|
DÖD ÅT ISRAEL! Pang i synagogan! Men lugn, bara lugn, mitt herrskap! Det är ingen palestinsk terrorgrupp som gått till aktion. Pistolerna är garanterat ofarliga, laddade med knallpulver. Attentatsmännen är bara några småpojkar som far fram mellan Torahrullar och Talmudkommentarer, upp och ner, över bord och bänkar, rätt genom små grupper av oberört samtalande män med skägg och kindlockar, iförda randiga särkar och pälsbrämade kvarnhjulshattar. I lördags, på sabbaten, firade männen extatiskt vaggande sin gudstjänst så som de brukar. Men nu tycks de strunta i alltsammans. Barnen tycks ha tagit över. På borden, som igår var belamrade med bönböcker och heliga skrifter, hittar man idag tomma godispåsar och urdruckna Pepsiflaskor. Det är Purim, enligt en del rabbiner årets största högtid, tom viktigare än Jom Kippur, den stora försoningsdagen. Tidigare i kväll har man läst Megillat Ester, Esters bok, viktigast i Bibeln näst efter Torah, d v 5 de fem Moseböckerna. Den handlar om judarna i Persien på kung Ahasveros tid. Boven i dramat är Haman. Han vill utplåna judarna. Död åt Israel! Men genom insatser av judinnan Ester, som blir Ahasveros drottning, räddas de. I stället är det Haman som blir dödad och upphängd på en påle. Han kallas i Esters bok för "agagiten Haman". Enligt judisk uppfattning har han att göra med Agag, som var kung hos Amalek, Israels fiende enligt 2 Mos. 17:8 och sonson till Esau enligt 1 Mos. 36:12. Agag är ondskans representant. Därför visade Saul en oförlåtlig släpphänthet i1 Sam. 15 när han inte lät döda Agag utan lät ondskans makt få utbreda sig så att den kunde fortsätta med att försöka förinta judarna. Vid Purim gäller det att ta igen skadan. i synagogan skall man förinta agagiten Haman. Man föreläser rullen med Esters bok så hastigt som möjligt. Varje gång som textläsaren nämner Haman ställer man till ett förskräckligt oväsen, som gör det omöjligt att uppfatta namnet på denne ondskans representant. Han utplånas när barnen tjuter, blåser i visselpipor och leksakstrumpeter, för oväsen med harskramlor och fyrar av sina knallpulverpistoler. Pojkarna är utklädda till Haman med groteska masker. Alla små flickor har förvandlat sig till en vacker drottning Ester med hjälp av smink och läppstift. Själva gudstjänsten är över på några minuter. Därefter blir det läsk och tårta. Hela synagogan förvandlas till en lekstuga. De vanliga reglerna sätts ur spel. Det onda är förintat och för en stund befinner man sig i ett bekymmerslöst messianskt fridsrike. De skäggiga männen verkar redan ganska uppspelta. De följer rabbi Ravas föreskrift i Talmud: "Människan är skyldig att berusa sig på Purimfesten ända tills hon inte längre kan skilja på Haman och Mordokai!" Existerar verkligen judarna? Vid en konferens i Genève för några år sedan om kyrka och judendom framträdde en luthersk teolog från Dallas. När denne påstod att judarna har upphört att existera hördes några försiktiga protester bland åhörarna. Han medgav då att det visserligen fortfarande finns judar -"but theologically they don't exist"! Haman tycks alltså ha varit mer framgångsrik inom den kristna teologin än i det verkliga livet. Enligt såväl katolsk, ortodox som protestantisk normalteologi är Kyrkan "det nya Israel"(ett uttryck som inte förekommer i Nya testamentet). Det gamla Israel har gjort sitt och blivit förkastat för all framtid. De judar som av en nyckfull slump fortfarande tillåts existera är egentligen bara en krumelur i historiens marginal. Möjligen kan de ge upphov till en viss irritation i det teologiska systemet. Men i teologiens förtrollande värld är ingenting omöjligt. Man gör ett antal lämpliga definitioner. Och det som sedan inte passar in i den uppställda ramen kan man antingen ignorera eller förklara som kätteri. Problemen uppstår först om man ger sig ut i livet. När jag, en representant för "det nya Israel", försöker tränga mig fram bland alla glada