TYCKER SIG HÖRA TIDENS STRÖM

Det är söndag eftermiddag. Jag promenerar längs Xijiang, Pärlfloden. Om några timmar går nattbåten härifrån Kanton till Hongkong. En sista gång vill jag därför ut och röra mig i det kinesiska folkhavet.

Den breda floden till vänster om mig är livligt trafikerad av lastbåtar och pråmar. På gatan forsar en aldrig sinande ström av cyklister fram. Jag kryssar mellan söndagsflanörer i tusental. Längs hela strandpromenaden finns små enkla stånd, där den fria företagsamheten får utlopp. Man kan köpa nötter, läsk, kammar, speglar, skruvar, kassettband, cigaretter, solglasögon. Det går också att få sig en kopp te. En yngling säljer delikatesser, levande djur i burar, hundar, ormar, råttor, en uggla, t o m en myrkott. I det kantonesiska köket är det stor variation på råvarorna. En kvinna i trettioårsåldern saluför två par svarta skor. En skallig man i blåställ förevisar en liten apa, som slår volter och uppträder för några intresserade åskådare.

Den nya politiken under Deng Xiao Ping uppmuntrar ekonomiska initiativ och fri företagsamhet. "Det bästa för Kina är att folket får tillfälle att tjäna pengar", säger Deng och fortsätter: "Alla skall bli rika, men alla kan inte bli rika på samma gång".

Är det morgondagens rika kineser, som börjar sin kapitalistiska karriär här vid stranden av Pärlfloden? Någonstans måste man ju börja.

Jag är långt hemifrån. Inte en europé syns till. Många av de mötande kineserna vänder sig om och tittar efter mig. Här är det jag som är avvikande och exotisk. Först nu börjar det gå upp för mig att Kina är världens största land, att kineserna är världens talrikaste folk, att majoriteten av världens befolkning bor i Sydostasien, att européerna är en liten minoritet i världen.

Denna människoflod har sin källa i en urgammal och obruten kultur, årtusenden äldre än den europeiska. Kineserna rör sig med en disciplinerad värdighet som endast tillkommer ett gammalt kulturfolk. Också i de värsta cykelstockningarna behåller de jämvikten och röjer däri sitt arv från Konfucius. Stilla och effektivt, lugnt och vägvinnande som Pärlflodens vatten, tar de sig fram genom livet med insikten från Laotse: "Spänner du bågen för fullt, blir den fortare slapp. Slipar du eggen för skarp, blir dess livslängd knapp."

Det ofrånkomliga Europa

I vad mån har Platon eller Aristoteles format kinesernas världsbild? Vad har Augustus och Konstantin betytt för deras historia? Vilka associationer väcker hos dem platser som Betlehem och Jerusalem? Har de något som helst gemensamt med den kultur jag tillhör?

Men hur är det med cyklarna, dessa rmiljoner cyklar som är så viktiga för Kinas transporter? Har inte de med Europa att göra? Var det inte någon entusiastisk fransman som lanserade tvåhjulingen på Parisutställningen 1867?

Eller alla de röda taxibilarna av Toyotas och Volvos fabrikat? Är de inte produkter av europeisk kultur? Någonstans i bakhuvudet dyker namnen Karl Benz och Gottlieb Daimler upp. En yngling går förbi med en radio. Javisst, ja, Marconi! Där har vi Europa igen. Eller gatlyktorna med sina glödlampor? Thomas Alva Edison är upphovsmannen. Och nu räknar jag självklart in Nordamerika i den europeiska kultursfären, liksom man i antiken räknade Sicilien och Syditalien till Magna Graecia. Varifrån kommer de skjortor, byxor, jackor som söndagsflanörerna har på sig? Från textilfabriker, som har sina rötter i Spinning Jenny och engelskt 1700-tal.

Kan man använda västerländsk teknik utan att bli påverkad av den? Även om Kina är avpolitiserat och det inte längre går att upptäcka några röda stjärnor eller Maobilder, har Folkkongressen alldeles nyligen fastslagit att landet står under det kommunistiska partiets ledning. Men vad är kommunismen, om inte en importerad europeisk ideologi med rötter i Gamla Testamentet och judisk messianism? Söndagsflanörer … varför är de lediga just på söndag? Finns det något i Kinas dagliga liv som den europeiska kulturen inte är inblandad i? Är det inte likadant över så gott som hela världen? Är det inte unikt i mänsklighetens långa historia att en enda regional kultur så fullständigt och oåterkalleligt har kunnat genomsyra alla folk och länder?

Från Kanton till Släp

Annorlunda var det när ostindiefararna anlöpte Kanton på 1700-talet. Då var européerna ännu den mottagande parten. Kineserna, som uppfunnit järnhanteringen, trampvävstolen, kompassen, krutet, papperet och boktryckarkonsten såg på utlänningarna med stort förakt. Herrefolksmentaliteten i Mittens rike var gediget grundad i övertygelsen om den egna kulturella och tekniska överlägsenheten. Vid 1700-talets slut var det ännu inget som motsade denna övertygelse.

