter Hedenius, men det är fara värt att professor Lindhardts övertalningsdefinition lurar åtskilliga, bland dem kanske också honom själv. Om den kristna trosbekännelsen säger Lindhardt att man skall använda det man kan använda och låta det andra ligga. Lindhardt tar, liksom Thalén, avstånd från ”de bibliska författarnas” lära om uppståndelsen och påskundret. Han tar alltså farväl till vad som, enligt Hedenius, är kristendomens kärna, nämligen Nya testamentets så kallade historiska vittnesbörd om Jesu verk och lära.

     Men samtidigt är Lindhardt, enligt Hedenius, mycket noga med det historiska så snart han kan få det att passa in i hans egen förkunnelse. Han utför en rad exegetiska operationer för att styrka att hans uppfattning i motsats till kyrkolärans stöder sig på vad den historiske Jesus gjorde och lärde. Dock är dessa utflykter till exegetiken genomgående så ”godtyckliga och subjektiva att de saknar allt vetenskapligt värde”. Ändå menar Lindhardt inte att han för fram en förvandlad och moderniserad kristendom. I stället anser han sig förkunna den verkliga kristendomen, den som kyrkan talar om men har missförstått. ”Det är inte Lindhardt som har avlägsnat sig från den ursprungliga kristendomen utan kyrkan. Båda talar om den heliga historien, men kyrkan har fel och Lindhardt rätt, eller rättare sagt: han tolkar den sannare än vad kyrkan gör.”

     Låt vara att Hedenius som fackfilosof ansågs vara passé redan på 1960-talet. Han satt inte längre kvar på det vetenskapligt analyserande domarsäte som han själv trodde. Men som kritiker av slapphet i kyrka och universitetsteologi har han ett bestående värde. Han kunde sin bibel och var teologiskt beläst. Han visste att evangeliet, enligt Paulus, visserligen är en dårskap men han ville ändå ha ordning och reda i tankarna. Den s k lundateologins tendens till dubbel bokföring med dels en teologisk, dels en vanlig verklighet, satte han dissektionskniven i. Hans program i uppsatsen De teologiska fakulteternas framtid har till stor del förverkligats. Men säkert skulle han också idag haft en del att säga om den teologiska fakulteten (institutionen) i Lund som nyligen kallat Jonas Gardell till hedersdoktor.

     En gång i början av 1970-talet råkade jag träffa den genommusikaliske och genomsnälle Göteborgstonsättaren Sven-Erik Johansson som berättade att han just varit i Uppsala och hälsat på sin gode musikvän Ingemar Hedenius. Han hade mycket gott att säga om sin vän, om att han egentligen var en mycket öppen och känslig person. ”I själva verket står han oss mycket nära”, sade Sven-Erik.

     Hedenius var nog den sortens människa som döljer sin ömtålighet bakom en burdus mask. Ett TV-program på 1960-talet där han satt och mediterade på stranden vid Katthammarsvik gav just den bilden. Som driven flöjtist framträdde han gärna i Östergarns kyrka men lämnade lokalen när det var dags för den avslutande andakten. Och, så vitt jag vet, reflekterade han aldrig över att avskaffa all oförnuftig musik som egentligen bara består av toner som alstras på olika frekvenser, något som absolut inte kan innehålla någon förnuftig information. Finns det något mer orationellt än musik?

     I den postumt utgivna memoarboken Varför blev jag den jag är? berättar Hedenius om sin barndom och uppväxt. Fadern var överläkare med professors namn samt förste livmedikus. Han var en självklar förespråkare för sin tids borgerliga ideal och upprätthöll en kristlig fasad.  Han umgicks gärna med präster som besökte honom i olika angelägenheter. Däremot deltog han sällan eller aldrig i gudstjänsten på söndagarna. Detta hyckleri hos fadern tycks ha grundlagt sonen Ingemars avsky för tomheten bakom fromma fraser.