purimfestande judar i Mea Shearim, känns det som om verkligheten är min värsta fiende. Då de döda benen kryllar av liv krävs det en viss självövervinnelse för att säga: "Egentligen existerar ni inte!" Kampen om landet Judarna har alltid fått kämpa för att bli erkända som ett folk. Ännu värre har det varit att få tillgång till det land, som enligt Skriften är deras, men där de inte är de ursprungliga invånarna. Abraham var född i Irak. I det utlovade landet var han en invandrare. Han kom från den dåtida civilisationens centrum, "det kaldeiska Ur", som upplevde en blomstringsperiod 2050-1950 innan det för alltid förstördes av erövrare från Edom. Via Haran i nuvarande södra Turkiet flyttade Abraham och Lot in i det land som kallades Kanaan. Klimatet hade då blivit vänligare än det varit efter syndafallet. Enligt 1 Mos. 13:10 var hela Jordanslätten vattenrik. "Innan Herren fördärvade Sodom och Gomorra var den nämligen såsom en Herrens lustgård." Vistelsen i Kanaans land blev kortvarig. Två generationer senare flyttade israeliterna till Egypten. Ett halvt årtusende senare försökte de på nytt att ta över landet från Kanaan, vilket de efterhand också lyckades med. Efter blomstringstiden under David och Salomo kom sönderfallets period. De tio stammarna i norr, Israels rike, försvann i den assyriska deportationen år 722. För sydriket, Juda, utlöpte nådatiden 586. Efter ett halvt sekel av babylonisk fångenskap återvände en del av folket och fick nu kämpa mot dem som under tiden hade passat på att bosätta sig i landet. Några århundraden förflöt under persiskt, ptolemeiskt och seleukidiskt välde. Efter ett sekel av nationell suveränitet under den mackabeisk-hasmoneiska dynastin tog den romerska ockupationsmakten över 63 f Kr. Sedan kom den judiska revolten som slutade med att romarna förstörde templet år 70 e Kr. Judisk närvaro efter templets fall Enligt allmänt utbredd uppfattning slutar judarnas historia år 70 med att de som överlevt kriget sprids ut över världen. Perioden före år 70 har därför av kristna teologer blivit kallad "senjudendomen". I evangeliernas skildringar av fariséerna har man tyckt sig bevittna judendomens andliga dödsryckningar. När templet är borta finns inte längre det gamla Israel, åtminstone inte "theologically". "Jerusalem är öde, dess tempel fallit ner. Dess präster äro döde, dess spira är ej mer." Luther säger i Bordssamtalen: "Det finns inget hopp om att judarna kommer att återvända till sitt land, till det heliga landet. Det är inte Guds plan." Men var verkligen Bibelns land "judenfrei" från år 70 ända fram till slutet av 1800-talet, då objudna inkräktare från Osteuropa började tvinga ut de araber, som då bott där i mer än tusen år? Redan före år 70 bodde majoriteten av världens 7-8 miljoner judar utanför själva landet Israel. De utgjorde inte mindre än en tiondel av det romerska rikets befolkning och var därmed en av de största folkgrupperna. Katastrofen år 70 innebar visserligen hundratusentals döda samt en mängd krigsfångar, som i Rom fick slavgöra med att bygga upp Colosseum. Men ändå blev det kvar så pass många judar att de ännu en gång kunde ställa till med ett ordentligt uppror mot romarna. Under ledning av Bar Kochba höll den judiska nationen stånd mot övermakten i tre och ett halvt år, 132-135. Inte mindre än 500000 judar beräknas ha förlorat livet under detta krig. De många fångar, som romarna tog, blev korsfästa eller sålda som slavar. Därefter blir judendomen förbjuden i området. För att utplåna Israel låter kejsar Hadrianus ändra provinsens namn från Judea till Palestina, filistéernas land, uppkallat efter judarnas ärkefiender tusen år tidigare. Ungefär hälften av de 800000 judar, som inte blivit dödade eller deporterade, sökte sig till Galiléen, som var den minst krigshärjade landsändan. Där kom de att utgöra 75% av befolkningen. Ute vid kusten och i området öster om Jordan räknar man med att en fjärdedel av