EXORDIUM

 

Idag är det vårdagjämning och dessutom Johann Sebastian Bachs 300-årsdag. Fortfarande befinner sig vårdagjämningspunkten i Fiskarnas stjärnbild. Det är en skapelsedag. Vinden drar undan snötäcket från den sovande jorden och starflockarna hälsar den. Från Afrikas inre är redan tranorna på väg. Om några veckor sträcker de förbi över Veselångens utdikade sjöbotten upp mot Hornborgasjön och sedan vidare till det överflödande liv som snart står upp ur Norrlands ännu frusna myrar.

Radions morgoneko uppvaktar jubilaren med tredje Brandenburgkonserten, G-dur, Nikolaus Harnoncourt med Concentus Musicus.

Ett sådant överjordiskt ljus! En sådan klarhet hög och ren! "Vart varför blir besvarat, var gåta löst som här jag grubblat på" när musiken smärtsamt lätt styr ut över de mörka djupen. Finns det något att tillägga? Är det inte onödigt att skriva den här boken?

Som jämförelse sätter jag på en äldre inspelning med samma oförstörbara musik. Men där är framförandet mera knutet. Den rytmiska pulsen kontrolleras av medvetandet. Intellektuellt utfunderade och påklistrade accenter, utan förbindelse med det inre flödet Det skär sig.

Så har vi det ofta i kyrkan. Ett budskap fyllt av Ande och liv. En halvtom (halvfull) kyrka. Halvhjärtad psalmsång på styrfart. Och även om sorgens svarta kappa och den mässande predikotonen har försvunnit, så är det ändå svårt att få ut det glada budskapet. Du har det inom dig. Men vad var det egentligen du ville ha sagt till församlingen? Det är något som inte stämmer.

 

 

En förtärande eld

 

Starkt solsken. Sjön ligger stilla som i Strindbergs Lördagskväll. Från den lummiga stranden leder en brygga ut i vattnet. Den vidgar sig och ger plats åt ett lusthus. Jag invaggas i säkerhet, tror att det är en idyll, "så sann och menlös att den bräker".

Men plötsligt slår kraftiga eldsflammor ut genom fönstren. Lusthuset förtärs i en rasande brand.

Detta är inledningsscenen till Ken Russels film om Gustav Mahler (1860-1911). Lusthuset, komponeringsstugan i Toblach, Österrike, står för hans liv som uppburen och omdebatterad superdirigent. Den förtärande elden har han inom sig, den av samtiden oförstådde tonsättaren, som var utbränd redan vid 50.

Nu förstår vi honom bättre. "Meine Zeit wird noch kommen!" Redan i seklets början känner han undergångsstämningen i Donaumonarkin. Det europeiska borgerligt idealistiska kulturarvet skall snart förtäras i Världskrigets eld. Under ordningens trossbotten, bortom gnistrande alptoppar, trygghetsskapande militärparader och idyllens Sachertorte mit Schlag bankar kaosmakterna i pannrummets rörledningar.

Hans kolossalsymfonier tänjer ut de gamla formerna så att de nästan brister. Vi är långt från Bach, långt från det omedvetenhetens flöde som avslöjar himmelska sammanhang.Nu är det fråga om en personlig neuros.

Där är smärtan hos den som inte känner sig accepterad. Positivet vevar på med "Ach, du lieber Augustin" medan föräldrarna grälar. Han är främling i världen, "trefaldigt landsflyktig som böhmare bland österrikare, som österrikare bland tyskar och som jude överallt i världen". Den folkliga ländlern sågas sönder av dissonanser och ödets hammare "fäller honom som ett träd fälls". Men ändå vill han tro på livet.

Är det så många kristna känner sig idag? Som avvikande, inte accepterade i de stora sammanhangen. Dissonanserna skär i tron. Man lever kvar i sin gamla världsuppfattning och kämpar för att kunna behålla den. Det är mest skonsamt att dra sig undan. Men utanför den kyrkliga idyllen väntar hotande krafter som man inte kan betvinga.

Överallt i de underjordiska gångarna i Londons tunnelbana våren 1974 såg man affischen med "Mahler", ett skrikande huvud inne i en spräckt gipsbyst. Filmen är mycket välgjord, skildrar Mahlers musik inifrån. Därför är den så kuslig. Jag kände mig orolig efter den där kvällen på biografen vid Haymarket och har inte kunnat lyssna till Mahler sedan dess.

 

 

Over there

 

Efter kontroverser vid Wienoperan blev Mahler under sina sista år dirigent för Metropolitan och New Yorkfilharmonikerna. Samtidigt verkade i New York den andra stora portalgestalten i 1900-talets musik, Charles Ives (1874-1954).

