Erling Ivarsson

(1950 – 2003)

Från begravningsgudstjänsten i Johannebergskyrkan.

Begravningsgudstjänsten för Erling Ivarsson ägde rum i Johannebergs-kyrkan i Göteborg måndagen den 24 november kl 11 med c:a 800 deltagare. Gudstjänsten leddes av Hans Weichbrodt, präst i OAS-rörelsen. Efter klockringningen spelade organisten Sicilienne av M-T v. Paradis. Församlingen sjöng psb. 165, ”Vår blick mot helga berget går”. Efter inledningsord sjöng församlingen ”Gud i dina händer”. Hans Weichbrodt talade till Erlings minne, om hur Erling upplevt Tabga, platsen vid Gennesarets sjö där Jesus uppenbarade sig för Petrus efter uppståndelsen. Efter bön sjöng en trio ”Min Befriare” av Bengt Johansson. Efter överlåtelsen sjöng församlingen ”Jag älskar Dig, Jesus”. Efter bibelläsning sjöng församlingen psb. 320, ”Tänk när en gång det töcken har försvunnit”. Efter begravningsbön och Fader Vår sjöng församlingen ”Adon hakavod” på hebreiska, engelska och svenska. Därefter defilerade alla närvarande förbi kistan, vilket tog drygt en timme. Efter välsignelsen och psb. 313, ”Min Frälsare lever, jag vet att han lever” fördes kistan till Fässbergs kyrkogård, där gravsättningen ägde rum i kretsen av de anhöriga, medan alla övriga inbjöds till minnesstund i församlingshemmet.

På kvällen den 4 november gick Erling Ivarsson längs banvallen mellan Åsa och Ölmevalla. Hur han hamnat där kan man fråga sig. Men Erling körde ofta ut från Göteborg med bilen och tog sig en promenad när han kände att han behövde lugn och ro. Han kände sig inte väl till mods inför det sammanträde han skulle delta i på kvällen. Han kände att man ville komma åt honom och tvinga honom till någon sorts underkastelse.

Erling har inte mått bra alltsedan han 1998 tvingades bort från sin tjänst på Åh stiftsgård. På Åh hade han lagt ner sin själ. Verksamheten blomstrade. Kyrkobesökare och kursdeltagare strömmade till i mängder. Det var väckelse i luften.

Detta tilltalade inte stiftets dåvarande biskop och kyrkopolitikerna, som gemensamt förödmjukade Erling och tvingade bort honom från den tjänst han älskade. Han hämtade sig aldrig från den behandlingen.

Visserligen fick han uppleva stora framgångar i sin nya tjänst i Buråskyrkan i Göteborg. Han fick ha dubbla predikningar på söndagarna för att alla skulle få plats. Brandmyndigheten t o m beslöt att församlingen skulle ta upp en extra utrymningsdörr i kyrkorummet.

Erlings raka och kompromisslösa bibliska budskap drog allt fler människor till sig. Människor blev omvända och stärktes i sitt liv som kristna. Men sådant tilltalar inte Guds ords fiender. De politiska makterna tål inte att det finns krafter som ligger utanför deras kontroll. Erling kände oron i luften, att det kanske drog ihop sig till nytt oväder.

Erling blev trött av den andliga kamp han förde. Kyrkomötets politisering och de olika turerna kring KG Hammar gjorde honom nedstämd. För Erling var det ingen tvekan om att man måste lyda Gud mer än människor. Därför blev han beklämd av alla kollegor som gav upp och anpassade sig efter de makthavande. Han var också förskräckt över det hat som driver kampen mot traditionell kristen tro.

Erling var också en stor vän av Israel och det judiska folket. Han var bergfast övertygad om att Guds löften till Israel fortfarande gäller. Dagen före hade han kommit hem från sin trettiosjunde resa till det heliga landet. Men att vara vän till Israel är också ett säkert sätt att få fiender. Erling var betryckt av de antisemitiska stämningar som tilltar i hela världen, också i vårt eget land.

På tisdagskvällen gick han längs banvallen. Bilen stod parkerad vid en järnvägsövergång norr om Åsa. Polisen har konstaterat att gräset var nertrampat längs banvallen. Ingen lokförare har sett någon på spåret eller märkt att man kört på någon. Det hela är gåtfullt.

Kanske var Erling så uppriven och förtvivlad att han körde iväg på måfå. Kanske såg han från järnvägsövergången den fasadbelysta kyrkan i Ölmevalla lysa som en uppenbarelse i höstmörkret. Kanske gick han mot ljuset. Förmodligen gick han och bad, eftersom han var en ivrig bedjare. Kanske kom tåget som en tjuv om natten och sög in honom under hjulen. Vi lär aldrig få veta sanningen på den här sidan graven.

De onda andemakter, som driver sitt spel i Svenska kyrkan, hade anledning att frukta Erling. Han var en trons kämpe. Men frågan är om han inte har blivit ännu farligare för dem som död.

(Ur krönika i Gränsposten)