Sommaren 1748 anlände Gustaf Fredrik Hjortberg från Göteborg till Kanton som skeppspräst i Ostindiska kompaniets tjänst. Han skulle komma att göra ytterligare två resor under de följande åren. Därefter blev han 1754 kyrkoherde i Vallda och Släp.

En stor och berömd epitafiemålning över honom själv, hustrun Anna Helena och deras fjorton barn hänger under läktaren i Släps kyrka. Tavlan är dessutom fylld av uppstoppade djur, medicinburkar, orgelpipor, passare, vinkelhake, avvägningsinstrument, kompassnål, jordglob, böcker med titlarna läsbara på ryggen samt en livs levande halvapa från Madagaskar, som en av pojkarna med ett förtjust leende kniper i svansen. Alla dessa föremål skall avspegla "den kloke prästens" mångsidiga verksamhet som läkare, veterinär, urmakare, orgelbyggare, byggmästare, jordbrukare, naturforskare, ostindiefarare, själasörjare och familjefar.

Under åtta år predikade jag för de trofasta gudstjänstdeltagarna i Släps kyrka. Men trognast av alla var ändå familjen Hjortberg. Söndag efter söndag såg jag dem på väggen under läktaren som representanter för den osynliga församlingen. Mina tankar sysselsatte sig ofta med denna familj, med den mångkunnige prästen och hans resor till Kanton. Också denna söndag när jag vandrar längs Pärlfloden, precis där européerna på den tiden brukade gå iland, tänker jag på kyrkoherde Hjortberg.

På 1700-talet ankrade fartygen upp mitt ute i floden. Med småbåtar tog man sig sedan in till den flacka stranden. (Den nuvarande strandpromenaden var ännu inte uppbyggd.) Längre än så kom inte européerna. Bara i sällsynta undantagsfall fick de av ynnest komma innanför den respektingivande stadsmuren. Handelsutbytet ägde rum i noga reglerade former på strandremsan utanför porten, där de olika europeiska nationerna fick hyra förråds- och administrationsbyggnader, de sk faktorierna. På en målning i Göteborgs historiska museum i Ostindiska kompaniets gamla hus ser man dessa faktorier med hissade nationsflaggor framför. Sverige har fått sitt utrymme mellan Spanien och Storbritannien.

Trots sina tre resor med inte mindre än ett halvårs uppehåll i Kanton varje gång fick inte Hjortberg se mycket av staden. Från fartygsdäcket såg han bara ett gytter av hustak över murkrönet och bergen i bakgrunden, såvitt man kan förstå av ett samtida europeiskt kopparstick över Kanton med ostindiefararna på floden i förgrunden. Till vänster sticker den släta pagoden„ upp, en minaret som tillhör Kinas äldsta moské, tusen år gammal redan vid Hjortbergs besök. Till höger om minareten syns "den utsirade pagoden", en imponerande byggnad i sjutton våningar intill "de sex bananträdens buddisttempel" med anor från 500-talet.

Hjortberg fick aldrig komma in i staden och besöka detta tempel. Inte fick han se de tre Buddabilderna som föreställer Den Budda som var, Den som nu är och Den som skall komma. Kanske var det bäst så. Templet skulle bara fyllt honom med avsky. Han var mycket upprörd över kinesernas avgudadyrkan och beklagade mycket "dessa i mörkrets och dödsens skugga sittande själar"

När jag, hans sentida efterföljare, efter att ha klättrat upp och ner genom pagodens sjutton våningar, beträder "de sex bananträdens tempel", förhåller jag mig avvaktande. Det är svårt att tycka någonting, när jag inte vet hur buddismen fungerar, inte har en aning om vad som rör sig inom en from buddist som sitter i meditation. Ber han verkligen till Budda? Eller går han bara in i sitt eget inre? Är buddismen en religion eller bara ett sätt att meditera? Mr. Hi-Wai-Koo, president för Hongkongs buddister, som jag hörde föreläsa några dagar tidigare, sade att Budda bara är ett objekt att betrakta under meditationen. När man kommit en bit vidare på den andliga vägen behövs han inte längre.

Min lust att fälla tvärsäkra domar blir ännu mindre, när den ytterst älskvärde, skall jag våga säga helgade, munken som förestår templet gör en jämförelse mellan buddism och kristendom. Buddismen, säger han, är barmhärtighet, men kristendomen, den är kärlek!