Mahler var världsberömd som dirigent men oförstådd som tonsättare. Ännu mer oförstådd, ännu mer radikal i sitt tonspråk, var Ives, som däremot var känd på Wall Street som ägare av den mest framgångsrika försäkringsagenturen i USA.

De två möttes förmodligen aldrig. (Jo, de möttes en gång [not 1997].) Men som Jakin och Boas bär de upp portalen till vår tids förvirrade musik, en bro från Gamla till Nya Världen, tolkningen av människans situation på tröskeln till ett nytt årtusende.

 

 

Präglade av barndomen

 

Gustav Mahlers far drev en vinhandel Kaliste i Böhmen. Strax intill hade den kejserliga österrikiska armén en förläggning. Därifrån kunde den lille gossen höra marschmusiken medan hans berusade far misshandlade hans handikappade mor.

Minnet av den olyckliga barndomen bar Mahler alltid med sig. Stämningarna väcktes till liv varje gång han råkade komma i vägen för någon av de många militärorkestrar som marscherade vid Hofburg, på Ringen och ut mot Schönbrunn. 1 hans symfonier är marscherna ett uttryck för döden, för allt som hotar livet och kärleken. Det var inte svårt för Sigmund Freud att inse sammanhanget när han en gång psykoanalyserade Mahler under ett uppehåll på en järnvägsstation i väntan på avresan, uppbrottet.

Charles Ives växte också upp med hornmusik. Hans far hade varit militärmusiker i inbördeskriget, ledde nu en blåsorkester i Danbury, Connecticut och gav sin son en kärleksfull musikundervisning. Fadern var förtjust i musikaliska experiment med kvartstoner, polytonalitet, cluster och nya klanger genom okonventionell instrumentbehandling. Sådant fick alltså den unge Charles lära sig en amerikansk småstad för 100 år sedan, långt borta från Europas akademier.

Ett intryck i barndomen kom att prägla hela Charles Ives tonsättarliv. Det skulle bli baseballmatch i Danbury. De båda lagen hade med sig var sin blåsorkester

som skulle höja stridsmoralen inför drabbningen (visst är lagidrotten en nyttig och aggressionsavledande uppfinning, läderkulan orsaker ju mindre skada än gevärskulan). På stadens huvudgata marscherade de två orkestrarna från var sitt håll. Mitt på möttes de och passerade varandra. Varje musikkår fortsatte att spela sin musik utan att bli distraherad av den andra.

Där stod lille Charles och hörde de kämpande musikkårernas toner smälta samman i en helhet på högre nivå. Hans upplevelse var inte strid och kaos utan enhet, tillvarons Enhet. Musikforskaren John Kirkpatrick, som betytt så mycket för att göra Ives musik känd, skriver att han hade "a transcendentalist's faith in the unity behind all diversity".

Önskar inte alla människor detta, att få se enheten bakom förvirrande mångfald. Har inte den kristna kyrkan fått sig Enheten anförtrodd för att visa mänskligheten på tillvarons fördolda mönster och inte för att fly in i en fönsterlös religiös bunker där man bara hör detonationerna på avstånd i stället upptäcka hur hela tillvaron år genomandad av Guds Ande, som i begynnelsen svävade över vattnet?

 

 

Affärsbegåvad mystiker

 

Charles Ives var kyrkomusiker och blev till sist organist vid Central Presbytarian Church i New York. Sedan bytte han karriär och gick över till affärsverksamhet. Han gjorde sin lycka genom att införa ett mer aktivt sätt att sälja försäkringar. Han blev alltså pappa till den sortens påträngande försäkringsagent som förekommit i så många skämthistorier, t.ex. Serafim Svensson i Hergés Tintin.

Efter hårt jobb under dagen ägnade han natten åt att komponera avantgardistiska verk för skrivbordslådan, bortom alla kollegor, musiker, kritiker. Någon förståelse från samtiden räknade han inte med.

Världskrigets utbrott 1914 blev en chock för honom, han som ville tro på människans förnuft och goda vilja. Han slutade komponera, ordnade upp sina manuskript, reviderade i sina tidigare verk och drog sig så småningom, välbärgad, med vacklande hälsa, tillbaka till sin farm i West Redding nära Danbury, där han bodde isolerad från omvärlden tillsammans med sin älskade hustru Harmony.

Ives strävade efter att vidga medvetandet och spränga musikens gränser. Bakom det som verkar lekfullt och utmanande finns tron på tillvarons enhet. Formen och reglerna får maka på sig när budskapet skall fram. Han vill bryta ner vanetänkandet och öppna sinnet för livets källflöden. Starka intryck tog han av den filosofiska riktning som blivit kallad New England-transcendentalismen. Emerson och Thoreau hade han flitigt läst.

