OK att mobba

Reflektioner kring beslut av Ansvarsnämnden för biskopar

Att en biskop kränker en av stiftets präster är helt i sin ordning. Den mobbade får skylla sig själv. Den som blir drabbad betraktas som utomstående. Uppgifter förtjänar ingen tilltro om har redovisats i en blogg. Om man ifrågasätter existensen av en handling så försvinner den. Detta är några slutsatser man kan dra av två beslut i Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar (beslut 1 och 2/2010, 2010-03-25).

Saken gäller att två ledamöter (FP) av kyrkomötet anmälde komminister Dag Sandahl för biskop Sven Thidevall. De hade blivit upprörda över att Sandahl inför omröstningen om enkönade äktenskap tilltalat dem och därvid använt sig samma terminologi som förekommer på det annars så omhuldade RFSL:s hemsida. Deras korrespondens med Thidevall ledde till att Sandahl blev kallad till samtal på stiftskansliet i Växjö. Vid detta samtal skall biskopen, enligt vad Sandahl skrivit på sin blogg, ha tillvitat Sandahl att ha ”begränsad fattningsförmåga”. Biskopen anklagade Sandahl för att vara ”dåligt påläst”. Han skall vidare ha sagt "nu slutar vi samtalet innan du gjort bort dig totalt". Vittne till samtalet var, enligt bloggen, journalisten Åke Svensson.

När detta kom till min kännedom insåg jag att de båda kyrkomötesledamöterna och Thidevalls agerande var ett hot mot demokratin. I en demokratisk församling, typ kyrkomötet, måste det råda yttrandefrihet. Detta gäller inte bara i talarstolen utan också i det som sägs i korridorerna. Kvaliteten på vad som sägs kan vara skiftande, likaså språkbruket. Alla kan inte instämma i allt. Somligt kan man tycka direkt illa om. Men som vald ledamot i en demokratisk församling kan man förväntas tåla detta.

Att då försöka komma åt en meningsmotståndare genom dennes överordnande är förkastligt, ja, det är att undergräva den demokratiska processen. Det är som om kyrkoherden i gamla tider försökt påverka sin vän brukspatron att tysta en av brukets arbetare som framfört alltför radikala åsikter i kommunalfullmäktige.

För att ge mitt bidrag till försvaret av yttrandefrihet och demokrati anmälde jag biskop Thidevalls behandling av Sandahl till ansvarsnämden för biskopar. Samtidigt begärde jag av Thidevall att få ut de handlingar som föranlett hans ingripande mot Sandahl, handlingar som han läst högt ur vid samtalet på stiftskansliet.

I ett brev till mig 2009-12-30 svarade Thidevall följande:

Låt mig till en början konstatera att er anhållan grundar sig på felaktiga uppgifter. Det finns helt enkelt ingen anmälan gjord mot komminister Dag Sandahl från någon kyrkomötesledamot. Det finns överhuvudtaget inte något ärende med tillhörande handlingar med anledning av "vissa uttalanden av komminister Dag Sandahl vid höstens kyrkomöte".

Det som däremot finns är ett pågående samtal mellan biskop och en av de präster som står under biskopens tillsyn, vilket är något annat. De berörda kyrkomötesledamöternas berättelser om komminister Dag Sandahls uttalanden ingår som en del av det samtalet.

De båda kyrkomötesledamöternas berättelser ingår alltså som del av ett samtal mellan, biskop och präst, utan att vara del av ett ärende. Det kan vara tveksamt om ett sådant samtal bör lämnas ut, eftersom en skyldighet att offentliggöra hela eller delar av samtal mellan biskop och präst skulle förvandla varje sådant samtal till ett formellt ärende, vilket skulle få svåröverskådliga konsekvenser.