     I sin senaste encyklika Spe Salvi  framhåller påven Benedikt XVI att 18- och 1900-talets ateism är en sorts moralism. Den är en protest mot orättfärdigheten i världen och i historien (den teodicé som Thalén avfärdar). För moralens skull man måste bekämpa Gud. Detta gällde nog också Ingemar Hedenius. Hans intensitet hade inte med logisk analys att göra utan fick snarare sin drivkraft från det personligt upplevda.

     En annan sida av Hedenius var att han inte tålde att bli motsagd. Hans vredesutbrott var fruktade. Genom sin förmåga att skapa en obehaglig stämning kunde han tämligen ohotad ägna sig åt intellektuella avrättningar. Denna sorts härskarteknik har fler än han förstått att utnyttja.

     Efter Hedenius rallarsvingar kröp teologerna in i sina hörnen. Särskilt i Uppsala kom systematikerna att ägna sig åt att definiera vad som var ”rimligt” att tro på, d v s vad som kunde tänkas passera utan att förarga Hedenius. Men den tiden är förbi. Nu hörs åter olika sorters förkunnelse från statligt anställda akademiska teologer under beteckningar som ”hermeneutik”, ”narrativ teologi”, ”kontextuell teologi” etc. På vems uppdrag och i vilket syfte kan man fråga sig. Vad detta har att göra med vetenskap övergår mitt förstånd. Det är inte utan att man ibland saknar Hedenius.

 

* * *

 

I dag har motståndet mot kristendomen tagit sig andra vägar, mest framträdande i en ursinnig biologistisk framstöt. Fortsättning följer!

 

 

2. Den nya ateismen – en ursinnig biologistisk framstöt

 

Det verkar som om ateismen har vaknat till liv igen. Militanta ateister som Christopher Hitchens och Richard Dawkins har gett ut böcker som sålt i miljonupplagor. I lilla Sverige har våra lokala ateister kunnat uppbygga sig med Christer Sturmarks Tro och vetande 2.0 samt Lena Anderssons frontalangrepp på Jesus i det annars så oförargliga P1-programmet Sommar. Men varför detta uppflammande antireligiösa engagemang? Är det verkligen möjligt att en på sparlåga flämtande kristendom kan upplevas som ett hot?

     Främsta anledningen till aktiviteten är förmodligen att ryktet om religionens snara död visat sig vara förhastat. För en i sina egna ögon upplyst liberal västerlänning är det obehagligt när den religion som man trodde vara säkert inlåst i historiens skräpkammare åter blir en politisk maktfaktor. Framför allt kan ingen numera stå likgiltig inför radikal islam. Men även s k fundamentalistisk kristendom har flyttat fram sina positioner och då inte bara i USA. Nu har t o m Nicolas Sarkozy, president i det annars pålitligt sekulära Frankrike, hållit ett tal, i Vatikanen av alla ställen, där han sagt att religionen är en styrka. Han framhöll att Frankrike behöver övertygade katoliker som inte är rädda för att visa vad de tror på. Sarkozy har t o m talat om att förändra 1905 års sekulariseringslag.

     Den som inte är insatt i religiöst finlir saknar förmågan att uppfatta nyanser i vad en utomstående kan tycka vara ett enda intellektuellt mörker. Man drar därför den kyrkliga syföreningen och al-Qaida över samma grova kam. Religionen är ett hot mot civilisationen. Den utnyttjar ointelligenta dumskallar, psykiskt svaga och misslyckade individer, som blir lättfångade offer för härsklystna psykopater som samvetslöst använder sig av allsköns vidskepelse. Om vår civilisation skall kunna räddas måste därför religionen drivas bort från offentligheten, ja, helst rökas ut ur sina hålor med upplysningens förtärande eld.

     Denna militanta sekularism överträffar i sin intolerans de flesta religionsyttringar. Men den som strävar efter att fullkomna vår värld med hjälp av vetenskapen och den mänskliga moralens framsteg måste våga vara obehaglig och ta sitt ansvar för att bekämpa de förnuftsfientliga rörelser som står i vägen för framåtskridandet.