befolkningen var judar. Däremot blev det judiska inslaget litet i själva Judéen, som i stället koloniserades av syrier och araber. Den lilla judekristna församlingen i Jerusalem, urförsamlingen, lyckades emellertid hålla sig kvar på Sionsberget ända fram till den sassanidiska invasionen 614. Från 638 behärskades landet av olika islamiska dynastier. Islam blev en tredje religion utöver judendom och kristendom. Men den muslimska tolerans, som på andra håll kunde förekomma mot judarna, lyste här med sin frånvaro. Trots förföljelse och förtryck fanns det dock inte mindre än 300000 judar i landet när korsriddarna anlände 1099. De lät stänga in Jerusalems judar i deras synagogor, vilka de sedan tände på. Efter att på så sätt ha kremerat de ondskefulla judarna fortsatte korsriddarna till Den heliga gravens kyrka, där de förrättade sin andakt. Sedan de varit verksamma ytterligare en tid återstod endast 1000 judiska familjer i Eretz Israel. Korsriddarna fördrevs men judarna höll sig kvar. Under den följande mamluktiden ökades deras antal genom inflyttning från diasporan. När landet i de wittenbergska hammarslagens 1517 kom under turkiskt välde ökade emellertid förtrycket. Om inte turkarna gång på gång ställt till med stora massakrer, skulle judarna snart återigen ha varit den största folkgruppen i området. Så mördades t ex alla invånare utom en enda i en holocaust som 1660 drabbade Safed, den rabbinska lärdomens centrum. Men genom att ytterligare judar kontinuerligt flyttade in och fyllde luckorna efter dem som blivit dödade kunde de ändå överleva som folkgrupp. Under den turkiska regimen blev landet mer vanvårdat än någonsin tidigare. Vid mitten av 1800-talet hade folkmängden sjunkit ner mot 200000. Judarna var nu i majoritet i såväl Jerusalem som Safed och Tiberias. Den nedåtgående befolkningskurvan vänder när inflyttande judar börjar grunda jordbrukskollektiv. Petach Tikwa börjar verksamheten 1878. Sedan följer flera andra. De anläggs i försumpade eller förtorkade trakter, som var praktiskt taget folktomma. Marken köps till höga priser av de arabiska eller turkiska ägarna, som var bosatta i t ex Beirut eller Istanbul. Eftersom nyodlingarna skapar arbetstillfällen börjar även araber flytta in till de judiska områdena. Under den brittiska mandattiden, särskilt under den senare delen, hindrades judisk invandring medan arabisk i praktiken var tillåten. Israel existerar När mandatet avvecklades 1948 utropade judarna staten Israel med stöd av FN-beslutet den 29 november 1947 om delning av Palestina. Omedelbar krigsförklaring kom från de omgivande arabstaterna. Dag efter dag, år efter år har världspolitiken sedan dess rört sig kring den arabisk-judiska konflikten. Oavsett vilken personlig inställning man har i denna känsliga fråga kan dock ingen förneka att det idag på världskartan finns en judisk stat med namnet Israel. Inte heller finns det någon annan stat på jorden som lika mycket sätter de politiska känslorna i svallning. "But theologically they don't exist!" De borde inte existera, inte efter sådana upprepade och omfattande förintelseaktioner. Men också efter de allra värsta katastrofer, också efter Hitlers holocaust, har de levt vidare. Haman har förintats många gånger om, men judarna finns kvar. I sin pressade och isolerade situation har de utvecklats, specialiserats och i stor utsträckning bidragit till hela människosläktets framåtskridande inom vetenskap, kultur och näringsliv. Den lilla gruppen har under påfrestningarna utvecklat egenskaper som varit fördelaktiga för dess överlevnad. Ett märkligt exempel på hur Skaparen arbetar med allopatrisk artbildning! "Ty fråga framfarna tider, dem som hava varit före dig, om någon gud har försökt att komma och hämta ett folk åt sig ut från ett annat folk, genom hemsökelser, tecken och under, genom krig, genom stark hand och utsträckt arm, och genom stora fruktansvärda gärningar - "(5 Mos. 4:32,34). |