Även detta förhållningssätt av Thidevall såg jag som ett angrepp på demokratin. Den i statlig och kommunal förvaltning gällande offentlighetsprincipen har kommit till för att möjliggöra medborgerlig insyn i den offentliga förvaltningen. Att domstolskontrollen över förvaltningen i vårt land historiskt sett är svagare vid en jämförelse med andra stater anses i viss mån uppvägas av principen om allmänna handlingars offentlighet. En förutsättning för relationsförändringen mellan stat och kyrka var att offentlighetsprincipen skulle upprätthållas. I lagen om Svenska kyrkan (1998:1591) ingår ett särskilt avsnitt om ”Rätten att ta del av handlingar”. Dess 10 § syftar fr. a. på de fortsatt offentliga angelägenheterna ang. begravningsväsendet samt kulturminnesfrågor. Emellertid har riksdagen även tillfogat en paragraf med avseende på de delar av kyrkans verksamhet som genom relationsförändringen kom att undandras en statlig reglering, nämligen 11 §, som lyder enligt följande:

Även utöver vad som följer av 10 § skall var och en ha rätt att ta del av Svenska kyrkans handlingar. Denna rätt får begränsas bara om det är särskilt motiverat med hänsyn till skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, Svenska kyrkans ekonomiska intresse, eller något synnerligen väsentligt intresse.

Detta återspeglas i Kyrkoordningens 53 kap., i vars 5 § stadgas följande:

Med handling avses en sådan framställning i skrift och bild eller en sådan teknisk upptagning som 

1. förvaras hos Svenska kyrkan, och 

2. är att anse som inkommen till eller upprättad hos Svenska kyrkan.

Eftersom det var uppenbart att en handling av något slag inkommit till Thidevall och därmed skulle betraktas som offentlig, anmälde jag förhållandet till Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar och Svenska kyrkans överklagandenämnd.

I sitt svar 2010-02-01 skrev överklagandenämnden att det inte framgick klart om ett beslut att vägra lämna begärda handlingar hade fattats av Thidevall. ”För det fall Sven Thidevall  har fattat ett avslag på begäran att lämna ut en handling ska alltså överklagandet ges in till biskopen. Er skrivelse  kan därför inte föranleda någon åtgärd från Överklagandenämndens  sida.”

Jag tillskrev därför biskop Thidevall 2010-02-04 (alltså en dryg vecka innan han sa upp sig från sin tjänst) för att öppna ett nytt ärende med begäran att få ta det av inkomna handlingar. Jag avslutade brevet så här: ”För den händelse att Ni avslår även denna nya begäran önskar jag att Ni fattar ett formellt beslut med tillhörande besvärshänvisning samt skriftligen delger mig detta.” Fram till dags dato, den 30 mars, har jag inte fått något svar på detta brev. 

Med hänvisning till lagen om Svenska kyrkan anmälde jag även Thidevalls förfarande till Riksdagens ombudsmän (JO). Jag bad JO uttala sig om huruvida Svenska kyrkans verksamhet även efter relationsförändringen faller under Offentlighets- och sekretesslagen  (2009:400). Om så skulle vara fallet hemställde jag om att riksdagens  ombudsmän skulle uttala sig i frågan om det är möjligt att undanhålla inkomna handlingar på det sätt som biskop Thidevall gjort.

Min förhoppning var även att genom denna anmälan få veta i vad mån Svenska kyrkan fortfarande är en statskyrka. JO valde emellertid att undvika den frågan genom att förklara att min anmälan inte gällde ”ett område där Svenska kyrkan har anförtrotts allmänna samhälleliga uppgifter”, d.v.s. begravningsväsendet, kyrkoantikvariska frågor, arkivfrågor. ”Svenska kyrkans står därför inte under JO:s tillsyn i denna fråga.”

2010-03-25 fattade så Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar sina beslut i fråga om mina anmälningar, dels den om Thidevalls behandling av Sandahl vid samtalet på stiftskansliet, dels den om Thidevalls vägran att utlämna offentliga handlingar. Att jag skulle få någon framgång hos Ansvarsnämnden räknade jag aldrig med. En återblick på nämndens praxis visar, så vitt jag minns, att man aldrig kritiserat någon annan biskop än Bertil Gärtner. Visserligen kunde man vid något tillfälle inte neka till att KG Hammar avvikit från Svenska kyrkans lära, men det blev förlåtet eftersom det ansågs gagna kyrkan att han ändå hade fått medverka i TV. Gärtner blev däremot förföljd nästan in på dödsbädden, detta trots att såväl åklagare som skatteverket friat honom i frågan om nedläggningen av Göteborgs bibelsällskap. Nämnden har fungerat ungefär som rättsväsendet i DDR. Man har stått i regimens tjänst men bekämpat ”klassfienden”, i det här fallet representerad av biskop Gärtner.