     I tron på sin egen ofelbarhet uppvisar denna nya ateism likheter med sådana ideologier som under förra århundradet med handfasta medel ville likrikta människorna. Liksom på Hedenius tid kan också välplacerade vredesutbrott vara effektiva hjälpmedel i debatten.

     Den nya ateismen, med boktitlar som The God Delusion (Richard Dawkins, 2006) och God is not great : how religion poisons everything (Christopher Hitchens, 2007), har en aggressivare framtoning än den mer ”beskedlige” Hedenius med titlar som Tro och vetande eller Att välja livsåskådning.

     I Kristeligt Dagblad den 28/12 2007 berättar Iben Tranholm, informationschef i den katolska kyrkan i Danmark, om ett möte med med Christopher Hitchens (f. 1949). Denne är journalist i Washington med ett vänsterförflutet som trotskist. Det var ett chockerande möte, skriver hon. Hitchens vrede och hat gjorde det omöjligt att diskutera med honom på ett sakligt plan. Enligt hennes uppfattning anser Hitchens att det inte finns någon anledning att visa respekt för religion eller religiösa människor. Religion är dumt och farligt, och det är allt som behöver sägas.

     Den enda fråga man kan konfrontera dessa ateister med är, enligt Tranholm, huruvida deras världsbild kan tjäna som grund för ett gott samhälle. Kan den nya ateismen inspirera människor till att vara anständiga, generösa, till att älska sin nästa? Det är moralen som är den svaga punkten hos Hitchens och Dawkins.

     Dawkins menar däremot att man kan härleda moralen ur evolutionen. Det lönar sig helt enkelt för den enskilde att samarbeta med andra i kampen för överlevnad även om motiveringen är självisk. Men, framhåller Tranholm, den mänskliga naturen är också disponerad för att utnyttja andra på ett ondskefullt sätt, för okontrollerade vredesutbrott, för dominans och kall egoism. Hur väljer vi mellan gott och ont? Vi väljer och utvecklar de goda sidorna eftersom Gud vill det. Och även när vi inte lyckas, så finns ändå idealet kvar. Det gör skillnad i samhället om det finns ideal att följa eller inte.

     Här har ateismen inget svar att komma med. Den kan bara hänvisa till att man följer sina instinkter och motstridiga lustar. Till sist har den nya ateismen inget annat än hjärnans kemi att komma med, något som kan bli till men både för andra människor och hela samhället. Dawkins kan visserligen argumentera för att altruismen är ett led i evolutionen men hur förklarar han att somliga helt frivilligt väljer att offra sitt liv för andra som de inte ens känner? Den kristna kyrkan vet svaret på den frågan, framhåller Iben Tranholm.

     Kristeligt Dagblads USA-korrespondent Sidsel Nyholm har intervjuat Richard Dawkins (f. 1941) i samband med Atheist Alliances årsmöte i Washington DC (publicerat 5/1 2008). Dawkins är zoolog, utbildad bl a av Tinbergen, men har mest gjort sig känd som författare av populärvetenskapliga böcker. Han innehar sedan 1995 en för honom skräddarsydd Oxfordprofessur i The Public Understanding of Science, bekostad av den amerikanske IT-miljardären Charles Simonyi, arkitekten bakom Microsoft Office. Simonyi har utnämnt Dawkins till ”Darwins rottweiler”. [Märkligt nog gifte sig Simonyi kyrkligt i Göteborg i november 2008. Bruden hade gått på L M Engströms kristna gymnasium. En gospelkör sjöng under vigseln i Christinæ kyrka.]

     Dawkins säger i intervjun att han verkar för en ateistisk väckelse som skall sopa undan den aura av vördnad och respekt som omger den organiserade religionen. [Det bör betonas att Dawkins talar utifrån situationen i den anglosaxiska världen, som skiljer sig en hel del från läget i det Sverige som gått igenom Hedenius stålbad.]

     - Man  beskyller ofta oss ateister för att vara högljudda. Men det är bara som man uppfattar oss eftersom folk är så vana vid att gudstron skall ha en egen gräddfil och att det inte passar sig att kritisera religionen. Om man jämför med den friare tonen i politiken så märker man hur hämmad diskussionen om religion har blivit av denna oberättigade respekt för tro, säger Dawkins.

