För många av oss kristna i Sverige betyder Svenska kyrkan oerhört mycket.

Det är i Svenska kyrkans sammanhang som vi blivit döpta och konfirmerade – där har vi blivit andligen fostrade inom en rik och välsignad tradition – där har många av oss blivit vigda – där har vi räknat med att leva och dö.

Det är därför med stor sorg i hjärtat som många bibeltrogna kristna i Sverige nu tvingas konstatera:

Svenska kyrkan står inför ett vägskäl - och vägvalet är minst lika viktigt som det vilket togs när den svenska kyrkoprovinsen på 1500-talet bröt med påven och blev en självständig evangelisk-luthersk kyrka.

Kampen idag handlar om en livsavgörande sak:

Skall Svenska kyrkan förbli en kristen kyrka eller kommer den att omformas till en nygnostisk sekt (låt vara med en kristen fernissa)?

Några ögonblicksbilder

Detta låter drastiskt, men låt mig ge några ögonblicksbilder av hur situationen kan se ut i Svenska kyrkan:

* Det är palmsöndag i Horreds kyrka i Västergötland. Trots gudstjänsttiden, kl. 12, är kyrkan nästan full med folk i alla åldrar. En barnkör med ett tjugotal barn medverkar, och lika många barn till sitter i bänkarna. Tillsammans sjunger vi bl a psalm 443:

Dig vi lovsjunger, ärar, / Jesus, de fattigas konung. / Hosianna vi nu / sjunger som barnen en gång. / Du är väntad av alla, / du är vår Herre och broder, / ingen varit och är / älskad, välsignad som du.

* Tisdag morgon i stilla veckan. Jag sitter på bussen på väg till jobbet och läser Gud bortom genus. En gudstjänstgrammatik för vår tid, en bok skriven av den amerikanska teologen Gail Ramshaw:

Psaltaren är det främsta exemplet på kvardröjande polyteism i kristen liturgi… Lovprisandet av en krigargud som gladeligen slaktar ens fiender, uppfattningen att det som stammen önskar också utgör gudomlig rättvisa och det okritiska användandet av den manliga gudsbilden är några av de många teman i Psaltaren som borde få kristna att reagera…

Det är förvisso en massiv uppgift att avköna ordet Gud. Pronomina, benämningar, dogmatiskt språk, bildspråk och personifikationer av gudomen måste vara mer sanningsenliga när de talar om en Gud som enligt kristen tradition är bortom alla kön… (Ramshaw, s. 20 f, 27)

Boken är utgiven av Svenska kyrkans församlingsnämnd och exemplifierar de tankegångar som ligger bakom förslaget till ny gudstjänstordning. Den har blivit ett slags måttstock för det liturgiska förnyelsearbetet inom Svenska kyrkan. (När man beställer förslagen till ny handbok resp. ny evangeliebok ingår Gud bortom genus i försändelserna.)

* Tisdag kväll. Inne på Församlingsfakulteten i Göteborg är "Lärjungaskolan" samlad, en grupp med unga vuxna i åldern 20-30 år. Eftersom samlingen äger rum i stilla veckan är några deltagare bortresta, men vi är ändå 18 personer samlade för att studera vad Bibeln säger om tid och nåd, om liv och död.

* Ännu senare tisdag kväll: Jag fortsätter att läsa i Ramshaws bok:

Om he (han) inte längre bara har en allmänt maskulin klang utan faktiskt betecknar manligt kön, gör vi oss skyldiga till avgudadyrkan om vi fortsätter referera till det gudomliga som he (han)…

Väl formulerad prosa kan reducera maskulina pronomina till och med i berättelserna om Jesus och undvika dem helt och hållet, när texterna fokuserar på Kristi gudomliga natur… (Ramshaw, s. 33, 36)

En "avkönad" gud – eller en levande Herre?!

Läget just nu är alltså detta:

Fortfarande finns det många, många församlingar med traditionell kristen tro och förkunnelse i Svenska kyrkan. Gud vare tack för detta!

Inte minst kan man konstatera, att det runt om i landet finns större eller mindre skaror av engagerade kristna tonåringar. Alla är kanske inte så andligt mogna, och vissa är kanske snarast sökare – men många, många är de som brinner för Jesus och sin kristna tro. (Enbart vid den gångna nyårshelgen var hundratals kristna ungdomar samlade på åtskilliga ställen i landet för att fira millennieskiftet.)

Samtidigt bedrivs det, med kyrkoledningens samtycke och goda minne, ett gigantiskt nedmonteringsarbete av traditionell kristen tro och bekännelse inom Svenska kyrkan.

Om Ramshaws tänkande slår igenom - och hennes bok har blivit ett slags rikslikare för det liturgiska förnyelsearbetet inom Svenska kyrkan - blir en psalm som 443 utraderad på direkten eller åtminstone omarbetad:

Kyrkans klassiska psalmskatt kräver en grundlig bearbetning… Många psalmer som ursprungligen skrevs på andra språk, kan nyöversättas för att undgå maskulina pronomina. (Ramshaw, s. 35)

I morgondagens Svenska kyrka får Jesus inte kallas kung, herre och bror! Sådana termer betraktas som könsdiskriminerande och förtryckande (sexistiska, patriarkaliska, kyriarkiska…).

Att de bygger på klara och tydliga bibelord (t ex Joh. 18:37, 20:28, Matt. 26:64, Ef. 3:14-15) spelar ingen större roll för de ledande teologerna inom Svenska Kyrkan. Inte heller verkar man fundera särskilt mycket över att Bibeln förbinder ett förnekande av Jesus som Herre med Antikrists ande (1 Kor. 12:3, 1 Joh. 4:1-3).

Ett vägskäl

Det finns alltså många positiva tecken inom Svenska kyrkan, inte minst bland de yngre. Deras engagemang och glöd både värmer och inger hopp inför framtiden.

Samtidigt finns det oroande tecken, inte minst kyrkoledningens agerande i den ena frågan efter den andra. Ecce Homo-utställningen 1998 var alltså ingen beklaglig olyckshändelse utan snarare en fingervisning om en kommande utveckling.

De närmaste åren blir därför avgörande för Svenska kyrkans framtid – och ställning som kristen kyrka!

Fortfarande finns det möjlighet att påverka Svenska kyrkans utveckling genom bön, arbete – och teologisk kamp! Det är oerhört viktigt, ja, livsviktigt, för hela den bibeltrogna kristenheten i Sverige att gå in i kamp mot denna nygnostiska teologi som med hjälp av "politiskt korrekta" formuleringar försöker erövra kyrkorna inifrån.

Som kristna har vi all anledning att frimodigt bekänna:

Jesus har segrat! Jesus Kristus är Herre!

Låt oss fortsätta att bekänna detta till den dag han kommer åter i härlighet!