Morbror Fredrik och opiumkriget

På Hjortbergs tid föraktade kineserna alla utlänningar. Men högmod går ofta öre fall. "Vad människan sår, det skall hon ock skörda." Européerna blev allt starkare. Deras teknik utvecklades, de fick bättre kanoner och bättre självförtroende. Föregångslandet Kina fann sig plötsligt vara akterseglat men vägrade med sin centralstyrning och stela formalism att inse detta.

En engelsk ambassad sändes 1793 till Peking för att begära att restriktionerna i Kanton skulle lättas, att fler hamnar skulle öppnas och att det skulle bli tillåtet att bedriva kristen mission. Svarsskrivelsen till Georg III var patriarkaliskt nedlåtande. Kina hade inget behov av främmande varor. Barbarerna fick nöja sig med ynnesten att få handla i Kanton. Engelsmännens vördnad för kejsartronen var mycket berömlig, och man hoppades på en lika respektfull lydnad också i framtiden.

Det första opiumkriget blev ett smärtsamt uppvaknande för Kina. Hade engelsmännen inget annat av intresse att erbjuda kineserna, så hade de i alla fall opium från sin koloni Indien. Opiumhandeln var visserligen förbjuden av de kinesiska myndigheterna, men de lokala ämbetsmännen i Kanton var inte omutliga. Efterhand ökade opiumimporten, från 4000 kistor vid sekelskiftet 1800 till 30000 år 1835. När en kejserlig kommissarie kom till Kanton 1839 och beslagtog ett lager av inte mindre än 20000 kistor, beslöt England att förklara krig.

Kina besegrades, fick avträda Hongkong, öppna fem hamnar utan restriktioner, bl a Kanton och Shanghai, samt betala det konfiskerade opiet. Andra europeiska nationer passade på att skaffa sig handelsfördrag och exterritoriella rättigheter. I exploatörernas följe och beskydd kom också missionärerna.

"De främmande djävlarnas" tilltag var emellertid alltför magstarkt för de stolta kineserna. Lokala ämbetsmän satte käppar i hjulet. Ständigt förekom incidenter mellan nedlåtande européer och hatiska kineser. Konflikterna togs till förevändning för ännu ett krig, det andra opiumkriget, som 1860 slutade med en marsch mot Peking och grundlig förödmjukelse av Kina. Utöver ytterligare handelsfördelar tilltvingade sig nu européerna rätt att missionera i hela Kina samt frihet för kineser att övergå till kristendomen.

Det var alltså knarket som öppnade Kina för evangeliet, tänker jag, när jag denna eftermiddag vandrar på Kantons strandpromenad. Opiumrökningen kom sedan att bli Kinas fördärv och orsakade fruktansvärda lidanden för befolkningen. Nu har pendeln svängt tillbaka. Kina är fritt från opium, men till Europa flödar vallmosaften från öster. "Vad människan sår, det skall hon ock skörda."

Jag har ett skrivschatull därhemma i prästgården, ett förnämligt kinesiskt arbete, som sänder ut en exotisk doft av cederträ när man öppnar det. I ett av lönnfacken ligger ett brev, daterat i Stockholm 18/1 1892, skrivet av sjökapten Fredrik Brogren (av vallonsläkten B. från Brohyttan, Knista socken i Närke) till hans svåger, min farfars far, apotekaren och bryggaren Ludvig Brogren (av bondesläkten B. från Långebro, Horns socken i Östergötland).

Han skriver: "- Hoppas Chatullet nu blifvit riktigt i ordning. Det är 46 år sedan jag köpte det i Canton och det har följt med mig alltid sedan dess på mina resor … varit i Kalifornien innan guldet der upptäcktes och har varit med i 1860 års krig i China då jag var i Fransk tjenst och i Cochin China, när det intogs af Fransmännen -."

Här i Kanton köptes alltså skrivschatullet 1846, strax efter det första opiumkriget. De få raderna i det lilla brevet visar på stora sammanhang. Min farfars morbror deltog således i det andra opiumkriget samt var med om att erövra Vietnam. Imperialismen och det koloniala förtrycket kommer så nära. Även jag, en vanlig människa från det lilla neutrala Sverige, har på något sätt med det att göra. Varje dag njuter jag frukterna av Västerlandets ekonomiska överhöghet. Plötsligt känns det litet obehagligt att vara ensam europé på en gata i Kina, en som alla vänder sig om och tittar på. Vad tänker de egentligen när de ser mig? Vad representerar jag för dem?

Snart vi slutat ökenfärden

Kinas miljoner strömmar förbi. Vad rör sig inom dem? Vilken religion har de?[Tror de på Gud?

Någon procent av Kinas människomiljard är kristen, 3 procent är muslimer och 6 procent buddister. Åtskilliga omfattar en vulgärtaoistisk religion och vördar förfädernas andar, men den stora majoriteten betecknas i statistiken som religionslös.