Ett citat från Thoreau, eremiten i skogshyddan vid Walden Pond, Massachusetts, ger en utgångspunkt: "Det står klart för mig att vi, Nya Englands invånare, lever ett sådant uselt liv, då vår syn inte räcker längre än till tingens yta. Vi tror att det är, som bara ser ut att vara.--Gud själv står på sin höjdpunkt i detta ögonblick och skall aldrig bli mer gudomlig än nu under alla åldrars fortgång. Och vi kan endast bli satta i stånd att förstå vad som är ädelt och upphöjt genom att oavbrutet söka se det upphöjda i den verklighet, som vi nu har nära oss. Universum anpassar sig alltid lydigt efter vår uppfattning; vare sig vi reser hastigt eller långsamt, är vägen lagd till rätta framför oss. Låt oss då använda våra liv till att söka förstå och till att skapa något inom oss.

Får jag lov att komma med ännu ett Thoreau-citat? "Tiden är endast en bäck som jag håller på att meta i. Jag dricker ur den: men medan jag dricker framstupa, ser jag den sandiga bottnen och upptäcker hur grund den är. Det tunna flödet rinner bort; evigheten är kvar."

 

 

Symphony No. 4

 

En vårkväll i maj 1966 hörde jag i P2 för första gången en komposition av Charles Ives. Det var hans största och mest betydande verk, den fjärde symfonin, som uruppförts året dessförinnan under ledning av den då 82-årige Leopold Stokowski.

Det blev en förklaringsstund. Tankar som jag själv burit inom mig fick ett musikaliskt uttryck. Jag fick system i det hela. Du vet själv hur det är när det visar sig att någon har tänkt likadant som du själv. Du får se dina egna tankar utifrån.

För mig har det därför legat nära till hands att hämta strukturen till denna bok från Charles Ives fjärde symfoni, från var och en av dess fyra satser.

Den första, Prelude: Maestoso, börjar tungt, brutalt, nerifrån botten med kontrabasar, hård konsertflygel, hornsmatter. På avstånd hörs en liten försynt kammarensemble, en harpa och några stråkar, som mitt i stormen försöker hålla ut med mellanfrasen i Nearer, My God to Thee:

"Sjunger jag innerlig: Närmare Gud, till dig." (Titanic hade ju förlist 1912.) Harpan håller troget ut hela satsen, även om det i fortsättningen är svårt att uppfatta den.

Stråkarna sätter in med ett tema som påminner om My Bonnie Lies Over the Ocean. På andra sidan kaosmakternas ocean finns Han som jag längtar efter.

Men melodin glider i stället över i In the Sweet Bye and Bye, en vaggsång, barnets lugna sömn, som strömstarens ungar under mammas vingar på en sten under det dånande vattenfallet.

I samma ögonblick som första violinen börjar spela Nearer, My God to Thee kommer den stora körinsatsen i en bred och mäktig amerikansk hymn, som knyter ihop Israels Exodus, de vise männen, Mayflower, The Forefathers och hela människosläktet:

Watchman, tell us of the night

What the signs of promis are:

Traveler, o'ér yon mountains height

See that Glory-beaming star!

Sången syftar på Jes. 21:11, som handlar om en arabisk stam, Duma, som lider svårt av det pågående kriget mellan Egypten och Assyrien. Skall det aldrig bli slut på nödens tider? Man sänder iväg en beskickning till Jerusalem för att fråga den ansedde profeten Jesaja: "Väktare, vad lider natten? Väktare, vad lider natten?"

Väktaren svarar: "Morgon har kommit, och likväl är det natt."

Och väktaren fortsätter: "Vill ni fråga mer, så fråga. Kom tillbaka igen."

800 år senare, när Paulus skriver till församlingen i Rom, kommer frågan tillbaka. Det har precis börjat att gry. Frälsningen är oss nu närmare än då vi kommo till tro! See that Glory-beaming star! Natten är framskriden och dagen är nära!

Aderton och ett halvt sekel efter Paulus har dagen kommit ännu närmare, även om vargtimmen är utdragen. Aldrig har tiden gått så långsamt som när jag satt eldvakt i I 17:s tält i skogen ovanför Samnerödfältet och kamraterna sov runt omkring.

Kören fortsätter:

  

Watchman, aught of joy or hope?

Traveler yes (upprepas flera gånger, hamras in med envist pianoklink)

Traveler, yes; it brings the day, Promised day of Israel.

Dost thou see (om och om igen, fortare

och fortare)

Dost thou see its beauteous ray?

 

 

 

Kristens resa

 

Ser du ljuset? Det är inte lätt när vi kommer in i andra satsen, symfonins mest omfångsrika, som försåtligt fått den oskyldiga tempobeteckningen Allegretto. Ives säger: "The second movement is not a scherzo in an accepted sense of the word, but rather a comedy - in which an exciting, easy and worldly progress through life is contrasted with the trials of the Pilgrims in their journey through the swamps and rough country. The occasional slow episodes - Pilgrims' hymns -are constantly crowded out and overwhelmed by the former."

