I en tidigare artikel har vi tagit upp den s k religionsteologin, en teologisk riktning som fått stort genomslag på senare tid, särskilt i västvärlden.

En annan teologisk riktning, som fått stor betydelse runt om i världen från ca 1970, är den s k kontextuella teologin, i Sverige lanserad av bl a professor Per Frostin (1943-1992).

Kontextuell teologi är ett samlingsbegrepp för olika riktningar som hävdar att all teologi i själva verket bestäms av sitt sammanhang, sin kontext. Den praktiska utformningen styrs naturligtvis av de sammanhang som (de kontextuella) teologerna själva lever i och betonar.

I praktiken är de flesta teologer framför allt intresserade av olika inriktningar av den kontextuella teologin: befrielseteologi, svart teologi (Black theology), feministteologi o s v.

I denna artikel skall vi framför allt fokusera feministteologin, den riktning som haft störst genomslag i Sverige.

Feministteologin i Sverige

På senare år har feministteologin fått ett starkt genomslag i Sverige. Även om den ännu inte har någon "officiell" ställning inom Svenska Kyrkan kan man konstatera, att många ledande personer, särskilt kvinnliga präster, beskriver sig själva som "feministteologer". Dessutom har en av de ledande tidningarna inom Svenska Kyrkan, Svensk Kyrkotidning (SKT), på senare tid allt mer kommit att fungera som språkrör för feministteologin.

Nyligen har den första svenska lärartjänsten i feministteologi inrättats på Stockholms teologiska högskola, en frikyrkligt präglad högskola som skapats genom sammanslagning av Missionsförbundets och Baptistsamfundets tidigare pastorsutbildningar i Stockholm. Tjänsten innehas av teol. dr Anne-Louise Eriksson, präst i Svenska Kyrkan och en av de ledande feministteologerna i Norden. (Hennes bok Kvinnor talar om Jesus har fått mycket uppskattande recensioner i SKT 1999:495 ff och Svensk Teologisk Kvartalskrift 1999:187 ff.)

Den svenska feministteologin verkar stå inför ett genombrott. Inte minst kommer detta att märkas nu i vår, när förslagen till ny gudstjänstordning skickas ut till Svenska Kyrkans församlingar. T ex kommer feministteologernas motvilja mot att kalla Gud för "Fader" att prägla förslagen till ny gudstjänstordning. (Vi återkommer till detta!)

Vad står feministteologin för?

Vad står då feministteologin för rent teologiskt?

Naturligtvis kan den ta sig olika uttryck, men låt oss studera några dokument som torde vara representativa för stora delar av feministteologin i Sverige. Citaten kommer främst från Anne-Louise Erikssons (ALE) bok Kvinnor talar om Jesus. En bok om feministisk kristologisk praxis (Nya Doxa 1999) men också från ett par artiklar i SKT 1999.

En av de intressantaste artiklarna i SKT är skriven av en manlig feministteolog i Uppsala, som förresten hävdar att feministteologin inte är en exklusivt kvinnlig angelägenhet:

Med kristen feministisk teologi menar jag "ett försök att förstå kvinnors underordning i teologiska kontexter, och dess mål är att initiera förändring och utforma teologier som konstruerar kvinnligt och manligt kön som jämbördiga kategorier." Feministisk teologi kan alltså produceras av både kvinnor och män. Det centrala är problematiseringen av förhållandet mellan kön och makt i teologin. (Magnus Myrberg, SKT 1999:430.)

Ett favorittryck inom feministteologin är ordet "projekt". Feministteologin i sig definieras ofta som två "projekt", ett kritiskt och ett konstruktivt. Det "kritiska projektet" är analyserande-ifrågasättande, det "konstruktiva" mer normativt (ALE 189, 123).

Vilka är de värderingar som styr feministteologin, det som skapar ett slags "förförståelse"? Jo, bland annat handlar det om ett slags "demokratisk teologi":

… den feministiska kristologin [går] rakt på frågan om vad Jesus kan betyda idag. Vilken sorts liv kan han inspirera till? Hur fungerar han för oss idag? Detta blir praktiska frågor snarare än intellektuella… Tron på Jesus får därför inte rymma anspråk som nedvärderar eller avvisar andra människors tro och religiösa erfarenheter som mindre värd. Om något kan sägas förena det varierande feministiska kristologiska tankegodset är det enligt min mening just detta: feministisk kristologi söker ge uttryck för en kristologisk praxis. Hur fungerar tron på Jesus? Vad skall vi säga och tänka om honom för att det skall leda till ett "gott" liv? --- Den kristologi jag söker ett uttryck för både syftar till och tar sin utgångspunkt i en demokratisk praxis (ALE 165, 194; jfr 213).