Vart är de då på väg alla dessa människor? Hur skall det gå för dem i evigheten? Går de rätt i fördärvet, in i den eld som icke skall utsläckas?

1800-talets store Kinamissionär Hudson Taylor trodde så. Med sina flammande missionsappeller vann han hundratals unga européer och amerikaner, som under stora försakelser gav sig ut till Kina för att rädda så många som möjligt från evig förtappelse. En miljon per månad dör i Kina utan Gud, sade Taylor. "Every day, every day, oh how they sweep over! There is a great Niagara of souls passing into the dark in China!"

En som greps av kallelsen från Hudson Taylor var min farfars kusin Carl Ludvig Lundberg från Bersebo i Tjärstads socken i Östergötland. Någon utbildning utöver folkskolan hade han inte men däremot ett rikt mått av den levande tro som krävdes för att bli antagen av China Inland Mission.

Väl ute på missionsfältet anlade han kinesisk klädedräkt. Språket lärde han sig på platsen. Liksom de övriga Hudson Taylor-missionärerna hade han ingen garanterad lön utan fick lita på att Gud förser de sina. På sin avlägsna utpost Ching-nea i provinsen Kansa vid Gula Flodens övre lopp, ute vid den Stora muren, gifte han sig med missionärskollegan Augusta Brolin. I äktenskapet föddes en dotter.

Men i Kina jäste det av främlingshat. År efter år fortsatte hungersnöden. Månne det inte var Himlen själv som på detta sätt visade sitt missnöje med att man hade låtit "de främmande djävlarna" förleda folket till att avfalla från de gamla gudarna. Säkert låg det någon ond beräkning bakom missionärernas till synes självuppoffrande verksamhet. Det var ju dessa främlingar som tvingat på Kina sitt opium. Hur kunde man veta att de inte förgiftade de sjuka med sina mediciner? Och varifrån fick de egentligen sina läkemedel? Kanske från ögon och hjärtan på små kinesbarn, som de lurade in på missionsstationerna och vilkas kött de åt under perversa ceremonier? Fanns det något annat sätt att avvända Himlens vrede än att förgöra dessa främlingar?

Det hemliga sällskapet "Den rättfärdiga harmonins knytnävar" lovade heligt och dyrt att driva ut "de främmande djävlarna" i havet samt att utrota "halvdjävlarna", de infödda kristna, såvida inte dessa avsvor sig sin tro.

Att få stöd för dessa tankar bland de hemlösa och svältande tiggarna var inte svårt. "Boxarna" började attackera missionsstationer, brände kyrkor och bostäder och misshandlade kristna kineser. De kände ett tyst eller öppet stöd ute i byarna. Snart var upproret i full gång, åtminstone i norra Kina, på många håll med aktivt stöd från höga ämbetsmän. Vid nyåret 1900 mördades den förste missionären. Missionssällskapen började evakuera sina medarbetare.

I juli månad samma år förstod Carl och Augusta Lundberg samt deras vänner att det var hög tid att sätta sig i säkerhet. Deras flykt skildras av Tore Zetterholm i hans dokumentärroman "De främmande djävlarna". Den lilla karavanen om sju missionärer och fem barn skulle försöka ta sig norrut genom Gobiöknen till Urga, nuvarande Ulan Bator, i Yttre Mongoliet för att sedan söka sin tillflykt till Ryssland. Efter två dagsresor blev de överfallna och plundrade på sina pengar. De välvilliga rövarna lät dem emellertid behålla två kameler, två hästar med kärror jämte några säckar med ris och torkat fårkött. Dagen därpå nedkom Augusta Lundberg med parets andra dotter.

I drygt två veckor fortsatte de över bergen och den brunbrända slätten. Ytterligare sju gånger råkade de ut för rövare, som snart hade tagit de återstående hästarna, kamelerna, proviant och kläder. De slog läger vid en nästan uttorkad flod och byggde där hyddor av gräs och pinnar för att skydda sig mot dagens hetta och nattens kyla. Både barnen och de vuxna led av hunger. Utanför lägret ylade vargarna om natten. "Snart vi slutat ökenfärden och gå in i Kanaans land."

Några dagar senare nåddes de av en kinesisk budbärare från en närbelägen katolsk missionsstation, där man fått höra om deras nödläge och därför nu ville erbjuda dem en fristad. Med tanke på dåtidens ömsesidiga fiendskap mellan katoliker och protestanter var detta anmärkningsvärt storsint. Från denna missionsstation lyckades Carl Ludvig få iväg två brev, som omsider publicerades i tidningen "Trons segrar". I det första, av den 16 augusti, skriver han:

Vägen till kusten är stängd. Från Peking hafva vi ej hört något på nära två månader. Men vägen till Herren är öppen, Gud vare tack! Låten ej edra händer sjunka och blifven ej modlösa! Utsädet skall nog bära frukt i sinom tid. När det blir lugnt, så sänd ut flera vittnen till Kina för att i de fallnas ställe förkunna Herrens väldiga gärningar. Jag ångrar ej att jag gått till Kina. Jag vet att Herren har kallat mig, och hans nåd är mig nog. Hvilken väg han väljer för mig är detsamma. Ske hans vilje! Denna förföljelse är en af de värsta, som vi hört talas om i Kina. Vi veta ej, hur långt den sträcker sig. Här är äfven hungersnöd och stor laglöshet. Gud förbarme sig öfver Kina, som dräper profeterna och dödar dem som äro sända till dess folk! Vi mötas hos Herren. Frid öfver Guds Israel!