     - Religionen bedrar mänskligheten och fyller folk med lögner, fortsätter Dawkins. Religionen inbillar folk att det är helt i sin ordning att tro på sådant som det inte finns bevis för. Även om jag som vetenskapsman inte kan bevisa med 100 procents säkerhet att det inte finns någon gud, så kan jag ändå utföra en hel räcka av sannolikhetsberäkningar som visar på att existensen av en gud är mycket osannolik.

     Inte heller anser Dawkins att religionen behövs som ett moraliskt rättesnöre för människors handlande med varandra.

     - De icke-troende har en tendens till att betrakta handlingar som goda eller onda utifrån kriteriet huruvida de medför lidande för andra människor eller inte, anser Dawkins. Vi behöver inte tro på en illusion för att uppföra oss ordentligt. Vissa religioner kan emellertid få folk att inbilla sig att handlingar som mord och tortyr är goda under vissa omständigheter. Det är därför som självmordsterrorister uppfattas som martyrer. Det finns en logisk väg från religion till onda gärningar men det finns ingen logisk väg från ateism till onda gärningar, säger Dawkins till Kristeligt Dagblad.

     Nu finns The God Delusion även i svensk översättning med titeln Illusionen om Gud. Här kan man inhämta att Dawkins vänder sig till dem som liksom han själv fått en religiös uppfostran men börjat tvivla. Han vill befria människor från religionens tvångströja så att de kan leva ett lyckligt liv. Religionen har visserligen tidigare i människans utveckling varit till fördel, men nu behövs inte längre denna restprodukt av evolutionen.

     Religionen överförs från föräldrarnas hjärnor till barnen som en sorts virus. Den överförs även genom en motsvarighet till generna som Dawkins kallar för ”memer”. Därför gäller det att sätta stopp för religiös barnuppfostran, som är att likna vid barnmisshandel.

     Det är ytterst osannolikt att Gud existerar och skulle ha skapat världen. Vem skulle i så fall ha skapat Gud? Och i så fall skulle denne Gud vara minst lika komplicerad som skapelsen vilket är omöjligt eftersom de mest komplexa strukturerna framkommer först i slutet av en sådan lång process som evolutionen. Därför kan det inte finnas någon intelligent designer.

     Dawkins bok är, för att citera Viktor Rydberg, "ett spjut … slungat mot fiendernas leder i krigarens lovliga avsikt att såra och döda". Att han lyckats döda någons tro är emellertid knappast sannolikt. Däremot har han väckt livlig debatt och gensägelse. En av de tyngsta kritikerna är Alister McGrath som tillsammans med hustrun Joanna Collicut McGrath utkommit med The Dawkins Delusion, Atheist fundamentalism and the denial of the divine, översatt till svenska med titeln Ateismens illusioner, Varför Richard Dawkins misstar sig.

     Alister McGrath började som ateist och forskare i molekylär biofysik vid Oxfords universitet men blev kristen och gick över till teologin. Han är numera professor i historisk teologi i Oxford, alltså verksam vid samma universitet som Dawkins. Hustrun Joanna är lektor i religionspsykologi vid University of London.

     McGrath undrar över hur man kan missbruka naturvetenskapen så som Dawkins gör för att försöka främja ateistisk fundamentalism. Han kan inte förstå Dawkins fientlighet när denne åsidosätter normala akademiska konventioner. Därför är det inte lätt att skriva ett svar på Dawkins bok. Är argumenten för ateism verkligen så svaga att de behöver bättras på med ett sådant ogenomtänkt nonsens, undrar McGrath.

     Dawkins jämför gudstro med att tro på tomten. Men hur förklarar han då att många, i likhet med McGrath själv, har kommit till tro senare i livet? Hur många börjar att tro på tomten som vuxna?