Uppenbarligen spelar kristendomens historiska förankring inte någon större roll. Med tanke på att Bultmanns teologi i renodlad form varit stendöd vid universiteten i årtionden är det anmärkningsvärt att så många kvinnliga präster och pastorer går i Bultmanns fotspår; till dessa hör uppenbarligen Anne-Louise Eriksson själv.

Ibland går denna a-historicitet bland feministteologer så långt att t o m Eriksson själv reagerar över detta; till saken hör att hennes bok till dels består av en analys av hur tio kvinnliga intervjupersoner, "informanter", som själva är präster eller pastorer, framställer Jesus:

[De ser i Jesus] någon som bryter mot kulturella tabun och ifrågasätter givna värderingar. Detta motiverar informanterna att själva agera på ett liknande sätt, och används av dem som en legitimering till att bryta mot givna könsgränser och könsroller… Viktig förefaller mig också upptäckten att den metafysiska frågan inte tycks särskilt angelägen. Samtidigt tycks behoven av en historiskt säkrad Jesusbild minimal. Det är också påfallande att traditionella kristologier och modern Jesusforskning tycks sakna relevans när informanterna formulerar sin tro på Jesus Kristus. Denna traditionslöshet bidrar till att skapa ett intryck av en viss godtycklighet. (ALE 83.)

Feministteologins bibelsyn

Feministteologins syn bl a på "kontextens" betydelse (vilket, märkligt nog, mer handlar om vår nutida kontext, än om den miljö i vilken bibelböckerna kom till och skrevs ner) både förutsätter och leder till en viss bibelsyn. Eriksson uttrycker detta på följande sätt:

Det "resultat" som eftersträvas skall bland annat vara erfarenhet av att kvinnor upprättas och bejakas. Erfarenheten blir med andra ord en normativ kategori som överordnas både Bibeln och lärotraditionen. (ALE s. 166; kurs. RI.)

Feministteologins bibeltolkning styrs i hög grad av ett slags politisk-teologisk analys:

… [verkligheten är] diskursivt bestämd, det vill säga att den är språkligt beroende och styrd av krafter som har att göra med vem som dominerar "språket". Diskursen, det "tolkande och ordnande språket" bekräftas å sin sida av erfarenheten… Vad feministisk teologi för in i debatten är medvetenheten om att "kyrkan och dess lära", tolkningen av och uttrycken för tron på Jesus Kristus, fram till idag legat i händerna på män och endast män, med mycket få undantag. Traditionens tal om Gud och Kristus kan därför inte accepteras som normerande för vad som är kristet. Det vore att acceptera som normativ en diskurs som systematiskt marginaliserat bland annat kvinnors röster. (ALE 170, kurs. RI.)

Erfarenheten, särskilt en "feministisk erfarenhet", ställs därför över olika former av tradition (ALE 114 f). Bibeln förkastas som "norm och måttstock för vad som är ´kristen tro´" därför att den, enligt Eriksson, är en "skev" måttstock som "mäter ´orättvist´ såtillvida att den systematiskt prioriterar män på kvinnors bekostnad" (ALE 178). Bibeln förkastas uttryckligen där den uppfattas som "förtryckande".

Den feministiska teologin erkänner därför i praktiken inte någon objektiv sanning. Det viktiga är i stället att

vinna ett utrymme där vi kan röra oss fritt (utan att utdefinieras vare sig som icke-kristna eller icke-feminister) i vårt sökande efter en livsbejakande Gud och en befriande Kristus. (ALE 176, kurs. RI.)

Om Bibeln inte duger som norm för feministteologerna - vilken är då normen? Jo, kvinnors erfarenhet, eller snarare: vissa kvinnors erfarenhet. Bibeln, liksom den kristna trosläran och traditionen, måste däremot hela tiden ifrågasättas "på grund av den kristna traditionens patriarkala diskurs" (ALE 185; jfr 178, 182). Vår egen tid blir därför en domare över Bibeln:

Vad … gäller auktoriteten hos Bibelns innehåll, det vill säga de tids- och kulturbundna uttrycken för erfarenheter av Guds kärlek och den teologi/kristologi som följt av dessa tids- och kulturbundna uttryck, så måste dessa alltid vägas och bedömas utifrån vår egen tid och våra egna liv. (ALE 188; kurs. RI.)