Varför då besvära sig med att anmäla? - En anmälan lyfter dock fram en fråga i offentligheten. Dessutom kan det vara intressant att få sina fördomar om nämnden bekräftade.

Jag måste nog tillstå att mina fördomar om nämnden blivit bekräftade med råge. Läs själv de förbluffande besluten!

För att Ansvarsnämnden alls ska pröva en anmälan mot en biskop uppställs vissa grundläggande krav på innehållet i anmälan och det material som åberopas. Anmälan ska vara sådan att den kan ligga till grund för vidare utredning och eventuellt ingripande från nämndens sida.

En s.k. blogg är en webbplats som vanligen innehåller periodiskt publicerade inlägg, ofta med någon sorts nyhetskaraktär, ibland med möjlighet för besökare att kommentera inläggen. Det är de skrivandes personliga uppfattningar som kommer till uttryck, utan krav på vederhäftighet.

Enligt Ansvarsnämnden är inlägg i en s.k. blogg, skrivet av en utomstående och alltså med dennes personliga synpunkter på vissa förhållanden, inte ett tillräckligt underlag för att nämnden ska ta upp en anmälan mot en biskop till prövning.

Anders Brogrens anmälan föranleder mot bakgrund av ovanstående inte någon åtgärd från Ansvarsnämndens sida. Ärendet avskrivs därför från vidare handläggning.

Ansvarsnämndens beslut får enligt 14 kap. 8 § kyrkoordningen inte överklagas.

Nämnden anser alltså att det som publiceras på en blogg inte kan föranleda någon åtgärd. Vidare tror nämnden att någon utomstående spökskrivare är verksam på Dag Sandahls blogg. Att det är Sandahl själv som beskrivit händelsen noteras inte. Ingen varningsklocka ringer för att det kan vara fråga om en biskoplig mobbning. Attityden tycks vara att Sandahl får skylla sig själv. Ärendet avskrivs från vidare handläggning. Ansvarsnämndens beslut får inte överklagas. Så var det med den saken.

Ansvarsnämnden har alltså inte ens vidtagit den mest elementära åtgärden, nämligen att begära in yttranden från biskop Thidevall och vittnet Åke Svensson. Pinsamt!

Så gäller det utlämnandet av offentlig handling. Så här anser nämnden:

Ansvarsnämnden anser att det är oklart om det alls finns några handlingar att lämna ut och om Sven Thidevall i det fall sådana föreligger har fattat formellt beslut om att inte lämna ut dessa. Han har emellertid, enligt Anders Brogrens redogörelse, besvarat Anders Brogrens begäran med en utförlig motivering. Ansvarsnämnden finner att kritik inte kan riktas mot Sven Thidevalls handläggning av ärendet.

Anders Brogrens anmälan föranleder mot bakgrund av ovanstående inte någon åtgärd från Ansvarsnämndens sida.

Ansvarsnämndens beslut får enligt 14 kap. 8 § kyrkoordningen inte överklagas.

Om man bara har en utförlig motivering kan man sätta sig över Kyrkoordningens bestämmelser om att lämna ut offentliga handlingar. Motiverar man sig tillräckligt utförligt så upphör handlingarna att existera.

Dock existerar dessa handlingar i sinnevärlden. Men eftersom biskop Thidevall vägrat att lämna ut dem har jag varit tvungen att få tag i dem på annat sätt. De finns att läsa här:

http://brogren.nu/thidevall/mail_torgerson.htm

http://brogren.nu/thidevall/mail_vinge.htm

Matt. 10:27

Nedan finns också annan dokumentation i frågan.