     Den ledande paleontologen och produktive författaren Stephen Jay Gould var själv inte troende men konstaterade att många av hans kolleger hade en religiös inställning. I boken Rock of Ages (vitsig anspelning på originaltexten till Sv. psb. 230) skrev han därför: ”Antingen är hälften av mina kolleger enormt dumma, eller så är det fullt möjligt att förena darwinismen med konventionell religiös tro – och lika möjligt att förena den med ateism.” Men Dawkins blir upprörd när USA:s mest framstående evolutionsbiolog kommer med ett sådant uttalande och utbrister: ”Jag tror helt enkelt inte att Gould kan ha menat så mycket med det han skrev i Rock of Ages.”

     Lika förargad blir Dawkins när den berömde astronomen Sir Martin Rees, för närvarande president i The Royal Society,  påpekar att vissa avgörande frågor ”ligger bortom vetenskapen”.

     McGrath lyfter också fram nobelpristagaren i medicin Peter Medawar som betecknar sig själv som rationalist och framhåller att ”vetenskapen utan jämförelse är det mest framgångsrika företag som människan någonsin gripit sig an”. Samtidigt skiljer Medawar mellan frågor om strukturer i den materiella världen och ”transcendenta frågor” som det är bättre att lämna till religionen och metafysiken. Han menar att vetenskapsmännen skall vara försiktiga med att uttala sig i dessa frågor så att de inte förlorar allmänhetens förtroende på grund av sina självsäkra och dogmatiska överdrifter.

     Det finns också vetenskapsmän som inte helt skiljer mellan empirisk verklighet och religion utan i stället menar att ”delvis överlappande paradigm” erbjuder möjligheter till korsbefruktning. Talesman för detta synsätt är den framstående evolutionsbiologen Francis Collins, ledare för det omtalade Human Genome Project, som under åren 1990-2003 kartlade människans arvsmassa. Collins talar om ”en mycket tillfredsställande harmoni mellan den vetenskapliga världsbilden och den andliga”. ”Trons principer kompletterar vetenskapens principer”, menar han.

     McGrath påpekar att det måste vara ett problem för Dawkins att många vetenskapsmän tror på Gud. Samma år som The God Delusion utkom också tre andra böcker av framstående forskare inom naturvetenskapen. Owen Gingerich, känd astronom vid Harvard, skrev God´s Universe, där han förkunnade att ”universum har skapats med syfte och mening, och den tron står inte i vägen för det vetenskapliga uppdraget”. Francis Collins gav ut Language of God som hävdade att naturens förunderliga ordning pekar mot att det finns en skapande Gud. I den boken beskriver Collins sin egen omvändelse från ateism till kristen tro. Kosmologen Paul Davies kom ut med The Goldilocks Enigma , där han driver tesen att universum är fininställt för biologiskt liv enligt en övergripande princip som på något sätt driver universum till att utveckla liv och förstånd.

     Dessa författare passar knappast in i Dawkins övertygelse att riktiga vetenskapsmän är ateister. Det är sorgligt, säger McGrath, att Dawkins tycks ha övergått från att vara ”en forskare med brinnande engagemang för sanningen till att bli en oslipad anti-religiös propagandist som inte tar någon hänsyn till argument och bevis”. Han uppfinner ”intellektets virus” och inför begreppet ”mem”, begrepp som ingen utom han själv tagit till sig. Orsaken till religionen är aktivitet i hjärnan – men detta gäller ju alla mänskliga beteenden, även ateism. Kan det vara så, avslutar McGrath, att ateismen är en illusion om Gud?

 

Till sist en stilla undran: Varför är Darwins rottweiler så tyst om vad Darwin själv ansåg om religion och skapelse? Läs här!

 

Anders Brogren

Peder Thalén: Ateismens fall. Den moderna religionskritikens kris. Artos 2007. 153 sid. ISBN 978 7580 345-6.

 

Richard Dawkins: Illusionen om Gud. Övers. Margareta Eklöf. Leopard förlag 2007. 412 sid. ISBN 978-91-7343-176-7.

Alister McGrath, Joanna Collicutt McGrath: Ateismens illusioner : varför Richard Dawkins misstar sig. Övers. Maria Store. Libris förlag 2007. 108 sid. ISBN 91-7195-936-2.