Naturligtvis är Eriksson medveten om att alla kristna kvinnor inte delar hennes syn, men för henne måste en rätt bibeltolkning bygga på en feministisk hermeneutik (tolkningsmodell):

Trots det så uppenbara kvinnoförakt som förekommer i många av Bibelns böcker, eller de kvinnofientliga slutsatser som dragits utifrån Jesu manliga kön, är det inte svårt att hitta kvinnor som försvarar Bibelns och troslärans auktoritet, också till priset av sin egen underordning… Bara den feministiska analysen och feministteologins krav på teologisk demokrati kan garantera [en feministisk teologi eller kristologi]… Tillsammans med andra grupper av män och kvinnor får feministiska teologer samtala om hur Jesus Kristus bäst skall förstås. Det finns inget "kvinnligt sätt" att göra det, men en feministisk hermeneutik insisterar på att tolkningarna skall blottlägga den könsmaktstruktur som texterna och dogmerna rymmer. (ALE 191.)

De kvinnor som står för en traditionell, kristen kvinnosyn, möter dock inte någon större förståelse. Erikssons resonemang sammanfattas på följande sätt av en uppskattande recensent:

E:s resonemang, där hon tentativt liknar kristna kvinnors bundenhet till Jesus vid de band som kan finnas mellan misshandlare och misshandlade kvinnor kan förefalla drastisk men går knappast att vifta bort. För att komma ur beroendet gäller det att i båda fallen att inse sig vara styrd av mäns tolkningsföreträde. (Agneta Lejdhamre, SKT 1999:496; jfr ALE 61 f.)

Feministteologins syn på Gud och Jesus

Som synes opererar feministteologin ganska fritt på det historiska planet. Bl a verkar det vara viktigare hur kristendomen fungerar än vad som är historiskt sant.

Grundläggande för feministteologin är, som synes, att man vänder sig mot en teologi som fungerar "patriarkaliskt" och "förtryckande". Den teologi (lära om Gud) och kristologi (lära om Kristus) som funnits i de kristna kyrkorna sedan apostlarnas tid sätts under lupp och granskas. Det som uppfattas som "förtryckande" blir ifrågasatt och ofta rent ut förkastat.

Enligt dessa principer kan i stort sett all traditionell teologi ifrågasättas eller förkastas.

Åtskillnaden mellan Skaparen och det skapade blir ofta minimerad. Informanten Unni beskriver skillnaden mellan Gud och människa snarare som en gradskillnad än en artskillnad; fackteologen Eriksson uttrycker samma tanke med elegantare fackspråk:

Den starka dikotomi [tudelning] mellan mänskligt och gudomligt som upprätthållits av traditionell teologi är främmande inom feministisk teologi. Gud och människa tycks här närmare varandra. (ALE 75.)

Den mest drastiska formuleringen i Erikssons bok står Rut för; om henne sägs det:

[Rut] talar om sin kärlek till Johannesevangeliet men att hon ibland blir så "trött att jag spyr bara för att det står Fadern och Sonen, Fadern och Sonen överallt"… [ALE:]Men varför vill du spy på det? Vad är det som är så stötande? Rut: Ja, det går väl i vågor, men då känner jag att jag inte får vara med. Jag blir plötsligt utestängd… (ALE 91.)

Den kristna treenighetsläran, eller åtminstone de traditionella formuleringarna av denna, ifrågasätts också av Magnus Myrberg i sin artikel i SKT. Han kritiserar i skarpa ordalag biskop Biörn Fjärstedts uttryckssätt i biskopsbrevet "Ord från Gud" och förkastar den traditionella trinitariska formuleringen "Fader, Son och Ande":

Problemet är att de manliga termerna för Gud används exklusivt, bokstavligt och patriarkalt. Detta Guds-prat har en tvåfaldigt negativ effekt: det både förtrycker människor och gör sig skyldigt till avgudadyrkan… Om Gud är man blir mannen Gud. (SKT 1999:431.)

Åtskilliga andra kristna trosläror blir också ifrågasatta inom feministteologin, uttalat eller underförstått. Två av Erikssons informanter, Birgitta resp. Petra, lyckas var för sig ifrågasätta hela den kristna försoningsläran i ett enda andetag:

[Birgitta]… däremot så är det ju så att jag har vissa sidor av teologin, även kring det som rör Jesus, som jag har lagt lite vid sidan på något sätt… Ja det rör det här med Jesu död och uppståndelse och sånt här. Detta med, ja delar av det med offertanken och sådant som jag tycker är typiska manliga mönster som jag har väldigt svårt för att riktigt se meningen med.

