Från Istorps prästgård:

Att fylla år

Av någon anledning har jag aldrig tyckt om att fylla år. Jag trivs inte med att bli utsatt för uppmärksamhet, men har blivit tvungen att vänja mig under 35 år som präst. 

       Min företrädare Erik Nordblom var mycket förtjust i att uppvakta på födelsedagar. På min första födelsedag i Istorp i mars 1979 kom han och makan Ingrid hit till prästgården för att gratulera. Min hustru öppnade dörren för dem och tvingades, rodnande av blygsel, att tala om att födelsedagsbarnet åkt till Horred för att hålla passionspredikan.

       Eftersom jag fyller år i mars har jag ofta firat min födelsedag med en passionspredikan. Det är så fint att vi i fastetiden får samla våra tankar inför det som vår Frälsare gjorde för oss på korset. När min födelsedag infallit på en torsdag har det varit passionspredikan här i Istorp. Då har jag också efteråt kunnat bjuda in gudstjänstdeltagarna på födelsedagskaffe i prästgården.

       Ibland har jag rest bort på födelsedagen. 35-årsdagen firade jag på Teneriffa och 45-årsdagen i Mexico City. Inför 50-årsdagen kände jag riktiga kval. Det kändes så stort och märkvärdigt och definitivt. Bättre fly än illa fäkta, tänkte jag och flydde med makan till en avlägsen ö.

       Men nu var det dags för 60-årsdagen. Nu kommer du inte undan längre, tänkte jag. En gång i livet måste du fira ordentligt.

       Så fick det bli. Och det blev faktiskt riktigt trevligt. Det var väldigt roligt att på en enda dag få samla nära och kära och många andra vänner.

       Numera är det bäst att fira familjehögtider på lördagarna då de flesta är lediga. Jag firade alltså inte på den rätta dagen utan lördagen innan, med öppet hus i Istorps församlingshem. För mat och servering svarade Gertrud, Yngve, Christina, Ingrid och Maj-Britt. De hade dukat upp en överdådig buffé, ett konstverk för ögat, men, visade det sig, även för smaklökarna. I mitten tronade den mest fantastiska blomsteruppsättning jag skådat. Den bestod av rosor i olika röda nyanser, som jag inte ens visste att de existerade. I blommorna satt ett kort, med tydlig hänvisning till förra månadens krönika i Gränsposten, den som handlade om kökspersonalen och de mystiska rosorna. Texten löd: ”Visst kan präster få röda rosor. Grattis från kökspersonalen.”

       Så började gästerna strömma in. Det blev cirka 150 personer på fyra timmar. Presenter och blommor kom i mängder. Framför allt lades många kuvert i Istorps sockens gamla valurna. Där samlade jag nämligen in det som jag önskat mig i present, pengar till S:ta Eufrosyniaförsamlingens kyrkbygge i Ivenetz i Vitryssland. Där bygger man en kyrka i stället för den som kommunisterna rev ner 1951 för att den skymde en Stalinbild. Med hjälp av insamlade pengar härifrån bygden reser sig nu den nya kyrka med ett förgyllt kors högst uppe på kupolen. Efter ett uppehåll under den mycket kalla vintern i Vitryssland skall man nu fortsätta med de invändiga arbetena.

       Jag fick in långt mer än jag hoppats på. Nu är insamlingen uppe i över 23 000 kronor. Härligt! Och det är ännu inte för sent att sätta in ett bidrag på mitt postgiro 42 12 87 – 4. Det blir mycket byggt för dessa pengar eftersom den vitryska köpkraften kanske är en femtiondel av vår. Det vi samlar in är värt ungefär femtio gånger så mycket där borta.

       På kvällen var det familjemiddag i prästgården. Våra pojkar var där samt syskon med familjer och båda svärmödrarna (trots att jag bara har en fru har jag har faktiskt två svärmödrar, tidigare hade jag tre, men det får jag förklara en annan gång). Ibland är det bra med ett rymligt hus. Vi var elva personer som övernattade.

