Bibel och arkeologi

ANDERS BROGREN

Artikeln är tidigare publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2/2011

Kan arkeologerna bevisa att Bibeln är sann? Eller har arkeologin lyckats visa att det inte alls gått till så som det står i Bibeln? Den som inte är fackman har svårt att bilda sig en uppfattning. Ständigt grävs nya fynd fram ur den bibliska myllan. Därför skulle det vara välkommet med någon översikt på svenska som kan ge vägledning i det svåröverskådliga och kontroversiella ämnet biblisk arkeologi.

Den tyske vetenskapsjournalisten Werner Keller råkade år 1950 läsa några expeditionsrapporter om utgrävningarna i Mari och Ugarit. Dessa kom att väcka hans intresse för biblisk arkeologi. Eftersom det vid den tiden inte existerade någon lättillgänglig sammanfattning av ämnet beslöt han att själv skriva en sådan. Resultatet blev Und die Bibel hat doch recht (1955, sv övers. 1957 Men Bibeln hade rätt). Boken blev en succé. Den översattes till flera språk och såldes i 10 miljoner exemplar.

Den svenska översättningen försågs med förord av blivande ärkebiskopen Ruben Josefson, som konstaterade att Keller för att vara lekman ägde aktningsvärda kunskaper. Josefson påpekade dock att Keller ”skriver som journalist, inte som vetenskapsman. Läsaren bör därför inte glömma att några av de forskningsresultat som här redovisas naturligtvis kommer att revideras under det fortsatta vetenskapliga arbetets gång, och att de tolkningar som ges åt nya fynd och upptäckter, upptas på nytt till kritisk prövning inom vetenskapen.”

Josefsons omdöme har stått sig bra. Kellers bok var på sitt sätt en bedrift eftersom författaren lyckades sammanställa och presentera en sådan mängd information, men här och var gick han dock till överdrift. Boken utsattes för häftig kritik. Från antikristet håll hävdade man att det var rent trams att försöka förankra de bibliska sagorna i verkligheten. En mer ihållande kritik kom från visst kristet håll, där man försökte förringa Kellers insats genom att beteckna allehanda fantasterier som ”kellerism”. Somliga teologer hade (och har) nästan beröringsångest vad gäller Bibelns samband med ”vanlig” historia. För Rudolf Bultmann gällde ett avmytologiserat kerygma och då blev arkeologiska fynd snarast något som kom att stå i vägen för evangeliets innersta sanning. För Anders Nygren och lundateologin var det fråga om att undersöka trosvittnesbörd och därmed undvika att diskutera verklighetsreferenserna, en ståndpunkt som vällustigt angreps av Ingemar Hedenius.

Hade Bibeln verkligen rätt?

Kellers bok gavs ursprungligen ut av Bonniersägda Forum, men Svenska kyrkans bokförlag Verbum fick 1964 också ge ut den i pocketversion. I svallvågorna efter det oroliga året 1968, då man skulle ägna sig åt ” kritiska studier”, fick dock Verbum kalla fötter. För att avgränsa sig från oreflekterad folklig fundamentalism gav förlaget 1971 ut en motbok, Om Bibeln haft rätt (tyskt original 1970 Wenn die Bibel Recht hätte), skriven av den evangeliske prästen Wolfgang Hinker och den katolske förlagsmannen Kurt Speidel.

Denna författarkonstellation är intressant eftersom den katolska tron bygger på kyrkans auktoritet där frågan om Bibelns ”sanningshalt” är av mindre betydelse, medan den württembergska landskyrka, som Hinker tillhör, bygger på principen Sola Scriptura och därmed borde vara mera känslig för bibelkritik, såvida man inte räddar situationen genom att konstruera en tidsanpassad kristendom utifrån vissa allmängiltiga idéer man tycker sig finna i Bibeln. I sin bok granskar Hinker-Speidel olika bibliska berättelser, från syndafloden till vakterna vid Jesu grav och finner i samtliga fall att det inte kan ha gått till så som det skildras. De genomför till och med konststycket att påvisa att ”historiska frågor trots allt var andrarangsfrågor för Lukas”, denne evangelist som påstod att han grundligt satt sig in i allt ända från början för att i rätt ordning skriva ner de stora händelserna med avsikten att Theofilos skulle förstå att upplysningarna är tillförlitliga (Luk.1:1-4). Trots att Hinkel-Speidel känner till Augustus folkräkning år 8 f.Kr., trots att de är medvetna om fjortonårsintervallerna mellan provinsfolkräkningar, trots att de ser tecken på att Qurinius styrde Syrien under två separata perioder, anser de ändå att Lukas inte är trovärdig vad gäller tiden för Jesu födelse (se SPT 5/2007)!