Eder tillgifne

Carl L. Lundberg

Förlåt mitt slarv, men jag är så darrhänt.
 
 

Det andra brevet skrevs några dagar senare och löd:
 
  Nu hafva soldaterna kommit, och idag väntas de skola anfalla här. Katolikerna tänka att försvara sig, men det ser fåfängt ut. Vi vilja ej dö med vapen i hand, utan vill Gud, så få de taga våra lif. Vi dö i tron på Jesus och veta, att han kan frälsa våra själar utan att vi trösta på den katolska kyrkan. Prästerna frågade oss i går, om vi ej ville öfvergå till "den enda saliggörande kyrkan", och om vi ej voro rädda, att vi hade orätt och gingo miste om frälsning och salighet. Men vi svarade, att vi veta på vem vi tro; och vi äro ovissa, utan vi vilja dö som protestanter; ja än mer, som kristna. Gud välsigne eder alla! Vi mötas hos Jesus.

Eder i Jesus lyckliggjorde

Carl L. Lundberg
 
 

En kines, som lyckades undkomma, meddelade senare följande:
 
  Den 7:e månadens 28:e dag sände Tao t´ai befäl, soldater och boxare att förstöra Tsih-ko-tan-ko. Dessa dödade över 600 kineser samt ett obekant antal utlänningar. Vi hörde berättas, att Lundberg på den 8:e månadens 2:dra dag blev skjuten och sårad, så att han sedermera dog. Lundbergs lilla flicka fick först en lem avskjuten, varpå hon blev dödad med svärd.
Ännu här ute vid randen av öknen, på tröskeln till evigheten, i splittringens delta strax före det oändliga havet, kämpade mot varandra de antagonistiska krafter, som under påfrestningar och lidanden fört mänskligheten framåt genom årtusenden. På tröskeln till vad som skulle bli det märkligaste århundradet i Kinas och kyrkans historia dödades en liten flicka och hennes nyfödda syster, min fars sysslingar, därför att hundratusentals kinesiska barn svalt ihjäl när marken bara ville bära törne och tistel. Marx hade fortfarande rätt. Man kämpade om brödfödan, öst mot väst, klass mot klass, gudsbeläte mot gudsbeläte. Fortfarande stred katoliker och protestanter, kristna mot kristna. Visste Carl Ludvig att hans kusiner Erik och Nils Brogren just var i färd med att övergå till den katolska kyrkan? Var hans martyrdöd frukten av Fredrik Brogrens verksamhet i Kina fyrtio år tidigare?

Boxarna dödade 232 västerländska missionärer med familjemedlemmar. Av dessa var 56 från Sverige. Många gånger fler var de infödda martyrerna. Man räknar dem till 2000 protestanter och 30000 katoliker. Åtskilliga dog efter tortyr, vid vilken de uppmanades att förneka sin kristna tro. Somliga begravdes levande. Andra brann som facklorna vid Neros fester. En del avföll men de flesta stod orubbligt fast och avlade den goda bekännelsen.

Som så ofta förr visade det sig att martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde. De små församlingarna blev inte krossade utan reste sig på nytt ur askan. När de evakuerade missionärerna sedan kunde återvända togs de emot med glädje, inte bara av de överlevande kristna utan också av sådana som inte tillhört kyrkan. Mottagligheten för evangeliet hade blivit större, och missionen gick in i vad som syntes vara ett framgångsrikt uppbyggnadsskede. Men den stora martyrtiden väntade fortfarande.

Vår tids största kristendomsförföljelse

Prövningarna kom under den sk kulturrevolutionen 1966 - 76, historiens mest systematiska försök att utrota kristendomen. Under dessa oredans år gick Mao direkt ut till "de revolutionära massorna" och uppmanade dem att ta makten samt att bekämpa byråkrati och borgerliga tendenser. Rödgardisternas förstörelselusta riktade sig inte minst mot den kristna kyrkan, vilken man i vida kretsar uppfattade som en främmande institution i det kinesiska samhället. Alla kyrkor stängdes för gudstjänster och togs i stället i bruk som omklädningsrum, kolförråd, varuhus, samlingslokaler. Inventarier och krucifix blev sönderslagna, biblar och psalmböcker brändes på bål. Under slag och hån drevs de kristna genom gatorna. Präster och andra kyrkliga ledare deporterades till omskolning och hårt kroppsarbete. En kvinna jag talade med hade blivit bortförd till en avlägsen trakt, där hon fick arbeta i jordbruket, medan hennes make hamnade på ett helt annat ställe. Deras son lämnades ensam kvar i Kanton där han fick klara sig så gott han kunde, när skolan ersattes med kroppsarbete och studium av Maos lilla röda.