I andra satsen finns inget att hålla fast i. Den är världen som omger oss. Räckena viker sig, isflaken brister, balkongerna rasar. Den ensamme pilgrimen är desorienterad.

Det börjar med ett stillastående plasma, som exploderar i en energiutveckling som inte kan kontrolleras. Symfoniorkesterns ledare måste ha assistans av två biträdande dirigenter. Tre instrumentalgrupper spelar samtidigt, var och en under sin suveräne ledare.

De komplicerade rytmerna sliter i varandra, sätter fart, bromsar upp. Kända amerikanska melodier, älskade banaliteter, dyker ständigt upp bara för att bli avbrutna, dränkas, ersättas av andra. Det går inte att hålla räkning på dem: Marching Through Georgia, In the Sweet Bye and Bye, Turkey in the Straw, Yankee Doddle, Columbia the Gem of the Ocean etc. Långt borta hörs kyrkklockor. En ensam fiol försöker troskyldigt envisas med Jesus, lover of My Soul men mejas brutalt ner av brassektionen, som klämmer i med The Fourth of July, fylld av kraft och patriotism, som också den kommer av sig. Kampen slutar med en ensam utdragen celloton.

Satsen är omöjlig att överskåda. Varje nytt framförande måste bli ett äventyr. Tar de antagonistiska krafterna överhanden? Eller kan treenigheten av dirigenter fortfarande kontrollera kaosmakterna?

 

 

En annan värld

 

Med tredje satsen, Fugue: Andante moderato, kommer chocken. Ett alternativt svar på första satsens frågor. Det råder harmoni. Du hör ingen kamp, inget som oroar. Fortfarande är det samma musiker som spelar ur samma partitur. Men du har kommit till en annan värld, ett alternativt universum. Charles Ives djupt allvarliga skämtlynne överraskar.

Den traditionellt skrivna dubbelfugan, läckert instrumenterad, är i själva verket en bearbetning av första satsen ur stråkkvartetten "A Revival Meeting", ett ungdomsverk skrivet när han studerade vid Yale för den konventionelle viktorianske tonsättaren Horatio Parker.

Den kärleksfulla åsnesparken mot formalism och inskränkthet blir en mäktig lovsång. Förstatemat From Greenlands Icy Mountains får All Hail the Power som den perfekta kontrapunkten. Genomförningarna bekräftas av orgeln och allt flyter problemfritt vidare in i mellanspelet. Några hotande dissonanser försvinner in i ett stackmoln och solen lyser igen.

Mot slutet för codans täta orkestersats tankarna till Hollywood och man väntar bara på avslutningsscenen där John Wayne vinkar med hatten och rider bort mot nya äventyr medan solen går ner över Klippiga Bergen. En trombon avrundar med en fras ur Händels Joy to the World. Allt är glädje och frid.

 

 

Tretton slag

 

Sista satsen, Largo maestoso, är, enligt tonsättaren "an apotheosis of the preceding content, in terms that have something to do with the reality of existence and its religious experience".

Slagverket börjar, med cymbaler och triangel, och fortsätter på egen hand genom hela satsen. Efter en stund kommer kontrabasarna med mellanfrasen ur Nearer, My God, to Thee, satsens genomgående tema, som skall ge svaret på preludiets frågor. Efterhand är hela orkestern med. Som ett förvrängande eko hörs på avstånd den lilla stråkensemblen med sin harpa.

Musiken tilltar. Det är som om någon håller på att vakna och strax kommer att resa sig. Temat upprepas överallt, ödesmättat. Någonting förbereds. Så stannar det äntligen upp. Det ljusnar: the beauteous ray. Utan mänskliga ord sjunger änglakören Nearer, My God, to Thee. Sången försvinner uppåt. Fortfarande återstår den lilla trofasta stråkgruppen. Slagverket avslutar med stilla slag på gonggongen. Tretton stilla slag. Sedan är det tyst.

Där måste vi stanna. Tills vidare.

Om Charles Ives någon gång läste Wittgensteins Tractatus instämde han säkert i de sista satserna, slutsatserna: "Meine Sätze erläutern dadurch, dass sie der, welcher mich versteht, am Ende als unsinnig erkennt, wenn er durch sie - auf ihnen - über sie hinausgestiegen ist. (Er muss sozusagen die Leiter wegwerfen, nachdem er auf ihr hinaufgestiegen ist.)

 

Er muss diese Sätze ijberwinden, dann sieht er die Welt richtig.

Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen.

 

 

*****

 

 

Detta var bokens exordium. Nu dyker vi ner i andra satsen och låter strömmen föra oss nedför floden på den smärtsamma resan från enheten vid källan till splittringens trögflytande delta.

Till nästa kapitel

Till innehållsförteckningen