Samma teologiska låsning hade inte KF-ägda Rabén & Sjögren som 1979 gav ut Magnus Magnussons rikt illustrerade Fynd i Bibelns länder (engelskt original 1977 BC, The Archelogy of the Bible Lands). Magnusson, som var känd genom sina TV-program om historia och arkeologi i BBC, har en mer avslappnad anglo-saxisk attityd. Han intervjuar arkeologer och låter deras olika uppfattningar komma till tals. Läsaren får själv dra sina slutsatser efter att ha lyssnat till argumenten. När det till exempel gäller den omtvistade erövringen av Jeriko får vi ta del av diskussionen mellan Kathleen Kenyon, Yigael Yadin, George E. Mendenhall och Yohanan Aharoni. Därefter kastar Magnusson fram tanken att olika tolkningar av materialet kan bero på forskarnas bakgrund. Aharoni kom 1933, vid fjorton års ålder, till Israel med sina föräldrar och växte upp på en kibbutz, vilket kan ha gjort honom ”psykologiskt disponerad för att omfatta infiltrationsteorin på grund av sina egna erfarenheter under den moderna israeliska nationens uppbyggnad”. Yadin har å andra sidan varit en framstående militär och därför kan han genom sin uppfostran och utbildning ”vara benägen att föredra teorin om den militära erövringen genom Josua, som kan sägas ha upprepats av de israeliska arméer, över vilka han själv förde befäl”.

Biskopen av Sodom

Efter Magnussons bok har det varit magert med bibelarkeologisk litteratur på svenska. Ett uppfriskande undantag är dock författarduon Richard Holmgren, konsult och egen företagare och Anders Kaliff, numera professor i Uppsala, med Arkeologer i Bibelns Sodom (2003, Wahlström & Widstrand). I denna trivsamma bok beskriver de sina grävningar vid sydöstra delen av Döda havet. Framför allt har de ute på halvön al-Lisan grävt fram en bysantinsk kyrka, som möjligen kan ha varit säte för den biskop av Sodom som deltog i kyrkomötet i Nicea 325.

Holmgren-Kaliff gör även en översikt över den bibliska arkeologins historia. Där påpekar de att modern källkritik medfört att Bibeln som utgångspunkt för arkeologiska hypoteser kommit att bli alltmer ifrågasatt. Dessutom vill arkeologerna helst undvika att bli indragna i politiska och religiösa konflikter. Men den extremt källkritiska hållningen är på gott och ont, framhåller de. Flertalet arkeologiska resultat är sådana att de inte säger något med hundraprocentig säkerhet. De talar varken för eller emot men kan ge vissa indikationer. Extrem källkritik kan ibland bli rent destruktiv. Det är lättare att visa på tveksamheter och montera ner en viss tolkning än att bygga upp ny kunskap. Frågan är om arkeologi överhuvudtaget kan bedrivas om man inte tillåter ett viss mått av fantasi. Visserligen skall man inte slarva med fakta, men samtidigt måste man kanske vara beredd att försöka se mönster redan innan samtliga pusselbitar finns på plats. Arkeologin kan bara ge antydningar och dellösningar, aldrig hela sanningen. Endast genom tolkning talar den till oss och tolkningar kräver fantasi och inspiration. Arkeologiska tolkningar är inga absoluta sanningar men de är inte heller gripna ur luften, framhåller Holmgren-Kaliff. Tänkvärda ord att ta med sig när vi nu ställs inför något så spännande som en ny svensk bok om bibelarkeologi!