Märkligt är också att samma dag som beslutet fattades i "mina" ärenden skrev ansvarsnämnden ett brev till stiftsstyrelsen i Växjö om att man den 4 mars inlett ett tillsynsärende mot biskop Thidevall!

Ansvarsnämdens beslut är fattade av Robert Schött, Ingemar Söderström, Thomas Stoor och Kerstin Bergman.

ANDERS BROGREN

Vad hände?

Hur kunde det bli så här? Vad hände egentligen? Varför avgick biskop Sven Thidevall?

Detta är mitt subjektiva försök att rekapitulera händelserna. Möjligen har jag överdrivit min egen betydelse i sammanhanget.

Det var politikern Susann Torgerson, folkpartiets gruppledare i kyrkomötet och vice ordförande i kyrkorådet i Hedvig Eleonora församling, som satte snöbollen i rullning. Hon är annars evenemangsansvarig inom folkpartiet. Men detta evenemang blev större än hon tänkt sig.

Under pågående kyrkomötet kom Susann Torgerson i samspråk med Dag Sandahl som på tal om äktenskapsfrågan uttryckte sig som man gör i RFSL, en lobbyorganisation vars politiska mål Susann Torgerson solidariserade sig med i kyrkomötets beslut.

Trots sin positiva inställning till RFSL:s strävanden uppskattade hon emellertid inte Sandahls sakliga sätt att uttrycka sig. Som politiker hade hon då kunnat svara något dräpande. Hon kunde också medlidsamt ha ryckt på axlarna och gått därifrån. Men i stället fick hon en lysande idé. Hon tog kontakt med biskop Sven Thidevall i Växjö stift. Kanske han skulle kunna sätta Sandahl på plats när hon nu inte själv klarade av det.

På Thidevalls uppmaning skrev hon ner en minnesbild av sitt samtal med Sandahl. Hon fick också sin politikerkollega Karin Långström Vinge, som bloggat om detta, att skicka en liknande berättelse till Thidevall.

Det är uppenbart att de folkpartistiska kyrkomötesledamöternas agerande var på sandlådenivå ("pappa, han sa bu till mig"). De såg en chans att komma åt en ledamot som de inte sympatiserade med. Sådant tjyv- och rackarspel förekommer tyvärr i politiken.

Nu hände något oväntat! Med märkligt perfekt timing avslöjades att deras politiskt korrekte folkpartistiske kyrkomöteskollega, kommunalrådet Åke Blomqvist från Huddinge, avslöjats av polisen i en sexskandal !!! Den pryda Susann Torgerson fick nu annat att tänka på. Hon rekommenderade Blomqvist att lämna sina uppdrag.

Riktigt galet blev det dock först när biskop Sven Thidevall tog emot folkpartisternas anmälningar. Thidevall kunde inte motstå frestelsen att svälja betet. Han såg en möjlighet att klämma åt en meningsmotståndare som han annars inte lyckats rå på.

Det mest omdömesgilla hade naturligtvis varit om biskopen med en djup suck lagt ärendet åt sidan. Men i stället förleddes han till att begå ett övergrepp på Svenska kyrkans demokratiska struktur.

Att som överordnad genom administrativa åtgärder försöka begränsa och påverka en underställds agerande i en demokratiskt vald församling är nämligen en mycket allvarlig sak i vårt samhällsskick.

Thidevall trodde sig kunna uppnå sitt syfte att knäcka Sandahl genom att uppfinna en skyddad gråzon mitt emellan samtal och rättegång. Han kallade Sandahl till ett"tillsynssamtal", ett i Kyrkoordningen annars okänt begrepp, och beordrade denne att resa till Växjö, 38 mil tur och retur, för att stå till svars vid en Kafkaartad rättegång där Sandahl likt Josef K. förvägrades ta del av anklagelseakten.

