Rolf Pettersson: Domkapitlet brister i kyrkorättslig kompetens Brev till Göteborgs domkapitel Till Den 14 oktober meddelade Överklagandenämnden sitt beslut att upphäva Domkapitlets beslut att frånta teologie doktor Rune Imberg rätten att utöva kyrkans vigningstjänst. Överklagandenämndens beslut var enhälligt. Enhälligt var också Domkapitlets beslut i januari. Att det inte fanns någon ledamot av Domkapitlet som lägger fram synpunkter i den riktning som den högsta rättsvårdande myndigheten i Svenska kyrkan har, är både förvånande och skrämmande. Nu var det inte första gången Domkapitlet i Göteborg har en enhällig överklagandenämnd emot sig. Genom ett beslut i Överklagandenämnden 7 april 2016 fick tre präster fullständig upprättelse efter beslut i Domkapitlet att obehörigförklara dem (17 dec 2015). I det nu aktuella ärendet fanns ärenden av liknande karaktär, i något fall helt identiskt, som borde ha lett till att Domkapitlet inte skulle ha gått så hårt fram. När det dessutom är så, att några av de ledamöter som var med och tog beslutet att obehörigförklara Imberg också var delaktiga i beslutet 2015 – som en enig Överklagandenämnd upphävde – är den naturliga frågan om dessa ledamöter ingenting lärt, inte tagit intryck. De som menar att Domkapitlet brister i kyrkorättslig kompetens, har bristfälliga insikter i vår kyrkas bekännelse och tradition och ägnar sig åt kyrkopolitisk justis, får vatten på sin kvarn, när man ser att Imberg och de tidigare av Domkapitlet fällda men av Överklagandenämnden upprättade prästerna, tillhör samma teologiska och andliga tradition. Hur vill Domkapitlets ledamöter ta sitt gemensamma och personliga ansvar i den konstitutionella kris som uppstått? Domkapitlet beslutade att obehörigförklara Imberg för att han inte ansågs följa Svenska kyrkans ordning. Nu har det visat sig att det är kapitlet självt som inte följer Svenska kyrkans ordning. Vilka konsekvenser drar ledamöterna av detta faktum? Att biskopen inte varit delaktig i handläggning och beslut förvånar. Det försvagar Svenska kyrkans episkopala struktur. Jag ser i en tidningsartikel att biskopen menade sig vara jävig. Att hon anmält jäv framgår inte av protokollet. Där står endast att hon lämnade rummet innan Imberg kom och att hon inte deltog i överläggningar och beslut. Om hon var jävig i detta ärende, hur kommer det sig att hon inledningsvis handlade ärendet och fattade ett beslut på delegation (2018-04-25)? Imbergs frågeställning är principiell om biskopsämbetet, inte personlig om Susanne Rappmann. Han erkänner henne som stiftschef. Det Imbergs frågeställning efterfrågar är en situation likt den som finns i Church of England, en systerkyrka inom Borgågemenskapen. I denna kyrka finns några Provincial Episcopal Visitors, s.k Flying Bishops. Enskilda präster och församlingar kan välja att ställa sig under en sådan biskop istället för stiftsbiskopen. Den flygande biskopen blir då, som engelsmännen säger Father in God medan stiftsbiskopen blir Father/Mother in Law. Självfallet har alla ledamöter som står bakom Domkapitlets beslut ett ansvar men jag menar att ett särskilt ansvar har den ledamot som ska säkerställa den juridiska kompetensen och ledamöterna i kyrkans vigningstjänst. Dessa har grundligt tagit miste vad gäller behörighet att utöva Svenska kyrkans vigningstjänst. Är inte detta en form av obehörigförklaring? Går inte bumerangen tillbaka till dem som kastade den? Ledamöterna i Domkapitlet
har nu ett ansvar att upprätta och värna Domkapitlets i Göteborg
integritet och trovärdighet. Huruvida det bäst sker genom att
ställa sina platser till förfogande eller på annat sätt
har jag ingen klar uppfattning om. Men det finns angelägna och avgörande
frågor för ledamöterna att besvara. |