Bakom denna står ingen mindre än Hans Furuhagen. Han läste klassisk fornkunskap i Uppsala för den berömde Arne Furumark och blev filosofie licentiat 1960, men var också studentspexare. Tillsammans med Tage Danielsson gjorde han karriär i underhållningsbranschen och blev känd genom Radio Mosebacke och Mosevisionen. Detta ledde till anställning vid Sveriges Radio. Senare blev han programchef vid då nystartade TV2. Han medverkade också i filmer som ”Att angöra en brygga” och ”Picassos äventyr”.

Dock släppte han inte kontakten med det klassiska arvet. Under årens lopp har han gett ut en rad populärvetenskapliga böcker, Han skrev till exempel Greklandsdelen av Bonniers världshistoria (1982) samt Furstinnan av Närke som blev den heliga Birgitta (1990, rec. i SPT 17/1991). Hedersdoktor i Uppsala blev han 1985. Av regeringen tilldelades han 2009 professors namn för "sina betydelsefulla folkbildande insatser och omfattande skriftställning avseende de antika kulturerna”.

En viss potentat lär ju bli religiös på äldre dar. Så är kanske inte fallet med Furuhagen, men vid mogen ålder har han i alla fall dristat att ge sig i kast med biblisk arkeologi. Under sin utbildning sysslade han ju mest med den grekisk-romerska kulturen. ”Arkeologin i Palestina betraktades med en viss misstänksamhet eftersom den dominerades av bibeltroende forskare” skriver han. ”Vi läste och analyserade grekiska och romerska historiker men vi granskade aldrig Bibelns böcker som källskrifter till historien – det överlät vi till teologerna.”

Från Mosebacke till Sinai

Men nu är tiden inne att, bildlikt talat, färdas från den fiktiva Mose backe tillbaka till originalet, till Sinai och Nebo. Furuhagen har för sin del velat täppa till en kunskapslucka. I fem år har han arbetat med sin bok Bibeln och arkeologerna. Det har varit besvärligt på grund av de nya upptäckter som ideligen görs i Mellanöstern, säger han. Dessutom har ämnet mer och mer blivit politiskt brännbart.

Att en ”vanlig” historiker med oförvillad blick griper sig an den bibliska historien är positivt. Alltför länge har skygglappsförsedda teologer ostört huserat i sin egen nisch, något som ibland medfört isolering och utestängande av värdefull kunskap. Men den som väntar sig att Furuhagen skall tillföra nya perspektiv på den bibliska historien blir besviken. Detta är, som sagt, ett nytt område för honom. Snarare än att komma med nya rön är Furuhagens syfte att ge en sammanfattning av vetenskapens nuvarande ståndpunkt. Hans litteraturlista omfattar ett drygt hundratal arbeten av olika dignitet. Där samsas arkeologer som Israel Finkelstein och Thomas E. Levy med avhoppade katolska präster som John Crossan och Geza Vermes och ”auktoriteter” som Lena Einhorn och Jonas Gardell. Däremot saknar man egyptologen Kenneth Kitchens monumentala verk On the reliability of the Old Testament där Gamla testamentet systematiskt jämförs med samtida egyptiska, assyriska, hettitiska, syriska och andra källor.

Furuhagen studerade i Uppsala under den tid då Hedenii ande vilade tung över staden. För hans generation är det självklart att Gamla testamentet består av myter, sådana som i efterhand vill förklara uppkomsten av vissa bruk. Man saknar därför det inkännande handlaget hos yngre forskare som Holmgren-Kaliff. Att det skulle finnas någon verklighetsbakgrund i de äldsta bibliska berättelserna är uteslutet. Skapelsemyten har uppfunnits för att förklara uppkomsten av sabbaten etc. När det gäller syndafloden redogör Furuhagen för Gilgamesheposet, dock utan att göra någon närmare jämförelse mellan detta och bibelberättelsen, något som annars kan vara ganska givande. Inte heller nämner han de nya rönen angående Svarta havets uppkomst, om att vatten från världshavet för ca 8000 år sedan strömmade in och dränkte bosättningarna längs kusterna, att vi där har den geografiska närheten till Ararat och att man på Araratslätten från den tiden har funnit de allra äldsta spåren av vinodling.