       Den riktiga födelsedagen var emellertid på torsdagen. Då gällde det att hålla sig undan. Vi tog vår tillflykt till Köpenhamn, där vi brukar känna oss hemma och där gemålen, som översätter böcker från danska, kan uppdatera sitt danska ordförråd och ytterligare fylla på sitt redan överflödande förråd av ordböcker i bokaffärerna på Fiolstræde.

       Födelsedagen började lugnt och stilla med en sen hotellfrukost. Eftersom man bara fyller 60 en gång i livet fick jag för mig att jag skulle fira genom att sätta i mig inte mindre än två stycken av de läckra wienerbröd, som fyllde en stor korg på frukostbuffén. Det var bara att ta för sig. Men – vad skulle min lagvigda säga? Jag såg att hon satt försjunken i Jyllands-Postens kulturbilaga. Försiktigt smög jag mig bort mot buffén, tog ett smörigt wienerbröd med gul fyllning på tallriken, varpå jag tog ett något större och plattare med röd sylt och glasyr och lade det ovanpå så det första blev helt täckt. En utomstående kunde således bara se ett enda wienerbröd på tallriken.

       Så  obesvärad som möjligt gick jag tillbaka till bordet, där makan fortfarande satt med näsan i Jyllands-Posten. Diskret stoppade jag i mig de två wienerbröden. Jag njöt i stora drag, utan att min bättre hälft märkte någonting. Lyckligtvis brukar hon inte heller läsa mina alster i Gränsposten, så detta får stanna oss mellan.

       Egentligen hade jag tänkt fira födelsedagen med att köpa ett 24-timmarskort för lokaltrafiken i Köpenhamnsområdet och sedan utforska lokalbanorna på norra Sjælland, som numera ingår i det s k HT-området. Men eftersom det gråkalla vädret inte inbjöd till att stå och vänta på blåsiga perronger beslöt jag att i stället medfölja gemålen till ”Dronningens gobeliner” på Christiansborgs slott. Det lät visserligen inte särskilt spännande, men gobelängerna visade sig med råge överträffa mina lågt ställda förväntningar.

       De 11 gobelängerna på sammanlagt 300 kvadratmeter, komponerade av professor Bjørn Nørgaard, pryder väggarna i riddarsalen på Christiansborg, där Danmarks officiella statsbanketter brukar avätas. De visar Danmarks hela historia. Det tog 12 år för de franska gobelängvävarna att få dem färdiga. En vävare kan utföra ungefär en kvadratmeter om året. Det är alltså 300 arbetsår som ligger bakom. Det mesta av arbetet subventionerades av franska staten. Gobelängerna invigdes till drottning Margrethes 60-årsdag den 16 april 2000.

       Den första gobelängen visar vikingatiden. I mitten världsträdet Yggdrasil med de tre nornorna. Där syns Oden och Tor. I trädkronan hänger offrade människor och djur. Längst till höger, mot framtiden, hänger korset med den korsfäste Jesus Kristus, han som gav sitt liv för alla och med sitt offer gjorde alla andra offer överflödiga. En stark utläggning av evangeliet!

       Den nästa sista gobelängen visar drottning Margrethe och prins Henrik vid kunskapens träd i Edens lustgård. Drottningen räcker frukten till prinsen. Sedan fortsätter man till den sista gobelängen, som visar deras barn, prinsarna Frederik och Joachim, inplacerade i en framtid när människan inte längre kan bemästra sin kunskap. De raka bårderna efter kanterna, som på de andra gobelängerna innehåller sin tids symboler, har här rämnat. Symboler för miljöförstöring, kärnvapen, krig och genteknologi väller in över de båda prinsarna och den unga generation som skall ta hand om problemen. Det är något att tänka på för en 60-åring!

Anders Brogren