Under dessa år förmedlade propagandan bilden av ett kinesiskt folk i total hänförelse för socialismens sak underordförande Maos tänkandes ledstjärna. Östern var verkligen mycket röd. Nyhetsmedia presenterade bilder av jättelika demonstrationer med Maoporträtt på Den himmelska fridens torg. Nummer efter nummer av tidskriften KINA var fyllt av berättelser om totalt osjälviska människor som helt offrade sig för kollektivet. Kinas väldiga befolkning tycktes vara genomsyrad av ärlighet och arbetsamhet. Jag började undra om detta verkligen kunde vara sant. Var det möjligt att förverkliga ett kommunistiskt paradis på jorden, ett tusenårsrike?

Var Mao en falsk Messias? Vad man som kristen framförallt reagerade mot var tendensen att framställa Mao nästan som en gud. Här några exempel, några bildtexter ur KINA från "glansperioden" 1967 - 68:

Den röda solen stiger i öster - mängden hänger sig åt en jublande applåd. Vår store lärare, store ledare, store överbefälhavare och store rorgängare ordförande Mao och hans näre vapenbroder Lin Piao inspekterar den stora proletära kulturrevolutionens armé från Tienanmenporten. De fullkomligt flödar av energi och vitalitet. Ordförande Mao är hälsan själv till det kinesiska folkets och all världens folks stora lycka.

Kämpar i "mönsterplutonen i att hjälpa vänstern och omhulda folket" klipper med stor omsorg ut bilder av ordförande Mao ur tidningar och tidskrifter för att klistra in dem i sina album. Med dessa dyra samlingar tar de sig över floder och berg för att störta sig in i striden och rädes varken vind eller storm på väg mot segern. Var dag när de ser sina album, får dem bilden av ordförande Mao att känna sig nära honom. De är fyllda av lycka och energi.

Stridens hjälte, Mai Hsien-teh, en av delegaterna vid kongressen för aktivister i studiet av ordförande Maos verk, hyser en oändlig kärlek till ordförande Mao och följer troget hans lärosatser. Den första handling han utför varje dag är att betyga sin vördnad inför ett porträtt av ordförande Mao samt att studera hans instruktioner.

Ingen annan kult än den maoistiska var tillåten. Skulle detta bli slutet för Kinas kyrka. Inte var det många som vågade tro, att den lilla svaga kinesiska kristenheten skulle kunna stå emot en sådan ideologisk stormflod mot "borgerliga avvikelser".

När Mao hade dött 1976 och "de fyras gäng" blivit arresterat, började man emellertid fånga upp försiktiga livstecken från kristna som lyckats övervintra. Under de mörka åren då det var förbjudet att samlas till gudstjänst, då man varken hade kyrkor eller präster eller biblar eller psalmböcker, hade man i det fördolda träffats i smågrupper i hemmen. I viskande ton hade man sjungit och bett tillsammans och ur minnet försökt erinra sig bibelversar som man sedan skrev upp på papperslappar. Man erfor hittills okända djup i den kristna tron. Engagemanget i husförsamlingarna smittade av sig. Grannar och arbetskamrater blev intresserade och följde i största hemlighet med tillsammankomsterna. De deporterade prästerna och ledarna vittnade om sin tro bland sina arbets- och olyckskamrater. Medan världen utanför bamburidån bara såg fladdrande röda fanor och hörde de spöklika politiska slagorden, tändes väckelsens eld i det fördolda.

De som kommit ur den stora bedrövelsen

En pånyttfödd kyrka trädde alltså ut urförföljelsen. Tidigare hade den kinesiska allmänheten sett med misstro på de kristna, eftersom de antogs representera västerländska intressen. Nu hade inställningen helt förändrats. De kristna högaktades efter sitt utståndna martyrium. De hade bevisat, att de menade allvar med sin tro.

Enligt försiktiga beräkningar anses antalet kristna ha fördubblats under kulturrevolutionens tid. I Kina finns idag minst 7 - 8 miljoner kristna, men vissa bedömare anser, att den siffran skall mångdubblas. Ingen vet riktigt bestämt, eftersom Kina är ett kolossalt stort land med bristfällig religionsstatistik. Från många olika håll i landet rapporteras om stark väckelse och många nya kristna.