Abraham presenteras under rubriken ”Sagan om Abraham”. Berättelsen om Lot och Sodoms undergång är därför en ”anekdot” som skall förklara varför ingen ammonit eller moabit får upptagas i Herrens församling. Furuhagen nämner inget om de grävningar vid Döda havet som genomförts av Kaliff och Holmgren. Enligt dessa har området varit rikt och bördigt fram till en kolossal jordbävningskatastrof för ca 4000 år sedan. Själva har de där promenerat omkring bland jordbecksgropar och svavelklumpar. Men det hindrar inte att Furuhagen ändå tar upp Holmgren-Kaliffs bok i sin litteraturförteckning.

Vilda och tama kameler

Att Abraham tillhör sagornas värld bevisas också, enligt Furuhagen, av att det ”vimlar” av kameler. Enligt Finkelstein-Silberman The Bible unearthed, en bok som Furuhagen till stora delar tycks bygga på, blev kamelerna nämligen inte domesticerade som lastdjur förrän på 1000-talet f.Kr., och ännu senare som riddjur. Detta påstående kan dock ifrågasättas. Vad gäller tämjandet av kameler (dromedarer) förekommer många olika uppfattningar, alltifrån 4000-talet till några århundraden före Kristi födelse. Diskussionen tycks röra sig i riktning mot allt tidigare datering. Den vilda kamelen var, enligt somliga, utdöd på den arabiska halvön redan 2000 f.Kr.

Egentligen är det omöjligt att fastslå något årtal. Givetvis har domesticeringen varit en långvarig process där man först närmat sig djuren, så småningom kunnat mjölka dem, sedan haft dem som lastdjur och till sist också kunnat rida på dem. Det har varit fråga om avel genom urval av fogliga djur. Det tar tid att få fram nya kamelgenerationer. I vilket fall som helst kan man inte använda kamelargumentet vare sig för eller mot Abrahams existens. Inte heller lär vi få fram några arkeologiska belägg för vare sig det ena eller andra. Israel Finkelstein, Furuhagens kanske främste vägvisare genom det bibliska landskapet, säger att han varken kan intyga att Josua och Abraham har existerat eller ej. Det ligger bortom vad vi kan ha kunskap om. Nomadernas fotspår i sanden har för länge sedan blåst igen. Vad som återstår är att analysera patriarkernas historia i relation till sådana omgivande kulturer som varit bättre på att lämna dokumentation efter sig, alltså den metod som Kitchen använder sig av.

Salomo och Sune

Första gången Israel nämns utanför Bibeln är på farao Merenptahs segerstele i Thebe, något som Furuhagen redovisar. Denna restes 1210 f.Kr. och räknar upp besegrade fiender, däribland Israel. Dock är den följande tiden fyndfattig i hela Mellanöstern. Det israelitiska rikets storhetstid under kungarna David och Salomo tycks ha inträffat i ett maktvakuum mellan Assyrien och Egypten. Ingen utombiblisk dokumentation om detta rike har hittills påträffats, vilket får Furuhagen m.fl. att tvivla på att det över huvud taget existerat. Är det bara en fiktion, ungefär som kung Sune och Mosebacke monarki?

Filistéerna har däremot lämnat många spår efter sig. Deras civilisation var materiellt överlägsen den israelitiska. Men den äldsta hebreiska text som påträffats finns dock på en krukskärva som hittats i Khirbet Qeiyafa vid Terebintdalen där David enligt 1 Sam. 17 kämpade mot Goliat. Den är skriven med bläck, inte inristad som Furuhagen uppger. Genom C-14-analys av olivkärnor som hittats intill kan den dateras till omkr. år 1000 f.Kr. Platsen grävdes ut 2007 under ledning av Yosef Garfinkel, professor vid Hebreiska universitet i Jerusalem. Denne hävdar att det är fråga om den bibliska staden Shaarajim i ett centraliserat rike med Jerusalem som huvudstad, något som Furuhagen inte nämner. Enligt Garfinkel innebär fynden i Khirbet Qeiyafa att man måste förkasta den ”låga” dateringen som inte vill kännas vid något kungarike omkr. 1000 f.Kr. utan menar att det då bara fanns kringströvande israelitiska stammar.