[Petra] Det som vanligtvis sägs, det har ju med offer och lydnad att göra och är fullkomligt hopplösa kristologiska tolkningar för en feminist som jag ser det. Det är fullkomligt hopplöst. Det är fullkomligt oanvändbart… Det är möjligen tillämpbart som mönster för män… Det går inte att använda det. Det är ändå en central kristologisk tanke, men den får man avvisa och försöka se att det inte handlade om offer eller försoning som bygger på någon slags offer, utan att försoningen handlar om något annat, om närvaro i det som nu är - nu låter det som en predikan - närvaro i det mörkaste, att man inte är ensam i det mörkaste, att Gud har varit i dödsriket. (ALE 107 ff; för Erikssons egen syn, som ligger i linje med informanternas, se s. 208.)

I detta sammanhang är det inte särskilt överraskande att många (de flesta?) feministteologer uttryckligen förnekar att Jesus är den enda vägen till frälsning (ALE 138 f; Eriksson anknyter här till Rosemary Radford Ruether).

Personligen strävar Anne-Louise Eriksson efter en kristologi som både syftar till och tar sin utgångspunkt i en "jämlik, demokratisk praxis"; den traditionella kristologin däremot har "tjänat mäns intressen" (ALE 194, 202). För henne blir kristologins huvudfråga denna:

Ur ett feministiskt perspektiv blir den centrala frågan: kan berättelsen om Jesus berättas så att den ger en mening åt mitt kvinnoliv och inte tjänar mäns intressen genom att "skriva in mig" i en marginaliserad position? (ALE 203.)

Däremot konstaterar Eriksson själv att intresset för läran om Kristi två naturer (att Jesus samtidigt är både Gud och människa), är svalt inom feministteologin. Likaså spelar undren ingen större roll o s v. Personligen verkar hon ifrågasätta Jesu gudom (ALE 212 f).

När man kommit så här långt, är det knappast en överraskning att många feministteologer efterlyser en kvinnlig gudsbild (ALE 195). Vad detta kan innebära tar Eriksson upp i slutet av sin bok. Där stödjer hon förslaget att börja tala om Jesus Sofia i stället för Jesus Kristus.

Naturligtvis skulle detta skapa en oerhörd förvirring (d v s att en person skulle bära två förnamn, ett manligt och ett kvinnligt) - men för Eriksson vore detta en poäng i sig:

Denna förvirring är å andra sidan precis vad vi vill åstadkomma för att destabilisera det patriarkala språket. Dessutom bör det inte vara mer förvirrande än att vi i snart 2000 år talat om Jesus som ömsom människa och ömsom Gud. (ALE 211.)

Vissa feministteologer går t o m så långt att de vill börja framställa Jesus som transvestit eller "crossdresser" (en man som spränger könsgränserna genom att klä sig som kvinna). Eriksson citerar, dock med ett visst ifrågasättande, Eleanor McLaughlin, en feministteolog som själv är präst i den amerikanska episkopala (anglikanska) kyrkan i USA:

McLaughlin [vill] remytologisera Jesus med hjälp av för-reformatorisk andlig tradition. Denna tradition rymmer en fromhet där Jesus tillbeds inte bara som man utan också som kvinna, som mycket kroppslig, som älskare, barn och dibarn. Dessutom introducerar hon föreställningen om

"transvestiten, den tabubelagde, överträdande, Den Tredje, som laddar ur dualismerna manligt/kvinnligt, lag/evangelium, innanför/utanför, vän/fiende, Gud/värld."

…Kvinnliga präster har, skriver McLaughlin, precis som motståndarna hävdade skulle ske förändrat "det sätt på vilket Gud/Jesus/kvinno-jaget erfars. Vi spränger kategoriseringarna och förändrar verkligen gudarna."

"… Jesus agerar som en transvestit när han tar emot dryck från den religiöst förkastade samaritiska kvinnan eller knäböjer som en slavflicka för att tvätta lärjungarnas fötter…" (ALE 154 ff.)

Hur beskrivs då Gud? - Ja, Gud beskrivs sällan, eller ens aldrig, av Eriksson som ett personligt existerande jag, ett andligt väsen med en egen identitet. Ett favorituttryck, som återkommer gång på gång är benämningen ytterst-innerst-djupast i tillvaron. Ett exempel:

Själv föredrar jag i brist på annat att säga att "Gud" är den term med vilken jag betecknar det yttersta-innersta-djupaste i tillvaron… något som är annorlunda. Och jag ger det namnet Gud. (ALE 199 f; min kurs.)
 