Jag tänker på gudstjänsten i förmiddags i den fullsatta Sionkyrkan. Outplånlig inom mig är bilden på näthinnan av enkla kristna, fattigt klädda, som står upp och av hela sitt hjärta sjunger älskade europeiska psalmer ur nötta kinesiska sånghäften. Inte glömmer jag den andäktiga tystnaden under den långa och inträngande predikan. Fortfarande hör jag inom mig sången från den vitklädda ungdomskören i koret. Och ännu är jag omtumlad av det stora ögonblick när 18 dopkandidater stiger upp i koret för att genom det heliga dopet upptagas i den kristna kyrkans gemenskap.

Är det framtidens kyrka som tar form här borta i Asien, i Kina, Korea, Indonesien, Filippinerna, tänker jag, som själv kommer från de stora katedralernas och villrådighetens världsdel? Kan Kinas kristna med sin bakgrund i Konfucius och Laotse hjälpa oss i tanken splittrade västerlänningar att tillägna oss den bibliska synen på hela tillvaron som en enhet? Är de kristna på väg att bli saltet i det väldiga kinesiska folkhavet? Har kyrkan där fått sin stora chans i det religiösa vakuum som bildats sedan den traditionella religionen och Mao förpassats till skuggorna? Vart är de på väg alla dessa som strömmar fram längs Pärlflodens strand? De flesta av dem är "religionslösa". Vad har Bibeln att säga om dem? Är de på väg mot fördärvet? Rinner strömmen ut i den brinnande sjön?

Nattbåten

Några timmar senare står jag på däcket till Tian-Hu. I Kantons hamn har jag gått igenom passkontrollen och fått en stämpel med en röd stjärna i passet. Jag har lämnat Kinas jord men ännu inte stigit iland på något annat territorium. När båten arbetar sig fram genom natten på en av de breda flodarmarna i Pärlflodens delta är jag på samma gång ingenstans och överallt. Det är mörkt och stjärnklart. Ljus från många mötande fartyg passerar förbi. Vägbelysningen syns från stranden någon kilometer bort, där flitiga kineser nu förmodligen sover gott efter en dags arbete med hacka och spade. Längre bort i deltalandet här omkring flyter stilla tiotals olika mynningsarmar genom sovande byar där sampanerna ligger uppdragna på stranden. Överallt rinner vattnet, från samma källor uppe i bergslandet, på väg ut mot havet, det oändliga, som i mörkret tycks gå ihop med stjärnhimlen liksom utanför Åh kyrka den där oktoberkvällen för 28 år sedan. Vid samma hav, under samma stjärnhimmel, lyssnar radioteleskopet på Råö ut mot rymden, sju tidszoner härifrån. På gårdarna i Istorp håller man just på med kvällsmjölkningen. Allt finns på samma gång: det som var, det som är och det som skall komma. Ljuset från stjärnorna har varit på väg många år, jag ser dem som de tog sig ut för 10, 20, 100, 1000 år sedan. Här seglar Gustav Fredrik Hjortberg ombord på ostindiefararen "Freden". Fredrik Brogren sitter i kajutan vid fotogenlampan och skriver brev till sin syster Therese, stödd på sitt nyinköpta skrivschatull. Darwin anländer med Beagle till Galapagosöarna. Beowulfs havsgångare skjuter fram på vågorna mot Gautalands klippiga kust.

På väggen bakom mig finns en pil med texten UTGÅNG WYJSCIE. Känslan av att vara ingenstans och överallt förstärks av den svensk-polska texten långt borta i Fjärran Östern. Fartyget måste vara en gammal Polenfärja på traden Ystad - Swinoujscie. Jag minns den kyliga natten på kajen vid färjeläget då hela vår långtradare med last av kläder och medicinska förnödenheter lossades av unga, undernärda polska soldater under uppsyn av en korrumperad tullare, på jakt efter eventuell kopieringsutrustning. Det fria ordet är en farlig fiende för den som är beroende av lögnen. Jag glömmer inte skammen hos de unga pojkarna, som tvingades bära ut den ena kartongen efter den andra med kläder, avsedda för deras eget frysande folk, bort till honom som jag först mutat med en burk kaffe. Jag kände då den demoraliserande kraften i att behöva möta medmänsklighet med misstänksamhet.

Hur har de det där borta i Polen nu. Lever hon fortfarande, den gamla systern i klostret i Pniewy, hon som var så intensiv när hon visade mig det lilla museet över ordensgrundaren moder Urszula? Kanske ansågs hon vara tröttsam och besvärlig av de andra systrarna, men vi fick i alla fall en sådan där särskild kontakt, ett själarnas möte. Kommer vi att träffas igen på den andra sidan?

Hur är det med syster Michaela, klostrets unga kantor, hon som på kvällen kom insmygande med sin gitarr och sjöng "Ande, du som livet ger" tillsammans med oss.