Sandahl skrev om detta i sin blogg. När jag läste om detta tände jag på alla cylindrar. Visserligen har jag aldrig ansett att Dag Sandahl är "en verserad herre", som min mor skulle ha utryckt saken. Men just därför, just därför, skall han ha rätt till samma behandling som alla andra. Likhet inför lagen är grunden i en demokrati.

Tidigare visste jag inte mycket om biskop Thidevall. Jag hade visserligen redan för ett år sedan hört rykten om att man kanske skulle köpa ut honom, men detta var svårt att ta riktigt på allvar. Jag har aldrig träffat honom. Det närmaste jag kommit är att vi båda medarbetade i senaste årgången av Växjö stifts hembygdskalender.

Jag begärde av biskop Thidevall att få ut de skriftliga handlingarna från de båda folkpartistiska kyrkomötesledamöterna. Samtidigt anmälde jag Thidevall till Svenska kyrkans ansvarnämnd för biskopar.

Då Thidevall vägrade att lämna ut handlingarna anmälde jag detta till Svenska kyrkans ansvarnämnd för biskopar, till Svenska kyrkans överklagandenämnd samt till Riksdagens ombudsmän. Klicka på länkarna nedan, så kan du läsa mina skrivelser!

Medierna tog upp saken. Tystnaden blev bruten. Snöbollen hade kommit i rullning. Saker och ting började komma ut till offentligheten.

Det hade länge varit spänt mellan biskopen och de förtroendevalda på grund av att biskopen handlat egenmäktigt vad gällde renoveringen av biskopsgården Östrabo. På stiftskansliet i Växjö hade genom biskopens sätt att handskas med medarbetare en otrevlig stämning byggts upp under lång tid. En arbetsmiljöutredning hade påbörjats. En medarbetare satte ner foten. Lagrade frustationer, spända nerver. Det behövdes bara en liten extra snöboll för att utlösa lavinen.

Sedan blev det nödvändigt att tillsätta en arbetsmiljöutredning.

Här är min brevväxling:

1. Anmälan till Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar. Den gäller biskop Sven Thidevalls trakasserier av komminister Dag Sandahl.

2. Ytterligare en anmälan!
Den gäller biskop Thidevalls vägran att lämna ut inkomna handlingar.

När jag postat mitt femte brev började det hända saker på stiftskansliet (dock inte med anledning av mitt brev som då fortfarande var på väg):

Knuffad av medarbetare på stiftskansliet

Inslag i Smålandsnytt

Medarbetaren:
”Jag vågade inte möta honom ensam”

Thidevall:
”Hon har ingen anledning att vara rädd för mig”

Dag Sandahl:
"Han ryker"

Sandahl ångrar inte sina ord

"Thidevall förlöjligade sin medarbetare"
Ingrid jobbade i Strängnäs stift samtidigt som Sven Thidevall.
Det här är hennes historia!

Biskopen inte välkommen på kansliet

Thidevall föreslås inte längre som ordförande i arbetsutskottet

Läget blev ohållbart. På kvällen den 15 februari kom det väntade beskedet:

Thidevall slutar som biskop

Förtroendekris bakom biskopens avgång

Kanslichef Alf Johansson:
Nu går vi vidare!

Radio Kronobergs samlingssida

Thidevall överlämnar sina minnesanteckningar till domkapitlet

Stiftet har gjort en utredning

Ansvarsnämdens beslut 1/2010

Ansvarsnämdens beslut 2/2010

Kommentar till ansvarsnämdens beslut

Men den 4 mars beslöt ansvarsnämnden på eget initiativ att inleda ett tillsynsärende mot biskop Thidevall.

Men hur skall man nu kunna få en ny biskop som fungerar?

Folkpartisterna Susann Torgerson och Åke Blomqvist, f d kommunalrådet i Huddinge, har en lösning. De har motionerat i kyrkomötet om att biskopen skall utses på "ett mer kvalificerat sätt". Det blir bättre om den politiska eliten, sådana som de själva, får utse biskop, utan att andra lägger sig i. Läs här!

Ur Dag Sandahls blogg:

Prosten Brogrens förlängda julafton

Evenemangsansvarig utagerar