 

En kritisk analys av feministteologin

Hittills har jag framför allt citerat från vissa feministteologiska dokument – men hur skall man då som kristen bedöma feministteologin, särskilt ur ett bibliskt perspektiv?

Som synes återstår inte särskilt mycket av traditionell kristen teologi – vare sig i luthersk eller någon annan tappning – i den fullt utvecklade feministteologin.

På ett oerhört fritt sätt handskas man med alla traditionella kristna dogmer. Det som inte stämmer med tidsandan och vissa "inneuppfattningar" avfärdas. Bibeln har ingen större auktoritet, utan fungerar snarast som en exempelsamling där man väljer det som passar.

När Jesus i den så omdiskuterade utställningen Ecce Homo framställdes som en transvestit var det inte heller, djupast sett, någon tillfällighet, utan snarast i linje med vissa stråk inom feministteologin som önskar framställa vår Frälsare på det sättet.

Förr eller senare kommer sann kristendom kommer att hamna i en kamp på liv eller död mot feministteologin – precis som man i fornkyrkan tvingades göra med gnosticismen. Detta är ingen tillfällighet, eftersom feministteologin ur många aspekter är en "andlig" arvtagare till gnosticismen. (Kanske var det också sådant som biskop Nygren förutsåg när han kom med sitt berömda yttrande vid kyrkomötet 1958, att Svenska Kyrkan i och med ämbetsreformen växlade "in på ett för henne hittills främmande spår i riktning mot gnosticismens och ´svärmarnas´ åskådning.")

Personligen blir jag nästan skrämd när jag läser en del feministteologer (liksom böcker av Marianne Fredriksson!), för bakom vissa uttryck hör jag ormens väsande i paradiset:

Har Gud verkligen sagt…? … Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont. (1 Mos. 3:1, 4f; SFB.)

Förmodligen kommer kampen kring feministteologin för Svenska Kyrkans del att aktualiseras redan nu i vår, när förslaget till ny gudstjänstordning kommer ut på remiss. De gudsnamn som ger en antydan om maskulint kön (Fader, Son, Herre o s v) kommer där att tonas ner i görligaste mån, trots att de uttryckligen bygger på mycket tydliga bibelord (Matt. 6:9, 28:19, 1 Kor. 12:3, Ef. 3:14 f, Fil. 2:9-11.) Vad betyder Bibeln mot tidsandan och mot att uppträda "politiskt korrekt"?!

Det som kommer att lyftas fram blir förmodligen i stället "en namnlös, intim gudomlig närvaro", för att citera ett berömt uttalande från 1982 av en annan kvinnlig präst, Ulla Carin Holm (Hennes verk skall prisa henne, s. 130).

Personligen ser jag det som att feministteologin håller på att skapa om kristendomen till en ny religion – vilket t o m Anne-Louise Eriksson själv antyder i inledningen av sin bok.

I en av sina sällsynta bibelanspelningar tar hon upp Jakobs kamp vid Jabboks vad, där Jakob på sätt och vis segrar i kampen med Gud och i samband därmed får ett nytt namn, Israel. I anslutning till det skriver hon:

Tanken har … slagit mig, att kampen mellan Gud och människa den här gången kanske inte kommer att leda till att människan får ett nytt namn, utan att Gud får det. (ALE 14.)

Därmed har hon egentligen sagt allt som behöver sägas. Feministteologin är inget mindre än ett uppror mot Gud, under en ganska ytlig fernissa av kristendom.

Den helige, rättfärdige Gud som Gamla Testamentet vittnar om, och som Jesus, vår Frälsare, har uppenbarat (se t ex 2 Mos. 3, 1 Kung. 18-19, Joh. 3, 14) ersätts av ett panteistiskt väsen, ett slags "det" – men den levande Guden (Hebr. 10:31) handlar det inte om!

Må Gud göra så att vi alla på ett frimodigt, äkta och kärleksfullt sätt i denna kamp kan lyfta fram Bibelns verkliga budskap, frälsningen i Jesu namn och blod – vittna om honom som är försoningen för våra synder – tala honom som är Guds offerlamm och burit våra synder på korset…

Men att inte ta ställning i kampen mot feministteologin är att kapitulera för den gnostiska religion som i smyg försöker erövra kristendomen inifrån och som redan, i stor utsträckning, lyckats infiltrera Svenska Kyrkan inifrån!

Till nästa artikel

Tillbaka till hemsidan