Det är dock först när vi kommer fram till 700-talet med nordriket och sydriket, Israel och Juda, som de utombibliska källorna blir frikostigare med upplysningar och vi, enligt Furuhagen, kan räkna med att Bibeln återger historiska fakta. Israel var då det ledande riket medan Juda var mer outvecklat. Furuhagen återspeglar här positionen hos Finkelstein, som vad gäller dateringar ligger någonstans mellan ”minimalister” och ”maximalister”.

Men har då Salomos tempel aldrig funnits? Furuhagen borde visa förståelse för att det inte är så enkelt att ta reda på den saken. För att få visshet skulle man behöva gräva inne i Jerusalem och uppe på tempelplatsen. Det låter sig sällan göras inne i bebyggelsen. Och vad gäller tempelplatsen skulle grävningar där kunna bli den tändande gnistan till nytt världskrig. För övrigt gör den islamiska myndigheten Waqf allt den kan för att utplåna alla spår av tidigare byggnader för att så driva sin linje att det aldrig har existerat något judisk tempel över huvud taget.

Efter sexdagarskriget kunde dock Benjamin Mazar, som Furuhagen nämner, genomföra stora grävningar på Ofelhöjden söder om Tempelberget. Han frilade då bland annat de sextio meter breda trappor som på Jesu tid ledde upp till templet. Efter Mazars död har arbetet fortsatts av hans barnbarn Eilat Mazar, som flera gånger hävdat att hon funnit kung Davids palats, något som dock satts i fråga. Hon har ansetts vara alltför ivrig att få arkeologin att stämma med Bibeln. Resultaten från hennes senaste grävningar, som presenterades så sent som i februari 2010, tycks dock inte ha nått Furuhagen före manusstopp. Inför pressen har hon kunnat visa upp en tio meter hög och sjuttio meter lång stadsmur jämte vakttorn från 900-talet, byggd i en för sin tid avancerad teknik. Dateringen understöds av keramikfragment. Men skeptiker har naturligtvis hört av sig och menar att även om det kan finnas rester av befästningar från 900-talet så är det ändå inte troligt att det då fanns något starkt kungadöme. Men då undrar man om det möjligen är fråga om manlig härskarteknik gentemot en färgstark kvinna.

Skönhetsfläckar

”Det har tagit mig fem år att skriva den här boken, och det har varit svårt”, skriver Furuhagen. Man tycker sig ibland förnimma en viss osäkerhet i handlaget, en känsla som förstärks när man börjar hitta diverse förargliga småfel. Några exempel:

– Furuhagen tror att Paulus har skrivit Hebreerbrevet (s 76), en uppfattning han numera är ganska ensam om.

– Jordanien administrerade Västbanken medan Israel ockuperade den (s 109). I själva verket annekterades området av Jordanien, utan att ”världsopinionen” då hade något att invända.

– ”I den svenska bibeln har Mackabeerböckerna aldrig ingått i Gamla testamentet” (s 181). Men de fanns med redan i Gustav Vasas bibel. Det var först på 1800-talet man började trycka biblar utan apokryferna.

– ”Nya testamentet berättar att tre vise spåmän” talar om för Herodes att det fötts ett gossebarn ”som skulle bli kung över Palestina” (s 187). Det står inget om att de var tre till antalet. Gossen skulle bli judarnas konung. Något ”Palestina” fanns då ännu inte. Först när det judiska upproret utbröt år 132 ändrade kejsar Hadrianus namnet Judea till Syria Palæstina i avsikt att allt judiskt skulle utplånas.

– Yafo-Jaffa kallas för Joppa, en namnform som används i den anglosaxiska världen (s 188), t.ex Apg. 9:36 i King James bibel. I svensk tradition användes den grekiska originalformen Joppe.

– Nebukadnessar plundrade Jerusalem år 589 f.Kr. (s 194), medan det rätta årtalet 586 förekommer på andra ställen i boken.

– I stället för sin son offrade Abraham ett lamm (s 195), men enligt 1 Mos. 22:13 var det en bagge.

– ”Klagomuren” skriver Furuhagen gång på gång. Det är en ”kristen” beteckning som man bör undvika. Judarna klagar inte utan ber vid Västra Muren (Kotel), som den numera heter (s 274), och ”under nitton år var det judiska nationalmonumentet otillgängligt för mosaiska trosbekännare”. ”Mosaisk” är ett begrepp som kom att användas under judarnas emancipationssträvanden i Europa från mitten av 1800-talet. Efter Shoah har termen kommit ur bruk.