Eller Maria och hennes två små pojkar? Hennes make var aktiv i Solidaritet, blev fängslad och dog i fångenskapen "under oklara omständigheter". Maria fick därefter inte bo kvar i deras lägenhet utan har fått hysa in sig hos sin mamma med sina barn. De har det mycket svårt. Maria skriver att hon ändå vill hoppas på framtiden och vill att jag skall be för henne. Skall det bli gryning efter natten i det land där historiens största judeutrotning ägde rum for några decennier sedan och där de sista judarna fördrevs så sent som 1969?

UTGÅNG står med något tjockare bokstäver ovanför WYJSCIE. Kanske har det ursprungligen bara stått UTGÅNG där på väggen. Är båten möjligen från början svensk?

Väl hemkommen kan jag få min misstanke bekräftad av Klas Brogren, levande fartygslexikon i Halmstad. Båten är byggd i Holland 1964, säger han, och gick ursprungligen i Gotlandsbolagets trafik under namnet "Visby".

Hon har alltså tidigare gått fram över Valdemar Atterdags sjunkna skatt utanför Fröjels kyrka. I så fall är det inte första gången jag trampar detta däck. Det var med "Visby" jag åkte över till Gotland för 20 år sedan, den sommar jag lärde känna Ragnhild, hon som sedan ungdomen hade suttit i rullstol på kronikerhemmet och var så glad och tackade Gud för allting. Skall vi ses igen?

Floden blir allt bredare, är på väg att bli en del av havet. Jag tycker mig känna en svag havsdoft i den varma brisen. Långt borta på stranden syns ljusen från en stor industrianläggning. Maskinen fortsätter sitt jämna dunkande i fartygets inre. Den drivs av diesel, framställd ur petroleum, pumpad ur Kinas inre, bildad av mikroorganismer som levde för miljontals år sedan och som först i detta ögonblick har uppnått sin bestämmelse att förbrännas i den komprimerade luften i en motorcylinder på Pärlfloden. Dieselns oupphörliga explosioner driver oss framåt, och röken stiger ur skorstenen.

O ihr Schorsteine,

O ihr Finger,

Und Israels Leib im Rauch durch die Luft!

Det rister lätt i järnskrovet, byggt av det järn som för 4 miljarder år sedan samlade sig i en kärna i jordens inre och som genom sin värmeutveckling pånyttfödde vår planet så att atmosfären bildades och omsider de uråldriga syreatomer jag nu drar in i lungorna, samma atomer som vandrat genom lungorna på onda och goda, på Mao, Darwin, Descartes, Luther, Franciskus, Augustinus, Konstantin, Paulus, Augustus, Aristoteles, Platon. Symeatomerna förenar mig också med Homo erectus, Australopithecus africanus och med alla djur som nu finns liksom med den överväldigande mängden av utdöda djurarter.

Allt levande, ja, all materia i universum hör samman i en väldig släktskap. Det som existerar är uppbyggt av den ofattbart privilegierade rest av kvarkar, den miljarddel, som undgick att förintas i skapelsens första sekund. Redan då framträdde den obalans, som sedan under årmiljarder aktiverat ett universum som ännu väntar på att komma till ro. Hela skapelsen suckar och våndas.

Maskinens pulsslag dunkar vidare. Matsalen därinne börjar tömmas på gäster, men ännu ligger några timmar av natten framför oss. Det är dags att gå ner i hytten och sova, medan rorgängaren är vaken och ser till att fartyget når sitt mål.

Kineser eller européer, vare sig vi sover eller är vakna, hela mänskligheten, alla är vi på väg nedför floden. Det bultar i skrovet. Jag lyssnar, halvt i dröm, tycker mig höra tidens ström. Alla försvinner vi in i natten efter dem som rest före oss.

Men vart har de tagit vägen? Hur ser det ut, när det börjar gry? Finns det ett hav bortom alla mynningsarmarna? Is there a unity behind all diversity?

Och vi fortsätter genom natten.

Lo Duca ed io per quel cammini ascoso
Entrammo a ritornar nel chiaro mondo;
E, senza cura aver d´alcun riposo,

Salimmo su, ei primo ed io secondo,
Tanto ch´i´vidi delle cose belle
Che porta ´l ciel, per un pertugio tondo;

E quindi uscimmoa riveder le stelle.

                            Inferno XXXIV:133-139

Vi gingo nu längs denna dolda led
på återresa till den ljusa världen,
och utan att oss unna rast och fredag

vi klevo upp, han först, sen jag. Och där den
helt trånga öppningen på ytan låg,
oss himlens under vinkade på färden.

Där uppe stjärnorna jag återsåg.
 
 

Till nästa kapitel

Tillbaka till innehållsförteckningen