– Grotta 1 vid Qumran har varit en gezirah (s 215). Skall vara genizah. Gezirah är en ö i Nilen med flotta hotell, inne i själva Kairo.

– ”Inte heller vet vi om Jesus firade påsken i Jerusalem varje år eller om han bara var där en enda gång” (s 240). Enligt Johannesevangeliet firade han minst tre påskhögtider i Jerusalem.

– ”Klippmoskén” (s 264) är ingen moské, d v s den är inte någon lokal för gudstjänster. En mera korrekt beteckning är Klippdômen. Den är inte heller byggd över templets Det allra heligaste. Det finns olika teorier om var detta var beläget. Eftersom man inte känner den rätta platsen, är det förbjudet för en (religiös) jude att beträda tempelområdet för att han inte av misstag skall trampa på Det allra heligaste (s 275).

– De turkiska sultanerna utvidgade sitt välde på 1400-talet och erövrade Konstantinopel, ”vars grekiska namn ändrades till det turkiska Istanbul” (s 267). Men den ändringen (anpassning av stadens namn till turkiskt uttal) genomfördes först 1926 av Atatürk.

– Umayyadpalatset i Jerusalem raserades inte vid ett vulkanutbrott år 747 (s 270) utan vid den förödande jordbävning som ägde rum någon gång under perioden 746 – 749, mest sannolikt 749. Denna naturkatastrof innebar slutet för umayyaddynastin.

Arkeologi och politik

Bokens titel är Bibeln och arkeologerna. Det är tyvärr inte fråga om någon uppföljare av Magnussons nu ett tredjedels sekel gamla Fynd i Bibelns länder. En sådan skulle verkligen behövas, dels med tanke på alla nya fynd, dels med tanke på den pseudoarkeologi som bedrivs i den ökände Ron Wyatts efterföljd. Furuhagens fokus ligger i stället på arkeologerna själva och deras bakgrund. Intressant är redogörelsen för vilka de var samt vilka som var deras uppdragsgivare och finansiärer. Furuhagen visar hur önsketänkande ibland fått även mycket framstående vetenskapsmän att dra allt för vittgående slutsatser. Ibland kan det behövas en advocatus diaboli. Även storheter som William F. Albright och Yigael Yadin kunde förivra sig.

Furuhagen redogör för frågetecknen kring de skelettdelar som Yadin hittade uppe på Masada och som 1969 fick en senkommen statsbegravning. Han nämner även fynden av skelettdelar i en grotta nedanför Masada där Yadin länge höll tyst om att han också hittat ben efter grisar, något som knappast tyder på att människorna där varit judiska seloter. Furuhagen kunde dock också ha nämnt att Yadin för sin del ville att dessa ben åter skulle grävas ner i grottan men att myndigheterna körde över honom, samt att han sent omsider, 1982, medgav att det funnits grisben i grottan. Sannolikt var han utsatt för politiska påtryckningar. Kanske härrörde skeletten i grottan i stället från romerska legionärer ur den tionde legionen Fretensis, som till råga på allt hade en galt som ett av sina emblem. Kanske var det fråga om legionärernas matrester. Hur som helst visar denna famösa incident hur viktigt det är med dokumentation och transparens. Berättelsen om de sista kämparna på Massada har från att ha varit en hjältesaga i stället blivit ett varnande exempel på hur det kan gå när man hänger sig åt extrem nationalism. Men här har vi lämnat den bibliska arkeologin bakom oss.

Furuhagens upptäcktsfärd genom Det heliga landets arkeologi kan förhoppningsvis väcka intresse för Bibeln och dess verklighetskoppling hos en vidare läsekrets. Det är givande att följa honom när han går på upptäcktsfärd genom det av honom tidigare försummade området. Hans ambition att avdramatisera den bibliska arkeologin och se den som ”vanlig” arkeologi är vällovlig. Matt.7:8: "Den som söker, han finner!"

Hans Furuhagen: Bibeln och arkeologerna. Natur & Kultur 2010. 296 sid. ISBN 978-91-27-12227-7.